SÅ LÄNGE DET VAR en otänkbar tanke att Gud inte fanns nådde man andra svar på sina frågor än den dag ateismens hypotes formulerades. Så länge den enda tillåtna tanken var att Jorden var medelpunkten runt vilken allt kretsade var man tvungen att tolka sina observationer annorlunda än den dag heliocentrismens hypotes formulerades. Men oavsett premiss ser människan till att göra svaren logiska och rimliga utifrån grundantagandet. Det blir dock olika svar.
I den sekulära tillvaron finns liknande dogmer. I modern tid har en sådan präglat en av världens största polisutredningar och resulterat i de slutledningar som går att nå med den. Utifrån antagandet att Lisbeth Palme talar sanning och inte skulle kunna göra något annat kan man bara komma fram till att Christer Pettersson är Olof Palmes mördare, eftersom hon pekat ut honom. Med den premissen är mordet löst.
Men mordet på statsminister Olof Palme fredagen den 28 februari 1986 klockan 23.21 förblir en gåta. Detta trots att utsikterna borde varit goda. En upplyst stadsgata mitt i Stockholm, gott om vittnen, polis larmades omedelbart. Gåtan skulle kunna bero på att mordet definitionsmässigt är omöjligt att klara upp med det grundantagande som utredningen har vilat på: att Lisbeth Palme berättat allt så som det skedde, att hon var ett bra vittne, att hon velat se mordet löst.
Låt oss göra tankeexperimentet att det förhåller sig tvärtom i alla tre avseenden. Det är inte särskilt långsökt eftersom vittnesuppgifterna från mordplatsen återger ett annat skeende än det hon skildrat. För resonemangets och sanningens skull prövar vi att befria oss från tankeknuten som bundit ärendet i 25 år, och ser vad som händer.
De rena faktauppgifterna i det följande kommer från Gunnar Walls bok Mordgåtan Olof Palme från 2010, en på förhörsprotokoll och arkivmaterial grundad genomgång av de otaliga spår, stickspår, hypoteser och politiska aspekter som funnits i utredningen.
De personer som bevittnar händelserna minuterna och sekunderna före mordet ger i tidiga förhör uppgifter som talar för att det funnits en längre kontakt mellan paret Palme och gärningsmannen innan denne skjuter. Ett femte vittne ger en tidsangivelse som stödjer att ett möte på 30–40 sekunder bör ha ägt rum just före mordet.
Vittnet Cecilia A sitter i baksätet i en bil på väg norrut. Just före mordet ser hon paret Palme och den blivande gärningsmannen stå vid annonspelaren snett norr om Dekorima och sedan snedda tillsammans in mot mitten av trottoaren. Hon uppfattar de tre som ett sällskap.
Taxichauffören Anders D har då redan en stund från sin position vid rödljusen i riktning söderut sett tre personer stå mitt emot varandra vid annonspelaren. En timme efter mordet berättar han otvetydigt i polisförhör att han sett ett par stå med ryggen mot gatan och en ensam person med ryggen mot husen. Paret Palme och gärningsmannen står alltså vända mot varandra och ser ut att vara inbegripna i samtal just innan taxichauffören får grönt ljus, flyttar uppmärksamheten till sin körning och hör skottet.
Vittnet Inge M sitter i en parkerad bil på Tunnelgatan på andra sidan Sveavägen med full uppsikt över mordplatsen och viss uppmärksamhet på mannen som han säger står och trampar vid Dekorimas avfasning minuterna före mordet. Inge M är fragmentarisk och tvehågsen men förnimmer starkt att han sett något relevant vid annonspelaren som han inte kommer på vad det är.
Vittnet Anders B går strax bakom paret Palme på Sveavägens trottoar. I förhör på mordnatten säger han att han innan mordet sker har gjort sig en uppfattning om paret och gärningsmannen som ett sällskap om tre. Han tänker att den som går i mitten (Olof Palme) är en kvinna, då det ser ut som att mannen längst till vänster (den blivande mördaren) håller armen om personen i mitten. Anders B uppskattar sträckan de går så till minst fem meter och att de verkar avspända. Detta plus den fysiska närheten inger honom känslan att de är i sällskap.
