Gården vilade i en råkall dimma och uthus och inhägnader syntes som ulvgrå skuggor ovan den leriga marken. Åkrarna var plöjda, skogen stod tyst. Sakta drev skyarna bort och åtföljdes av ett snöblandat regn som tilltog och tätnade. Storstugans timmerväggar var blanka av fukt och inne på gårdstunet låg den nedtrampade jorden dold under en tunn slöja av is. Det skulle bli snö till natten.
Estrid gick framåtböjd med famnen full av ved. Mödosamt öppnade hon dörren till storstugan och steg in. En iskall vind svepte in i rummet och hon skyndade sig att stänga till. Hostande gick hon fram till eldstaden och lade på mer ved, såg sig sedan om efter sin mantel. Hon frös, trots yllesäck och kjortel. Men hon lät manteln vara. Hon insåg att det skulle bli för klumpigt att spinna med så mycket kläder om kroppen. Suckande sträckte hon sig efter linkäppen. Hon sköt in den under armen, drog ut lintussen till en lång tråd och fäste den på sländan. Så satte hon fart på trissan och började med stela händer att spinna. Sammanbitet drog hon ut lintuss efter lintuss. Hennes tankar var långt borta. Ibland drog hon ut tråden för långt så att den brast och hon fick börja om på nytt, men hon fortsatte träget som om det inte alls bekom henne.
Plötsligt stelnade hon till och grep tag i bordskanten. Blodet vek från ansiktet, och hon pressade ihop läpparna. Kväljningarna kom som vågsvall, och hon reste sig vacklande. Hon hann få upp stugdörren, och medan regnet kylde hennes bara armar hulkade hon och kräktes. Länge stod hon framåtböjd medan svallningar av illamående sköljde genom kroppen. När hon slutligen orkade gå tillbaka in i stugan, var hon våt och nedkyld. Hon tog fram sländan och brast i gråt. Med tårarna strömmande nedför kinderna stirrade hon tomt och frånvarande in i elden. Det började synas på henne nu, och modern hade gett henne undrande blickar. Men vad skulle hon säga? Hennes föräldrar hade lyssnat till Witmars predikningar och övergått till den kristna läran. Nu fördömde de det liv som skapats i synd. De skulle aldrig godta barnet.
Estrid fick ett bistert drag kring munnen. Tidigare skulle de ha välkomnat en liten till gården, allra helst om hon födde en gosse. Nu talade de om synd och förtappelse och annat märkligt hon aldrig hört om tidigare. Vem var han egentligen, den nye guden? Fördömande och full av krav på de sina, det var allt hon förstått. Estrid kunde inte med den nya lärans ofördragsamhet. Envist höll hon fast vid den gamla tron. Och när Witmar berättade om hur han själv och Ansgar avstått från jordelivets frestelser och vigt sitt liv åt Herren, fick hon lust att skrika. Ansgar! Jo, Witmar skulle bara veta.
Hon tänkte ofta på det som hänt och svor över att hon låtit sig snärjas av Ansgars tal och märkliga utstrålning. Om hon ändå hade förmått hindra honom när han begärt henne! Nu hade hans säd grott i henne och blivit till ett liv hon inte kunde förgöra.
Hon ville inte att hennes barn skulle behöva lida bara för att en ny anda härskade i byn. Om allt blivit vid det gamla hade hon kunnat föda barnet utan att någon ringaktade henne, men nu, ja, vad skulle hända nu? Estrid såg ned på kjorteln som buktade i veck kring buken. Hon kunde inte hålla det hemligt länge till. Ansgars barn, den kristna lärans barn. Hon lutade sig bakåt och huvudet sjönk tungt ned mot bröstet. Linkäppen gled ned på golvet och rullade in under bordet. Hon lät den ligga.
*
Erik vaknade till av att någon stötte till träkaggen. Lurvig i tanken och med huvudet djupt nere i fårskinnet förvånades han över att kamraterna redan återvänt. Så log han. De ville ha mer att dricka förstås, mer mjöd! Ansiktet klövs i ett muntert leende och han lyfte förväntansfullt på huvudet. Hastigt sjönk han ned mot fällen igen. Det flimrade, bultade och sjöng i skallen. Han låg stilla, öppnade försiktigt ögonen och försökte fästa blicken. Framför honom fanns något mörkt, något underligt mörkt, en svärta i nattens skugga. Han stirrade. Något rörde sig och var ljudlöst på väg mot honom. Tankarna irrade. Skuggan var stor och väldig. Det kunde inte vara Mård, kanske Snemun? Nej, det mörka kändes främmande. Erik blev varse en sällsam lukt, en kvalmig dunst av djur och stall. Något var fel. Det fanns någon i rummet som inte borde vara där, någon som aldrig varit hos honom tidigare. Insikten gjorde honom kall och vaksam. Försiktigt lyfte han på huvudet. I samma ögonblick såg han yxbladet glimma. Han rullade runt och kände metallen skrapa mot ryggen. När yxan borrade sig in i fållbänken, vände han sig om och grep efter skaftet. Med ett vrål ryckte han åt sig yxan och högg med full kraft mot den okände. Hugget missade, och i nästa ögonblick var den storväxte över honom. Erik hade svårt att urskilja något i mörkret, kände bara en arm över halsen och fick svårt att andas. Huvudet värkte och benen sviktade, och han kände hur han drogs bakåt medan armarna låstes i ett våldsamt grepp. Erik stapplade, ryggade, försökte få ena armen fri, men greppet om halsen hårdnade och han kände att han snart skulle tvingas släppa yxan. Omtöcknad vacklade han ut i rummet, bort mot mjödfaten med mannens väldiga arm som en mara om halsen. Så samlade han sig i en sista ansträngning, tog sats och vräkte sig åt sidan. Den storväxte snubblade, mjödfatet stjälpte och den söta drycken flöt ut över golvet. Med bägge armarna fria greppade Erik åter yxan. Innan främlingen hunnit återfå balansen klöv han den väldige mannens huvud från hjässan till näsroten.
