FÖR EN TID SEDAN höll förre tjeckoslovakiske dissidenten och presidenten Vaclav Havel ett tal där han bedömde att de avgörande problemen i världen beror på ateismen. Den ger finanskris, skövling av naturen och kortsiktig jakt på välstånd. När den håller sin iskalla klo runt religionens mjälla, oskuldsfulla hals urholkas vördnaden för det mystiska, det eviga och människans litenhet.
Dessförinnan hade påven Benedictus XVI på besök i Skottland klargjort att ateism leder till massmord om man inte passar sig. Britterna uppmanades fundera på ”den extrema ateismens härjningar under 1900-talet” och respektera de traditionella värden som inte uppskattas eller ens tolereras av den ”aggressiva sekularismen”. Vilka dessa traditionella värden var fick vi inte veta, men vi anar.
En besynnerlig uppfattning om ateism kommer till uttryck här. Ateism är inte en ideologi. Den är ett kunskapsteoretiskt ställningstagande. I ateismens namn har troligen ingen mördats. Och antagligen menar inte påven det så heller, utan att man lättare blir ond när man saknar gudstro.
Ofta anförs att ateister inte förstår sig på religiös tro. Många gudstroende tycks ha ännu svårare att begripa ateismen. Precis som Havel och påven har Elisabeth Gerle, präst och etikforskare, uppenbara problem med att leva sig in i den kunskapsteoretiska hållning som leder fram till ateism och sekulär humanism. Kanske är de helt enkelt omusikaliska och tondöva för den såsom det brukar påpekas att ateister är omusikaliska för religionens sköna musik. I Gerles bok Farlig förenkling jämförs Sverigedemokraterna och förbundet Humanisterna utifrån syn på religion, modernitet och upplysning. Författaren finner att de två riktningarna är helt olika, men lika i konsekvenserna. Genom sin religionskritik, plädering för universalism i mänskliga rättigheter och för förnuft i stället för tro i det offentliga riskerar nämligen Humanisterna ”att förfrämliga de andra”. De skapar ”distans till den som inte framstår som självklart svensk”. Fantastiskt. Har dessa osvenska personer så annorlunda hjärnor att de inte kan attraheras av David Humes, Bertrand Russells eller Ingemar Hedenius tänkande? Det vore så märkvärdigt att saken borde undersökas neurologiskt, om inte rasbiologiska institutet hade lagts ner.
Det stämmer emellertid att uttalanden, åsikter och handlingar kan skapa distans. Professor Gerle skapar till exempel distans till landets analfabeter när hon skriver böcker som bygger på hermeneutisk teori och svåra akademiska begrepp. Analfabeterna är fler bland dem som inte framstår som självklart svenska, varför kränkningen blir dubbel.
I ett öppet friktionssamhälle pågår en ständig förhandling om gränser. Humanisterna deltar genom opinionsbildning. Vad de då brukar eller borde framhålla är att Gud inte är ett giltigt argument i tvister som rör samhällskontraktet. Gud, heliga texter och profeter måste i det samtalet ersättas med världsliga argument som kan bedömas med förnuftet. Detta gäller endast förehavanden som på rimliga grunder kan ifrågasättas, inte harmlösheter och ornament. Gerle frågar sig om inte den här ambitionen är totalitär. I så fall är den det på samma sätt som demokratin är totalitär.
Gerle anser att ”nyateisterna” borde visa större respekt för inomreligiös utveckling och omtolkning mot en mer poetisk och metaforisk gud. Men det är just sådant som den kunskapssyn ur vilken ateismen härleds har svårt att respektera intellektuellt. Och det är just här vi inte förstår varandra. Ateisten anser att det i princip är en sanningsfråga om ett påstått väsen existerar eller ej, och på vilket sätt det utövar sin påstådda verksamhet. Om det är ”otillgängligt för vårt begränsade förnuft”, som det brukar heta, måste teologerna förklara varför de ägnar saken så mycket förnuftsmöda.
Det är bland annat resonemang av det här slaget som är ”farligt förenklade” och ”förlegade”, enligt författaren. Att bryta ner i beståndsdelar och definitioner kallas i vår tid dogmatiskt. Att med analytiska metoder söka förståelse av det vi inte begriper är att inte visa öppenhet inför det outgrundliga. Att undersöka vad förvirringen utgörs av i stället för att ”bejaka ambivalensen och det mångtydiga” är att vara rigid. Men också att vara efter sin tid, ty enligt den senaste filosofin finns eventuellt ingen verklighet utanför språket och sanningsbegreppet är förött. Låt oss försiktigtvis konstatera att enighet inte råder om det.
Gerle menar att det är en svaghet hos ateistiska humanister att de inte talar om hurdan den kristna gud är som de inte tror på. Hoppsan. En ateist tror inte på någon av varianterna. Ett väsentligare bekymmer är att många kristna har så kolossalt svårt att trovärdigt förklara hurdan den gud är som de tror på, och dennes ontologiska status. Det kan bero på att när de väl gör det blir den mosad av den analytiska filosofin. Därför är det fullt begripligt att de är tvungna att tänka bort denna filosofiska metod som förlegad och förenklad.