Ansgar såg sig hastigt omkring. Ingen hade sett dem. Snabbt drog han med sig Estrid in på kammaren. Barnet sov. Det mjuka, runda ansiktet såg fridfullt ut, huvudet omslöts av mörka hårslingor. Ansgar stannade, gripen av en plötslig föraning. Det kunde väl ändå inte …? Han sköt bort tankarna och samlade istället sin kraft till mötet med kvinnan. Estrid? Det var som om han var rädd för att ta in hennes bild. Alltsedan den olyckliga kvällen vid eldstaden, hade han förnekat henne. Han hade lagt ned sådan möda på att fjärma henne från sitt medvetande, att han blivit övertygad om att det som hänt aldrig hade ägt rum. Endast i drömmen hade han syndat, i verkligheten hade Herren gjort honom stark och han hade motstått alla frestelser.
Nu stod hon där.
Han stirrade på henne, spjärnade emot. Estrid. Hon var vacker i sitt vemod, hållningen rak och värdig. Men hennes kläder var trasiga och ansiktet trött och slitet.
Vad ville hon?
Hennes ord kom lugna och samlade:
”Mina föräldrar drev bort mig från bygden.” Hon lade varsamt ned barnet på fållbänken.
”Men … barnet”, stammade han förvirrat.
”Det är vårt barn!”
Orden rev i honom, snarade honom. Du ska inte synda, du ska inte … Vissheten piskade honom. Varför detta? Hade Herren övergivit honom? I sina predikningar hade han sagt att en man inte fick äga mer än en kvinna, den kvinna han skulle dela sitt liv med. Allt annat var synd. Sanning, trohet, försakelse. Det var det kristna budskapet.
Han tänkte på den kristna menigheten som bildats på Björkö, på kyrkan på Hergeirs mark, på allt han försakat och utstått för att kunna driva sin mission i Svearike.
Så detta.
Ingen skulle längre sätta sin tilltro till honom. Han hade syndat; han var inte annorlunda än de hedningar han velat omvända. Nej, han kunde inte tillstå vad som hänt. Han måste förneka det. Alltid.
Han flätade samman fingrarna. Blicken sänktes mot golvet.
”Barnet är inte mitt!”
”Barnet är ditt!” Estrid stod rak och stolt framför honom. Lät honom rya.
Ansgar fick ingen nåd.
”Du ljuger!”
”Nej, du måste hjälpa mig.” Estrid vädjade. Men rösten bar. Hon var stark. ”Du sa att du hjälpte folk i nöd.”
”Men …”
”Du sa att du var Guds utsände, att du kunde hjälpa alla.”
Ansgar såg förvirrat på henne. Hon var så fager, ansiktet så mjukt. Han måste tvinga henne ifrån sig.
”Barnet”, viskade hon, märkte hans kyla.
”Barnet …”, upprepade han häftigt. ”Sätt ut det i skogen.”
Estrid stirrade, pupillerna vidgades och ansiktet skuggades i fasa. Hon teg, fann inga ord, hela hennes väsen stötte bort det han sagt. Ett vilt raseri grep henne och hon ville skrika.
”Må trollen slita tungan ur dig!” Hastigt böjde hon sig ned och tog upp barnet. Så gick hon tätt intill honom och spottade honom i ansiktet.
*
Hovgården låg inbäddad i nysnö. Spår av hovar och fotsulor löpte i oregelbundna mönster över tunet, några harspår försvann in mot skogen.
Inne på Hovgården knastrade törestickorna, oljelampor i smide lyste upp salen. En behaglig doft av rök och enris låg över rummet.
”Säg mig, vem är egentligen denne märklige munk du tog med dig från Hedeby?”
Kung Björn lutade sig över långbordet och betraktade Erik med smala ögon.
Det knäppte från stockelden, sprakade av björk och kåda.
”Jag …”
Erik visste inte vad han skulle säga, var rädd att berätta något som kungen inte ville höra. Han väjde med blicken och såg med förundran på prakten i salen. Ljuset från elden fick silvret i vävnader och gobelänger att glänsa. Han hade hört talas om Hovgården, men aldrig någonsin trott att han skulle få se den. Men hirdmännen hade fört honom hit på kungens order. Varför visste han inte.