Erik flämtade, ögonen sved innanför ögonlocken. Mödosamt vände han den fallne. Odd Sote! Han kvävde ett rop. Han hade dödat trälen på Gudmundgården, en av huskarlarna på Jorunns fädernesgård! Erik sjönk darrande ned på fållbänken. Inte hade han haft något otalt med trälen, så varför hade han då smugit in i huset med dråp i sinnet? Den uslingen hade velat ta honom av daga när han sov och inte kunde försvara sig. Vem låg bakom ett sådant illdåd? Någon på Gudmundgården? Någon som motsatte sig hans planer på att driva bort Ansgar från Björkö?
Erik stirrade på den döde men tankarna löpte trögt. Hjärtat bultade, blodet pulserade vid tinningarna. Odd Sote? Med ens kom insikten till honom med full kraft. Trälen skulle inte ligga ohämnad. Innan det dagades måste han hölja honom under sten i skogen. Då skulle ingen få veta hur han försvunnit. Erik reste sig upp. Det hastade att få Sote ur vägen.
*
Gudmund den mäktige lade pilen på strängen och spände bågen så att ändhalsarna nästan möttes. Harald betraktade honom nyfiket. Hakan sköt ut från halsen, tjurnacken var röd.
”Ser du yxskaftet därborta?” sporde svärfadern och nickade åt yxan som stod nedhuggen i vedkubben en åttio famnar bort. ”Yxskaftet är slitet och eggen slut, och inte lär yxan bli bättre av det här.”
Gudmund släppte bågsträngen och pilen for iväg och klöv skaftet i två delar.
”Det som är gammalt och har gjort sitt, ska man inte hålla fast vid”, log Gudmund. Sedan höll han fram silverkorset han hade kring halsen. ”Det ryktas att kyrkan i Frankerriket bara tänker tillåta handel med kristna män. Det var gott att vi lyckades få hit Ansgar. Som du ser har jag bytt min torshammare mot ett silverkors och jag ska se till att alla på gården blir döpta.”
”Listig har du alltid varit”, svarade Harald leende. ”Och den blir inte rik som inte lär av det som sker runtomkring. Det är på tiden att vi får Birka kristnat.” Han såg åt yxan till. ”Din pil lär du förresten inte få tillbaka.”
Han tog fram en pil ur pilkogret, spände sin båge och sköt. Med ett torrt, rappt ljud splittrades Gudmunds pil vid fjädrarna. Männen skrattade högt.
Harald trivdes i svärfaderns sällskap och liksom många andra män på Birka ägnade de mycken tid åt träning. Och då Haraldgården och Gudmundgården låg bredvid varandra, hade det blivit så att de ofta mätte sina krafter tillsammans. Visserligen var Gudmund inte lika snabb och spänstig som Harald, men han var ungdomlig och kraftfull för sin ålder. Nästan varje dag övade de bågskytte, simning, löpning eller fäktning. Den som inte kunde hantera vapen eller förmådde löpa kvickt, klarade inte strid för skepp och ätt. Det visste de båda.
Gudmund den mäktige såg flyktigt på sin förstörda pil och vände sig sedan mot Harald.
”Ett och annat har du lärt dig, ser jag, men nu ska vi skjuta från längre håll.”
Han stegade fram till den plats på gården där husfolket blotade till gudarna. De små trästoderna av Oden, Tor och Frej var blekta och murkna. En stund stod han tyst och betraktade dem: Tors röda skägg, de flagnade trägrå skulpturerna av Oden och Frej. De hade inte målats på länge, och några intorkade, bruna fläckar i träet visade var offerblodet stänkt vid bloten. Gudmund stirrade på de gamla gudarna och rände sedan sin kniv i Odens öga. Harald ryggade förskräckt.
”Men tänk på midvinterblotet … folket på gården har ännu inte omvänts”, stammade han.
”Ansgar har lovat döpa oss alla och då har vi inte bruk för de här mer.” Gudmund sparkade till trästoderna så att de vacklade. ”Få se nu, kan du träffa kniven från ett pilskotts håll?”
Gudmund vägde bågen i handen och siktade gäckande mot kniven. Han nynnade lite för sig själv, glad och tillfreds i Haralds sällskap. Han tyckte mycket om svärsonen. Visst höll han av sin dotter Jorunn mest, men eftersom han inte hade någon egen son hade Harald kommit att stå honom nära. Det var en man av hans lynne, och när de sköt med båge, simmade eller fäktade brukade de ha mycket gamman. Harald var en man att umgås med och lita på.
