Micke red på en lyckovåg. Det var sommar, han var fri och klubben hade återförenats. Han tecknar en bild ur minnet: tillsammans med klubbkamraterna kör han ut från gården och vidare ut på stora vägen. Micke ligger ganska långt bak i ledet när han tittar upp från asfalten och låter blicken vila på de elva rödvita bokstäverna och dödskallen med vingar där under.
”Jag kände mig så jävla stolt när jag tänkte på att jag hade samma märke på min rygg. Jag har aldrig varit bortskämd med att ha känt mig särskilt lyckad. Men att ha gått med i något som var så stort … det var nästan ofattbart”, säger han.
Polisen hade säkert hoppats kunna knäcka klubben, efter att ha skickat en tredjedel av medlemmarna i fängelse. Men den skara som varit kvar i frihet hade kämpat hårt för att överleva. Svempa, Hasse, Ymmot, Bofu, Micke-Micke, Lars och ytterligare två medlemmar – Banne och Jansson – hade skött sina åtaganden och fortsatt att hålla vakt, jobba på fester och representera på viktiga Hells Angelsmöten.
Den ende som inte hållit måttet var Bosse, klubbens verklige biker och en av grundarna till Gamlestan MC. Enligt Micke hade Bosse slarvat med sin vaktjänst och efter påtryckningar från Helsingborgsavdelningen övertalats att lämna klubben.
Med Bengan bakom galler var Jansson den som övertog rollen som ”president”. Ett par nya provmedlemmar från klubben West Stone MC i Mariestad hade också tillkommit, vilket minskade den individuella arbetsbördan.
Enligt Micke uppstod aldrig någon spricka mellan dem som suttit i fängelse och de andra.
”Alla visste att det hade varit nödvändigt att slänga ut Michel och vi som hade gjort det fick sitta vår tid, de andra fick jobba lite mer. Det gick liksom på ett ut”, menar han.
Vid det här laget hade uteslutningen redan blivit ett ämne som det gick att skämta om. Micke och de andra skrattade gott när vänklubben Mandroms MC i present gav dem ett runt klistermärke, utformat som en kapskiva till en vinkelslip. På märket stod ”Support your local tattoo remover” – stöd din lokala tatueringsborttagare.
Missförståndet med slipmaskinen hade, som sagt, blivit en etablerad sanning genom domen i Göteborgs tingsrätt. Micke och de andra såg ingen anledning att ändra på det.
”Med tiden kan man nog säga att det uppstod ett slags positiv effekt som gynnade klubben, många tyckte ju att det lät tufft med slipmaskinen.”
I de fem medlemmarnas bortavaro hade klubbens ekonomi som sagt varit ansträngd och ledningen hade tvingats hitta nya sätt att få in pengar. Efter den stora sommarfesten 1997 hade de öppna tillställningarna med betalande gäster mer eller mindre upphört. För att kompensera inkomstbortfallet hade klubben startat en supportbutik vid Odinsplatsen i Göteborg, där allmänheten kunde köpa tröjor och annat för att visa att de sympatiserade med Hells Angels-organisationen.
Detta gav dock inga stora pengar och räddningen blev att ta lån på flera hundratusen kronor från olika företagare i Göteborgsområdet. En av dessa var en bilhandlare, en annan var en företagare med intressen i nöjesbranschen. Bland det första Micke gjorde efter frigivningen var att stämma träff med den sistnämnde för att diskutera hur lånet skulle betalas tillbaka.
”Jag kom till hans lokal och vi satte oss ner vid ett bord. Då säger han plötsligt att han inte vill ha några pengar, han tyckte att vi hade hjälpt honom så mycket med olika problem”, säger Micke.
Vi tycker att det hela låter osannolikt. Var det inte i själva verket så att Micke eller någon annan påverkade företagaren till att dra tillbaka sin fordran?
”Nej, faktiskt inte”, svarar Micke. ”Däremot kändes det förstås skitbra att kunna åka tillbaka till klubben och berätta att vi kunde behålla pengarna.”
Men hade det verkligen varit fråga om ett lån? fortsätter vi. Eller köpte företagaren beskydd?
”Ja, fast i så fall utan tvång. Vi slog ju inte in några fönster eller något sånt. Det var nog faktiskt bara så att det gagnade hans affärer att klubben fanns kvar i Göteborg. Det fanns ju de som ville åt hans verksamhet eftersom alla trodde att den gav mycket pengar.”
***
Att ta ett lönearbete, som Micke förespeglat Kriminalvården, var inget han varken hade tid eller lust med. Men när Frivården hörde av sig för ett uppföljningssamtal spelade Micke bekymrad och beklagade att han tyvärr aldrig hade fått det utlovade jobbet på bilfirman. Kanske hade han ändå chans att få ett jobb på en kylfirma i Västra Frölunda, sa han och låtsades vara hoppfull. Den övervakare som utsetts för honom och som hade till uppgift att underlätta hans återanpassning till samhället tog det hela med ro. Mannen var en gammal kompis, som Frivården hade accepterat på Mickes förslag.
Under den här tiden hade Micke på sig Hells Angels-västen jämt. Han älskade känslan och kunde inte låta bli att njuta av ryggemblemets påverkan på omgivningen.
”Den största skillnaden var att så många ville bli vän med en. Så fort vi rörde oss bland folk kom det fram människor och var trevliga och föreslog att man skulle ses eller ville ha ens telefonnummer”, säger han.
Fast det var inte alla som var imponerade. När Micke och Tjompen – båda vid tillfället västklädda – en kväll befann sig på nattklubben Harleys på Avenyn blev det bråk. Tjompen hade fått en smäll och trillat i marken, alldeles vid entrén. Intill den golvade vännen stod en kille som Micke kände igen som en dörrvakt som höll på med diverse kriminalitet vid sidan om.
Mickes första reaktion var att gå till angrepp. Någonting fick honom ändå att avstå. Istället tittade han killen i ögonen och sa: ”Nu går du härifrån, annars slår vi ihjäl dig.”
I efterhand skulle Micke få dåligt samvete. Inte för att han uttalat ett dödshot – utan för att han inte stått upp för Hells Angels MC:s färger.
”Det är många gånger som jag har känt att jag borde ha slagit honom … det är ju egentligen det du ska göra som HA-medlem om nån kränker organisationen på det viset. Men jag tror att jag mest ville rädda Tjompen och komma därifrån utan mer bråk”, säger Micke.
