(Gretchen och kommissarien har fysisk och mental närhet)
GRETCHEN Vad har du haft för dig medan jag varit borta?
KOMMISSARIEN Jag såg barnen leka på gården. Sen lagade jag omelett.
GRETCHEN Det var jobbigt i dag. Dom andra var på mig som hökar. (Liten paus) Att livet kan innehålla så underbara ting ändå som den här kroppen du går omkring med. Vi borde sluta jobba, rulla in oss i ett täcke och sen bara ligga där inne och mysa resten av livet.
KOMMISSARIEN Jag har redan slutat jobba. När du enleverade mig.
GRETCHEN Vad skönt för dig.
KOMMISSARIEN Jag borde ha nåt att göra.
GRETCHEN Det var inte bra för dig att vara i den där författarens våld. Hon gjorde dig till en rationalistisk robot.
KOMMISSARIEN Tycker du jag är en robot?
GRETCHEN Nej, jag börjar få fason på dig. Du tänker inte alls lika fyrkantigt längre.
KOMMISSARIEN Jag tänkte helt adekvat. Jag löste brott.
GRETCHEN Låt se nu, lilla Lisa hade en blå ryggsäck när hon rövades bort. Alltså måste hon ha mött en pojke på vägen och bytt sin rosa ryggsäck med honom. Och eftersom lilla Lisa vid försvinnandet hade sina små röda balettskor och sin skira volangkjol var hon på väg att möta någon som hon ville se fin ut inför.
KOMMISSARIEN Induktion kallas det. Att se vattendroppen och förstå oceanen. Grunden för allt polisarbete.
GRETCHEN Induktion, nej, fördomar kallas det. Att bekräfta det vi är vana vid och återskapa det. Grunden för allt polisarbete.
(Han rör tafatt vid henne)
GRETCHEN Har du läst läxor med Elsa?
KOMMISSARIEN Tyska floder.
GRETCHEN Usch. Var hon duktig?
KOMMISSARIEN Som alltid.
GRETCHEN På vilket sätt?
KOMMISSARIEN Hon sa att floder kan vara många saker. Fiskens hem, kanotpaddlarens underlag, avloppsvattnets frihet, stadshalvors avdelare och turistens fascination.
GRETCHEN Det är ju Tolkningsläran! Den har gått fram ändå trots trögheten i systemet.
KOMMISSARIEN Hon går i dina fotspår.
GRETCHEN Ibland tycker jag hon spjärnar emot och ställer frågor som visar på omedvetna fördomar. Men hon är ambitiös och kan nog ta sig ur det gamla paradigmet.
KOMMISSARIEN Hon beundrar dig mycket.
GRETCHEN Hennes pappa är matematiker så hon kanske har lite större uppförsbacke. Jag har funderat på en sak, Henry. Livet. Är inte klarhet. Varför ska vi då sträva efter ”klart tänkande” om det? (Citationstecken i luften)
KOMMISSARIEN Men du strävar väl inte efter det?
GRETCHEN Nej, eftersom ”klart tänkande” är förenklat. Men det är inte dunklet jag är ute efter, utan livets sammansatthet. Borde man inte hitta ett perfekt språkligt uttryck som motsvarar denna sammansatthet, en fulländat komplex tanke som står i samklang med livet, i stället för detta upphackande i små avdelningar och sektorer där var och en närsynt studerar sin lilla tårbit men ingen tittar på helheten? Dom drar gränser där inga finns, delar in där inga indelningar föreligger. Det är språket som är boven. Utan det skulle vi inte kunna hacka sönder tänkandet om tillvaron som man gör i vår del av världen. Hur tar vi oss ur språket?
KOMMISSARIEN Genom att bli tysta.
GRETCHEN Jag vill leva som molnen.
KOMMISSARIEN I ständig rädsla för nästa högtryck.
GRETCHEN När någon just sagt nåt vackert svarar man inte med ord som högtryck.
KOMMISSARIEN Var är molnen när solen skiner?
GRETCHEN Bortskrämda för sin mjukhets skull.