DEN OFFENTLIGA DISKUSSIONEN om ateism, religion, humanism och kunskapsteori följer upptrampade stigar med tankeglidningar, avsiktliga missuppfattningar och en ovilja att bemöta ståndpunkter sakligt. De som irriterar sig på ateismen gör antydningar om hybris – den gamla synden uppstudsighet mot gudarna lever kvar – och nämner trosvisshet och fanatisk övertygelse. Den ställs i motsats till tvivlet, men det klargörs aldrig vad det är den troende tvivlar på. Och det kan nu inte hjälpas att det är troligare att den som avvisar världsreligionernas osannolika gudsbilder har rätt i sak än att den som tror på dem har det. Problemet är att sakfrågan görs irrelevant.
Religionsfrågan är nämligen något så ovanligt som ett spörsmål där man tas för mer reflekterad, vidsynt och insiktsfull ju mindre man har tänkt och tagit reda på. Ludd och sudd är bra, tydlighet och logik tas för fundamentalism.
Att vi inte känner till allt eller särskilt mycket av det som förefaller obegripligt ger inte religionerna rätt och det ger oss definitivt inte anledning att bortse från den kunskap som ändå har förvärvats, och vad den gör med religionernas påståenden om verkligheten.
Det verkar som att den strid som pågår egentligen inte rör svaren på frågorna om verkligheten, utan huruvida sanningen, eller sannolikheten, alls har betydelse. Där finns tvistens egentliga kärna, den som gör samtalet låst och tonläget frustrerat.
Ateismen insisterar på att religiös tro borde påverkas av att trossatserna inte stämmer. Många religionsförsvarare tycker att de kraven vittnar om okänslighet inför människans inre behov och att Gud mest är en relation. Ateismen frågar då om det är värt priset att tillgodose dessa människans behov genom en livslögn. Det kanske det är – för den som går under av att leva utan hopp och inte uthärdar det ohyggliga tomrum som uppstår av att bli lämnad av den man älskar. Att bli varse att den man har en relation med inte finns är i sanning att bli övergiven.
Den som avvisar livslögnen om Gud tvingas förhålla sig till och förlika sig med människans ensamhet och absurda existensvillkor utan annan vaddering än den som förträngningen av smärta, meningslöshet och död erbjuder.
Ateisten menar att materiens objektiva beskaffenhet inte kan ignoreras, och att religionerna när de uttalar sig om hur människor ska leva gör det grundat i utfästelser med sanningsanspråk rörande samma materia. Traditionellt troende förefaller fästa viss vikt vid sanningsfrågan, övertygade om att urkunderna berättar så som det är, vilket fordrar att de gör sig blinda för en hel del kunskap och logik. Liberaltroende och deras icke-troende försvarare verkar däremot inse det filosofiskt osannolika i tron, men löser det genom att göra sanningsfrågan oväsentlig. De förtröstar på sin medvetna ingripande gud även om de förstår att han bara finns i deras huvuden. Med hjälp av myterna och berättelserna som blivit kvar när den ökade kunskapen om världen vederlagt skrifternas förklaringar hanterar de människans utsatthet, moral och tillvarons okända.
Intar man den hållningen ser man på sin religion som de flesta i dag ser på den grekiska mytologin, sedelärande berättelser om människan. Ytterst legitimt, men att det ska finnas en inflytelserik samhällsapparat som förmedlar sagor vilka uttolkarna (prästerna) är betalda för att låtsas är något annat än sagor, blir i det ljuset tveksamt. Måhända är det av sådana organisatoriska och identitetsmässiga skäl som liberalteologerna och de ljumt icke-troende hamnar i ett intellektuellt dilemma. De vill fortsätta sitt värv och kan då inte medge att det är sagor de förmedlar utan måste förfäkta att alltsammans grundar sig i verkliga förhållanden. De retirerar till ett gudsbegrepp som är så diffust att det undandrar sig prövning och blir meningslöst som utsaga om verkligheten.
Oenigheten i religionsfrågan handlar alltså inte främst om religionens roll i människans liv, utan om hur vi förhåller oss till sanningen, eller det sannolika.
Den som inser att religionernas ontologiska beskrivningar inte håller streck men ändå ser oavvisliga sociologiska, psykologiska och kulturella värden i religionen, tycks mena att det inte är relevant huruvida de religiösa utläggningarna om de yttersta tingen förklarar något om verkligheten, annat än metaforiskt.
Det borde betraktas som en oerhört besynnerlig inställning att sanningshalten hos påståenden efter vilka människor inrättar sina och andras liv är oväsentlig. Att så inte är fallet är ägnat att förundra.