En aning skamsna såg han och klubbkamraten sig tvungna att berätta om händelsen för klubben. Enligt vad Micke kan minnas var det ingen som dömde dem. Gärningsmannen blev förstås hatad, men Micke kan inte minnas att mannen utsattes för några repressalier.
”Som sagt, egentligen får sånt inte passera utan att klubben agerar. Men det är stor skillnad på principer och vad man faktiskt gör. Väldigt mycket rinner ut i sanden.”
Några av de gamla vänner som vi har pratat med säger att de var tudelade till Mickes nya identitet.
”Jag ska inte sticka under stol med att det kändes lite tryggt att ha känningar i klubben”, berättar en av dem. Men sedan lägger han till att ”det kunde också skapa problem”.
Vännen hade blivit blåst i en bilaffär och berättade det för Micke. Mickes reaktion var att hjälpa vännen att få tillbaka sina pengar. Efter visst övervägande bestämde vännen sig dock för att tacka nej.
”Försökte jag sköta det själv kunde jag backa ur och glömma allt ifall det blev bråk. Men om Micke skulle få ett nej hade hela saken trappats upp.”
Samma person skulle senare få erfara hur det var att gå ut på krogen och ta några öl med Micke. Eller, rättare sagt, försöka ta några öl.
”Det gick liksom inte. När vi kom gående på Avenyn kunde vi inte röra oss mer än några meter i taget, hela tiden kom det fram folk som ville heja och snacka. Han kände ju alla.”
Andra som vi ringer upp är lite syrligare i tonen. En man som växte upp tillsammans med Micke i Rannebergen ger beskrivningen av ”en snäll och osäker figur som behövde något mer för att bli någon”. Sedan säger han att det fanns något sjukt i ”mc-folkets” aggressiva sätt att försvara sina tjejer, även långt efter att förhållandena tagit slut.
”En gång när jag och några vänner var på Harleys kom det fram ett gäng tjejer och pratade med oss i baren. Det visade sig vara klubbens tjejer och när Micke såg det hela kom han fram och sa att jag måste lämna krogen”, berättar mannen.
Han undrade om han hört rätt. Varför skulle han behöva gå hem? Han och en av tjejerna hade ju bara pratat. Då kom Micke fram och sa lite vädjande ”du, jag menar det. Jag känner dig, det är bäst att du går”.
Mannen fortsatte att slå dövörat till. Men när han långt senare besökte samma nattklubb blev han brutalt nedslagen av fyra personer. Han såg aldrig deras ansikte, men i efterhand har han kopplat ihop de båda händelserna.
***
Narkotikahantering hade hittills varit en sak för de enskilda medlemmarna, ledningen hade på sin höjd diskuterat huruvida kokain skulle införskaffas inför en större fest eller inte och någon gång hade pengar tagits från fulkassan. Men i allt väsentligt var principen att klubben skulle hålla sig borta från knarket. Annars kunde den bli stämplad som kriminell, vilket obönhörligen skulle innebära både badwill och ännu mer polisinsatser.
Ändå var det alltså just sanktionerad narkotikahandel som kom upp på dagordningen någon gång under hösten 1999. Som många gånger tidigare hölls mötet i skogen bakom klubbgården.
”Skulle klubben sälja knark eller inte? Det var vad det handlade om”, säger Micke.
Uppgiften bekräftas av andra källor. Enligt dessa var det ingen slump att frågan diskuterades just nu. Det egentliga initiativet kom inte heller från Hells Angels MC i Göteborg. Inom hela den svenska Hells Angels-sfären pågick en alltmer intensiv narkotikadiskussion och ledningarna ansåg att det fanns behov av att skapa samsyn.
Det ena lägret utgjordes av ”moderklubben” i Malmö och en av de två Hells Angels-avdelningar som nu fanns i Stockholm, sedan den ursprungliga klubben där blivit för stor och delats. Dessa menade att det gick att tjäna lika mycket pengar på storskalig försäljning av illegal sprit, tobakssmuggling och ekonomiska brott. Straffen var dessutom så mycket lägre, vilket bland annat stod klart efter att en blivande medlem i Hells Angels MC Malmö hade kommit ut efter bara ett år i fängelse – trots att han ansetts ligga bakom den kanske största illegala spritfabrik som avslöjats i landet.54
Mot dessa stod den andra Stockholmsavdelningen och avdelningen i Helsingborg. Här var uppfattningen att vinsterna i narkotikabranschen var för stora för att säga nej till, allt handlade om att handeln måste organiseras så att inga spår ledde till klubbarna. Särskilt i Helsingborg visste man vad detta innebar i praktiken. Där hade en medlem nyligen varit nära att fällas för grovt narkotikabrott, sedan cirka ett kilo amfetamin hittats i en av hans lägenheter. Domstolen hade dock valt att fria mannen, som hävdat att en okänd person också haft tillgång till lägenheten.55
För göteborgarna var som bekant narkotikahandel, trots den officiella policyn, knappast någonting främmande. Redan i slutet av 1980-talet hade medlemmar smugglat amfetamin mellan Sverige och Norge och på 1990-talet hade flera av dem handlat med både amfetamin och kokain. Men förutom den utsparkade Gert hade ingen åkt fast på allvar. Så var det verkligen så riskabelt att styra upp det hela lite mer affärsmässigt?
”Jag röstade för. Kontaktnätet fanns där och affärerna gjordes ändå. Det var bara bra, tyckte jag, att klubben fick del av vinsterna. Inte minst eftersom våra gemensamma utgifter ökade när vi blev fullvärdiga”, säger Micke.
Majoriteten höll med och omröstningen slutade i ett ja. En bidragande orsak var säkert att det blivit svårare att kombinera medlemskapet med ett vanligt arbete när klubblivet krävde alltmer tid. Och klubben hade ju svårare och svårare att få ekonomin att gå ihop – trots bidraget från den tidigare nämnda företagaren.
I ett internationellt perspektiv var beslutet logiskt. Narkotikaaffärer har gått hand i hand med Hells Angels internationella expansion över världen. Redan i slutet av 1960-talet började medlemmar i USA sälja marijuana till medelklassens hippieungdomar och med tiden utökades utbudet till kokain och metamfetamin.
”Sjuttiotalet var gangstereran för oss. /... / Jag sålde knark och hamnade i massor av skit”, skriver till exempel den amerikanske Hells Angels-ledaren Ralph ”Sonny” Barger i sin självbiografi Hell’s Angel.56
Mönstret upprepades när organisationen etablerade sig i Europa och det krig som danska Hells Angels MC på 1980-talet utkämpade mot dåvarande Bullshit MC ansågs delvis gälla kontrollen över haschhandeln i Köpenhamn. Senare under samma årtionde pekade Interpol ut Hells Angels MC i Holland som en tungviktare inom den internationella narkotikasmugglingen, vilket skulle bekräftas av olika beslag.