”Ett pilskott, det är över tvåhundra famnar. Det blir inte lätt att träffa”, sa Harald medan han stegade ut avståndet. Han ville träffa kniven, inte Oden. Även om han låtit omvända sig och avsvurit sig sin gamla tro, hade han ännu respekt för de gamla gudarna.
Han siktade noga men handen skälvde när han spände båghalsarna. Han andades djupt några gånger och försökte på nytt. Pilen for iväg med stor kraft, snuddade vid kniven och träffade en sten och knäcktes med en skarp smäll. Oden stod kvar oskadd.
”Är du rädd för allfadern vår? Det gagnar icke!” skrattade Gudmund och dunkade vänskapligt Harald på axeln.
”Nej, det var inte det. Mina tankar var annorstädes.”
”Såå? Då vill du kanske att vi ska talas vid?” Gudmund den mäktige strök sig över munnen med baksidan av handen och såg forskande på Harald. ”Är det något med dottern min? Finner du dig inte väl till lags?”
”Jo, Jorunn är en skön och åtråvärd kvinna, men hon kommer inte till mig som en äkta maka.”
”Inte?”
”Jag vet inte vad som fattas henne, men ibland tror jag att hon sörjer Erik.”
”Erik, det träckhuvudet?”
”Träckhuvud? Tja, en usling är han, en värre fähund än du anar”, fortfor Harald.
Han betraktade svärfadern lite från sidan. Hans kropp var kort och satt men senig som en enevidja. Gudmund var fyrtioåtta vintrar gammal, men ännu full av mannakraft. Åldern kunde bara anas i rynkorna kring ögon och mun. Nu såg svärfadern på honom som en far ser på sin son när han vill att denne ska anförtro honom något. Harald anade att det var rätt tid att tala. Men inte om Jorunn. Han drog ned luften djupt i lungorna, stödde sig på bågen och sa:
”För en tid sedan frågade du mig vad som hänt Odd Sote”, började han försiktigt. ”Jag visste det inte då, men nu vet jag. Trälen är död. Och det var Erik som dödade honom.”
Gudmund såg förvånat upp.
”Erik? Har brodern din tagit trälen av daga?”
Harald höll upp den yxa han haft vid bältet. Det var en kraftig yxa i järn med bred slipad stålegg, en sådan som trälarna använde när de högg virke till tungärdena.
”Det här är Odd Sotes yxa. Huskarln på Snemungården hittade den i backen nedanför halmhuset. Erik slog ihjäl Sote med hans egen yxa.”
”Men varför?”
”Han visste att det var din bäste träl. Länge har han velat hämnas för att du gav Jorunn till mig.”
”Men det är Odd Sotes yxa, någon annan än Erik kan ha dödat honom”, invände Gudmund.
”Nej, huskarln på Snemungården såg när Erik bar iväg med den döde och höljde honom i skogen.”
Gudmund blev stående tyst. Skulle Erik ha tagit Sote av daga? I så fall var han skyldig tre marker för trälen. Om han inte ville plikta på annat sätt.
”Erik är slug som en orm. Han vet hur han ska skada dig bäst”, fortsatte Harald lugnt. Han märkte att orden gjort verkan. ”Den uslingen vet också att du vill införa den nya läran här i Birka. Men han vill att allt ska bli vid det gamla. Tillsammans med flera andra står han bakom motståndet mot Ansgar. Till och med gycklet med fåren var han inblandad i. Det vet alla. Jag vill inte min broder något illa, men jag måste ändå varna dig. Erik kan bli farlig.”
Harald hade fått en listig glimt i ögonen. Inte för att han säkert visste om det gick att tro på allt som sades om Erik, men med ont tal skulle han få med sig Gudmund. Och Gudmund den mäktige lystrade. Han hade hört ryktena i staden men inte trott på dem. Men nu hade han vedermäle. Tyst betraktade han yxan som Harald höll i handen. Att Erik lånat sig till sådant. Harald hade rätt. Erik måste bort.
”Att mista en träl är illa nog. Men ingenting får stå i vägen för ett kristnat Birka!” sa Gudmund kärvt. ”Att du sagt mig detta, tyder på att din tro är stark nog för att du ska offra din egen bror.”
”Jag försvarar inte en illgärningsman”, svarade Harald fast.
”Är tron starkare än blodshämnden? Kan du lova mig det?”
Harald nickade och tryckte Gudmunds kraftiga näve i ett fast handslag.
Gudmund log brett och omfamnade svärsonen. Sedan vände han blicken mot trästoderna där kniven fortfarande satt kvar i Odens öga. Gudmund höll upp bågen framför sig, siktade noga och spände strängen så hårt att ändhalsarna knakade. Pilen sköt iväg och knivskaftet splittrades ända in till fästet. Länge satt pilen och darrade i Odens enda öga.
