Morgonsolen letade sig in genom dörrspringan och kastade ett snett ljus in i hallen. En trälinna med mörka, skarpskurna drag sköt upp dörren och gick in. I händerna balanserade hon ett stort tvättfat.
Hon gick förbi raderna av utsirade stolpar längs rummets långsida, passerade de kantställda stenarna vid eldstaden och kastade en flyktig blick på långbordet där krus, kannor och horn låg kringslängda efter gårdagens dryckeslag. Kung Björn var sig lik. Han hade haft fest igen. Hon mindes stojet och glammet från kvällen innan. Som han sjungit, med blossande kinder och sitt gyllene horn i handen. Han var den ende i trakten som kunde överrösta tre flöjter på en gång. Bäst tyckte han om att uppträda ensam, en fröjd som inte delades av andra.
Kungen var inte så ofta på Björkö. Han bodde på Adelsö och höll helst till inne på Hovgården. Det väldiga långhuset var större och vackrare än någon storbondes, men därmed lät han sig inte nöja. Han ville att gården skulle vara den största och ståtligaste som någonsin skådats och höll ständigt på att bygga ut den. En av tillbyggnaderna hade han till och med klätt med brädgolv i fur. Det rummet hade han gjort till sin sängkammare.
Trälinnan gick förbi hednarummet med ringen med gudastoderna och nådde tvärväggen. Dörren till sängkammaren var stängd. Brädgolvet därinne knarrade. Inifrån hördes dämpade röster, ett kvinnoskratt och kungens lena röst. Hon sjönk ned på långbänken och muttrade. Någon av trälinnorna som gått in med morgonsoveln hade tydligen blivit kvar därinne. Nu skulle hon få vänta igen. När kung Björn var på det humöret, brukade han ta god tid på sig.
Det hade hunnit bli sent på förmiddagen innan ljudet dämpades och det äntligen blev tyst. Trälinnan väntade ännu en stund, sköt sedan upp dörren och gick in.
Mitt i rummet stod ett tungt ekbord och några stolar, vid kortväggen en väldig säng prydd med ringlande gripdjur, i vilken den uttröttade trälinnan snarkade. Här och där längs rummets långsidor fanns tunga kistor med pråliga beslag och utmed väggarna hängde färggranna bonader. Kungen satt halvnaken i sin stol.
Han tecknade åt trälinnan att komma fram och hon sjönk lydigt ned framför honom. Han var svettig och blekhyad och de feta överarmarna hängde tungt över bröstet. Håret stretade vått och stripigt, ansiktet täcktes av ett grått, ansat skägg. De små, blekblå ögonen studerade henne noga, och blicken fick strax en lysten glans.
Han skrattade lågt och lutade sig fram och nuddade hennes axlar med fingertopparna. Hon slog ned ögonen och stod stilla, kunde inte tro annat än att kungen bara ville fingra lite. Men än hade han krafter kvar. Myndigt befallde han henne att resa sig, och när hon var kommen på fötter tog han om hennes axlar och vände henne om. Sedan böjde han ned henne över bordet. Kung Björn hade många hustrur, men trälinnorna var hans stora fägnad. Vant svepte han dräkt och kjortel åt sidan, gav till ett belåtet utrop och skred sedan fröjdefullt till verket. Dock uppdagade han snart att Frej tydligen inte var på sitt bästa humör, eller så var det något annat som felades. Lyckan blev alls icke långvarig och kungen fick snopen rätta till hosorna. Kanske spelade vissa tankar och grubblerier honom ett okynnigt spratt, ty han mindes plötsligt att detta var dagen då kejsarens utsände skulle besöka honom. Hergeir och Ansgar var på väg. Han skulle inte mer än hinna tvätta sig förrän de anlände. Smått förtretad böjde han sig över tvättfatet och började dagens tvagning. Suckande stoppade han huvudet i det kalla vattnet och sköljde händer, hår och ansikte. När han var klar snöt han sig och spottade i fatet. Med vattnet rinnande från skägget lade han armen om den mörkhårigas midja.