Något uttalat förbud mot narkotikahantering finns inte heller i organisationens regelverk (”by laws”). Däremot är det förbjudet för medlemmar att använda de allra mest beroendeframkallande preparaten som heroin och crack, vilket i praktiken innebär att inte heller försäljning av dessa preparat anses godkänt. I Sverige har även drogen GHB förbjudits.
En tid efter omröstningen, någon gång under slutet av 1999 eller i början av år 2000, satte sig två av medlemmarna i Hells Angels MC Gothenburg i en bil och åkte inåt landet. De hade bara fått veta att mötesplatsen låg i Lidköping på Västgötaslätten och att bilen de använde inte skulle kunna knytas till klubben. Att de varken fick bära västar eller andra plagg med klubbmärken var en självklarhet, liksom att mobiltelefoner var förbjudna.
Men när de var framme hade planerna ändrats. Några av de andra hade fått kalla fötter, det konferensrum som bokats kändes tydligen inte bra. Efter att ha omgrupperat kunde de olika klubbrepresentanterna till slut sätta sig ner.
Micke fick aldrig reda på exakt hur mötet gick till. Men när hans klubbkamrater kom tillbaka var det grönt ljus.
”Beskedet var att vi kunde köra igång, bara det sköttes snyggt”, säger Micke.
Ett nytt möte hölls för att dra upp riktlinjerna. Det beslutades att sex medlemmar – de som för närvarande saknade inkomst – skulle hålla i affärerna. Micke var en av dem. Enligt honom själv föll det sig naturligt även av andra skäl.
”Jag var en fixare och hade ett stort kontaktnät. Om det var någon som ville ha något brukade det bli jag som ordnade det”, säger han.
Att gå från några gram till handel i stor skala innebar förstås risker. Inte minst straffmässigt. Men Micke tänkte inte i de banorna. Han beskriver sin kriminella utveckling som en mental förändring som skedde steg för steg, där han gradvis tänjde på sina moraliska gränser.
”Som kriminell tänker du sällan på vad som händer om du åker fast, för du är så säker på att det inte kommer att hända. Och eftersom det här var nånting vi gjorde för klubben var det ännu lättare att bortse från konsekvenserna”, säger Micke.
Startkapitalet blev de cirka 50 000 kronor som för tillfället fanns i fulkassan. Planen var att börja med mindre affärer och utöka om allt gick bra. För att minska risken för upptäckt skulle sextetten jobba i team om två och två. Mickes parhäst blev Bill. De andra var Svempa, nykomlingen Piaggo och ytterligare två medlemmar.
Enligt Micke och andra källor började gruppen där det var naturligast, i amfetaminbranschen. Det var den drog som alla hade egna erfarenheter av och som de visste hur de lättast skulle kunna sälja vidare i stor skala. Startkapitalet räckte till nästan ett kilo.
Vilka leverantörer de skulle välja var inte lika givet. Hells Angels MC i Helsingborg hade visserligen erbjudit dem att bli deras distributörer i Göteborgsområdet, men när de räknade på systerklubbens förslag blev vinsten för liten. De höll sig dock gärna till de egna kanalerna och någon kom att tänka på Crazy och de andra ”bröderna” i Holland. De borde ju ha de bästa varorna och de bästa priserna, med tanke på att Holland stod för en ansenlig del av den europeiska produktionen.
Micke minns inte säkert vilken affär som var det första, det var inte han som skötte de direkta kontakter med holländarna. Men uppenbarligen fungerade samarbetet bra. Redan efter en tid hade handeln nått en nivå långt över den planerade.
På en avtagsväg mellan Jonsered och Lerum, längs E20 öster om Göteborg, lämnades någon gång under år 2000 ett reservhjul över till göteborgarna av en holländsk Hells Angels-provmedlem. En tid senare lade en liten roddbåt ut från sjön Aspens södra strand. Däcket låg på båtens durk.
På andra sidan hade medlemmarna hittat ett till synes perfekt ställe för att förvara och dela upp narkotikan: en sommarstuga på en halvö dit inga vägar ledde. Stugan tillhörde föräldrarna till en bekant till klubben, men de skulle aldrig få veta att deras fastighet användes som förvaringsplats för tio kilo amfetamin.
Några problem att få ut narkotikan på marknaden hade Hells Angels inte, om man får tro Micke. Det mesta såldes i 50- eller 100-gramsposter.
”Vilka köparna var? Det finns ju hur många som helst som gör affärer på den nivån”, säger han.
Inköpspriset låg på runt 70 kronor per gram och Micke och de andra kunde ofta sälja vidare för mellan 120 och 150. För de tio kilona i sommarstugan skulle det betyda en nettovinst på cirka en halv miljon kronor. Av detta skulle hälften gå till klubben, hälften till Micke och de andra. Det skulle i så fall innebära att var och en i gruppen tjänade drygt 40 000 kronor.
”I själva verket såldes väldigt mycket på krita. Och från många av återförsäljarna fick vi inte in vad vi skulle, några åkte fast och andra skyllde på mer eller mindre dåliga ursäkter. Men visst, på pappret såg det ganska bra ut. Redan efter ett tag hade vi fordringar på säkert en miljon”, säger Micke.
Inte sällan hände det att köparna klagade på kvaliteten. Enligt Micke var holländarna inte så pålitliga som han och de andra först hade trott.
”Ibland fick vi jättedåliga grejer, alldeles för utspätt. Jag fick till exempel klagomål från en gammal Stockholmsgangster som fick tips om Crazy av mig. Han åkte hela vägen ner till Holland med tåg och fick ett kilo. Men tillbaka i Stockholm gick skiten inte att sälja. Så jag fick ringa ner till Crazy och skälla på honom.”
Enligt Micke skadade den sortens dealar hela organisationens rykte.
”Folk tar för givet att det ska vara bra grejer om de gör affärer med Hells Angels. Självklart svärtar såna blåsningar ner namnet.”
Så småningom hittade man bättre kanaler. En av Mickes favoritleverantörer blev en man i Helsingborg, utan koppling till Hells Angels-sfären, som handlade både med amfetamin och med hasch. Vid det laget hade Micke skaffat sig ett mer lättåtkomligt gömställe. På ett lantbruk mellan Olofstorp och Nödinge, ett par mil från klubbgården i Gunnilse, hyrde han ett litet hus där han brukade gömma partierna på vinden.
