Hells Angels MC:s sexmannagrupp hade inte kunnat flyga under radarn särskilt länge. Mötet i Grästorp fick Västra Götalandspolisen förvisso aldrig reda på, men att organisationen förr eller senare skulle ge sig in i narkotikabranschen betvivlade ingen.
”All information från utlandet sa att HA i längden inte kan stå utanför. Och vi hade haft en del större ärenden där vi misstänkte att klubben fanns med i bilden”, säger en erfaren narkotikautredare vid länskriminalen.
Den särskilda insatsen ”Änglavakt” var vid det här laget avslutad, och de ansvariga hade tvingats konstatera att det inte hade gått att förhindra Hells Angels etablering i Göteborg. Efter detta blev organisationen istället bara ett av flera prioriterade objekt för länskriminalens spanings- och narkotikarotel.
En lördagskväll i februari 2002 fick polisen anledning att slå till mot en gård i Tuve norr om Göteborg. Gården användes som samlingslokal och bostad för flera män med nära band till Hells Angels MC. Just som den långa karavanen av polisfordon rullade in mot gården dök Micke och Piaggo upp på vägen. Några vakna polismän kände igen deras bil och slog på blåljusen. De greps och fördes till arresten, misstänkta för narkotikabrott.
Under tiden påbörjades husrannsakan med narkotikahundar på gården. När razzian var klar kunde polisen summera en ganska god fångst: flera hekto amfetamin, nästan 1 400 ecstasytabletter och två vapen – en Smith & Wesson Magnum-revolver och en pistol.
Polisens hypotes var att gården fungerade som gömma för Hells Angels MC. Men åklagaren som granskade bevisningen såg inte tillräckliga knytningar. Det enda som den noggranna genomgången av Mickes och Piaggos bil hade gett var svaga spår av kokain på inredningen och varken telefonsamtal eller spaningsuppgifter styrkte att de skulle ha intressen i narkotikan eller vapnen. Redan samma natt släpptes Micke och Piaggo igen.
En av männen på gården skulle däremot komma att åtalas för grovt narkotikabrott och grovt vapenbrott.70 Under rättegången erkände han innehaven men ursäktade sig med att han förvarat narkotikan och Magnumrevolvern åt ”en bekant”. Vem denna var ville han inte avslöja och fallet slutade med en fängelsedom på fyra år och sex månader.
Nu i efterhand berättar Micke att mannen, en 38-åring från Kungälv, vid tidpunkten var hangaround till Hells Angels MC. Så fort Micke och Piaggo sett polisbilarna i backspegeln hade de ringt in till gården och förvarnat honom och de andra. Men huruvida deras syfte med besöket verkligen var att hämta droger eller inte vill Micke inte säga säkert.
”Det är möjligt att ecstasytabletterna kom ifrån oss, vi hade börjat handla en del med ecstasy då. Men helt ärligt minns jag faktiskt inte, det var Piaggo som hade ett ärende till gården.”
På länskriminalens narkotikarotel kavlade man upp ärmarna för en ny rond. All underrättelseinformation sa att Hells Angels MC var inblandat i storskalig narkotikahandel – trots att ledare som Möller och andra i intervjuer hävdat att detta bara var påhitt. Och att få en eller flera fullvärdiga medlemmar i nätet vore onekligen en fjäder i hatten.
Några veckor senare blev Ebba hejdad av en granne när hon en kväll kom hem från jobbet.
”Vi såg några konstiga typer som mixtrade med er bil i natt. De var fyra stycken och hade likadana kläder. En höll vakt medan de andra låg ner under bilen”, sa kvinnan.
Ebba tackade och letade upp mobilen i väskan. Medan hon slog numret steg oron. Tänk om någon hade placerat en bomb under bilen!
Micke var ute och körde i den aktuella bilen när han fick samtalet. Men istället för att svänga av och kontrollera underredet åkte han raka vägen till klubben. Där rullade han fram till verkstan, öppnade dörrarna och körde försiktigt ut BMW:n över en smörjgrop. Sedan gick han nerför den lilla trappan med en ficklampa i handen.
John, som hållit på att jobba i verkstaden, kom efter. Det tog mindre än en minut. Sedan ropade John att han hade hittat någonting.
