EFTER UPPMÄRKSAMHETEN kring mannen som av religiösa skäl vägrade skaka hand med en kvinna på en anställningsintervju har det uppstått en omfattande och laddad diskussion i ämnet. Dock mer om hälsningsritualer än om könsapartheid. Många är upprörda över att mannen inte gjorde ”som vi gör här”, handhälsar. Andra som ser etnocentrismens problem och kolonialismens ok framhåller att inget sätt att hälsa är mera rätt än något annat och att det i ett pluralistiskt samhälle måste stå var och en fritt att hälsa som den önskar. Särskilt ska den som är i maktunderläge ha rätt att bryta mot maktens, det vill säga majoritetssamhällets, skick och bruk.
Hälsningsförfarandet är dock inte poängen här, utan vad det avspeglar. Seder reglerar samhällslivet och skapar ordning och lugn, på det att man slipper överväga sitt handlande i varje situation. De gäller ofta ytliga men ständigt återkommande småsaker som hur man äter, hälsar, småpratar, tvättar sig och går på toaletten. Följer man det fastlagda och automatiserade bruket kostar det mindre kraft och möda, men det är inte viktigt. Avvikelser från invanda sätt kan vara nyttigt så att man får syn på sig själv. ”Så gör vi här”, är inget argument för att det som görs ”här” är eftersträvansvärt och bör bevaras.
Striden står alltså inte om sedvänjor utan om värderingar. Värderingar kan ligga bakom en sedvänjas utformning; att man hälsar likadant på alla människor speglar en demokratisk värdering där alla har samma värde. Men seden är inte värderingen utan en funktion av den.
I fråga om de harmlösa tingen, bordskick, hälsningsprocedurer, kan man ta seden dit man kommer eller låta bli; det går att förhandla om. När det gäller stora saker som människosyn och religiösa och ideologiska föreställningsvärldar pågår emellertid en ideologisk kamp där vissa värden inte är förhandlingsbara: synen på individens frihet, jämlikhet och möjlighet att skapa sitt eget liv, hur man delar in mänskligheten och behandlar andra.
Det är inte odemokratiskt att använda andra seder än de gängse i landet där man bor. Men det är odemokratiskt att ha en syn på kvinnor och män som gör att man inte kan (får för Gud) nudda någon av motsatt kön, vara ensam i ett rum med dem och tilldelar dem helt olika och begränsade roller i samhället.
I vår tid är det starkt på modet att påstå inte bara att alla seder är lika giltiga utan också att alla värderingar och föreställningar är det. Möjligen är det en sammanblandning av seder och värderingar som har banat väg för den skadliga kulturrelativismen, enligt vilken ingen kultur och inga värderingar kan vara att föredra framför några andra, oavsett vad de bär på för innehåll.
Den akademiska vänstern har funnit kulturrelativismen attraktiv eftersom den försvarar individer och grupper i förment maktunderläge. Den gör intellektuell nytta så till vida att den är anti-instinktiv. Flockdjuret människa tycks instinktivt stöta bort det okända och annorlunda och sätta det lägre. Att då med inlevelseförmågan och förnuftet disciplinera sig till inkludering, nyfikenhet och medmänsklighet är av godo. Med tiden har dock kulturrelativismen blivit till en egen och ny form av instinkt, där den som tillhör en grupp i maktunderläge aldrig kan stå för något dåligt och aldrig behöver ta ansvar.
Att den fundamentalistiskt gudstroende kämpar för att sprida sina hjärtefrågor, bland dem könsapartheid, är inte märkligt. Han tycker att de är rätt och gör gott. Om jag förflyttade mig till en plats där kvinnoförtryck råder skulle jag, med reservation för att jag eventuellt inte är beredd att mista livet, på motsvarande sätt försöka verka för att förändra normer och värderingar. Att ta seden dit jag kommer blir inte aktuellt annat än under protest, om seden avspeglar könsapartheid och andra oacceptabla idéer.
Vissa tycks anse att själva kampen är ett tecken på fundamentalistiskt kålsuperi, och att måttet på ett frihetligt sinnelag är att ställa sig vid sidan av, låta folk hållas och få ha sina uppfattningar i fred. Om man anser att allt är lika gott och ingen hållning lämpligare än någon annan är det en konsekvent inställning. Det bör dock noteras att motsatsen till religiöst motiverad sexism inte är en sådan nihilism och likgiltighet adlad till tolerans. Motsatsen är ett aktivt försvar av demokratiska värderingar.
Nästa steg i demokratin är att se att särartstänkandet vad gäller kön – som förstärks av tradition, religion och kommersiell media – liknar uppdelningen i raser som tidigare var en självklarhet. Än en gång: om någon vägrade ta en person i hand på grund av hans eller hennes härkomst, hudfärg, religion eller etnicitet skulle diskussionen knappast handla om hälsningsritualer.