Parallellt med narkotikaaffärerna utvecklades Mickes indrivningsverksamhet. En företagare som stod i skuld till en av klubbens vänner spärrades in i en lägenhet i Kungshöjd i flera dagar, tills han hittade ett sätt att få fram pengar. Och en man i Kungsbacka blev rejält misshandlad – inför sin dotter.
”Vi fattade först inte att hon var hemma, men sen såg vi henne stå där alldeles livrädd. Det kändes inte bra och vi avbröt det hela”, säger Micke.
För de här jobben kunde Micke få stora belopp, inte sällan runt 50 000 kronor. Men en gång tjänade han det dubbla. Det var när han och två andra medlemmar – en från Göteborg och en från Stockholm – gjorde en indrivning mot ett telekomföretag i Göteborg. Jobbet kom egentligen från en ung kille som hette Johan.
Johan hade i sin tur fått uppdraget från ett annonsföretag som förgäves försökt få bolaget att betala en fordran. Trots att Johan själv var grovt kriminell – han hade nyligen suttit inne för bankrån och mordförsök – behövde han uppenbarligen sätta extra kraft bakom kravet. Det var där Micke och de båda andra kom in i bilden.
”Vi åkte ner till bolagets kontor i hamnen och hade ett möte med några av cheferna. Vi var inte hotfulla eller så, utan sa bara att vi gärna ville hitta en lösning. Efter ytterligare några träffar slutade det med att vi åkte dit och hämtade 700 000 kronor i kontanter. Uppdragsgivaren fick 300 000 kronor och vi fyra delade lika på resten. Det var första gången jag gjorde riktigt stora pengar”, berättar Micke.
Även för Hells Angels MC var det en god affär. Enligt Micke betalade han och de andra, som avtalat, tio procent av inkomsterna till sina respektive avdelningar.
***
Under år 2000 började Micke känna att det inte stod rätt till. Han såg allt suddigare och under en bilresa som han och Bofu gjorde till Stockholm upptäckte han att han inte längre kunde läsa vad det stod på vägskyltarna.
Tillbaka i Göteborg åkte Micke raka vägen till Östra sjukhuset. Efter att en mängd prover tagits fick han beskedet. Hans övervikt – vid den här tiden vägde han nästan 170 kilo – hade tagit hårt på kroppen och fått den att utveckla diabetes, så kallad typ 2.
”Jag blev inlagd och fick medicin, som tur var behövdes det inga sprutor. Sen träffade jag en dietist som förklarade att jag måste äta nyttigare. Ingen snabbmat och alkohol utan helst surdegsbröd … det vanliga tjafset”, säger Micke, som någonstans insåg att dietisten hade rätt.
Samtidigt visste han med sig att det skulle bli svårt att byta livsstil så radikalt.
”På den här tiden satt jag nästan aldrig ner och åt, utan grabbade en korv här och en burgare där när jag var ute och körde. Och så var det ju mycket sprit och knark på helgerna.”
Ändå kände Micke sig märkligt obekymrad inför framtiden. Han hyste ingen förhoppning om att bli särskilt gammal, absolut inte över sextio. Och i så fall gjorde det inget, det enda han egentligen drömt om i livet hade redan inträffat.
Efter nästan en vecka fick Micke lämna sjukhuset tillfälligt. Han tog på sig sina vanliga kläder och åkte ut till klubben. Det var söndag förmiddag och där pågick fortfarande en fest. Micke var på dåligt humör och hade ingen lust att sitta och prata med en massa berusade och påtända människor. Istället gick han ner till garaget.
När han öppnade dörren upptäckte han en mörkhyad kille i tjugofemårsåldern. Killen hade uppenbarligen festat hårt, han var kraftigt berusad trots att klockan började närma sig lunchtid. Vem han än var hade han ingen rätt att befinna sig i garaget ensam.
”Gå ut härifrån!” röt Micke.
Killen vände sig mot honom.
”Och vem fan är du?”
Det var fel sak att säga där och då. Micke gick fram till honom och gav honom ett par rejäla smällar. Men trots att killen var ett halvt huvud kortare än Micke, och bara vägde ungefär hälften, insåg han inte att han var chanslös. Micke blev tvungen att ta i. Han drog ut den andre från garaget och tryckte upp honom mot en vägg utanför dörrarna. I det läget kom Bofu. Även han var kraftigt berusad.
”Bofu drog av sig tröjan och hoppade in i fajten. Först då gav killen upp. Det visade sig att han hette Ali och var Bofus vän. Fast i slagsmålet var Bofu ju tvungen att ta mitt parti”, säger Micke.
Det hela slutade med att Ali fick lämna klubbgården. Men ganska snart skulle han och Micke ses igen. Ali var en kriminell ledargestalt i Angered som börjat jobba åt Naser Dzeljilji, ledaren för den albanska gruppering som polisen i Göteborg ägnade allt större uppmärksamhet.
”Bofu var vän med Naser, det var så Ali kom in i bilden”, berättar Micke.
Trots den dåliga starten blev även Micke och Ali snart vänner. Micke insåg att Ali hade kontakter. En sådan kontakt dök upp på en Preemmack mellan Backa och Kärra i norra Göteborg. Medan Micke och Ali stod och pratade inne på macken skulle en kille placera ett kilo amfetamin i Mickes bil. Micke hade låst och larmat bilen, men låtit ena rutan vara nedvevad. I samma ögonblick som killen kastade in paketet i kupén gick larmet.
Micke flög ut, stressad och förbannad. Sedan drog han därifrån så diskret han kunde. Att han nu själv körde omkring med droger som kunde kosta honom flera år i fängelse var ett klart brott mot vad klubben kommit överens om.
”Visst”, säger Micke när vi för detta på tal. ”Men jag var tvungen att göra så i det här fallet. Sen var det, som jag minns det, bara en kort sträcka vi skulle köra.”
Även andra gånger tog han själv i narkotikan. Exempelvis när han levererade ett par gram kokain till två kändisar från Stockholm – en skådespelare och en rockmusiker – utanför entrén till Hotel Panorama i centrala Göteborg.
”Det var bara en tjänst åt en vän, som inte själv kunde komma dit just då. Annars var jag inte på den nivån”, hävdar Micke, men lägger till att det ”kändes lite coolt” att se till att stockholmarna fick sina droger.