*
En kall höstsol låg över skog och mark och kylde himlen i mörkblått. Björkö låg inbäddat i höstens lövverk, som var frostbitet, gult och flammande. Harald Sigurdson satte ifrån sig skäggyxan och värmde händerna i andedräkten. Hans ansikte var fruset, blicken fjärran och eftersinnande. Tankfullt såg han sig omkring. Nu hade de fällt allt timmer, barkat träden och fått upp hörnstolparna. Ändå visste han inte om kyrkan skulle hinna bli klar innan snön kom. Platsen för kyrkbygget var illa vald, stolparna satte sig eller sjönk ned i marken. De lade sten i groparna och stenkrans runt stockarna, men inget tycktes hjälpa. Men den märklige munken från Corbie beklagade sig inte. När timmermännen knotat över att bygga på så vattensjuk mark, hade han bara svarat att det var Guds vilja. Kungen hade gett honom marken, och då var det också Herrens mening att de skulle bygga kyrkan där. Endast de som försakade och motstod prövningar var värdiga att vara Guds tjänare. Därför måste de fortsätta bygget.
Harald förundrades över att de alla fann sig i detta. Fyra erfarna, nävanyttiga män gjorde som munken sa, fast det fanns bättre ställen att bygga på. Kanske var det för att Ansgar gav dem något annat; han hyste omtanke om dem och till var och en hade han ett vänligt ord. Medan de bilade stockarna, grävde stolphålen och reste stolparna talade han, milt, vänligt och uppmuntrande. Han berättade om synder och försakelser och om dem som den nye guden räddat från svår nöd. Och männen lyssnade, hans ord dröjde länge kvar hos dem. En gud istället för flera olika gudar, en allsmäktig gud att vända sig till med allt, en gud som inga blot krävde. För var dag växte Haralds tillit till den nya läran. Björnklon som han ständigt haft om halsen lät han gräva ned och istället hade han låtit göra sig ett Kristi kors. När Gudmund den mäktige låtit Ansgar kristna folket på sin gård, hade också Harald låtit omvända sitt folk på Haraldgården. Bara Jorunn hade vägrat.
Harald försökte tala med henne, men dessa stunder hade endast slutat i vredesmod och hårda ord. En gång hade han i sin förtvivlan slagit henne. Han förstod inte den häftigt uppflammande ilska som kommit över honom. Då slöt hon sig än mer och behövde lång tid på sig för att förlåta honom. Och fastän de försonades, lät hon honom veta att hon aldrig tänkte döpa sig. Inte heller lät hon honom komma nära sig; var gång han försökt famna henne hade hon dragit sig undan. Harald kände stor sorg över detta, men hoppades att hon tids nog skulle ändra sig. Ty själv var han uppfylld av den nya läran och hade gått samman med Gudmund den mäktige och hans män som gjorde allt för att få Birka kristnat. Då var det tungt att inte ha Jorunns stöd.
Det hördes steg mot marken och Harald såg upp. Ansgar var på väg emot honom, småleende.
”Trött?”
”Nej, jag förlorade mig i tankar”, svarade Harald och grep åter efter yxan. Han nickade mot de uppallade stockarna. ”Det blir ett drygt arbete med timret, men inte mer än att vi borde klara det innan tjälen går i jorden.”
Ansgar nickade.
”Med er kunskap kommer detta att lyckas, och glöm inte att Guds kyrka inte ska likna något annat. Den ska byggas av stående virke med grova, kluvna stockar djupt nedgrävda i marken. Taket ska vara högt och brutet och sträva högt mot himlen. Ni här ska bygga ett Herrens hus som ska vara vackrare än något annat.”
Ansgar avbröts av ett högt rop.
”Kungen är på väg!” En av mannarna pekade bort mot sluttningen där kungen och hans hirdmän kom ridande.
”Det ser ut som om vi får besök”, sa Ansgar och ett brett leende for över hans ansikte. ”Då får vi ta väl emot honom.”
Kungen! Äntligen hade han kommit, denne barbarernas mäktige ledare. Kanske hade han sökt sig till dem av nyfikenhet inför den nya läran, kanske ville han höra om Kristi evangelium. Varför hade han annars gjort sig besvär att lämna Adelsö?
Följet galopperade in på kyrkplatsen och gjorde halt. Kungen höll in hästen och satt av. Den svarta hingsten dansade och det stod vitrök ur mulen. Hirdmännen höll sig avvaktande i bakgrunden. Kungen närmade sig med ett milt leende på läpparna. Slängkappan fladdrade, bältet med svärdet glänste i höstsolen.
”Guds fred, fader. Ni bygger på kyrkan, ser jag.” Kung Björn anslog en lätt ton.
”Ja, ers nåd, innan första snön ska vi vara klara.”
”Jag ser att ni har fått Gudmund den mäktiges män till hjälp.”
”Både Hergeir och Gudmund har bistått mig väl i denna sak.”
”Jaha”, mumlade kungen som inte alls tyckte om att höra detta. Istället ledde han snabbt in samtalet på något annat. ”Och hur finner ni er tillrätta bland oss hedningar, fader?”
Kungen log, nackstyvt och spotskt.
”Det går väl”, svarade Ansgar kort och knäppte händerna. ”En del tycker visserligen inte om att jag predikar, men många vill höra om den nya läran. På flera gårdar har husbonden omvänt sig och med honom alla på gården. Det glädjer mig i hjärtat.”