Erik sneglade avvaktande på den mäktige mannen med mårdkragen. Kungen andades med en lätt pipande ton, magen svällde tung över bältet. Över axlarna bar han en röd rock i bäverskinn, undertill blå byxor snörda med band under knäna. Svärdet med knapp och hjalt i silver hängde i en läderrem om midjan.
Vart ville han komma med sin fråga om Ansgar?
En trälinna kom in med mjöd och räckte var och en av dem en dryckesbägare. Stilla fyllde hon glasen till brädden.
”Mjöd skänker odödlighet, skaldeförmåga och visdom”, log kungen och höll upp det utsirade glaset. ”Drick nu, viking!”
Eriks ansikte ljusnade. Kungen trakterade honom väl, tydligen var han vänligt sinnad. Hirdmännen hade först skrämt honom och fått honom att gripa efter kniven. Han hade trott att de var ute efter honom. Att någon av dem lejts för att döda honom, liksom en gång trälen. Men istället hade de bett Erik komma med dem till Adelsö. Kungen hade sänt efter honom.
Erik betraktade den mäktige härskaren framför sig. Kung Björn visste att han hade haft Ansgar ombord och nu ville han få Erik att berätta om munken. Men vad?
”Ansgar?” Erik drog på svaret. ”Jag känner honom illa, men så mycket vet jag att det är en man som är starkt övertygad i tron.”
Kung Björn granskade skepparen med vaksam blick. Nog visste väl bärnstenshandlaren mer om Ansgar än så.
”Säg mig, skeppare, vad är din åsikt om munken?” Kungen pockade, log förbindligt.
”Det är en man med många gåvor. Han trollband min besättning”, sa Erik avvaktande, ännu orolig för vad kungen hade i sinnet.
Kung Björn blev otålig och reste sig upp. Han började gå runt i rummet med händerna hårt knutna bakom ryggen.
”Kommer människorna att följa honom och ta till sig hans läror?” Kungen stannade, stod så nära att Erik kände osäkerheten och oron stråla ut från honom. Med ens förstod han. Kungen fruktade Ansgar. Han var rädd för de nya lärorna, tvehågsen inför det nya och främmande som munken förde med sig.
Erik teg ett ögonblick, svarade sedan:
”Ansgar får alla att lyssna. Han har en märklig förmåga att få människor med sig. Församlingen växer sig allt starkare ute på Björkö.”
”Jag var rädd för det.” Kungen återtog sin vandring, blickade då och då på gobelängerna vid tvärväggen. Han hade fått dem av en kazarisk köpman från öster, en man med seder och bruk från Orienten. Ändå hade denne man långväga ifrån inte känts som en främling. Det gjorde däremot Ansgar. Det fanns något hotfullt hos den mannen som tycktes vilja söndra och härska. Kungen trampade otåligt och såg uppfordrande på skepparen. Han ville att bärnstenshandlaren skulle berätta mer.
”Ansgar är helt uppfylld av sin övertygelse. Han förnekar hednatron och vill omvända alla”, fortsatte Erik, ”fast vi lever gott här i Svearike och inte har ont av att allt förblir vid det gamla.”
Kungen satte sig, men reste sig åter.
”Ja, vi står eniga kring våra asagudar. Därför kan vi bruka jorden och sörja för våra betesmarker i samförstånd. Därför följer vi Svearikes lagar och sedvänjor. Det nya …”, rösten fick en osäker klang, ”den nya tron kan bryta sönder allt detta.”
Kungen sa det sista tyst för sig själv. Men Erik hörde, och förstod.
”Ingen människas åsikt är värd andra människors liv”, sa han djärvt. ”Må den nya tron inte förstöra något av det gamla.”