Successivt blev Hells Angels MC en allt viktigare aktör på Göteborgs narkotikamarknad. Det som banade väg för det var bland annat ett allt tätare samarbete med det albanska nätverket. Så här säger en källa som vid tidpunkten ingick i den sistnämnda grupperingen:
”HA var väldigt aktiva. Det var mycket olika dealar hela tiden, bilar med knark som byttes och sånt.”
Även länskriminalen i Västra Götaland noterade den nya alliansen.
”Vi fick bilden av ett ömsesidigt utnyttjande, som det ju ofta är i de här sammanhangen. Hells Angels behövde albanernas kontakter och albanerna utnyttjade Hells Angels rykte i den kriminella världen, som några som är bra på att avsluta affärer och betala för sig”, säger en polisman.
I mitten av augusti år 2000 inträffade en händelse som skulle öka polisens fokusering på den albanska grupperingen. Sent en kväll hittades två tjugotvååriga män ihjälskjutna i en skogsdunge i närheten av Angereds kyrka, bara någon kilometer från Hells Angels MC:s klubbgård i Gunnilse. Männen härstammade från Libanon respektive Marocko och hade lärt känna varandra i Sverige. Ingen av dem hade straffats för något brott i landet.
Olika uppgifter pekade ändå på att dubbelmordet var en uppgörelse i den undre världen och att motivet bottnade i narkotikaaffärer. Fyra män skulle så småningom gripas som misstänkta. En av dem var Ali.
När morden begicks befann sig Micke på klubbgården. Han säger att han och andra medlemmar hörde skotten. Kort därpå fick han ett samtal. Den som ringde var, enligt Micke, Ali.
”Han lät uppjagad och sa att han behövde komma till oss direkt. En stund senare mötte jag honom vid grinden. Han undrade om vi kunde ta hand om två mobiltelefoner. Okej, sa jag och tog emot telefonerna. Sen stack han därifrån.”
Micke hävdar att han aldrig fick någon klarhet i varför det var så viktigt för Ali att bli av med telefonerna just då.
”Men det är klart vi kopplade det till vad som hade hänt uppe vid kyrkan.”
Uppgiften har såvitt känt inte nått polisen. Ali och de tre medmisstänkta friades senare i brist på bevis och utredningen är nu nedlagd.
Micke hade vid den här tidpunkten annat att tänka på. En av hans systrar hörde av sig och sa med gråt i halsen att Micke måste komma in till Sahlgrenska lasarettet i Göteborg. I en säng på sjukhuset låg en död kropp som läkarna trodde var Mickes pappa. Men Micke kunde inte känna igen Finn.
” ’Det är inte han’, sa jag. Men det var det, han var bara så förändrad efter det hårda liv han levt den sista tiden. Hur han dog vet jag inte, men det sades att han hade ramlat och slagit sig.”
Det skulle ta lång tid innan Micke lyckades radera bilden av det tärda ansiktet ur sitt minne.
***
Micke och Bill var på väg till ett nattligt möte utanför Göteborg när Micke fick ett samtal. Det var Grönen, Mickes kontakt i indrivningsbranschen. Grönen lät mer uppåt än vanligt och Micke förstod snart varför. Han hade åkt för att titta till ett hus i Västra Frölunda som han var fastighetsskötare för och blivit inbjuden på fest hos några unga tjejer.
Grönen sa det inte rakt ut, Micke förstod ändå. Några av tjejerna ville ha kokain. Micke tittade på Bill.
”Okej, vi kommer förbi”, sa han och lade på.
En stund senare letade sig en svart Mercedes 600 uppför Silvergatan på Korseberget. När bara ett par hus återstod stannade den stora bilen och dörrarna öppnades. Micke och Bill klev ur och gick mot trappan som ledde upp till ett gult hus i trä.
Micke hade varit i huset ganska nyligen. Minnet av besöket gjorde att han hade känt sig lite pirrig på vägen hit. Just som han stått och pratat med Grönen den gången hade en tjej kommit förbi. Hon var blond och väldigt söt, tyckte Micke. Grönen hade sagt något till henne, men Micke hade stått tyst.
Dörren till lägenheten stod öppen. Grönen kom emot dem med ett leende.
”Kom in!”
Micke och Bill följde efter honom in i köket. Där satt den blonda tjejen. Det var hennes lägenhet. Hon hälsade med ett leende, utan att ta i hand. Sedan reste hon sig för att hämta ett par stolar. Trots löftet om några gram kokain var hon inte särskilt förtjust i besöket. Efter att Grönen berättat vilka det var som var på väg hade hon skällt lite på honom. ”Du kan väl inte ta hit Hells Angels!”
Trots att de egentligen hade bråttom slog Micke och Bill sig ner vid bordet. Bill började prata med tjejerna på sitt vanliga, sociala sätt. Micke sa däremot inte så mycket utan tittade sig omkring. Lägenheten var fint inredd, tyckte han, även om en del av möblerna var gammalmodiga. (Vid det här laget hade Ebba rensat ut många av sina moderna möbler och ersatt dem med arvegods.)
Någon hackade upp vita strängar av kokain på en tallrik på bordet. En rullad sedel gick runt mellan tjejerna och pulvret försvann upp i deras näsor. Stämningen runt bordet höjdes och tjejen, som först verkat avvaktande, vände sig till Micke.
”Vet du en sak?” sa hon. ”Ni två ser ut som Helan och Halvan!”
Micke kunde inte låta bli att le. Bill och han var verkligen varandras motsatser; han med sina 170 kilon, Bill liten och ganska tanig. Dessutom hade Micke en liten tyghatt som han fått vid ett besök hos Hells Angels MC i Finland. Dittills hade han inte sett något komiskt i den, men nu insåg Micke att den gjorde honom ännu mer lik Oliver Hardy i de där filmerna.
Bill gjorde sitt bästa för att hålla igång snacket. Micke märkte förvånat att tjejen hellre pratade med honom själv. Efter ett tag frågade hon efter hans mobilnummer och en stund senare plingade det till i Mickes telefon. När han tittade på displayen såg han ett SMS i form av en glad gubbe. Micke besvarade SMS:et med en annan symbol och så höll de på. Någon tog upp en kamera och tjejen tog hans hatt och satte den på sitt huvud, samtidigt som hon lade armen om hans axlar.
I efterhand minns Micke att han kände sig som en skolpojke.
”Jag blev smickrad av att hon ville prata med mig. En så snygg tjej … jag var helt oförberedd.”
Han hade gärna stannat, men efter ett tag måste han och Bill verkligen ge sig av. De sa hejdå och drog iväg ut i natten.