Nästan längst bak på chassit, mellan avgassystemet och en balk, satt en liten metalldosa obetydligt större än ett cigarettpaket. Micke och John tyckte inte att det såg ut som en bomb, vad de nu baserade det på. En av dem tog tag i den lilla dosan och ryckte loss den. På undersidan satt det fullt av små magneter och från en annan sida hängde det ut en liten sladd.
Så om det inte var någon bomb, vad var det då? Efter att även Bengan och några andra medlemmar inspekterat lådan kom de fram till att det måste vara en sändare. Och den kunde i så fall bara tillhöra polisen. De bestämde sig, som Micke säger, för att ”jävlas lite”.
Någon dag senare kunde Göteborgs-Tidningens läsare se en bild av sändaren.
”Om det är polisen som satt dit den så vill jag veta om de har rätt att göra så. Är det någon annan som ligger bakom så vill jag också att det hela utreds av polisen”, sa Micke i en intervju, utan att framträda med namn.71
Samma dag som artikeln publicerades hade Micke och advokat Hans Gaestadius planerat att gå till polishuset med sändaren och göra en anmälan. Men de hann aldrig dit. Redan innan tidningen kom ut var sändaren borta. Så här berättar Micke:
”Vi hade gömt den på Bengans firma, som var låst och larmad. Tidigt på morgonen kom polisen dit och gjorde husrannsakan. Trots att vi gömt sändaren på en balk under taket hade de hittat den.”
Av polisen hade Bengan fått höra att misstanken gällde narkotikabrott. Det var också vad åklagare Jim Björk påstod när Göteborgs-Tidningen ringde upp. Men i efterhand talar allt för att det enda syftet med husrannsakan var att ta tillbaka den avslöjade sändaren. En polischef som vi har pratat med säger att man var tvungen att hämta in den igen – även om det hela var lite pinsamt. Trots detta släppte Hells Angels MC saken utan att begära en juridisk prövning. Enligt Micke ville Bengan till varje pris undvika att hans firma drogs in i någon utredning och riskerade dålig publicitet.
Vad sändaren beträffar var detta en så kallad tracker, eller ”råtta” på polisspråk. Dosan skickar ut en positionsangivelse via GPS-nätet och får användas av polisen i spaningssyfte efter beslut av polischef.
Att avslöjandet var känsligt för polisen fick Micke veta när han lite senare kallades till ett sista förhör med anledning av razzian på gården i Tuve.
”Förhörsledaren berättade att de egentligen hade tänkt åtala mig och Piaggo för spåren av kokain i bilen. Men sen log han och sa att de kunde kvitta det mot sändaren”, berättar Micke.
Polisen gav sig inte. Istället fick en ung spanare i uppdrag att punktmarkera Micke vart han än åkte. Spanaren avslöjar i efterhand att det fanns misstankar om att Micke var inblandad i storskalig smuggling av hasch över den norska gränsen. Hans kontakter inom den Hells Angels-lojala mc-klubben Four Horsemen ansågs särskilt intressanta.
”Jag följde efter Micke på 45:an upp genom Dalsland och sen vidare på småvägar mot gränsen. Trots att det var vinter och mycket snö körde han extremt fort, nästan så att det var farligt”, berättar polismannen.
Samtidigt lyssnade andra poliser på Mickes telefon. När de fick höra att Micke skulle träffa en medlem från Four Horsemen alldeles vid gränsen mot Norge var de beredda att slå till.
”Vi trodde ju att vi hade kommit på något stort, att han var högt upp i grossistledet”, fortsätter polismannen.
När Micke i efterhand hör detta skrattar han.
”Jag minns mötet. Det handlade om att vi skulle ses för att käka lunch och prata rent allmänt.”
Vi invänder att det låter lite väl oskyldigt. Hade polisen rätt i sina misstankar?
”Nej. Visst förekom det att man fick förslag och förfrågningar och vi diskuterade säkert massvis med grejer. Men med den här medlemmen gjorde jag inga såna affärer”, hävdar Micke.
***
Det skulle dröja till i slutet av 2003 innan polisen fick sitt efterlängtade genombrott. Två dagar före julafton greps en 35-årig Red & White Crew-medlem – Moz – med 4,5 kilo hasch i sin bil. Gripandet gjordes alldeles utanför Grästorp av alla ställen. Tack vare telefonavlyssning visste polisen vart Moz hade varit på väg: hem till Piaggo i dennes bostad i Mariestad.