”Nu, min sköna, kan du ge tvättfatet till näste!” Han gav henne ett kärvänligt nyp i baken och vinkade motvilligt ut henne och den andra trälinnan ur rummet. Hellre hade han tillbringat dagen med dessa skönheter än med den främmande munken. Men nu hade kejsarens utsände anlänt och då fick han försaka och uppträda som det anstod en sveakung. Egentligen tyckte han inte om att det kom en främling till Birka, en kristen med nya läror, men hans hövitsman Hergeir hade övertalat honom. Om köpmännen i Birka skulle kunna fortsätta sin handel var det viktigt att alla handelsmän fick tillgång till den nya läran. Annars sökte de sig kanske till andra handelsplatser, hade Hergeir sagt.
Kung Björn grymtade och försökte få ordning på håret. Benkammen blev full med hårstrån. Han slogs av tanken att det tycktes finnas mer hår i kammen än uppe på huvudet. Snart skulle han kanske rentav bli lika skallig som brunsärkarna med sina tonsurer. Olusten kom över honom. Tänk om Birka blev fullt av folk med munkkrans.
Det hördes ljud utanför huset och han drog hastigt på sig resten av kläderna. Strax vittnade vapenskrammel och tunga fotsteg om att hirdmännen kom in i hallen. Kungen fick på sig slängkappan, spände om sig svärdet och gick ut.
I dörröppningen hejdade han sig. Händerna blev fumliga, och den tunga kroppen spändes. Ansgar!
Munken var inte den grå och blide man han föreställt sig. Framför honom stod en fager, reslig gestalt med sällsam utstrålning. Munken log och sträckte fram bägge händerna. Kungen gick fram och tog dem, blicken dröjde stadig vid Ansgars. Munken log fortfarande, men leendet speglades inte i hans ögon. Kungen stelnade till. I detta ögonblick förstod han. Det som drivit Ansgar att företa den långa, svåra resan till Birka var inte hans kärlek till Gud. Nej, Ansgar var en som eftersträvade makt, en man som kunde bli farlig.
*
”Du vinner inget på att hämnas på honom!”
Jorunn gick med kattliknande steg mot fållbänken. Det sköt knivar i hennes huvud och hon kände sig yr och illamående. Helst av allt ville hon lägga sig ned för att sova, domna bort och glömma. Men hon insåg att hon måste göra något. Hon måste blidka Harald. Lyckades hon inte med det, skulle han hämnas på Erik. Och det fick inte ske, inget ont fick drabba hennes älskade. Hon tänkte på gårdagen. Erik hade återvänt och han hade varit just så kraftfull och betvingande som hon föreställt sig. Att han sedan inte kunnat strida obeväpnad mot sin bror förstod hon, och det hade varit klokt av honom att inte gå i holmgång. Men om han haft vapen hade han nog besegrat Harald. Erik var vältränad. Fortfarande kände hon hans hårda, kraftfulla kropp mot sin. Han hade varit över henne som en storm och lyft henne till höjder hon aldrig nått tidigare. Yr av glädje hade hon kommit honom till mötes. Skulle hon någonsin få uppleva det igen, en känsla så stark att hon inte förstod hur den var möjlig? Tanken på det som hänt sköt blodet till skötet och brösten svällde. Som hon längtade efter Erik, som hon saknade honom. Men … Jorunn slöt ögonen och försökte lugna andningen. Nu måste hon ta sig an Harald.
”Glöm det som varit”, viskade hon och böjde sig ned över honom. Tafatt for hon med fingrarna genom hans hår, smekte hans hals och bröst. Inför bröllopet hade hon föreställt sig hur det skulle vara att vänslas med honom, stryka med händerna över hans kropp. Men efter det som hänt vid bilägret var allt förändrat. Mannen under hennes händer kändes sträv och främmande.
”Glömma? Aldrig!” Harald stötte bort henne och reste sig upp. ”Jag tänker utmana Erik till holmgång. Du är min kvinna, ingen annans.”
Ursinnig slet han ned svärdet och skölden från väggen. Erik, den fähunden, hade slagit ned honom och skymfat honom. Det dådet skulle han få umgälla. Han hade aldrig kunnat fördra den lille självgode pilten. Som liten hade han gråtit sig till det han velat ha och skrikit och svurit när inte saker och ting gått hans väg. Erik skulle inte få kränka honom ostraffat. Harald krökte munnen och spottade framför sig. Folket hade skrattat åt honom, och han hade blivit till gyckel i hela byn. Den vanäran kunde han inte leva med. Nej, han skulle hämnas.
