DET BEHÖVS FÅ HOT och ännu färre mord för att skrämma författare, konstnärer, filmare, journalister, forskare och politiker till tystnad. Det är det som är terror. Den fungerar, och den fungerar förebyggande; den tystar redan på idéstadiet.
Många är de bara i vår kultursfär som under de två senaste decennierna tjänat som varning åt oss andra att inte gestalta religiösa frågor på fel sätt. För tjugo år sedan var det de kristna hat- och hotreaktionerna mot Martin Scorseses film Kristi Sista Frestelse och dödshoten mot Salman Rushdie samt de efterföljande morden på några personer som hade med Satansverserna att göra. Under senare år har konflikten eskalerat med mordet på Theo van Gogh, hoten mot Taslima Nasrin, Ayaan Hirsi Ali och Lars Vilks, Muhammedkarikatyrerna i Jyllands-Posten och Operan i Tyskland som lade ner en uppsättning av Ideomeneo efter att polisen bedömt att det var för farligt att spela den med ett avhugget Muhammedhuvud på scenen.
Rädsla kväver fantasin och motivationen. Jag blir själv varnad av vänner att skriva religionssatir, förlaget undrar halvt på skämt om de kommer att behöva anlita livvakter inför nästa bok. Jag kalkylerar med hur långt jag vågar gå, bedömer vad som brukar passera och vad som drar till sig Guds ställföreträdande vrede. Och det är väl meningen? Ingen hotar eller mördar utan syfte. Syftet är tystnad, hämnd och krökta ryggar.
Nu har ett nytt fall av religiöst våld mot yttrandefriheten inträffat. En brandbomb kastades in i förläggaren Martin Rynjas bostad, tillika kontor, i London. Rynjas förlag Gibson Square hade tre veckor tidigare tillkännagivit att de tänkte publicera romanen The Jewel of Medina av amerikanskan Sherry Jones. Boken handlar om en av profeten Muhammeds hustrur, Aisha, med vilken han ska ha gift sig när hon var nio år gammal. Enligt författaren är boken mycket respektfull mot Muhammed och Aisha och vill framställa dem som kloka, fantastiska samt goda krigare. Detta liksom verkets konstnärliga halt gör för det principiella resonemanget varken till eller från.
Förlaget Random House i New York hade först köpt rättigheterna till The Jewel of Medina och var på väg att ge ut boken när det hände som hela tiden händer. En professor i Mellanösternkunskap, Denise Spellberg, expert på just profetens hustru Aisha, läste boken i manusform och förvarnade vissa muslimer att den var på väg och att den var anstötlig för dem. Hon fann boken dålig och idiotisk. Men framförallt ansåg professorn att man ”inte kan leka med en helig historia och göra den till mjukporr”, till ”ren burlesk” som ”drar nytta av folks okunskap”.
Men tänk, det är just precis vad man kan när man skriver fiktion! Och genom att inte ha det klart för sig sällar sig Spellberg till raden av intellektuella som på fullt allvar menar att vördnad inför de religiösas gudar och trossystem övertrumfar upplysningens frihetliga värden.
En invändning brukar här vara att det bara är en tvekamp mellan den enes okränkbara värden, yttrandefriheten, och den andres lika giltiga, att få ha sina religiösa känslor och symboler i fred. Men ingen behöver sluta tro på sin gud eller sluta vörda hans profet eller dennes fruar därför att någon annan publicerar en bok. Däremot kan man i ett samhälle inte kräva att slippa bli irriterad, sur, sårad och förorättad av andras yttranden. Vill man undvika sådana känslor har man att bosätta sig ensam i skogen. En annan invändning brukar vara att det är en liten galen fraktion som utövar hot och våld och att de övriga bland de religiöst förorättade bara använder sin grundlagsfästa rätt att fredligt demonstrera, protestera, kritisera och yttra sig. Så är det givetvis, men när dessa hot och mord återkommande sker i islams namn gör nog varje moderat muslim klokt i att besinna och begrunda sina känslor av kränkthet.
Förvisso ansvarar ingen annan för våldsutövning än den som begår eller uppmanar till dådet. Demonstrationer legitimerar inte våld. Men den ständigt pågående moderata religionsutövningen legitimerar faktiskt ”heligt” våld, hur mycket den än fördömer det. Den gör det genom att förorda ett auktoritärt idésystem bestående av absoluta dogmer där en förment gud är den ende och evige ledaren och en förment profet det allenarådande föredömet, vars beslut och handlingar människan har att underkasta sig.
Ytterst omyndigförklarar religionen människan då den kräver av henne att inte lita till sitt förnuft om det står i konflikt med Guds utsagor, och då den uppmanar henne att följa Guds påbud snarare än att göra bedömningar baserade på mänsklig moral som rör lidande, välbefinnande och regler för mellanmänsklig samvaro. Även liberalteologer måste medge att Gud är den auktoritet människan har att följa när hon står inför ett dilemma, annars är hon inte troende. Liberalteologen kommer att trassla sig ur detta med hjälp av hermeneutiska spetsfundigheter, men kan inte förneka att de religiösa systemen med Gud i centrum i grunden är auktoritära. De lär ut en del kloka saker om människan som kan ses som ett mildrande av Guds stränga auktoritet, men de lär framförallt ut att Gud vet bäst och gör allt rätt. Och på detta stöder sig våldsverkarna mot yttrandefriheten.
Men det verkliga problemet är ändå de religiösas och just nu särskilt muslimers lättkränkthet beträffande islam. Då kränkthet är helt känslomässig går den inte att bemöta med förnuftet. Allt som återstår är att böja sig. Men yttrandefriheten ska inte böja sig. Och det enda som hjälper mot stark frustrationsbenägenhet är att utsätta sina heliga dogmer på nytt och på nytt för satir och blasfemi. Till slut flyttas den kränktes känslomässiga gränser, både individuellt och kollektivt, såsom någorlunda har skett med de kristna. Vad saken gäller är alltså satir och kritik mot idésystem, inte mot individer även om det är individer som känner sig förolämpade.
Märkligt nog tycks åtskilliga svenska intellektuella vara likgiltiga inför den självcensur som blir följden av hoten och våldet. Ofta underblåser de lättkränktheten genom att visa förståelse för den i stället för att ifrågasätta dess grundvalar.
Den religiösa terror som under de senaste åren har utövats mot ett litet antal konstnärliga och journalistiska verk påverkar tusentals utövare som i det tysta avstår från att utforska det de hade tänkt utforska. Den rädslan är förödande.