Kungen lystrade. Skepparen insåg tydligen vad de nya lärorna kunde föra med sig. Kanske hade han rentav dåliga erfarenheter av munken? Kungen återvände till bordet och drack upp resten av mjödet. Sedan kallade han på trälinnan och bad om förplägnad och mer att dricka. Han ville veta allt som den unge mannen hade att förtälja. Om Ansgar, om Hergeir och om den nya kristna menigheten.
*
Det var sent om kvällen när Erik äntligen kom tillbaka till Björkö. Han gick direkt in till Snemun. Fränden såg hans jagade blick, fick på sig manteln och följde med ut.
Träden stod mörka och frusna mot natthimlen. Snön knarrade under fotsulorna.
”Kungen är rädd för Ansgar”, sa Erik kort.
”Hur vet du det?” Snemun såg förvånat på honom. Kölden stack i skinnet.
Erik började berätta, om hirdmännen som fört honom med sig till Adelsö, och om samtalet med kungen som så småningom blivit alltmer förtroligt.
”Var du hos kungen?” Snemun skakade på huvudet. ”Tror du inte jag märker att du stinker sveaöl?”
Erik ilsknade till.
”I tre veckor hade jag Ansgar ombord. Förstår du inte? Kungen känner sig hotad av munken. Han kallade på mig för att få reda på allt jag visste.”
”Dig? Sådant låter han nog andra förhöra sig om.”
Erik brydde sig inte om att svara.
”Kungen vill att jag ska låta honom veta vad som händer på Björkö, berätta om allt Ansgar gör och säger.”
Snemun gav Erik en tvivlande blick, såg sedan allvaret i kamratens ögon. Med ens förstod han att Erik talade sanning. Han stannade till och grep honom hårt i armen.
”Kom, vi går hem till dig.”
Det började snöa. När Gunnar Snemun omsider lämnade storstugan för att gå hem till sitt, räckte snön honom ända upp till anklarna.
*
En grupp män gick sakta nedför gatan. De var på väg mot skänkstugan vid den stora hamnbryggan. Männen bar sköldar och spjut och såg sig hela tiden om medan de gick. De höll sig tysta och sa inte många ord till varandra. Vid skänkstugan stannade de till och lyssnade i dörröppningen. Länge stod de där men gick inte in. Istället rådslog de med varandra och fortsatte så ett stycke nedför gatan. Vid en tvärgata, med god uppsikt över skänkhuset, blev de stående. Det var kallt, men männen gjorde sig ingen brådska. Vinden tilltog och snön föll tät över hustak och ekplankor. Men männen stod kvar.
Ansgar såg inte de beväpnade karlarna när han skyndade in i skänkhuset. Han letade efter Estrid och var helt uppfylld av sina egna tankar. När han slog upp dörren till värdshuset fick han syn på henne. Barnet låg stilla bredvid henne på bänken, och på bordet stod mat och dryck. Hon åt och höll en bruten brödbit i handen. Han tvekade, skyggade vid tanken på deras tidigare möte dagen innan. Sätta ut barnet i skogen, han förstod det inte. Han skulle själv ha förfasat sig över ett sådant yttrande. Nu var det hans egna ord. Han ångrade sig bittert, skämdes och insåg att han inte kunde låta henne gå. Ända sedan hon lämnat kammaren hade han funderat på hur han bäst skulle blidka henne. Samtidigt, någonstans långt inom sig, försökte han kväva de simpla tankarna. De som skrek ut att han gjorde detta för sin egen skull, för att han var rädd att hon annars skulle baktala honom. Ansgar tvekade i dörröppningen.
”Se dig för!”
En man med stort lockigt hår och bestämt ansikte trängde sig före honom. Skepparen!
Ansgar frös i steget. Vad gjorde han här? Bara han inte fick syn på Estrid. Herre min Gud, nej!
Ansgar grep honom om axeln och försökte hindra honom att gå in. Men Erik stötte till honom så att han tappade balansen. Hjälplöst slog Ansgar ut med armarna och drog med sig Erik i fallet. Männen famlade efter fotfäste, omslingrade i ett fåfängt försök att återvinna balansen. Men förgäves. De föll. Spännen, kolt och mantel hakade fast och slet revor i tyget och med ett brak stöp de bägge över tröskelstocken in i hallen. Ansgar svor, tagelskjortan sved och radbandet brast. Med fjäderlätta dunsar sprätte pärlorna ut över golvet.