En revolver till hälften lyft och redo bakom Olof Palmes rygg ser förmodligen från Anders B:s avstånd ut som en mans hand vilande på en ländrygg, varpå hans hjärna kodar denna rygg som tillhörig en kvinna. Mycket specifika synintryck krävs för att alstra känslan av att tre personer är i sällskap och småpratar. Hjärnan får inte den idén utan en särskild sorts stimuli. Dessa stimuli formas inte av det händelseförlopp Lisbeth återgett, enligt vilket det inte finns någon kontakt alls mellan gärningsmannen och paret Palme.
Promenerande Sveavägen norrut kommer vittnet Nicola F, och lägger vid nummer 44 märke till att det är statsministern han möter. Han bedömer att de går ungefär lika fort åt varsitt håll. Ändå hinner Nicola F gå 150 meter innan han hör skottet (vid Bonnierhuset, Sveavägen 56), medan paret Palme bara hunnit 80 meter, sträckan som återstår fram till Tunnelgatan. Här finns den tid som behövs för det bevittnade mötet vid annonspelaren mellan Olof Palme och hans baneman.
Dessa fem vittnen har alla behövt avfärdas för att Lisbeths skildring ska stämma.
Vittnet Anders B liksom eventuellt Cecilia har avvisats som alkoholpåverkade vid tillfället. Hur de tre nyktra vittnena bortförklarats är mer oklart.
Lisbeth Palmes återgivning av händelseförloppet strax före mordet upphäver fem personers observationer, fem personer som saknar anledning att omtolka eller uppfatta saken på ett annat sätt än så som den har utspelat sig. Medvetandet kan spela oss spratt, men att samtliga fem skulle falla offer för synvillor och felaktiga intryck – vilka alla pekar mot någon form av samtal eller konfrontation före skotten – ter sig osannolikt. Även om kontakten mellan gärningsmannen och paret varit kortare eller mindre omfattande än vittnena uppger har Lisbeth Palme likafullt undanhållit den.
För att Lisbeths historia ska stämma måste fem vittnen ha helt fel.
Ifall ett enda av vittnena har det minsta rätt döljer hon vad som föregått skotten.
Lisbeth Palme är närmast händelseförloppet och den som naturligen uppfattar det klarast. Men hon är också den som har störst orsak att dölja vad som egentligen händer. Självklart inte för att hon är inblandad eller något sådant nonsens. Människor undanhåller fakta av helt andra skäl. De gör det av skräck, skam, fruktan och social prägling. De döljer händelser för säkerhets skull och för obehaget inför tanken att generande bisaker kan uppdagas när huvudsaker rullas upp. Rädslan för att de egna barnen eller man själv kan vara hotade räcker också för att avstå från sanningen. Det finns fler skäl att ljuga i den här världen än det finns att tala sanning. För en statsministerfru föreställer jag mig att minsta oro för att makens statsmannarykte ska solkas eller att det som utspelat sig just före mordet blir svårt att förklara för svenska folket är tillräcklig för att reflexmässigt välja tystnaden.
Om de fem vittnenas uppgifter äger ett uns av riktighet sker alltså något strax före mordet som Lisbeth Palme finner omöjligt att berätta om, därför att det är hotfullt, genant eller potentiellt befläckande. Det kan vara en missbedömning från hennes sida, en överdriven säkerhetsåtgärd, en felaktig spekulation om konsekvenserna. Men när beslutet är fattat, vilket måste göras snabbt och mitt i hennes livs mest traumatiska situation, tvingas hon hålla fast vid det för all framtid. Att senare ändra sig och berätta som det var vore gränslöst genant. Hennes skäl och bedömningsgrunder kan vara triviala eller tungt vägande, när hon väl bestämt sig för att tiga måste hon förbli tyst.
Det här skulle innebära att hon sett in i gärningsmannens ansikte under 30–40 sekunder och hört honom prata. Kanske vet hon vem han är, känner till hans namn. Det verkar inte troligt att Olof Palme släpper någon så nära inpå sig som vittnesuppgifterna gjort gällande, som han inte känner, känner till eller som är ombud för någon han känner. Alternativt tvingar personen till sig denna sällskapsliknande kontakt. Den torde i så fall vara ytterst skrämmande för makarna Palme. Även detta bedömer Lisbeth, om så är fallet, att hon inte bör och kan berätta om.