I telefonsamtalen framkom att Piaggo och Bill hade köpt narkotikan några dagar tidigare för 230 000 kronor och låtit underhuggaren ta hand om förvaringen. Dessutom ansåg polisen sig ha bevis för att Piaggo och Bill även köpt tre kilo amfetamin några månader tidigare.
Hells Angels-medlemmarna hade inte pratat öppet om narkotikan i sina samtal. Men de kodord de använde var onekligen ganska genomskinliga. Haschkakorna hade till exempel kallats för ”indianböcker” och när de sa att de skulle vara 200 sidor tjocka krävdes det inte mycket fantasi för att poliserna skulle räkna ut att det rörde sig om två hekton.
Piaggo, Bill och Moz fälldes alla för grovt narkotikabrott. I de båda förstnämndas fall blev straffet fängelse i fyra år medan Moz kom undan med tre. Trots att bevisen i amfetamindelen kom att underkännas var polisens framgång ett faktum. Elva år efter Hells Angels MC:s etablering i landet hade man äntligen fått svart på vitt att organisationen, och inte bara enskilda medlemmar, bedrev narkotikahandel.
Domen innebar en kris för Hells Angels MC. Det faktum att Piaggo dessutom var ”sergeant at arms” inom klubben i Gunnilse gjorde inte saken bättre. Han tillhörde därmed de ungefär trettio ”officerare” i landet som utgjorde svenska Hells Angels MC:s stomme.
Enligt Micke var det ingen tvekan om att Piaggo och Bill hade blivit oförsiktiga. När polisens förundersökning var klar beställde klubben ett exemplar av utredningsmaterialet. De avlyssnade samtalen och allt övrigt innehåll granskades i detalj.
”Vi kom fram till att de hade tagit för stora risker genom att prata så öppet på telefonerna. Bägge skulle egentligen ha kastats ut, men efter att ha röstat valde vi ändå att låta Piaggo vara kvar”, säger Micke.
Bill skulle få beskedet av Micke och Alex på klubben så fort han muckade. Men trots att Bill ansågs ha brutit mot klubbens narkotikahanteringsregler förklarades han inte utesluten i så kallad ”bad standing”, även benämnt som ”out”. Istället löd klubbens beslut ”good standing” eller ”left”. Enligt Micke valde ledningen än en gång denna mildare variant för att inte riskera att katastrofen efter Micheluteslutningen upprepade sig.
Kort därpå åkte två medlemmar hem till Bill och hämtade alla saker som bar Hells Angels MC:s namn eller emblem. Eftersom han saknade klubbtatueringar blev frågan om ett eventuellt avlägsnande aldrig aktuell.
Efter domen mot Piaggo och Bill fattade klubben även ett annat beslut. Narkotikaaffärerna var från och med nu historia.
Den som övertalade de andra var Bengan.
”Jag höll med honom och det gjorde nog de flesta. Det hade blivit pannkaka av alltihop och det fanns så mycket annat vi kunde tjäna pengar på”, säger Micke, men lägger till att förbudet inte gällde Red & White Crew.
John var den som först utsågs att ersätta Piaggo som ”sergeant at arms”. Men redan efter några månader tillfrågades Micke om han kunde ta över uppdraget. Micke blev smickrad. Samtidigt undrade han om han verkligen skulle klara jobbet.
”Att vara SGT [”sergeant at arms”, red:s anm] är prestigefyllt och man måste vara väldigt organiserad. Det är han som ska ansvara för vapen och säkerhet och hålla koll på om någon bryter mot reglerna. Ovanpå det sköter man kontakten med andra kriminella gäng”, säger Micke.
Efter en kort betänketid tackade Micke ändå ja. En av de första åtgärderna blev att inventera klubbens vapenarsenal.
”Vi hade en del pistoler och ganska många handgranater ute hos olika människor, bland annat medlemmar i Red & White Crew. Det enda vapnet inne i klubbhuset var, som jag minns det, en avsågad hagelbössa som hade ersatt Thompson-kpisten i lönnfacket i stolpen i verkstan. Men framför allt ägde vi ett gäng Kalasjnikovs, fem-sex stycken, som låg gömda i en gammal snickarverkstad på Ringön”, berättar Micke.