Estrid såg upp med ett förvånat uttryck i ögonen. Hon hade blivit väl undfägnad, och det starka mjödet hade gjort henne ljus till sinnes. När hon såg de bägge männen intrasslade i varandra på golvet kom skrattet. Hon vaggade med kroppen, höll sig om magen och frustade av full kraft. En efter en föll folk in i skrattet och snart böljade munterheten i hela rummet.
Erik kunde inte låta bli att le. Omtumlad reste han sig upp och borstade av kläderna, fortfarande med ett brett grin över hela ansiktet. Så blev han stående med öppen mun. Estrid? Vad hade fört henne hit? Med några raska kliv var han framme vid hennes bord.
”Estrid, vilken överraskning. Det här måste vi fira!” Hans ansikte lyste upp och utan att fråga vad hon ville ha, vinkade han till sig skänkhustrun.
”Ge mig två horn mjöd, fyllda till brädden!”
”Går du alltid in på värdshus så där?” sa Estrid glatt och steg upp och famnade honom. Erik, vilken lycka! Här var skepparen som hade velat skänka henne sin köpmansvåg. Efter bara några dagar i Birka hade hon mött honom igen. Sådan tur hon haft. I en så stor stad var det gott att känna någon mer än Ansgar. En obestämd tyngd föll från hennes axlar och med ens kände hon sig ljusare till sinnes.
”Jag ser att du kom lyckligt fram till Birka”, sa hon med ett kort skratt.
Erik vände sig leende mot henne, ett leende som hastigt dog bort. Först nu såg han hennes ynkligt påvra gestalt. Kläderna var slitna, ryggen böjd och ansiktet som vänts mot honom var blekt. Hon hade blivit äldre och magrare, blicken djup och allvarlig. Men trots att hon farit illa var hon fortfarande fager. Den släta hyn, den mjuka, runda kroppen. Barmen låg tung i urringningen, brösten verkade större än han mindes dem.
”Ja, fram kom jag nog, men jag kan inte säga att det var lyckligt inte”, sa han tvetydigt.
”Såå?”
Erik öppnade munnen för att svara, men i samma ögonblick började barnet borta på fållbänken att gråta. Estrid böjde sig fram och vyssjade den lille, mjukt och stilla. Erik betraktade henne förvånat. Var det hennes barn? Han skulle just fråga, men Ansgar såg hans blick och avbröt honom tvärt i tanken.
”Estrid har flyttat från gården. Jag har sörjt för härbärge åt henne här i staden”, sa han och makade sig tätt intill henne. Hans blick vädjade om hennes tystnad. ”Hon har sökt sig hit för att få ta del av den nya läran.”
Estrid hörde Ansgars lena röst, kände igen den milda men allvarliga tonen. Den stämman hade en gång fått henne att lyssna. Estrid betraktade honom förundrat. Ur hans ögon strålade värme och medömkan. Hur var det möjligt? Hon mindes hatet och föraktet hon känt tidigare. Nu var han någon annan. Hur kunde han förändras så?
”Ja, jag har lämnat dem därhemma”, föll Estrid in, ”men inte för den nya lärans skull. För mig fanns inte mycket att göra därhemma på gården, så jag sökte mig hit. Kanske kan jag få arbete här. Jag har hört att här ska finnas goda möjligheter. Och du kanske vet var jag kan hyra mig ett gott rum?”
”Jag har redan hört med köpmanshustrun där jag bor”, avbröt Ansgar skyndsamt. ”Du får det varmt och gott i den stugan.”
Han ansträngde sig att låta oberörd, samtidigt som han lade all sin kraft i orden. Han var tvungen att locka henne till sig. Måste. Försiktigt tryckte han hennes arm.
”Låt oss talas vid”, viskade han knappt hörbart.
Estrid nickade och sänkte blicken.
