LENA ANDERSSON: Du har fått stora efterföljarskaror genom tiderna. Känner du att du har ”lyckats”?
JESUS NAZARÉEN: Ja och nej. Hade jag vetat att min verksamhet skulle kunna vändas emot judarna hade jag lagt upp den annorlunda.
LA: Men du vände dig själv emot dem.
JN: Självklart inte. Det var dem jag vände mig till. För att väcka dem, inte bilda en ny lära.
LA: Det brukar anföras att judar mördade dig, det vill säga ”judarna”. Somliga menar att utan den avsky som därmed broderades in i kulturhistoriens väv skulle förintelsen inte ha varit mentalt möjlig.
JN: Jag tror du har rätt. För att hantera samvetet vid en sådan handling behövs något ganska stort i bakgrunden. Och jag är ganska stor.
LA: Varför trodde då så få judar på vad du sa?
JN: De var skeptiska mot orimligheter. Det var utmaningen för mig. De trodde inte på mitt ord för att jag sa till dem att göra det, bröt inte mot reglerna för att jag uppmanade dem, trodde inte att jag var Sonen för att jag hävdade det. De ville ha belägg.
LA: Hur ser du på underkastelsen som fenomen?
JN: Den är beklämmande. Endast genom motstånd kan utveckling ske. Jag gav Israels folk motstånd när de förslappats i tron och maskinmässigt följde regler för tvagning, vila och ätande. Vad händer? De har ihjäl mig. Det kallar jag motstånd tillbaka. I detta intellektuella klimat är jag danad.
LA: Men det verkar ändå som att du sökte, ville ha och krävde underkastelsen, underdånigheten, och undfallenheten.
JN: För all del. Den ger inflytande. Man får kärlek och fötterna smorda.
LA: Skulle du kunna reda ut det här med att vara både Gud och hans son.
JN: Det kan man inte vara och jag har aldrig påstått det. Det jag sa var att jag var Människosonen. Hur skulle jag samtidigt kunna var hans far? Notera vad jag yttrade om Messias: ”David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?” En smula hade även jag tagit del av Aristoteles och logiken.
LA: I Nicaea år 325 bestämdes genom omröstning att du är lika gudomlig som din far. För att rädda monoteismen och undvika att det blev två gudar bestämdes att du och fadern är en fast inte samma, av samma substans men två skepnader och likväl en. Såsom solen och dess strålar.
JN: Människan tänker inte alltid glasklart.
LA: Hur är din relation till din pappa i dag?
JN: Det känns för privat att tala om.
LA: I din ungdom var du frikostig med upplysningar om den.
JN: Ja. Men inte nu.
LA: Det är ett välkänt fenomen att pappor skickar ut sina söner i världen för att fullgöra det pappan ej förmått. Var det så för er?
JN: Han var gammal och hade misslyckats med en del. Mer vill jag inte säga.
LA: Vad hade han misslyckats med?
JN: Det får du ta reda på själv.
LA: Varifrån fick du ditt självförtroende att börja framträda inför folket?
JN: Jag kände Toran och Profeterna väl. Moseböckerna och Jesaja fann jag stort behag i och Psaltaren var användbar för mina syften, om än monoton. Jag läste dem och tänkte: Det är mig man menar, han som ska komma.
LA: Du kände att du hade de egenskaper som krävdes?
JN: Ledarskap är att få människorna att vilja tjäna. Man knyter band till dem genom ambivalens; håller dem osäkra på hur mycket man tycker om dem, blandar beröm med klander på ett sätt så att de inte vet vilket som väntar, förutskickar straff och belöningar, förklarar dem små och usla men värda nåden på vissa villkor.
LA: Kom detta intuitivt för dig?
JN: Jag hade gåvan. Men jag hade också studerat texterna om fadern.
LA: Jag hörde en präst förklara dina vredesutbrott med att du hade lågt blodsocker. Eftersom du mest livnärde dig på bröd.
JN: Är bröd inte bra?
LA: Du är en av världshistoriens stora martyrer, avrättad mitt i din gärning på grund av din gärning, av avundsjuka illvilliga människor som hånar dig, ständigt testar dig och inte vill tro på dig. I modern tid har vi, av lägre dignitet skulle många säga, Hammarskjöld, Kennedy, King, Lincoln, Palme och så vidare. Det avvikande perspektivet sticker samtiden i ögonen. Varför dyrkas det i efterhand?
JN: Det vet jag inte om det gör. Men i mitt fall kan man inte gärna beklaga att jag avrättades eftersom det är själva poängen med alltsammans.
LA: Man kan beklaga att du plågades. Att människorna var så syndfulla och förstockade att du tvingades tillgripa detta extrema offer.
JN: Man bör inte sörja det som utgör basen för ens glädje och lära.
LA: Den här kyliga rationalismen, har den kommit med åren?
JN: Nej, jag är densamma. Jag nämnde tidigare vilken skola jag kommer från.
LA: Du kan inte tänka dig att säga något om relationen till din far innan vi slutar? Den får trots allt hela samhället att avstanna nu under påsken.
JN: Jag hittade honom aldrig.
LA: Han var inte där när du kom?
JN: Nej.
LA: Det kanske inte är för sent.
JN: Är det något jag har så är det tid, ty de låter mig inte dö.
LA: Så tycks det. Kunde du ana att vi skulle sitta här två tusen år senare och fira dig?