Det sistnämnda gömstället hade han ordnat själv. Lokalen tillhörde en av hans gamla kontakter inom krogvärlden, en ostraffad man som drev ett vaktbolag.
Utöver detta hade klubben nyligen kommit över 38 kilo sprängämne av märket Dynamex. För tillfället hade man ingen användning av partiet men, som Micke säger, ”det kunde vara bra att ha i framtiden”. Även här letade man därför efter lojala medhjälpare utanför klubben som kunde ansvara för förvaringen.
Red Devils MC i Karlstad hade vid det här laget utsetts till provmedlemmar inom Hells Angels-organisationen och därmed övertagit det tillfälliga namnet ”MC Sweden”. I klubbens åtaganden ingick att medlemmarna skulle göra vaktveckor och stå till allmänt förfogande hos Hells Angels MC Gothenburg.
Söndagen den 21 mars 2004 gick två MC Sweden-medlemmar – Stefan H och ledaren ”Kniven” – av sitt pass och förberedde sig på att åka hem. Om några kunde anses lämpliga att ta hand om Dynamex-förpackningarna så var det de.
När Stefan H och Kniven bara hade några mil kvar till Karlstad blev de stoppade av personal från länskriminalen i Värmland. När det tunga paketet med sprängämnet hittades i bagageutrymmet låtsades Stefan H och Kniven vara ovetande om innehållet. ”Vi trodde att det var verktyg, en kompis bad oss ta upp dem från Göteborg”, sa de.
Värmlands tingsrätt dömde MC Sweden-medlemmarna till tio månaders fängelse vardera för brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. I domen slog rätten fast att Hells Angels MC och dess undergrupper ägnade sig åt allvarlig kriminell verksamhet och av det skälet skulle brottet anses särskilt grovt.
***
”En polare till mig behöver ett vapen, kan du hjälpa honom?”
Johans fråga överraskade inte Micke, han visste att Johan fortfarande umgicks i rånarkretsar. Men Micke sa nej, han hade ingen lust att tumma på klubbens arsenal.
Johan gav sig inte, utan återkom till dess att Micke lovade att ta upp saken på ett möte.
”Det visade sig att ingen i klubben hade någonting emot det, så länge det kom in pengar”, berättar Micke.
I början av april 2004 fick Micke träffa köparen. Micke visste vem han var sedan tidigare. Rikard hade ganska nyligen presenterat honom för Micke på en fest, sedan mannen frigivits från ett fängelsestraff för grovt rån i Norge. Han kom från Stockholm, hette Mikael R och hade dömts i samma rånhärva som Rikard och Johan i mitten av 1990-talet.
Micke utgick från att Mikael R nu planerade ett nytt rån. På en gata i närheten av Eriksbergsvarvet gjorde de upp om villkoren.
”Betalade han i förväg skulle vi ha 25 000 kronor och om det skedde efter att han använt vapnet var priset 75 000 kronor”, säger Micke, som åkte ut till gömstället på Ringön.
Inne i verkstaden tog han på sig ett par handskar, plockade ut en av automatkarbinerna från gömstället och lade den i en svart sopsäck tillsammans med extra magasin. Tillsammans med en annan person åkte han sedan iväg och lämnade över säcken.
Någon dag senare, den 13 april 2004, rapporterade Göteborgs-Posten att tre män hade gripits i en bil på Götaleden i centrala Göteborg tidigt på morgonen. Trion påstods ”vara specialiserad på mycket avancerade rån” och misstänktes ha haft ”för avsikt att slå till mot en värdetransport eller en kapitalstark institution i Västsverige”.72 Spaningschefen P-O Johansson på länskriminalen citerades och hävdade att de gripna tillhörde ”en elit”.
Den som hade suttit vid ratten i den stoppade bilen var Mikael R. De båda andra hette Stefan E och Daniel G och var 42 respektive 27 år gamla. Även de hade ett tungt kriminellt förflutet. Stefan E hade suttit inne för grovt rån och Daniel G var dömd för mord.
Beslagen i männens bil, en Chrysler Transporter som hyrts i Stockholm, pekade entydigt i samma riktning. Förutom mat och kläder hittades skyddsvästar, släggor, bräckjärn, kofot, kniv, arbetshandskar och likadana overaller. Det enda som saknades i den misstänkta rånarutrustningen var skjutvapen.