”Gott!” Kungen vätte läpparna och funderade på vad han skulle säga. Hade det gått så långt redan, att allt husfolk antog den nya tron bara för att husbonden gjorde det? Han var för trägen sin gärning, Ansgar. Predika fick han – men inte för mycket. ”Säg mig, blir det inte ensamt för er härute, fader?” fortsatte kungen.
”Gud är min ständige följeslagare.”
”Men Gud kan väl inte hålla er sällskap på kvinnors vis?” Kungens ansikte fick liv och ögonen glimmade till. ”Vi i norr njuter både hustrur och trälinnor, och ni är min gäst …”
Ansgar såg besvärat ned i marken.
”Ja, eftersom ni är min gäst, fader, ska ni veta att jag kan undfägna er med många vackra kvinnor. Säg bara …”
”Nej, nej!” Ansgar blev röd i ansiktet. ”Min kärlek är till Gud allena.”
”Synd det, synd det”, muttrade kungen och for med sin håriga näve innanför bältet. ”Nå, det är väl att ni har en annan Gud. Vår Frej hade blivit förnärmad!”
Kung Björn ryckte på axlarna och fann det för gott att avbryta samtalet. Han såg sig omkring och gick fram mot de uppresta stolparna i mitten. De guldbroderade älghudsskorna sjönk ned i leran. Stolparna stod snett, skulle väl aldrig någonsin stå rakt. Han log ett slugt, inåtvänt leende. I sanning hade han haft lyckan med sig. Allt hade gått som han tänkt sig. Utan svårigheter hade han lyckats driva igenom kyrkbygget på denna otillgängliga plats. Ingen hade satt sig till motvärn, inte ens Hergeir. Kungen halkade till i gyttjan. Hergeir? Egendomligt. Varför hade inte hövitsmannen sagt något? Han, som bemödat sig om att få hit Ansgar, borde ha klagat över att kungen förlagt kyrkan till denna öde sankmark. Kungen drog in den klara höstluften genom näsborrarna och fick ett betänksamt drag kring munnen. Hergeir kunde inte vara likgiltig för saken. Ryktet talade till och med om att han ville låta vattenösa sig. Varför var han då så tyst?
Kungen började bli osäker. Hergeir arbetade nära samman med köpmännen och förde ofta deras talan. Kanske väntade han bara på att munken skulle omvända dem. Sedan, när tillräckligt många anslutit sig till den nya tron, tänkte hövitsmannen kanske själv ta makten, låta kristna Birka och driva bort sin egen kung. Tänk om han förberedde en sammansvärjning! Kung Björn andades häftigt nu, svettades ymnigt under slängkappan. Oroligt återtog han sin vandring. Från och med nu måste han vara på sin vakt. Det var hög tid att sätta ut spejare och angivare på Björkö. Det fanns ingen tid att förlora. Kungen fick bråttom. Med några snabba steg var han framme vid hästen och satt upp. Sedan höjde han handen till hälsning, nickade åt sina män, och i täten för sitt följe försvann han i sporrsträck in mot staden.
*
Kölden kom tidigt, redan i början av november. Det var kallt, stickande kallt. Vikarna stillnade, marken frös och i de vattensjuka maderna stack gräset upp ur tjock, ogenomtränglig klaris. Sedan började det snöa. Sakta dalade snön mot marken och fyllde igen diken och kärr med ett vitt, mjukt täcke. Det blev åter varmt, som om naturen ångrade sig, men sedan frös det till på nytt. Skarsnön glittrade i silver och luften blev torr och kall. Det var detta han väntat på, hövitsmannen. Nu var det lätt att ta sig fram i skogen.
Det var vindstilla. Tunga skyar drog över natthimlen som då och då lystes upp av månens kalla ljus. Långt borta glimmade stjärnor.
”Är männen klara?” Hergeir vände sig till Gudmund och såg sig oroligt omkring. Tunet låg i dunkel, men i bakgrunden skymtade Gudmundgården stor och mörk. En hund skällde och hästarnas hovar knarrade mot snön. Annars var det tyst.
”Vi är redo, ers nåd”, svarade köpmannen spänt och försökte hålla hästen stilla. ”Vi är tolv man starka, och har foror och slädar med oss.”
”Gott”, sa Hergeir belåtet. ”Efter detta kommer ingen att tvivla på vårt allvar.”
”Nej, och de som är emot oss inser att vi är starka. Ingen ska hindra oss från att kristna Birka.” Gudmund den mäktige slöt handen om korset han bar kring halsen.
Hergeir nickade och betraktade männen på tunet. De var varmt klädda i skinnluvor, mantlar och remmade byxor av ylle. Svärden hängde vid bältet. Natten var sent liden. Det var bäst att komma iväg.
”Följ mig!” manade hövitsmannen och gav hästen sporrarna. Han tog täten tillsammans med Gudmund och red i riktning mot sankmarkerna. Fororna skramlade och släporna slog mot sten och berg. Ängsligt lyssnade Hergeir till ljuden och bönföll att ingen skulle höra dem. Om de ändå kunnat ta sig fram tystare. Ingen fick se dem nu, ingenting fick gå fel. De kämpade för det som var rätt och riktigt. Då fick de inte misslyckas. Tänk den dag då bloten upphörde och alla bekände sig till den nya tron! Då skulle Birka blomstra och han vara den som styrde. Utan kungliga nycker och påbud …
Molnen drev bort och månen blev synlig. Hergeir såg upp. Det var nästan fullmåne. Ett ljust, klarvitt klot lyste över det snötäckta landskapet. Bara inte ljuset avslöjade dem.