Dagen därpå vaknade Ebba med huvudvärk och torr mun. Efter att ha släckt törsten och fått i sig lite mat lade hon sig i sängen igen. Hon tänkte tillbaka på kvällen och natten. Det var någonting med den där jätten i tyghatten som fick henne att le inombords. Mega, så kallades han visst.
”Han hade ett sätt som jag var helt ovan vid. Han var inte flörtig alls, snarast ointresserad och lite småhemlig. Men ändå snäll och go’, kändes det som”, säger hon.
Vid det här intervjutillfället är vi kvar på samma hotell som när Ebba visade bilderna från Monaco. Det är förmiddag och affärsloungen är tom sånär som på ett franskt par. En anställd plockar med saker vid loungens köksdel inför den lunchbuffé som snart ska dukas fram. Ebba sträcker sig efter sitt glas med Coca-Cola Light som står på ett lågt bord mellan oss. Hon tar en sipp och fortsätter:
”De killar som jag dittills hade dejtat var såna där självsäkra säljartyper som pratade en massa och skulle ställa sig in. Den här Mega, eller Micke som jag förstod att han egentligen hette, var raka motsatsen.”
Dagen gick och tankarna på Mega återkom. Till slut bestämde Ebba sig för att ta tjuren vid hornen. Hon tog upp mobilen, klickade sig fram till Mickes SMS och tryckte på ”svara”.
”Och när ska vi ha vår dejt då?” skrev hon.
Svaret kom nästan direkt.
”När du vill.”
Ebba log och föreslog torsdag.
”Jag hämtar dig vid sju”, stod det på displayen.
När dagen var inne rullade den svarta Mercedes återigen uppför Korseberget. Vid ratten satt Bill och på passagerarsätet Micke, iklädd sin Hells Angels-väst. Han var nervös. Kunde det verkligen stämma att den här tjejen, som såg så bra ut och var så mycket yngre, var intresserad av honom?
”Jag var nästan säker på att Grönen hade slagit vad med nån om att han kunde lura mig”, berättar Micke, där han nu sitter intill Ebba vid det låga bordet.
Men okej, om det trots allt var så som det såg ut tänkte Micke inte låta tillfället gå förbi. Han hade bokat bord på en italiensk restaurang som han hört skulle ha bra pasta och gjort upp med Bill – fortfarande provmedlem – om att denne skulle vara chaufför under kvällen.
Ebba och en kompis som för tillfället var inneboende i hennes lilla tvåa satt utanför huset. Micke och Bill gick ut och småpratade en stund. Sedan öppnade Micke dörren till baksätet. Ebba log och sa något om gentlemannastil medan hon gled in på lädersätet. Micke följde efter, satte sig tillrätta och drog igen dörren.
Bill körde Oscarsleden in mot centrum, förbi Majorna och vidare mot Järntorget. Sedan riktade han in den stora bilen på en av Långgatorna.
Några ögonblick senare var Micke och Ebba ensamma. De gick in på restaurangen, blev visade till ett bord med blåvitrutig duk och satte sig ner.
Efter att ha tittat igenom menyn kände Ebba att hon måste försöka få igång ett samtal.
”Jag frågade på om det mesta. ’Var är du uppvuxen? Har du några syskon?’ och allt sånt där. Men det kom liksom ingenting tillbaka”, berättar hon och tittar på Micke.
”Nej, jag vet. Jag var ju fruktansvärt blyg”, säger han.
Till slut höll Ebba på att få panik.
”Vi hade verkligen ingenting att prata om. Det var så stelt och hemskt!”
Vinet skulle bli räddningen. Efter att de tömt den första flaskan beställde Micke snabbt in en till. Och sedan en till.
”Vi drog i oss tre vinare där på ingen tid alls. Och då kom snacket igång så sakta. Jag minns att du skulle vara lite cool och sa att du säkert kunde hjälpa mig att skaffa VIP-kort om det var något särskilt ställe jag ville komma in på. Då skrattade jag och sa ’nej tack, det behövs inte’. Jag hade ju redan alla kort jag behövde”, berättar Ebba.
”Men jag tyckte ändå att det var lite gulligt på något sätt …”
När de betalat tog Micke mod till sig. Skulle de kanske åka tillbaka hem till henne? Ebba log och sa att det var nog ingen riktigt bra idé med tanke på hennes inneboende.
”Vill du följa med ut till klubben då?”
Ebba blev lite paff. Sedan fann hon sig.
”Visst, varför inte?”
En stund senare, när det mörknat, åkte de ut ur stan längs E20. Medlemmarna hade gjort till vana att undvika den mest naturliga vägen ut till klubbgården, den som gick förbi Hjällbo och där polisen oftast stoppade dem. Istället tog Bill vägen genom skogen norrut från Partille.
”Det kändes som en evighet. Jag hade aldrig varit i de trakterna”, minns Ebba.
När de till slut svängde in till klubbgården var det helt mörkt. Genom framrutan såg Ebba grindar med taggtråd och en hög, upplyst portal. Tjocka stockar bar upp ett litet tak och ovanför satt skylten ”Hells Angels MC Gothenburg”. På varje sida om texten fanns en dödskalle, försedd med vingar.
Ebba undrade om det här verkligen var en så bra idé. Men då hade grindarna redan börjat öppnas.
”När vi åkte under skylten gjorde jag korstecknet och tänkte ’shit, hoppas jag kommer härifrån!’ ”
Bill och Micke gick före Ebba in i ladan och uppför trappan. Ebba nickade åt några män som satt i en soffgrupp och tittade sig omkring i det stora rummet. Det såg ut som ett slags blandning mellan westernsaloon och fjällstuga. Ebba slogs av hur rent och välskött det kändes. Ja, nästan lite mysigt.
”Vad vill du dricka?” frågade Micke.
Ebba hoppade upp på en barstol medan Micke gick fram till en kyl. Bilfärden hade fått berusningen att klinga av och Ebba kunde tänka sig en gin och tonic.
En annan medlem i Hells Angels-väst dök upp och gick in bakom bardisken.
”Svempa”, sa han och sträckte fram handen.
Att Micke hade en tjej med sig var något av en sensation. Svempa ville uppenbarligen studera den eventuella flickvännen på lite närmare håll och ställde sig intill Micke och Bill med en öl i näven.
”Stämningen blev faktiskt rätt bra och jag tänkte att de här Hells Angels-typerna verkade ju inte vara så farliga. Svempa höll till och med en liten pedagogisk föreläsning för mig om hur det funkade i klubben och så”, berättar Ebba.
