NÄR ROMANTIKEN reagerade på upplysningens rationalism och jämlika frihetsideal ställdes byn i motsats till stadens rotlösa oöverblickbarhet. Det nya riksdagspartiet Sverigedemokraterna är ett provinsialismens parti, sprunget ur romantikens föreställningar om blod, jord och hemhörighet i bygemenskapen.
I byns gemyt välkomnar man en främling – efter noggrann prövning – och frågar sedan livet ut hur den trivs. Varje gång man frågar hur någon trivs i Sverige säger man att den personen hör hemma någon annanstans. I det urbana tumultet vet man föga om varandra och klarar ändå att leva tätt inpå. När alla är främlingar måste man utgå från en universell människosyn. Medkänslan bygger inte på att man känner sin nästa, utan på att man förstår vad det är att vara människa.
Sverigedemokraternas drömtillstånd är byn. Man ska känna igen den som kommer gående längs Storgatan och bli misstänksam om det är en nykomling. I byn går anonymitet inte an, avvikelser undanbedes, beteendenormerna är starka. Man kommer överens med ett handslag och vänlighet råder, men i orubbliga hierarkier och med hårt undertryckta aggressioner.
Några av dem som röstade på Sverigedemokraterna vill kanske verkligen ha en sådan klaustrofobisk idyll. SD bärs upp av hembygdsromantik och minnet av barndomens somrar. Men grundorsaken till framgången står nog att finna i något annat, vilket gör att det inte hjälper stort att demonstrera för tolerans och mot rasism. Ty toleransen som avses blir inte sällan inlåsande. Alla sedvänjor och idéer på jorden står tyvärr inte i samklang med de mänskliga rättigheterna.
I sin nyss inledda självrannsakan borde Socialdemokraterna börja med att återerövra de tidlösa upplysningsidealen. De värdena besjälade Olof Palmes socialdemokrati och skulle ge en behövlig värdekompass åt dagens. Med de idealen är staten sekulär, varje dag, och Guds vilja är inget argument. Med de idealen kan människor vara religiösa men inte skolor och undervisning.
I ett land med upplysningsideal lär man sig i skolan att tänka, inte bara känna, inte heller att bara kryssa i rätt svar. I ett sådant land baserar myndigheterna sina beslut på individens oförytterliga rättigheter oavsett härkomst. Frihet, jämlikhet och jämställdhet är inte endast för vita européer utan för alla. Myndigheter och hjälporganisationer styrs av rationell empati, inte av brutal kulturrespekt.
Det pågår ett vardagsliv i Sverige där tiotusentals unga flickor och pojkar lever och lider under tvingande sexistiska hederskoder. I toleransens namn får en absurd könsseparatism med mannen som uttalat överhuvud blomma under myndigheternas beskydd och uppmuntran. Gruppen och familjen har i praktisk utövning blivit den minsta rättighetsenheten, inte individen. Ofärden det skapar hos individer inom gruppen är omätlig.
Många noterar effekterna av denna cyniska traditions- och religionsvördnad och förkastar den. Det vore bra om politiker och myndigheter började notera den också, så att de kunde nå slutsatsen: ingen segregation mellan könen, punkt.
När Socialdemokratin ska tänka nytt hoppas jag att de minns vad som motiverade deras framstående reformer under 1900-talet. Jämlikhet och individens frihet. Även när föräldrar av rädsla ville hålla kvar sina barn i samma obildning som de själva fått hålla till godo med, sa socialdemokratin nej. De nya generationerna skulle få chansen till modernitet, skolgång och bildning. Reformerna tärde hårt på arbetarklasskulturen och gruppens självbild. Arbetarfäderna vingklipptes. Klassresenärerna blev vilsna men befriade. Man omintetgjorde mental stagnation och enklavisering.
I dag står Sverige inför samma sak men grupperna heter något annat. Socialdemokratin behöver bara påminna sig sitt arv för att förstå vilken väg de ska välja, även när förstockade forskare i jakt på anslag hävdar att den är kolonial.
En företrädare för Vänsterpartiet var mycket snabb på valkvällen att säga att det nu blir deras uppgift att se till att Socialdemokraterna inte tar över Sverigedemokraternas världsbild. Jag misstänker att det i dagens nervösa Sverige betyder att inte påtala ofriheten som ett stort antal flickor och kvinnor lever under, att avhålla sig från att bekämpa den teokratiska sexismen, avstå från religionskritik och från att förändra de kyskhetsnormer som gör att 70 000 svenska ungdomar uppger att de inte får bilda par med vem de vill.
Sverige har med sin befolkningssammansättning förutsättningar att bli ett sant kosmopolitiskt land. Men det kräver att Socialdemokraterna åter börjar tro på bildning och rörlighet för alla. Att de vågar lämna kulturvördnaden och grupprättigheterna som tankemodell. De får inte låta sig skrämmas av ett Vänsterparti som i denna avgörande fråga sviker världens förtryckta för att få putsa på sin falska oförvitlighet i ett ljudisolerat rum dit ångestskrina från hederskulturer och könsapartheid inte når.