Ellegårds hopplösa uppdrag

FÖR KRISTENDOMEN och de flesta kristna är det väsentligt att Nya Testamentet är en äkta historisk källa och Jesus en historisk person som har gjort och sagt det som står i skriften. Detta trots att det råder enighet om att evangelierna skrevs långt efter den påstådda tidpunkten för Jesus död, kanske sjuttio år eller mer. Man behöver inte ha doktorerat i källkritik för att begripa att den sortens källor säkert berättar något, men knappast exakt hur det var.

1992 gick Alvar Ellegård ett steg längre och påstod att Jesus aldrig hade funnits. I boken Myten om Jesus lade han fram en helt ny och sedermera helt glömd, ignorerad och ratad teori om Jesus ontologiska status. Hans efterforskningar var omfattande och hans avsikt troligen sanningslidelse, men mot miljarder troende som inte vill veta något annat än det de redan bestämt sig för stod han sig slätt. I synnerhet som det intellektuella klimatet i vår värld är sådant att respekten för den välornamenterade villfarelsen och dess utövare är större än nyfikenheten på verklighetens faktiska beskaffenhet.

Alvar Ellegård var professor i engelska i Göteborg och den som introducerade Noam Chomskys banbrytande lingvistiska teorier i Sverige. Enligt tidningsklippen om honom (med reservation för att också tidningar är usla faktakällor och journalister precis som evangelister skriver av varandras klipp och så vidarebefordrar faktafel in i evigheten) var Ellegårds kunskaper betydande inom de mest skilda fält. Han läste och skrev vittfamnande och djupt inte bara inom sitt fackområde språkvetenskap, utan gav sig också i kast med Darwins teorier, astronomi, botanik, teorier om hjärnan, folkvandringar, de romerska kyrkofäderna, och alltså Jesus och den tidiga kristendomen.

Ellegårds teori var att Paulus, samtida med den påstådde Jesus, var den som grundade kristendomen. Och det utan att evangeliernas Jesus hade existerat. Kronologin i Nya Testamentet förleder oss att tro att det ena bygger på det andra. Och det gör det, fast tvärtom, menar Ellergård. Evangelierna skrevs sannolikt i början på 100-talet. Enligt Ellegård i syfte att ge ideologiskt och teologiskt understöd åt det som flera decennier tidigare hade knäsatts av Paulus och de församlingar han adresserade sina skrivelser till, församlingarna i Rom, Korinth, Galatien och så vidare.

Paulus kristendom betonade tron före lagen. Det viktiga var tron på frälsaren och kärleken till nästan, inte att följa den mosaiska lagen rörande omskärelse och matregler. Genom tron nåddes evigt liv. Och detta förblir som bekant kristendomens kärna, oavsett om evangeliernas Jesus funnits eller inte. ”Nedtoningen av lagen och den samtidiga uppvärderingen av tron anpassade läran till den kosmopolitiska, hellenistiska värld som [Paulus] levde och verkade i. Tillsammans var de kristendomens framgångsformel”, skriver Ellegård.

Ellegård försöker leda i bevis att de första kristna var esséer, en sedan länge existerande judisk sekt. Forskningsläget förändrades radikalt i och med fyndet av Dödahavsrullarna 1949, i vilka esséernas urkunder återfanns. Trots att de alla var skrivna före år 68 nämns Jesus inte med ett ord, och Paulus skriver heller aldrig om honom som en person som nyligen levt och verkat. Däremot tillbad esséerna en kultfigur som de kallade Rättfärdighetens lärare och som hade levt på jorden ungefär hundra år före evangeliernas Jesus. Det var honom Paulus ska ha sett i himlen och tagit för frälsaren. Jesus från Nasaret skapades långt senare och eftersom han troligen var fiktiv kunde han ges en gestalt som stämde ypperligt med Gamla Testamentets profetior.

Med Ellegårds tes blir Paulus för kristendomen ungefär vad Muhammed är för islam. Föga förvånande har idén inte slagit an. Det vore ju oerhört dumt av de kristna att lyssna till Ellegård när nu Jesus är en av litteraturens mest anslående figurer och ett enastående varumärke för kyrkan.

För ateisten gör en myt hit eller dit ingen större skillnad. Men som spekulation är Myten om Jesus både djärv och lärorik. Den rev upp en del damm när den kom, som sedan lade sig behagligt till rätta igen.

Anslående är Alvar Ellegårds inledning: ”Det är nog inte många i vårt avkristnade land som tror på evangeliernas berättelser att Jesus skulle vara Guds son [. . .] . I den mån man inte betraktar sådant som ren vidskepelse, vill man nog helst se evangeliernas berättelser om detta som avspeglingar av Jesus karismatiska personlighet.” Detta skrevs 1992. I vårt i dag inte alls lika avkristnade land skulle knappast någon inleda en bok med den utgångspunkten.