Erik sneglade mot Ansgar. Varför viskade han? Munken satt framåtlutad, föreföll så märkligt angelägen. Erik såg nyfiket på dem. Estrid. Vad gjorde hon i Birka? Barnet såg ut att vara hennes. Varför hade hon då lämnat hemmet? Vem skulle kunna hjälpa henne här i staden?
Han betraktade henne i smyg, såg vemodet i hennes ansikte. Hon föreföll så skör och övergiven, inte den säkra, varma kvinna som tagit emot dem i stugan. Hennes sätt att vara påminde honom om hur hon tett sig den morgonen då de gett sig av, då när han plötsligt fått ingivelsen att skänka henne köpmansvågen. Han genomfors av en plötslig värme. Vad som än fört Estrid till Birka, så måste han finnas där vid hennes sida. Han kunde inte tyst åse hur Ansgar snärjde henne i sin tro. Hon fick inte förledas. Beslutsamt böjde han sig fram och såg allvarligt på henne.
”Du bistod oss när vi behövde din hjälp. Nu vill jag gottgöra.” Han log, öppet och vänligt, tog hennes bägge händer mellan sina. ”Min stuga ligger utanför stadsvallen. Där finns plats för dig och barnet.”
Ansgar harklade sig och sa med hög röst:
”Vi har redan ställt i ordning för henne i köpmanshuset.” Beskyddande lade han armen om hennes axlar, samtidigt som han såg uppfordrande, nästan befallande på henne.
Estrid log osäkert och drog till sig händerna. Hon kände medkänslan från Erik och värmdes av omtanken, men hon måste komma till tals med Ansgar.
”Tack, Erik, jag tror att …” Längre hann hon inte förrän Ansgar stävjade hennes tal på nytt.
”Estrid, följ med mig! Jag har redan talat om att vi är på väg.” Munkens röst var fast och det hördes att han inte skulle tåla motsägelser. Utan att ge henne tid att svara, reste han sig upp och sträckte ut handen. ”Jag lovade att vi inte skulle bli sena.”
Leende drog han upp Estrid från bänken och hon kände hans hand i sin. Blicken släppte inte hennes.
Erik betraktade dem undrande. Hur visste Ansgar att Estrid kommit till Birka? Varför var han så ivrig att få henne med sig? Nu stod han där bredvid henne, vacker och ståtlig med gnistrande ögon.
Erik fylldes av vämjelse och vände sig trotsigt mot Estrid.
”Du följer hamngatan uppför backen och går ut genom stadsporten. På andra sidan betesmarkerna uppe på sluttningen finns en stor gård och inte långt därifrån ett gammalt hus med halmtak. Det är mitt hus. Där finns det gott om plats för dig och barnet. Jag finns där om du behöver mig.”
Estrid nickade, och hennes ljusa hår föll ned över axlarna. Så tog hon upp barnet i famnen och följde efter Ansgar. Vid dörren vände hon sig om mot Erik för att säga något, men Ansgar ställde sig i vägen och sköt henne framför sig ut genom porten.
Erik reste sig och pekade på pärlorna som låg utspridda på golvet.
”Glöm inte radbandet, munk!” skrek han efter dem. Så sjönk han ned på bänken. Med ens kände han sig ensam.
Tankfullt läppjade han på ölet. Estrids barn. Bilden av den lille kom plötsligt för honom. Det fanns något välbekant över honom. Erik stirrade ned i bordsskivan och försökte tänka men avbröts av skrik och larm utifrån gatan. Han lyssnade, reste sig sedan och gick ut. Det hade slutat snöa. En vandrare försvann uppåt backen, nedåt vattnet låg gatorna öde och mörka. En byracka skällde, men annars hade ropen och skriken tystnat. Gatan föreföll misstänkt tyst. Erik hukade och höll sig tätt intill husväggen. Sakta smög han sig nedåt hamnen och passerade en sidogata. Då hörde han plötsligt steg.
”Ta honom!” I nästa ögonblick störtade en grupp män fram och omringade honom.
”Där är han, hednagalten. Nu har vi honom fast.” Tjalve Tryggvesson, bryten på Gudmundgården, skrockade belåtet.