När de nådde kyrkplatsen fann de det bilade timret staplat på marken och de tillyxade stockarna ordentligt upplagda i högar. Det var som han trott, kungens ogärning hade kommit till deras hjälp. Timret var bara att lasta. Hergeir smålog för sig själv. Där fick kungen, den självgode härskaren på Adelsö. Här hade Ansgar, Guds trogne tjänare, begett sig den långa, farliga vägen till Birka för att förkunna Guds lära. I flera månader hade han predikat till glädje för trälarna och de kristna köpmännen. Men så, när han börjat få folket med sig, hade kungen gjort allt för att stoppa honom. Den late pösmagen till kung, som vräkte sig i lust och överflöd, kände sig tydligen hotad. Han ville fortsätta att styra och ställa från Adelsö och kunde inte tänka sig att låta Birkaborna råda över sig själva. Kung Björn ville kväsa Ansgar innan de kristna fick för stor makt. Varför hade han annars gett munken sankmark till kyrkbygget? Bygget skulle misslyckas, det visste han, och så hade också skett. Stockarna hade satt sig och den halvfärdiga kyrkgången rasat. Timmermännen hade blivit tvungna att samla ihop allt virke och börja om på nytt. Nu stod stolparna där, sneda och fastfrusna, medan timret låg staplat i högar. Timmer, men ingen kyrka!
Hergeir höll in hästen och vände sig till Gudmund.
”Har du sett. Sankmark. Inte ens ett tält skulle kunna stå upprätt här. Och den marken ger kungen till Ansgars kyrka!” Hergeir fnyste förargat.
”Ja, men det dådet får han umgälla”, svarade Gudmund lugnt. ”Kristendomen behövs. Om inte Ansgar lyckas kristna Birka, kommer Wollin, Dorestad och andra städer att ta över. Kungen är en senfärdig sälle som inte insett detta. Därför måste han bort.”
”För alltid”, instämde Hergeir och såg med stigande vrede på den usla kyrkplatsen. Kungen, vilken ynkrygg, vilket pack! Hövitsmannen spottade i snön. Så rätade han på ryggen och tecknade åt sina män. Det var dags att börja lasta. Karlarna arbetade tyst och sammanbitet. De visste vad som gällde. Innan natten var liden måste de ha hunnit forsla bort allt timmer. Hergeir manade på dem. Ingenting fick gå galet nu. Som hövitsman i Birka måste han se till att folket fick sin kyrka.
*
Det kunde inte vara sant. Kungen reste sig så att bordsskivan föll till golvet med ett brak. Vad sa svennen? Att Hergeir hade flyttat kyrkan och fört den till sin egen mark? Kungen stönade och slog ut med armarna.
”Nej, nej!” kved han medan blodet rusade i vågor över kinderna.
Hovsvennen drog sig skrämd mot dörren. Att budet kunde ge sådan verkan. Kungen gick av och an i hallen och vred sina händer.
”Vilka löss, vilken ohyra!” skrek han gällt. Hövitsmannen hade satt sig upp mot honom, öppet trotsat svearnas kung. Hergeir hade skridit till verket utan att spörja honom till råds. Vilken oerhörd nesa! Kungen strök sig över pannan med en trött gest. Detta fick inte fortgå. Hövitsmannen måste kväsas. Med en gång.
*
Natten gick över i morgon på Haraldgården, och en grå dager letade sig in genom lyrhål och fönsterluckor. Harald låg sömnlös och hade inte kunnat sova på hela natten. I ljuset från den tidiga morgonen betraktade han sin hustru. Hon vilade ihopkrupen med ryggen mot honom. Avvisande, tvärrygg och kall, denna natt som så många andra nätter. Försiktigt hävde han sig upp på armbågen och betraktade henne. Han såg det nu, hon hade slutit sig, liksom krympt ihop. Men i sömnen fanns inte vreden, bara kvinnligheten. Hennes mjuka, vita armar skimrade i morgonljuset, de höga brösten hävdes i sömnens lugna dyningar. Med ens fick hon honom att känna lust. Han behövde henne, han längtade efter henne. Om hon ändå kunde älska honom och följa honom i hans kärlek för den nye guden. Om hon bara kunde låta bli att frysa honom ute. Han stirrade på henne. Nej, hennes kyla mäktade han inte mer. Försiktigt rörde han vid hennes kropp och vilade en stund med sin hand i hennes. Hon sov fortfarande, varsnade honom inte. Oändligt varsamt frigjorde han handen och lät den vandra över brösten och ned mot hennes mage. Huden var varm och under bröstet kände han hennes hjärta slå. Slagen kom lugna och jämna och de var som liv och hopp i mörkret. Med ens blev han ivrig.