Jorunn smög upp bakom honom och förde in händerna under hans skjorta. De långa, mjuka fingrarna smekte honom stilla. Hon sa inget, tryckte sig bara hårdare intill honom. Hon måste få honom på andra tankar. Inget fick hända Erik, något annat brydde hon sig inte om. Så dum hon varit som trott sig kunna glömma honom. Det som hänt uppe på tunet gjorde det än mer omöjligt. Ingenting i hennes väsen skulle någonsin kunna glömma honom.
”Ni är bröder, Harald. Honom kan du inte dräpa”, lockade Jorunn, och hennes röst var mjuk och len.
Harald skakade på huvudet. Listig var hon, makan, ett kattdjur som rev sig fast på hans rygg. Men hon skulle inte få stå hindrande i hans väg. Än en gång sköt han henne ifrån sig, men hon famnade honom strax igen. Mjukt och smeksamt tryckte hon sig mot honom, for med händerna över hans kropp, flätade fingrarna i hans hår.
”Harald, besinna dig! Även du hade handlat som Erik och försvarat det som var ditt.” Jorunns händer kändes som fjärilar över huden. De strök honom, väckte hettan i hans blod. Svärdet kändes plötsligt stort och otympligt, skölden tung. Jorunn varsnade förändringen och tog leende ifrån honom vapnen. Tyst lade hon ned dem på golvet. Harald såg på henne, och en ny glans tändes i hans ögon. Hennes mjuka kropp var nära, brösten välvdes tunga och höga under hennes linne. Kring henne stod en stark doft av kvinna.
Han drog ned henne på fållbänken. De kraftiga nävarna tog om hennes axlar och höll henne hårt. Jorunn var hans kvinna, bara hans. Aldrig någonsin skulle Erik få komma mellan dem. Att de var blodsfränder och av samma ätt, vad brydde han sig om det? Nej, tids nog skulle han kräva sin hämnd. Han skulle bara inte låta Jorunn veta om det.
”Kom”, viskade han. ”Kom till mig. Jag vet att jag kan göra dig lycklig.”
Tungt sänkte han sig över henne med ett lystet drag kring munnen. Jorunn kände honom mot sig och stelnade till. Men han varsnade det inte. I nästa ögonblick kände hon hans flåsande andedräkt mot sitt öra.
*
Matelden flammade och fårbogen fräste i lågorna. Erik höjde spettet och betraktade röken som försvann upp mot taket. En del sipprade ut genom halmen, resten sökte sig ut genom lyrhålen.
Huset som Snemun bestått honom med var tak över huvudet men inte mycket mer. En sötaktig doft stack i näsborrarna. Det luktade häst och multet. Halmen behövde läggas om, väggarna var gistna och här och där fanns röta i fållbänkarna. Bara stallet vid gaveln och trösklogen med visthusboden var i gott skick. Men han kunde bo här, tills vidare, tills han byggt sig något eget. Hem till gården kunde han i alla fall inte tänka sig. Han såg tankfullt in i glöden. Så märklig den blivit, hans hemkomst, så annorlunda mot vad han föreställt sig.
Snemun gick runt i stugan och stannade framför det slitna och smutsiga långbordet. Han strök sig några gånger över munnen medan han fundersamt såg ut över rummet. Ärret under läppen kliade.
”Stugan har stått tom sedan farsgubben dog, det märks nog. Men den får väl duga så länge.”
Han lutade sig mot bordet. Det vickade. Muttrande tog han fram bältesyxan och slog in några lösa träpluggar.
”Du får bo här så länge det gagnar dig, i gengäld vill jag be dig om hjälp.”
Erik vred runt spettet. Fettet från fårbogen föll fräsande ned i elden.
”Fisket har jag lovat sköta åt dig och likaså handeln. Vad mer?”
”Vi måste få bort munken.” Snemun kände på bordet. Nu stod det stadigt. ”Vi måste mota bort honom innan han hunnit förvrida huvudet på folk.”
Erik bligade på sin vän. Snemun var en man som såg in i framtiden. Han anade och förutsåg de ting som skulle tima. Nu hade han sett att Ansgar skulle vålla mycken olycka på Björkö.
”Mota bort munken? Det blir ingen lätt not att dra iland”, svarade Erik eftersinnande. ”När han talar lyssnar många.”