Även om hon var lite nyfiken hade hon svårt att ta det hela på riktigt allvar. Efter att ha jämfört Mickes och Svempas västar med provmedlemmen Bills kunde hon inte låta bli att fråga den sistnämnde, halvt på skämt:
”Varför har inte du lika många klistermärken på ryggen som de andra?”
Bill, som hela kvällen varit vänlig och trevlig, fick ett nytt ansiktsuttryck.
”Släng ut henne!” sa han till de andra.
”Han blev verkligen sur på riktigt. Jag förstod att sådär sa man absolut inte om deras västar, vilket jag ärligt talat tyckte var ganska töntigt”, säger Ebba.
Det hela slutade med att Bill själv lämnade baren. Efter ett tag tog Micke upp en liten påse med kokain ur fickan och lade upp tre rejäla linor på ett cd-fodral. Efter att de dragit i sig kokainet bombarderade Ebba Micke och Svempa med frågor. Bland annat ville hon veta hur Hells Angels MC såg på homosexuella.
”I min bekantskapskrets fanns väldigt många bögar och jag skulle aldrig kunna ha en pojkvän som var böghatare. Men de skrattade bara och sa det var väl inga problem, så länge det inte var någon som ville gå med i klubben”, minns hon.
Plötsligt insåg Ebba att hon skulle upp och jobba om bara några timmar. Att få tag på en taxi kändes för komplicerat och hon frågade Micke om det fanns någonstans att sova. Lite senare låg de invirade i varsitt täcke i Mickes säng.
”Det var som om vi var tolv år gamla, totalt oskyldigt. Jag fick inte ens en puss och det blev jag på något sätt imponerad av, det förstärkte bilden av dig som en schyst kille”, säger Ebba och tittar på Micke.
”Jag tog nästan för givet att det inte var aktuellt, jag kände mig fortfarande inte säker på att du verkligen var intresserad av mig”, svarar Micke och fortsätter:
”Men det där att du ifrågasatte klubben gjorde att jag nog ändå började hoppas lite. Det visade att du inte var en sån tjej som var impad av Hells Angels och ville hänga med mig bara för att jag var medlem.”
Morgonen därpå rycktes dörren upp och den nye medlemmen John stack in sitt huvud.
”Aha!” sa han när han såg det lockiga, blonda håret och drog igen dörren. När Micke och Ebba väl kom ut möttes de av leenden.
En stund senare satt Ebba i en bil, skjutsad av en nybliven hangaround som hette Tommy. Det hade varit en osannolik kväll och natt. Men på något sätt ändå ganska trevlig.
***
Det dröjde inte länge innan Ebba skulle åka ut till Gunnilsegården igen. Klubben bjöd in till stor fest och Micke hade satt upp henne på gästlistan. Det här var några veckor efter deras första dejt och Ebba dök upp finklädd i lobbyn till hotell Scandic Rubinen på Avenyn. Där skulle gästerna hämtas i minibussar.
”Egentligen var det ju inte alls min grej, jag och mina kompisar höll ju alltid till inne i stan. Men det var på något sätt lite spännande att gå på fest hos Hells Angels, även om jag hade väldigt dålig koll på vad HA egentligen var”, säger Ebba.
Micke mötte henne med en kram i hotellets lobby. Sedan presenterade han henne för ett par från Stockholm. Det var Johan, killen som varit med på indrivningen mot telekombolaget, och hans flickvän. Paret var jämnårigt med henne själv och Ebba tyckte att de verkade sympatiska. Även göteborgaren Rikard – en gemensam kompis till Micke och Johan – skulle med ut till klubben. Också han var lättsam och trevlig att prata med.
På festen kände Ebba sig däremot ganska utanför.
”Min klädsel var till att börja med helt fel. Jag körde NK-stilen och hade vita stövlar, jeans och rosa sidenscarf medan de flesta andra tjejerna hade midjekort jacka, pudelfrissa och sååå korta kjolar”, säger hon och måttar med tummen och pekfingret i luften.
”Jag hälsade på en av de andra medlemmarnas flickvänner tre gånger och till slut sa hon ’känner du inte igen mig?’ Men det gjorde jag inte, alla såg ju precis likadana ut.”
Till slut kände Ebba att hon måste prata med någon annan. Hon gick ut på gården, tog upp mobiltelefonen ur handväskan och ringde till väninnan Anna.
”Jag har hamnat på en 80-talsfest! Jag visste inte att såna här människor fortfarande fanns!” tjöt Ebba i luren.
Så småningom kom hon ändå i stämning. Micke presenterade henne för Blanco, Bengan och andra. Ebba överraskades av hur trevliga och intresserade alla var.
”Blanco började visserligen med att säga att mina vita stövlar var det fulaste han hade sett. Men annars kändes det verkligen som att de var måna om att jag skulle trivas, i alla fall killarna. När Bengans tjej sa nånting tyket om att jag väl inte hade varit på nån mc-klubb förut tog Bengan mitt parti och sa till henne att sluta. Jag fick ett jättebra intryck av honom, han kändes som en riktig gentleman.”
Under natten gick ett stort gäng ner till klubbens verkstad och hade efterfest. Ebba trodde knappt sina ögon när hon och Micke kom dit. Det fanns hur mycket knark som helst, nästan alla satt med små pulverhögar framför sig. Även om Ebba hade varit på många kokainfester hade hon aldrig sett folk knarka så öppet som här.
Efter att ha snortat några linor kände Ebba och Micke att de ville vara ensamma och gick upp till Mickes rum. Nu var Mickes blygsel borta.
”Det var nog den här kvällen det sa klick på allvar”, säger Ebba, som stannade över natten.
Ändå skulle det dröja innan de blev tillsammans på riktigt. De sågs sporadiskt under hösten, men ofta bara för en fika på stan. Ebba undvek att låta Micke träffa hennes kompisar. Flera av dem undrade om det var så bra att hon dejtade en Hells Angels-kille. Visste hon verkligen vad hon gav sig in på?
I november inträffade en händelse som spädde på vännernas skepsis. Tidningarna berättade att ännu en medlem i Hells Angels MC Helsingborg befarades ha mördats av sina egna. Den trettioårige mannen hade uteslutits i bad standing och var sedan dess försvunnen. Fattade Ebba inte att Hells Angels var onda och att hon kunde råka illa ut? frågade Anna.
Nästa gång Ebba träffade Micke kände hon sig tvungen att fråga om det var sant att klubben verkligen mördade sina egna. Micke skakade på huvudet och sa att det är bara sånt som polisen och tidningarna hittade på.