En städerska i polishusets arrestintag skulle göra ett intressant fynd. Vid den bänk där en av rånarna suttit med handbojor på, upptäckte hon en pappmugg med en nyckel i. Utredarna jobbade snabbt, redan vid lunchtid samma dag hade de hittat det lås som nyckeln passade till. Det satt i luckan till förvaringsbox nummer 30 på Göteborgs Centralstation.73
Ut ur boxen halades två stora sportbagar: en gråsvart Stadiumväska och en vinröd utan märkning. De var tunga och poliserna satte varsamt ner dem på golvet. Blixtlåset på den vinröda öppnades och svart metall kunde skönjas: en svensk kpist modell 37-39, en Tariq 9 mm-pistol, två svenska spränghandgranater modell 56, sprängdeg, sprängkapslar och krutstubintråd. I Stadiumväskan låg en Kalasjnikov AK 47 tillsammans med två magasin och diverse militärkläder. Kriminalteknikerna skulle senare konstatera att vapnet var tillverkat 1982 i forna Jugoslavien på fabriken Zastava.
Som väntat ville ingen av de tre kännas vid några rånplaner. Mikael R och Stefan E påstod att de hade åkt till Göteborg för att driva in en skuld från en hotellägare. Daniel G sa ingenting. Men fynden i bilen räckte för att åklagaren skulle få tingsrätten att häkta männen.
I den fortsatta utredningen framkom flera intressanta omständigheter. Den av de tre som suttit närmast muggen och nyckel var Mikael R. När polisen gick igenom hans mobiltelefon konstaterade de att den sista person han hade ringt till före gripandet var Johan. Och under besöket i Göteborg hade han även haft kontakt med sin gamle vän Rikard.
Men det som först såg ut som en promenadseger för polisen skulle sluta i nederlag. Några fingeravtryck eller DNA-spår som kunde binda sportbagarna eller boxnyckeln till ligan hittades inte. Och när åklagaren gick igenom beslagen i bilen var bedömningen att ingenting av detta i sig ansågs utgöra brottsbevis. Mikael R, Stefan E och Daniel G frigavs och all utrustning utom vapen, sprängmedel och stubintråd återlämnades.
”Utan bevis var det lönlöst att väcka åtal”, säger åklagare Göran Sjödell som ledde utredningen.
När vi redogör för Mickes uppgifter lyssnar åklagaren intresserat. Uppgiften om att Kalasjnikovkarbinen kom från Hells Angels MC är ny för honom.
”Om det stämmer styrker det den uppfattning vi hade, det vill säga att vapnen tillhörde de misstänkta”, säger åklagaren.
När vi visar beslagsprotokollet från den nedlagda utredningen för Micke nickar han och säger:
”Visst är det vårt vapen.”
Det skulle dröja många år innan polisen fick en ny anledning att gripa Mikael R och Stefan E. Men i maj 2009 togs de båda på bar gärning i samband med ett uppmärksammat rånförsök mot Loomis värdedepå i Umeå. Polisens nationella insatsstyrka låg i bakhåll och överraskande männen och deras kumpaner. En eldstrid utbröt där en av rånarna skottskadades och en polishund sköts ihjäl. Även denna gång var Mikael R och Stefan E, som nu avtjänar långa fängelsestraff, beväpnade med Kalasjnikovkarbiner.
Vad Daniel G beträffar avled han nästan exakt ett år efter gripandet i Göteborg.
Några pengar för det levererade automatvapnet fick Hells Angels MC aldrig, enligt Micke.
”Vi var duktigt irriterade på Mikael R för det. Men vi fick höra att han hade dragit iväg utomlands och såg inga möjligheter att driva in skulden.”
Ett par veckor efter tillslaget på Götaleden i april 2004 gav Rikskriminalpolisen ut en underrättelserapport som skulle beskriva den organiserade brottsligheten i landet. När det gällde Hells Angels MC hade varken polisen i Västra Götaland eller någon annan av landets 21 fristående regionala polismyndigheter inkommit med några uppdateringar beträffande kriminell aktivitet under det senaste året. Bedömningen var trots detta att organisationen och dess undergrupper alltjämt utgjorde ”stort polisiärt intresse”.74 I rapport slogs dock fast att den brottsliga verksamheten bedömdes ”drivas av de enskilda medlemmarna snarare än av klubben som helhet”.