”Just därför får vi inte vänta för länge”, sa Snemun bistert. Han synade bänkarna vid långbordet. En av dem såg ankommen ut. Han slog till ett murket kvisthål. Yxan gick rätt igenom.
”Tur att vi inte hann sätta oss!” sa Erik med ett brett flin.
”Hör här”, fortsatte Snemun och sänkte rösten. ”Kejsaren har sänt Ansgar till oss för att kristna Birka. Lyckas han med det kan vi komma att styras från Frankerriket och får inte längre rå över oss själva. Det sägs att han vill bygga en kyrka här i Birka.”
”Här? Må trollen ta honom. Då måste vi lägga hinder i vägen”, sa Erik, med ens allvarlig igen.
Snemun nickade tyst.
”Men hur?” fortfor Erik.
De satt tysta en stund. Snemun reste sig, gick från bordet till fönstergluggen och tillbaka igen. Ärret vid överläppen hade blivit alldeles rött.
”Nu vet jag!” sa Erik plötsligt och for upp. I ivern stötte han till spettet, som gungade en stund i klykan innan det föll ned med ett brak.
”Vi måste få folk att misstro Ansgar, göra narr av honom. Det biter nog bäst”, fortsatte Erik ivrigt och sträckte sig efter spettet för att lägga upp det. Vrålande släppte han det. Järnet var varmt och han hade bränt sig illa i handen.
*
Sommaren kom tidigt med ljusa kvällar och värme. Inne i Birka öppnades dörrar och fönster mot sol och hav, och utanför stadsporten lyste fälten i grönt. Gräset på ängarna var utväxt och kornet hade redan skjutit ax. På andra sidan fjärden flimrade Adelsö i blågrönt dis, och innanför Hovgårdens gärdesgårdar stod fruktträd och ängsblomster i blom.
Ansgar vandrade sakta upp mot hovet. Han svettades ymnigt under den tunga munkkappan. Kung Björn hade bjudit honom på gästabud, nu återstod att se vad han hade i sinnet.
Kungen hälsade höviskt och bjöd honom att stiga in i hallen. Svalkan inne på Hovgården lindrade, och Ansgar strök lättad bort ett pärlband av väta från överläppen. Han såg sig omkring. Inne i salen var pyntat med blomster och bonader, och i rummets mitt stod ett präktigt långbord dukat. Musikanterna spelade, och tjänstefolk i fotsida klädnader bar in trågen. Kungen log vänligt och bjöd munken att sitta ned närmast högsätet. Sedan nickade han åt Ansgar att ta för sig. Kungen betraktade honom nyfiket.
Vilt och fågel, surmjölk och nybakat bröd, nog borde väl munken spisa sådana läckerheter? Kungen hade till och med låtit bära fram två kannor vin – den underliga, sura dryck som de kristna plägade dricka. Han hade köpt drycken av en långväga köpman och gladdes åt att äntligen få bruk för den.
Ansgar tog för sig av maten och såg sig om i salen och vidare bort mot hallen. Där fick han syn på ringen med gudastoderna. Oden, Tor och Frej var grovt uthuggna ur stora ekstycken. De såg stela och hotfulla ut. Avgudadyrkan, du sankte Krist! Han fylldes av äckel och såg bort. Längre in i hallen skymtade han några spelbord. Det var alltså sant! Barbarerna var inte bara kända för sin skörlevnad och sina vilda dryckeslag, de hängav sig även åt spel och dobbel. Ansgar skar åt sig en bit av köttet och började äta. Hedningar, tänkte han. Det skulle bli svårt att omvända dem. Men med Guds hjälp skulle det gå. Och när han väl fått dem vattenösta, skulle kejsaren säkert belöna honom rikligt. Då kunde kejsar Ludvig hoppas på fred för vikingarnas härjningståg och än mer; svearnas land skulle kunna inlemmas i kejsarens rike. Ansgar såg eftertänksamt på gudastoderna. De skulle inte få stå kvar länge till. Glömda var strapatserna under resan. Nu skulle han äntligen börja sin mission.
Kung Björns skarpa blick sökte sig då och då bort mot Ansgar. Munken hade bett att få bygga en kyrka och denna önskan hade redan kommit ut bland folket. En kyrka i Birka! Nej, inte ville kungen ha någon sådan. Men det skulle bli svårt att neka munken. Och någonstans måste han låta honom predika.