”Jag är din vän, jag vill vara hos dig”, viskade han. Ömsint såg han på henne och fortfor att smeka henne. Lätt flög hans hand, så ljuvt och smekande, som om den aldrig rört vid henne tidigare. Jorunn vaknade yr och omtöcknad och ville öppna sig mot detta ljuva. Den varma handen som lekte som fjärilar över hennes hud. Det fanns bara en som kunde smeka henne så: Erik. Hade han äntligen kommit till henne?
”Är det du?” mumlade hon sömndrucken och vände sig över på rygg. Med slutna ögon sträckte hon ut armarna för att famna honom. ”Kom!”
Harald svarade inte, fortfor mjukt sina smekningar. Han var så nära nu, hon var på väg till honom. Lycklig vände han sig över henne.
”Min älskade”, mumlade han febrigt och hans grepp hårdnade. Ömheten försvann och åtrån övermannade honom. Flämtande öppnade han hennes sköte, och Jorunn blev med ens varse vad som höll på att hända.
”Harald, nej!” utropade hon och ville stöta honom ifrån sig. Men hon förmådde inte, Haralds styrka var henne för stor.
Den heta kroppen tyngde, kändes hård och främmande men drev snart bort hennes tvekan. Harald var hennes make, hon ville att allt skulle bli bra, längtade så efter närhet och värme. Och han hade varit ömsint mot henne, kanske ändå … Tankarna ebbade ut och en spirande kättja tog över. Måtte jag inte få hans barn, tänkte hon förvirrad, när kraften att hejda honom inte längre fanns.
*
Solen glittrade över snön, träden sände långa skuggor. Erik, som varit ute sedan gryningen, hade redan hunnit vittja flera snaror. På öarna runtomkring hade han lyckats fånga både ekorre och hermelin. Nöjd vandrade han över de frusna maderna. Han tyckte om att vara ute och kisade belåtet mot den vita snön. Kylan stack mot kinderna och det knarrade under fotsulorna. Luften kändes sträv och andedräkten blev till vitrök. Kylan hade hållit i sig länge, det såg ut att bli en lång vinter. Snön låg redan djupare än han kunde minnas. Han såg sig omkring, lade i detsamma märke till något mörkt i allt det vita. Han stannade och böjde sig ned. En avbiten ekorrsvans och färska spår i snön. Skogsmård! Han följde de långsträckta, mjuka spåren med blicken. De upphörde vid ett träd där barkflarn låg som ejderdun kring stammen. Ivrigt blickade han uppåt. Mården hade kanske huggit ekorren, tagit över ekorrboet och rett sin daglega där. I så fall kunde han kanske locka fram den. Skinnen han bar vid bältet kändes med en gång simpla och torftiga. En mårdpäls var mer värd än både ekorre och hermelin. Helst av allt skulle han vilja skänka Jorunn det mjukaste och finaste mårdskinn han kunde komma över. En sådan gåva skulle visa att han fortfarande älskade henne, ja, att hon nästan var honom mer kär nu än då han lämnade Birka. När hon fått sitt skinn skulle han samla resten i buntar för att sälja. Mårdskinn; det skulle ge honom rikligt med silver på vintermarknaden.
Förväntansfullt spejade han åt alla håll, försökte ana sig till mårdens flyktvägar. Sedan drog han sig sakta bakåt med pilen spänd vid bågen. Han förde fram tungan mellan tänderna och lät undslippa sig en spröd, pipande ton. Det susade i trädkronorna, annars var allt tyst. Han försökte igen, pipet lät starkare denna gång. Försiktigt gick han i en stor vid ring kring trädet och stannade sedan. En vindil for genom trädtopparna och en sky av lätt nysnö föll ned mot marken. Erik ryckte till. Var någon efter honom?
Han svepte med blicken utmed marken, över träden och förbi några buskar på en enslig kulle. Plötsligt kände han igen sig och svor till.
I sin iver att komma åt mården hade han inte tänkt på vart han gick. Under de snötyngda buskarna, djupt nere i jorden, låg Sote, trälen. Erik mindes hur han suttit med den döde i stugan innan han till slut tagit sig samman och sökt upp Snemun. Tillsammans hade de burit iväg Sote och höljt honom under jord och sten. Men yxan hade blivit borta. Den måste de ha förlorat på vägen. Länge hade han oroats över detta, innan han fick det ur hågen. Men nu, nu kom kvalen åter. När skulle de som sänt Sote försöka igen? Erik försökte skaka av sig olustkänslan och vände om. Åter föll snö från träden. Erik såg upp, lystrade. Han tyckte sig höra något. Höll mården på att förflytta sig mellan trädtopparna? Nej, kanske rörde den sig uppe i grenverket. Han såg inga spår bort från trädet. Försiktigt gick han fram mot trädstammen och drog med handen över barken. Plötsligt upptäckte han djuret: den långa spensliga kroppen, den vackra, fina pälsen. Erik spände bågen och pilen sköt iväg. Det yrde och slog i snön. Stillnade.
Erik jublade. Ett äkta mårdskinn. Det skulle ge god vinst på vintermarknaden. Mård, sobel och ekorrskinn! Han hade haft lycka med sig under vintern. Höll hans tur i sig skulle han i sinom tid kunna köpa sig ett nytt skepp.