När vi ber Micke jämföra denna beskrivning med sin egen bild av organisationen vid tidpunkten säger han så här:
”På ett sätt hade de rätt. Hells Angels ställer inga krav på att du ska vara kriminell för att få bli medlem. De kriminella affärer som jag och andra hade börjat göra gjorde vi frivilligt, hade någon av oss plötsligt sagt att ’jag vill inte ha med narkotika att göra’ hade det varit okej.”
”Å andra sidan hade organisationen aldrig varit det den är utan kriminaliteten. Den är grunden i organisationens verksamhet, det är de kriminella som bygger upp ryktet och tjänar pengar åt klubbarna genom de tio procenten till den gemensamma kassan. De andra medlemmarna ser i princip bara till att det finns kaffe och toapapper. Och till och med kaffet och toapappret kan ju vara köpt för kriminella pengar.”
Han resonerar vidare och bilden av ett slags franchiserörelse tonar fram: Personer inom den kriminella världen inser att Hells Angels farliga rykte gynnar deras brottslighet och söker därför om medlemskap. I utbyte avstår de en liten del av sin vinst.
”Genom att gå med i klubben får du mer makt och respekt än du själv kan bygga upp på tio år, det är därför Hells Angels är en magnet för kriminella. Och för varje brott som begås förstärks klubbens rykte … det blir som en spiral.”
Men det tyngsta beviset för att Hells Angels MC är en kriminell organisation är, enligt Micke, ändå någonting annat:
”Alla måste vara beredda på att döda. Om någon kräver att du ska åka och skjuta en fiende kan du inte säga nej. Då riskerar du själv att bli dödad. Det är så det är.”
***
Ebba hade länge trott att hela klubben tagit avstånd från henne. Men när hon råkade springa ihop med Alex, som övertagit rollen som ”president”, på stan var han trevlig och pratade på som vanligt.
”Jag har väl aldrig sagt att du gjorde fel?” sa han när Ebba nämnde att hon var portförbjuden.
Bengans beslut hade vid det här laget gällt i ett år. För att inte utmana honom hade Ebba och Micke varit överens om att det var lika bra att hon även stannade hemma när Micke besökte andra avdelningar. Efter mötet med Alex undrade Ebba om det inte var lite överdrivet, Bengan bestämde väl inte över hela Hells Angels?
När Micke än en gång skulle åka till Hells Angels MC i Oslo frågade Ebba om Micke inte kunde ringa Bengan och hör sig för. Egentligen tyckte hon som sagt att det var löjligt att han överhuvudtaget kunde ha några synpunkter, i synnerhet som han själv inte skulle resa. Men när Bengan sa ja svalde hon stoltheten och njöt av att kunna åka iväg med Micke igen.
Lite senare arrangerade Göteborgsklubben Hising Island MC en stor fest i dess klubblokal i Kungsstens industriområde, nära Ebbas lägenhet. Ebba och Micke ville gärna gå tillsammans och Micke kollade återigen med Bengan, som denna gång själv skulle gå på festen. Även nu sa Bengan ja.
Ebbas och Bengans blickar möttes under kvällen, men de undvek att prata med varandra. Ebba tyckte trots allt att det kändes ganska skönt att de kunde vistas i samma lokal.
Några månader senare, i augusti 2004, ringde Bengan till Micke och bjöd honom på middag. Bengan skulle fylla fyrtioett och hade abonnerat en liten kvarterskrog på en av Långgatorna inne i stan. Innan de lade på sa han:
”Du kan hälsa Ebba att hon är välkommen också.”
En sol tändes inom Micke.
”Det var så himla skönt att det äntligen löste sig. Jag hade mått jättedåligt av att gå omkring och tänka på det hela tiden”, säger Micke.
Bengan stod i dörren när Micke och Ebba kom in på restaurangen. Först kramade han om Micke. Sedan Ebba.
”Nu glömmer vi det här”, sa han och log.
