(En tyst procession passerar på led inför Iris och Kommissariens blickar. Det är Kommittén för Främjande av Komplexitet och Upphävande av Förenkling som skrider över scenen. Gretchen har sytt igen sin mun med nål och tråd. Hon går först och bakom henne följer de övriga. Hon håller i ett handtextat plakat med ordalydelsen: ”NÄR SANNINGEN ÄR DÖD MÅSTE MAN SLUTA SÖKA DEN. LÅT STÅ!”)
Slut
(Är det riktigt säkert?)
Jag, Gretchen, fäster inget avseende vid nidbilder av det här slaget. Jag återger det här spektaklet för att visa på det svenska samhällsklimatet i dag. Eftersom alla har sin sanning och jag har min har jag inget problem med att presentera den här författarens version av verkligheten. Det är inte så att jag känner mig avklädd av den. Jag tycker snarare hon klär av sig själv som fastlåst i en gammal struktur med förlegad filosofi. Jag har ingen åstundan att förbjuda den. Inte heller förkasta den. Förkastelse är vad hon och hennes grupp ägnar sig åt i sin jakt på det sanna och rätta. Vi andra tänker framåt. Och på den lilla människans storhet, de maktlösas empowerment, de fattigas lokala stolthet. Tack för mig.