Han böjde sig ned bredvid mården och granskade pälsen. Klumppilen hade inte gjort några märken. Visslande sjönk han ned på knä och började flå djuret. Han drev varsamt kniven utmed den varma kroppen och gav akt på att inte skada skinnet. Han arbetade tyst och sammanbitet med blicken fast på djuret och varseblev inte männen som närmade sig. Först när han steg upp fick han syn på ryttarna. De var klädda i långrock och vadmal och var beväpnade med kortsvärd och yxa. Männen var på väg rätt mot honom. Han stelnade till och fumlade efter kniven. De skulle inte få honom utan strid.
*
Ansgar vandrade hemåt. Det låg is på plankorna och han måste röra sig försiktigt. I verkstäder och bostäder var arbetet i full gång. Det bankade och larmade från gårdar och uthus, dunkade från vävstolar och drejskivor. Några svin bökade i dikena intill husväggarna och en hop barn sprang skränande förbi honom. De slogs med träsvärd och jagade varandra ut och in mellan gårdarna. Ansgar såg länge efter dem. Sedan gick han nedåt vattnet där skinnarna och repslagarna höll till. Han tyckte om att gå förbi de vackra hantverkshusen. Utanför ett ståtligt skiftesverkshus låg en hög med hjortben. De hade sågats till i lämpliga arbetsstycken. Benmakaren var ständigt i arbete och tycktes aldrig vila. Nålar, kammar och vackra stylospennor till vaxtavlorna – allt tillverkade han. På sommaren hade han salufört varorna i en köpbod ut mot gatan, men nu var luckan stängd. Även dörren in mot skänkstugan var tillsluten. Ansgar gick förbi, hörde ett dämpat sorl där inifrån. Hedningarna var egentligen sällskapliga och försonliga människor. Alla var inte barbarer. Många var fredliga och gästfria och i vardagen inte alls olika vanligt folk i Frankerriket. Nej, han höll dem inte för vildar. De var, trots allt ont som sagts om dem, dugliga människor. Bara i tron var de vilseledda. Deras hedniska sedvänjor var visserligen grymma, men för den skull behövde de inte vara ett sämre slags folk. Kunde han bara kristna dem skulle deras liv i sinom tid bli snarlikt både daners och sachsares. Svearike, denna barbarernas hemvist i norr, skulle nog snart kunna inlemmas i kejsarens rike.
Ansgar gick ut på hamngatan och blickade upp mot stadsvallen med sin träpalissad. Från borgen, nedför backen och runt hela staden löpte den, för att sedan vika av ut mot vattnet. Det var ett mäktigt försvarsverk med flera vakttorn som var byggt för att skydda stadens innevånare från sjörövare. Birkaborna var förmögna och välbärgade, rikare än något annat folk i norr. Måtte han lyckas i sin strävan att omvända dem. Fick han de rika med sig, skulle de se till att alla på deras gårdar också omvändes. Kanske skulle de också skänka penningar. Hur viktigt var det inte med de mäktigas stöd. Ansgar tänkte på Hergeir, hövitsmannen som hade upplåtit sin egen mark för kyrkbygget. Tack vare honom stod nu kyrkan klar.
Ansgar prisade sin goda lycka. Redan kunde han ta emot de sina i en vacker kyrka och till vintermarknaden skulle han vattenösa Hergeir och de andra som låtit omvända sig. Ansgar log. En dag skulle alla i staden ta till sig Guds ord. Hedningarnas avgudadyrkan var ingenting för skarpsinnigt, upplyst folk, och Birkaborna kunde höja sig över detta. Han måste bara lära dem hur.
Ansgar höjde blicken och anade gravfälten nedanför borgen. Han drog sig till minnes att Hergeir berättat för honom om en händelse som inte var ovanlig bland detta folk. Då en av landets hövdingar dött, hade han följts till graven av en slavinna. När han väl gravlagts och kvinnan knäböjde vid sin forne herre, hade någon huggit ned henne bakifrån. Sedan hade bägge begravts under ett högt lager av jord och torv. Ändå hade denna kvinna fått en bättre död än de trälinnor som enligt landets sed brändes på sin herres likbål. Ansgar såg bort och ryste.
Beslutsamt återtog han sin vandring ned mot vattnet. Solen glittrade i den frusna fjärden och det gnistrade av snö och iskristaller. Han stannade och njöt av synen, lät blicken långsamt vandra över landskapet. Det var ett vackert land han kommit till, ett land som borde stå högt över barbariet. Måtte han kunna förmå dessa människor att ta till sig Herrens ord. Först då skulle de få ett bättre liv. Det var ett stort och mödosamt arbete som låg framför honom, men om han lyckades skulle kejsaren löna honom rikligt. Ansgar slog belåtet upp munkkåpan och vände hemåt. Det hade blivit kyligt och han längtade efter en varm honungsdryck från kitteln. Ansgar skyndade på stegen, vände in mot köpmansgatan och kom fram till huset.
Där, utanför porten, stod en kvinna. Hon var eländig i sitt armod, och kläderna hängde slitna och trasiga kring kroppen. Mjukt, blont hår skymtade under ett grått huckle. Tätt intill bröstet höll hon ett knyte invirat i en stor yllesjal. Hon sträckte fram byltet och såg bedjande på honom. Utan att säga något drog hon bort hucklet från huvudet.