Lisbeth Palmes beteende åren efter mordet har varit synnerligen märkligt; den motsträviga inställningen till polis och rättsväsende, det kategoriska utpekandet av Christer Pettersson, den kompromisslösa hållningen, oviljan att samarbeta och det synbara ointresset av att lösa mordet. Hon har varit stingslig, kitslig, sluten och ständigt förorättad. Den som döljer viktiga ting och vet om det har en benägenhet att bli överspänd och djupt kränkt som försvar. När hon får frågor om mordet i media blir hon än i dag alldeles stel. Det måste inte enbart bero på chocken och traumat.
Lögner är besvärliga. Man tappar orienteringen i vad som är väsentligt och ger för mycket detaljer samtidigt som man är diffus om de relevanta detaljerna. Fram till dess man inser att det säkraste är att tala så lite som möjligt broderar man och snickrar, stryker under, blir orolig att inte bli trodd och stryker under lite till, betonar ovidkommande saker. Lisbeth Palme framhåller med eftertryck och på ett apart sätt att hennes yrke som psykolog gör henne speciellt lämpad att kyligt bedöma ett för henne fruktansvärt skeende. Eftersom hon, enligt mitt resonemang, är förhindrad att berätta vad hon iakttagit måste hon övertyga oss extra mycket att hon är rustad att göra iakttagelser. Den som bara rakt upp och ner återger vad som hänt behöver inte påminna om sin duglighet. En sådan person visar att hon är observant, hon hävdar inte att hon är det.
Lisbeth Palme ger under den första tiden efter mordet flera skiftande vittnesmål om gärningsmannens utseende och klädsel. Under våren 1986 säger hon att mördaren har en vit överläpp, en ljus platt överläpp, ljus blick, markerade kindknotor. Det hela är mycket detaljerat och låter som beskrivningen av en bild man studerat noga och i lugn och ro. Det låter som fantombilden. Eftersom Lisbeth ändå inte, enligt min tes, kan tala om vad som hänt utan putsar på sin diktade historia ändras den och förbättras allteftersom, så som det blir när man hittar på.
Vid konfrontationen med Christer Pettersson i december 1988 säger Lisbeth Palme inte bara ”Det ser man vem som är alkoholist”, vilket är nog så avslöjande. Hon säger också: ”Han stämmer med min beskrivning.” Det är alltså inte iakttagelserna vid brottsplatsen han stämmer med, för dem har det aldrig varit tal om att yppa, utan med den påhittade beskrivningen.
Lisbeth Palmes krav att ingen skulle se hennes ansikte vid konfrontationen eller filma henne vid tillfället är även det mycket talande. Det är svårt att trovärdigt styra ansiktsmusklerna när man genom en ursprunglig osanning i allt som följer tvingas till skådespeleri, varför det finns goda skäl för henne att vara försiktig.
Hennes stränghet och krav skapar distans och respektfull rädsla hos poliser och jurister, något som är till fördel när hon ska klara att härbärgera allt detta och undvika misstag. För att gå i land med det är det klokast att hålla folk på avstånd och delta så lite som möjligt. Lisbeth Palme har inte varit med vid en enda rekonstruktion på brottsplatsen.
Frågan varför paret Palme går över Sveavägen är väsentlig i sammanhanget. I tingsrätten undrar åklagare Helin om de hade tänkt promenera hela vägen hem. Lisbeth svarar ja. Den som ämnar gå raka spåret till Gamla stan från Sveavägen håller sig på den västra sidan. Men det gör inte statsministern och hans hustru. De korsar gatan.
Brukade paret Palme promenera hem genom Stockholm nattetid? Jag vet inte om Lisbeth fått den frågan. Det borde hon. Min bedömning är att det finns en kategori människor som gärna promenerar fast de kan ta tunnelbanan, och en annan kategori som aldrig skulle promenera om de kan välja bekvämare färdmedel. Flertalet människor tillhör den senare kategorin. Och även de mest promenadbenägna hämmas i sin iver av kyla, mörker och skränande människor runt omkring.
Denna löningsfredag led mot sitt slut. Det var sent. Det var mörkt och kallt och Olof Palme hade vid två kända tillfällen samma dag visat oro inför omgivningen. Dels när han avböjde att bli fotograferad vid fönstret på sitt arbetsrum med motiveringen ”Nej, ingen vet vad som finns där ute”, dels när ljuset plötsligt släcktes inne i butiken bredvid biografen medan Olof och Lisbeth stod och pratade med sonen Mårten efter filmen. Enligt Mårten tittade han olustigt in i butiken som för att se om det var någon där. Trots denna nervositet bestämmer sig paret Palme för att promenera två kilometer i vinternatten genom en stad av berusade helgfirare.