I själva verket hade Micke själv ställt sig den frågan. Precis som i fallet med Molle hade helsingborgarna bara berättat att den försvunne, som hette Fredrik, hade blivit utkastad. Anledningen skulle ha varit att Fredrik stulit. En äldre medlem som hade upptäckt att pengar försvunnit från hans rum hade riggat en dold kamera och fångat Fredrik på bar gärning.
”Stöld från andra medlemmar är en dödssynd. Så även om jag verkligen gillade Fredrik utgick jag från att helsingborgarna hade gjort det rätta”, säger Micke.
Ebba fortsatte att ställa frågor till Micke. Hur var det med honom själv, han hade väl aldrig dödat en annan människa? Och hur var det med prostitution, hade klubben kvinnor som de utnyttjade? Eller sålde de knark till ungdomar? I Berlin hade hon ju hört att Hells Angels nästan hade monopol på ecstasy och annat.
”Jag kände att jag måste få veta, för även om jag inte var guds bästa barn själv fanns det brott som jag inte kunde acceptera. Och jag blev faktiskt lugnare efter att ha pratat med Micke om det här. Lite indrivningar och kolaförsäljning, som jag förstod att de sysslade med, tyckte jag inte var så farligt”, säger Ebba.
Men trots att Micke medvetet spelade ner sin och klubbens kriminalitet skulle Ebba, redan några veckor senare, få bevis för vad han och de andra var kapabla till. En vecka före jul år 2000 ringde Bengan till Ebba och berättade att Micke satt häktad för misshandel, olaga frihetsberövande, olaga hot, grovt vapenbrott och narkotikabrott. Enligt åklagaren hade Micke och Bill låst in två fjortonåriga pojkar i bagageutrymmena på sina bilar, misshandlat dem med ett basebollträ och hotat dem med pistol.
Bakgrunden var att Svempa hade fått ett samtal från en man som bodde i närheten av klubbgården. Mannen berättade att två tonårspojkar slagit sönder rutan till Svempas bil, som stod parkerad uppe vid stora vägen, och att pojkarna nu var i färd med att stjäla bilens stereo. Svempa grabbade ett basebollträ och kastade sig in i en bil som stod uppställd på gården. Med ena handen på ratten ringde han Micke.
När pojkarna såg Svempas bil började de springa, bort från vägen och ut över ett fält. Men när Micke och Bill dök upp hade de inte en chans. Den ene av dem blev ifattsprungen av Bill, alldeles vid strandkanten till en liten å. Pojken skulle senare berätta hur Bill hållit ett basebollträ höjt i luften. I samma ögonblick som slaget kom skulle pojken ha hoppat och därigenom bara blivit träffad på foten. Men Bill gav sig inte, utan slog pojken i ansiktet med knuten näve.
Den andre pojken blev så rädd att han kastade sig i åns iskalla, strömmande vatten och började simma över till andra kanten. När han kravlade sig upp tittade han rakt in i Mickes ansikte.
”Jag ger mig, jag ger mig!” skrek han. Micke sa ingenting utan tog tag i den lerige och dyblöte pojkens krage. Sedan ledde han bort honom till Mercan, öppnade bagageluckan och sa åt honom att hoppa ner.
Efter en kort biltur klev Micke ut igen och öppnade luckan. Medan pojken låg kvar i skuffen tog han, enligt vad pojken senare skulle berätta, upp en pistol och gjorde en mantelrörelse. De befann sig utanför ett litet hus och Micke sa åt pojken att hoppa ut och sätta sig på husets trappa. Strax därpå svängde Bills bil upp bredvid dem. Även han hade tvingat ner ”sin” pojke i bagageutrymmet.
Exakt vad som hände sedan är oklart. Men pojkarna skulle hävda att Micke och Bill först hotat att döda dem, men att Micke sedan sagt:
”Ni är de första som har överlevt.”
Efter att Bill skrivit ner namnen på pojkarna och deras föräldrar var de fria att gå.
***
Micke greps på klubben, sedan pojkarna berättat för sina föräldrar om vad som hänt. ”Det här trodde jag inte om dig”, sa en polis som Micke kände igen sedan tidigare.
”Men i mina ögon var det inte särskilt farligt, de var ju killarna som hade gjort fel och det visste de”, säger Micke när vi påminner honom om händelsen. ”Fast hade vi vetat att de bara var fjorton hade vi nog agerat annorlunda.”
Göteborgs tingsrätt konstaterade att Micke och Bill hade haft rätt att hålla fast pojkarna – under förutsättning att de omedelbart hade ringt till polisen och gjort en anmälan om bilinbrottet. Men, som Micke säger, var det ”inte aktuellt”.
”Att ringa polisen gör du bara inte om du är med i Hells Angels.”
I rätten nekade Micke till brott och hävdade att pojken frivilligt hoppat in i bagageutrymmet. Några hotelser hade han inte framfört och uppgiften om pistolhotet var helt fel. Göteborgs tingsrätt fann pojkarna mer trovärdiga, de ansågs inte ha någon anledning att felaktigt peka ut två Hells Angels-medlemmar för brott. I januari 2001 dömdes Micke till ett års fängelse.57
Åklagarens påstående om att Micke hotat pojken med en niomillimeterspistol som hittats på klubbgården vann dock inget gehör. Däremot dömdes Micke även för brukande av falsk urkund och olovlig körning, eftersom han upprepade gånger stoppats på mc och visat sitt falska belgiska körkort. Dessutom fälldes han för ringa narkotikabrott, vid gripandet hade han haft spår av Stesolid i kroppen.
Bill dömdes i sin tur för misshandel, olaga frihetsberövande och olaga hot. Polisen hade också fått ett litet bevis för hans narkotikaaffärer: 23 gram amfetamin. Straffet blev fängelse i nio månader.
Micke kunde inte låta bli att gräma sig när domen kom.
”Här har jag en jättesnygg tjej med ett bra jobb och så får jag ett års fängelse för att ha misshandlat ett par skitungar!” säger han när han tänker tillbaka.
54 Hovrätten över Skåne och Blekinge, avd 1. B464-98.
55 Helsingborgs Dagblad, 1997-03-26. ”Knarkåtalad Hells Angel frias”.
56 Hell’s Angel, av Ralph Barger med Keith och Kent Zimmerman. Översättning av Per Jensen och Stefan Rohdin. Kulört kultur 2000.
57 Göteborgs tingsrätt, avd 8. Målnr: B13404-00.