Lättnadskänslor steg inom Ebba när hon fortsatte in mot det dukade bordet. Visst hade hon varit urförbannad på Bengan och innerligt hatat både honom och klubben. Men året i isolering hade nött ner hennes ilska.
Ebba kände de flesta av gästerna. Hon och Micke gick varvet runt och hälsade på alla, innan de slog sig ner.
”Det var faktiskt skönt att vara tillbaka. Och så var det väldigt praktiskt att Bengan hade en ny flickvän, jag hade verkligen ingen lust att träffa den gamla”, säger Ebba.
Hon hyste inga illusioner om att Bengan på riktigt ville bli vän med henne igen.
”Det handlade såklart om att han var mån om sin och Mickes relation. Fast ärligt talat brydde jag mig inte. Jag förlät allting, jag ville bara att livet skulle bli problemfritt”, säger Ebba.
Från och med den här kvällen skulle hon förändras. Istället för att ifrågasätta klubbens regler och raljera över klädsel och märken blev Ebba, som hon säger, successivt ”den mest exemplariska HA-tjejen”. Hon gjorde och sa precis bara sånt som hon visste att medlemmarna gillade.
”Plötsligt blev det så lätt. Bara jag höll mig till spelreglerna var det jättebekvämt att umgås med dem”, säger hon.
Bland det första Ebba gjorde var att köpa en egen Harley-Davidson. Före incidenten med Bengan hade Ebba ofta suttit och pratat med John, medan han mekade med sin motorcykel i garaget. John hade peppat Ebba och sagt att hon borde prova att sätta sig på en riktig hoj, inte bara köra omkring på den EU-moped som hon körde till och från jobbet.
”Nu tänkte jag att ’det är klart jag ska göra det’. Så jag och Micke åkte till Tyskland och köpte en silverfärgad Fat Boy för 180 000 kronor. Att det blev en Harley-Davidson var självklart, det hade känts konstigt att köpa något annat. Och jag ville ha en låg och bred, ingen sportster.”
Den största delen av köpesumman hade Ebba tjänat ihop genom modevisningar och sömmerskeuppdrag. Resten fick hon av Micke. Även Ebba åkte nu upp till Bengans bekant i Gävle och tog körlektioner.
Ungefär samtidigt köpte hennes pappa en egen Harley-Davidson. Så småningom kunde han, Ebba och Micke ses köra i rad på vägarna runt Göteborg.
”Det var en otrolig känsla! Kontrollfreak som jag är mår jag inte bra av att sitta där bak, jag vill styra själv”, skrattar Ebba.
Även att köra den mullrande 1 340-kubikaren genom Göteborg till jobbet på morgonen var en kick.
”Många tyckte nog att det var rätt fräckt att jag kom i finkläder och högklackat på en sån hoj. Att det sen var ganska jobbigt och tungt sa jag förstås inte till nån.”
Däremot körde Ebba sällan tillsammans med klubben.
”Det var bara stressigt. Alla skulle flasha och köra så snabbt och farligt det bara gick, det var inte alls min grej.”
På fester och träffar var den nya Ebba angelägen om att vara till lags. Hon ställde inga onödiga frågor och lärde sig att stänga öronen vid rätt tillfällen. När hon hörde medlemmar prata om något som kunde vara känsligt sa hon: ”okej, nu tror jag att jag ska gå ut”, och log.
Förändringen var uppskattad. En av medlemmarna i Gunnilse sa: ”Du har blivit dresserad, det som hände dig borde hända alla tjejer.” Och en medlem i Malmöavdelningen kallade Ebba för ”en drömkvinna”.
”Han tyckte att jag förstod precis vad jag kunde göra och inte”, förklarar Ebba. ”När jag ser tillbaka på det skulle jag ju vilja ge mig själv en smäll, man ska inte acceptera att bli behandlad så där av någon. Men där och då var det jätteskönt. Jag behövde inte längre tänka själv utan bara underkasta mig klubbens regler, så blev allt jättelätt.”
När männen inte var närvarande hände det att andra flickvänner ville prata med Ebba om otrohetsproblemen inom klubben. Flera av dem hade i hemlighet tyckt att det var bra att hon vågat säga som hon gjorde den där natten. En lite äldre kvinna berättade att hon önskade att hon hade vågat göra samma sak. Istället vände hon, liksom flera andra, problemen inåt och flydde bort med droger och alkohol.