”Fader, är ni säker på att ni behöver en kyrka?” Kungen vände sig lite tveksamt mot Ansgar.
”Vi förlorade våra tält, Herrens tält, ers nåd.”
Kung Björn försökte dölja sin förargelse. Munken ansåg tydligen att tält och kyrka var något likvärdigt. Och trots att han var främling bad han på ett sätt som endast den ber som kräver något. Inte var han ödmjuk inte, brunsärken. Kungen såg ned i bordet. Som han ångrade sig, åtrade att han låtit skicka efter munken.
En av trälinnorna kom in och satte fram nya fat. Kungen följde henne med blicken. En del av hennes hår var uppsatt i en kringla, resten föll i en hårsvans långt ned på ryggen. Ögonen var mörka och blanka, hållningen skygg. Hennes hy var blek, händerna långa och smala. Något obestämbart vilade över henne. Hon såg synsk ut, som en trollkvinna.
Kungen lutade sig tillbaka. Plötsligt såg han dimmorna på sankmarken framför sig, alldeles invid björkarna ute på Björkö. Där utanför stadsmuren bortom klungan av gårdar fanns det svarta och det mörka som alla fruktade. Trollpackorna, vättarna och gengångarna. Det var där de höll till, förrädiskt dolda i de trolska, vattensjuka maderna. Dit sökte sig ingen efter mörkrets inbrott, och om dagen skyndade man förbi utan att stanna. Kungen drack i stora sväljor. En illistig glimt tändes i hans ögon.
”Hör här, fader. Det finns en glänta invid några björkar på Björkös ostsida. Där kan ni få bygga er kyrka. Och minns, vi ska göra allt som står i vår makt för att hjälpa er.”
Kungen sträckte på sig och satte belåtet ned vinglaset. Visserligen måste han först tillfråga rådet innan han kunde ta ett sådant beslut, men han hyste ingen oro. Rådsmännen brukade göra som han sa.
Ansgar tackade kungen och gladdes. Tänk om Witmar ändå varit med honom och kunnat dela hans glädje. Nu då de skulle få bygga sin kyrka!
*
Erik siktade noga och kastade iväg ljustret. Vattenkaskaderna gnistrade. Det glimmade till, och ett moln av slam vällde upp från botten. Små vågor bredde ut sig över vattenytan och det blev tyst. Alldeles för tyst.
Gäddan var borta. Han hade missat, igen!
Erik drog åt sig ljustret. Ingenting tycktes längre gå hans väg.
Nyligen hade han fått höra vad som tilldragit sig borta på fädernesgården. För några veckor sedan hade de kommit överens, hans egen styvsinte gamle far och Gudmund den mäktige. De hade träffats för att diskutera bröllopet och bägge menade att Jorunn och Harald måste hållas för lagligen gifta. Inget av det som hänt kunde ändra något. Förvisso hade de beklagat Eriks öde, men samtidigt ansett att han haft sig själv att skylla. Sedan hade männen befäst överenskommelsen med ett handslag och lovat att leva i fred och endräkt med varandra. Snemun hade berättat allt.
Erik såg ut över vattnet, skuggade ögonen med handen mot det starka ljuset. Om de ändå inte blivit överfallna utanför kusten. Då hade han hunnit fram flera dagar före bröllopet. Och då! Och om …
Om?
Nej, inte kunde han ändra på något nu. Han strök försiktigt av leran från hullingarna och sköljde av ljustret. Nu kunde han inte återta Jorunn. Fredlös och landsflyktig ville han inte bli. Nej. Han måste avstå sin kvinna. Ilsket slängde han ljustret i sjön.
Erik vilade på årorna och spanade in mot viken. Några kvinnor hade gått ut i vattnet och stod framåtlutade med sina kjolar högt upphakade vid midjan. De tvättade. Händerna vred och gnuggade kläderna, klappträna for som slagor över plaggen.
Han rodde närmare, höll de droppande årbladen långt ut över vattnet. Kvinnorna märkte honom inte. Han kisade i det starka ljuset, sökte efter Jorunn. Böjda kvinnokroppar, svällande överarmar, vit hud och gungande bröst. Ingen Jorunn. Här fanns ingen med hennes smidiga kropp, ingen med hennes mörka, svallande hår. Nej, Jorunn var inte där, inte ens någon annan han kände igen från förr.
