KUNSKAPSSÖKANDE ÄR ATT försöka ta reda på hur det ligger till oavsett vad det får för konsekvenser. Teologin är inte fri i detta avseende. Gud måste alltid fredas. Gud kan inte avföras som förklaringsmodell, utan ska tvärtom framhållas. Eftersom kunskapskriterierna för teologi är helt andra än för vetenskapen borde teologi för länge sedan ha fråntagits sin status som universitetsdisciplin och ersatts av teologilogi; läran om läran om gudar historiskt sett och religion ur neurologiskt, samhällsvetenskapligt och humanistiskt perspektiv. I stället vinner det konfessionella inslaget på de teologiska institutionerna mark. Man förutsätter den kristna gudens existens och har inte dragit sig för att idka andakt, bön och kurser i kyrklig rituell praxis i universitetsmiljö.
I den katolska tidskriften Signum läser jag under vinjetten filosofi en artikel av Robert Spaemann, där han anser sig bevisa Guds existens. Han redogör kortfattat för de mest kända historiska försöken till gudsbevis, såsom Thomas av Aquinos fem postulat och Anselms ontologiska gudsbevis, vilket förutsätter det som det ska bevisa. Spaemanns eget gudsbevis är lika hopplöst för den som inte anser att idén om Gud är samma sak som Guds reella existens. Spaemann framhåller att han inte anser dem vara samma sak, så han måste mena att hans bevis pekar mot något som existerar i verkligheten, som ett ting eller ett vara.
Han kallar sitt gudsbevis grammatiskt, och byggt på ett tempus vid namn futurum exactum. Det innebär att om något inträffar i nuet kommer det för all framtid att ha inträffat. Det är ju helt sant. Men vad berättar det om ett högre väsen? Tydligen en hel del för Robert Spaemann. ”Om den nuvarande verkligheten en dag inte längre kommer att existera”, argumenterar han, ”så finns den heller inte just nu, eftersom den då inte alls kan vara verklig.” Av någon anledning leder detta honom till den här slutsatsen: ”Vi måste tänka oss ett medvetande som i sig självt omfattar allt som sker, ett absolut medvetande. Inget ord yttras, ingen smärta genomlids, ingen glädje upplevs som det inte är medvetet om. . . . Om det finns en verklighet, då är futurum exactum ofrånkomligt, och därmed också antagandet om Guds existens.”
Men någon form av resonemangens inre logik borde krävas även i den här frågan. Det faktum att något som händer just nu för alltid kommer att ha hänt säger givetvis ingenting om huruvida det finns en gud.
Försöken att tala om Gud och hans existens ligger ofta närmare poesin än filosofin. Det som är nonsens i kunskapsteoretisk mening kan vara betydelsebärande som litteratur och metafor, vilket också är kunskap, insikt och vetande, men av en annan sort. Teologin får ju vissa problem som den inte erkänner, när den gör anspråk på att vara filosofi med samma krav på stringens, metodik och logik som filosofin. Det visar sig inte minst i den följande av Robert Spaemanns tankegångar: ”Eftersom ryktet om Gud är så vitt utbrett i både tid och rum är det snarare den som avfärdar ryktet som behöver ange skäl för sin uppfattning. När vi är ute och letar efter någon, så är den som säger sig ha hittat spår efter den eftersökta personen viktigare än den som inte har hittat några spår.”
Det här är inte så bra tänkt. I synnerhet som Spaemann strax kommer fram till att spåren efter Gud är människan.
Eftersom ett gånger ett blir ett, måste två gånger två bli två konstateras det i Strindbergs Ett drömspel. Oklanderlig logik i drömmen och poesin, men inte där utanför.