När de nu ändå gör det är det helt ologiskt att byta trottoar. Varför går de över gatan? Lisbeth har förklarat det med att hon ville titta i en klädaffär, Sari, troligen indisk. Det är inte fullständigt otänkbart att en kvinna mitt i natten i sexgradig kyla och 3,5 sekundmeters vind får med sig sin make på att krångla sig över en bred, ogästvänlig aveny för att under några ögonblick – ”Jag gick fram till fönstret lite hastigt”, säger Lisbeth i rätten – titta på kläder i ett skyltfönster.
Inte ett alldeles otänkbart beteende, men nära nog.
Och det är en långtifrån nöjaktig förklaring till varför paret Palme går över gatan. Att titta på kläder i fönstret till stängda affärer, när det därtill kräver viss möda, förutsätter ett stort klädintresse. Hade Lisbeth Palme vid den här tiden ett stort klädintresse? Hade hon någonsin setts i färggranna tyger och paljetter? Det kan emellertid inte uteslutas att det hon säger stämmer. Att hon senare påstår sig bara ha tittat ”lite hastigt” kunde i så fall bero på att hon inte vill framstå som ytlig och fåfäng.
Men om det i stället utspelar sig någon form av avtalat möte vid Tunnelgatan måste Lisbeth Palme efter mordet hitta på en orsak till varför de gör detta i övrigt omotiverade sidbyte. En klädbutik blir då mycket lämplig.
Ifall det verkar för magstarkt att tänka sig att mötet vid annonspelaren var avtalat, snarare oplanerat och överrumplande, återstår stötestenen med Lisbeths fönstershoppande mitt i natten. Var den ivern verkligen stor nog för att föra paret över gatan?
Varför korsar de Sveavägen? Det orimliga däri pekar mot ett avtalat möte som hon av någon anledning inte kan berätta om.
Från klädbutiken fram till skotten är Lisbeths beskrivning av händelseförloppet ”ytterst torftig”, konstaterar Gunnar Wall i sin bok. Hon ger få om några observationer från de sista hundra meterna. Efter detta tomrum är, enligt hennes egen utsago, det första hon säger att det är skrämmande med barnens smällare. Då har hon hört skottet. Det är en lång mening att uttala när den man uppger sig gå arm i arm med (vilket vittnen inte stödjer) fått ett dödande skott genom ryggraden. Det hinner man inte. Men eftersom Lisbeth, enligt min tes, ändå till stora delar måste fabricera detta skeende kan hon lika gärna hävda att skottljudet får henne att tala om smällare.
Vittnet Lars J inne i gränden hör henne efter första skottet ropa: ”Nej, vad gör du!” eller ”Hjälp, vad gör du!” Ifall hon har ropat så, är det då riktat till Olof eller till gärningsmannen? Det går inte att avgöra av utropets innehåll. Om det är riktat till gärningsmannen antyder det inte bara att hon är medveten om hans närvaro bredvid Olof utan att den också i någon mån är accepterad. Om utropet är till Olof tyder det antingen på att hon är helt omedveten om att en person gått nära dem eller att han gått där så fredligt att hon inte kan tänka sig att han har del i att Olof plötsligt faller.
Det verkar otroligt konstigt att en människa skulle kunna komma så nära Olof Palme utan att Lisbeth märker något alls. En statsminister och hans hustru måste förstås alltid vara mycket vaksamma på omgivningen.
Att gärningsmannen målmedvetet skjuter även mot Lisbeth pekar mot att ett möte har ägt rum. Det är en påtaglig extra risk för honom att stanna kvar den tid det tar att sikta och avlossa ytterligare ett skott. Men han bedömer att han måste det. Om han varit så osynlig för Lisbeth Palme fram till skottet som hon påstår borde han vara varse det och inte ödsla flykttid, kraft och mental uppladdning på att döda en person till. Den som avrättar Olof Palme med i det närmaste ett nackskott är ute specifikt efter statsministern. Ser han sig nödgad att samtidigt döda även hans hustru torde det bero på att han just stått ansikte mot ansikte med henne.
När det mesta talar för att Jorden snurrar runt solen men vi ändå bestämmer oss för att solen snurrar runt Jorden är det mycket som inte går att få klarhet i. Eppur si muove.