Han slöt ögonen, uppgivet och förtvivlat. För sitt inre såg han dem bägge tillsammans, så som det en gång varit. Då när de tytt sig till varandra, varit vänner och förtrogna, då innan han gick i viking. Han mindes den innerliga värme som funnits där i ord och blickar mellan dem, spänningen och åtrån som flammat upp när de rörde vid varandra. I en sådan stund av närhet hade han fört bröllop på tal och Jorunn hade famnat honom hett och innerligt. Hur lycklig hade han inte varit då han förstod att Jorunn var hans. Så kom fordran från Gudmundgården. Jorunn skulle bli hans, men bara om han kunde skaffa tillräckligt med mundr för brudköpet. Och han hade sånär lyckats. Om det bara inte varit för Anund, nidingen, som rövat allt. Erik kände sig övergiven och svor av ilska mellan de hårt sammanpressade käkarna. Sakta rodde han in mot land, doppade frånvarande årbladen i vattnet. Solen gick i moln, dröjde bakom ljusa molnbankar och blev åter synlig. Så fick han syn på henne. Jo, det var hon.
Jorunn kom gående ned mot vattnet. Gången var mjuk, lite vaggande, hållningen rak och bestämd. I handen bar hon en stor vidjekorg. Hon såg honom och stannade tvärt. Ett ögonblick stirrade hon häpet, sedan vände hon sig bort. Han sökte fånga hennes blick, men förgäves. Hon låtsades inte om att hon sett honom.
Det rasslade till mot kölen när båten stötte mot stranden och några änder flydde ut på vattnet. Erik lade årorna tillrätta och hoppade iland. Grönsö låg inte långt från Björkö, men hit brukade sällan någon ro. Här kunde han lägga sig i en bergsskreva och fundera. Han måste komma till ro och finna ut vad han skulle göra.
Långsamt gick han inåt ön. Det knakade av torra kvistar, doftade milt av björk och tall. Bland ek och lönn i en bergssluttning fann han lite blåbär och böjde sig ned för att plocka. De var sura och hårda och han spottade ut dem. Ett halvt bågskott därifrån fick han syn på några mickelbär. De var vattnigare och mindre än blåbär men hade en förunderlig inverkan på kroppen. Kvinnfolk sa att de gjorde gott vid älskog. Han drog lite på munnen och rev åt sig en näve. Mickelbären skulle kanske få honom vid bättre lynne.
Han strövade omkring på ön, medan dagen flöt undan och solen sjönk mot väster. Naturen omslöt honom, lyfte honom och gjorde honom lättare till sinnes. I en glänta lade han sig ned i gräset och såg upp mot himlen. Vad skulle han göra? Bli kvar på Birka? Kanske kunde han arbeta för någon av handelsmännen. Köpa och sälja passade honom. Men på något sätt måste han få ihop tillräckligt med silver för att komma igång med sin egen handel. Gick det honom väl borde han så småningom kunna rusta ett eget skepp. Eller tänk om han skulle bygga sig en gård? Erik satte sig upp, rev av ett grässtrå och snurrade det länge i handen. Han måste börja på nytt, glömma allt det som gått honom emot. Snemun skulle kanske hjälpa honom. Det borde gå. Jorunn då?
Han slängde ifrån sig grässtråt, ångrade sig och tog raskt ett nytt. Nej, han måste utplåna henne från sitt sinne. Hon hade varit hans, nu var hon en annan mans kvinna. Haralds, broderns. Erik slöt ögonen och sträckte åter ut sig i gräset. Det som hänt var hans eget fel. Om han ändå låtit bli att vara borta så länge! Om …
Länge låg han och dåsade i gräset och måste ha slumrat till, för det kändes kallt om ryggen när han vaknade. Det hördes ljud utifrån sjön. Några måsar flög skränande mot skyn och det rasslade av strandsten vid vattenbrynet. En åra slog i vattnet. Han reste sig upp och såg ut mot stranden.
Som en hägring stod en kvinna vid de glittrande vågorna. Hon var ensam. Hennes midjelånga, mörka hår hängde ned över axlarna. De sneda, intensiva ögonen betraktade honom.