Ebba säger att hon sett så många tragiska scener utspelas på klubbgården.
”Det värsta var när barnen var med, bebisar som grät medan mammorna var helt påtända, ungar som sprang omkring i rökiga rum där knarket låg framme på bordet. Riktig misär bakom allt prat om den fina kamratskapen.”
***
Vilka konsekvenser det kan få om någon säger något olämpligt om Hells Angels-medlemmars kärleksaffärer framgår av en polisutredning från den här tiden. Bakgrunden var en händelse som inträffat i samband med att Hells Angels MC Malmö firat tioårsjubileum i sitt nya klubbhus i Åkarp i april 2003, det vill säga en månad innan Bengan flugit på Ebba.
En kvinna som deltagit på Hells Angels-festen hade i efterhand berättat för sin före detta pojkvän att hon under natten haft sex mot sin vilja med en Hells Angels-medlem. Medlemmen skulle tillhöra Hells Angels MC Gothenburg och hade tagit med kvinnan till ett hotellrum.
Ex-pojkvännen hade inte vetat vad han skulle tro utan ringt upp en kompis som varit på festen för att kontrollera om uppgiften stämde. Kompisen hade själv ingen aning, men lovade i sin tur höra med sin ex-fru om hon kände till något om saken.
Det var då problemen började. Ex-frun hade kontaktat en person – Anders – som tillhörde Hells Angels-avdelningens svans. Anders hade rekommenderat kvinnan att ta kontakt med en av hans överordnade inom Hells Angels-avdelningen, medlemmen Micke Piss som Micke en gång hade sett slåss mot den numera försvunne Molle.
”Han blev inte glad. Men vem han riktar det mot vet inte jag”, skrev kvinnan tillbaka till Anders i ett SMS sedan hon pratat med Micke Piss.75
I Micke Piss ögon var det den man som hade varit på festen och lovat höra sig för med sin ex-fru som hade begått det stora misstaget. När Micke Piss någon vecka senare av en slump träffade på mannen, vi kan kalla honom Patrik, på en nattklubb i centrala Malmö tog han tag om hans nacke och sa: ”Vad är det för lögner om våldtäkt som du går omkring och sprider?” Sedan slog han tre-fyra hårda knytnävsslag i Patriks ansikte.
Kort därpå ringde Anders upp Patrik och förklarade att ”dom” ville ha skadestånd.
”Du förstår att detta kommer att kosta dig och priset är satt till 200 000 kronor.”
Paralyserad av rädsla inventerade Patrik alternativen. Att försöka bevisa sin oskuld föreföll lönlöst. Och att betala hade han varken råd eller lust till. Det hela slutade med att han packade en väska med kläder, fotografier och minnessaker tillsammans med sitt pass. Sedan gick han till polisen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge dömde både Anders och Micke Piss för bland annat försök till utpressning till fängelse i drygt ett år. För Patrik blev priset kanske ännu högre, han tvingades avsluta alla sociala kontakter, sälja sitt hus och gå under jorden i ett vittnesskyddsprogram.
Under rättegången framgick att varken Anders eller Micke Piss hade känt till huruvida uppgiften om det påstådda sexövergreppet stämt eller inte. Men redan att någon ställde den sortens frågor om en Hells Angels-medlem var i deras värld alltså tillräckligt för att utdela en hård bestraffning.
Under rättegången framkom namnet på den utpekade Hells Angels-medlemmen från Göteborg. Såvitt känt gjordes dock aldrig någon polisutredning av det påstådda sexövergreppet.
70 Göteborgs tingsrätt. Målnr B1230-02.
71 Göteborgs-Tidningen, 2002-03-20. ”Hittade en radiosändare under bilen. Hells Angels-medlemmen: ’Polisen måste utreda’ ”, av Liselotte Gustafsson.
72 Göteborgs-Posten, 2004-04-14. ”Rånarliga greps vid operan”, av Peter Linné.
73 Polismyndigheten Västra Götaland. LKP Cityroteln. Diarienr: K52453-04. Protokoll över beslag i brottmål.
74 Rikskriminalpolisen. Kriminalunderrättelsetjänsten, analysroteln. Diarienr: A-492-448/04.
75 Malmö tingsrätt, avd 31. Målnr: B3130-03.