Erik ryggade, märkte att männen var beväpnade med spjut och yxa. De var fem starka karlar. Det skulle bli svårt att slå sig fri. Ringen tätnade. Erik svettades och kände hjärtat bulta i bröstet. Männen var från Gudmundgården och de hade knappast kommit för att spela bräde.
Tjalve lutade sig mot sin långa spjutyxa och spottade i snön.
”Så du försöker stoppa Vite Krist? Det gör ingen ostraffat. Men nu ska du få se att Tor din inte är mycket värd.” Tjalve hånskrattade, lyfte spjutyxan och högg.
Men Erik var beredd. Blixtsnabbt böjde han undan huvudet och hoppade åt sidan. Sedan sprang han fram och vred yxan ur Tjalves händer. Så lyfte han spjutyxan över huvudet och svängde den häftigt i en vid båge. Männen tvingades bakåt. När ringen blivit tillräckligt stor tog han sats, stötte spjutyxan i marken som en stav och hoppade vigt över mansringen. Innan männen hunnit samla sig var Erik på fötter. Lätt som ett rådjur löpte han nedför backen med männen efter sig. Ett spjut for förbi hans axel och borrade sig ned i gatan framför honom. Erik stannade upp, ryckte åt sig spjutet och stötte det i magen på förföljaren. Näste man stoppade han med svärdet. Med ett hugg skilde han ena armen från kroppen och sprang vidare. Andtruten nådde han slutet på gatan och såg sig omkring. Mot ett av husen stod en vedstapel. Männen närmade sig snabbt. Erik fattade svärdet i bägge händer och kapade stöttorna som stagade veden. Det knakade till, så rasade vedträna ut på gatan och nedför backen. Tjalve såg vad som var å färde och försökte vika undan, men snubblade och tappade kortsvärdet. Två av hans män som kom efter honom stöp i ett moln av snö. Erik fick andrum och väntade in Tjalve.
”En niding är du, som kommer över mig med fem man”, skrek han andfådd. ”Sådant tål jag dåligt.”
Tjalve svarade med att hugga mot benen. Erik, som var så vig att han en gång sprungit på årorna runt hela sitt skepp, hoppade snabbt undan. Sedan siktade han noga och skrek:
”Din breda nos är lika stor och ful som truten din, så du kan gott nöja dig med en som är lite mindre. Men se upp för näsblod.”
I nästa stund högg Erik av Tjalves näsa och försvann springande in i gränderna. Han saktade stegen först när han kommit utanför stadsporten. Sin ära hade han kunnat försvara, men till ett högt pris. Den nesa han tillfogat männen från Gudmundgården skulle inte vederläggas med böter på tinget. Ett sådant skändligt dåd skulle Gudmund den mäktige själv se till att hämnas.
*
Kvällen var långt liden. Köpmanshustrun hade tagit väl hand om Estrid och barnet. Hon hade eldat i badstugan, försett den olyckliga kvinnan med nya kläder och lindat barnet i en vacker sjal i starka färger istället för den slitna grå yllesjalen. Köpmannen tog ofta hem tyger österifrån, och hustrun hade mer kläde än hon hade bruk för. Hon ville gärna bistå munken. Ända sedan Ansgar flyttat in, hade hon varit stolt över att ha honom hos sig. Hon ville inget hellre än att vara honom till lags.
Medan hon gjorde rent långbordet sneglade hon nyfiket på Estrid. Kvinnan med barnet hade nog vänt sig till Ansgar för att få hjälp. Hustrun värmdes i sitt sinne. Ansgar värnade om alla. Hon tänkte på Öyvind, pojken som han tagit hand om. Nu ville han även hjälpa den stackars fattiga kvinnan. Så godhjärtad han var!
Hon beundrade den vackre mannen från Frankerriket, deltog i hans predikningar och lyssnade hänförd till de nya lärorna. Aldrig hade hon hört någon predika som han. Inte heller kunde hon minnas att hon sett någon som så värnade om de svaga och fattiga. Det måste vara en god gud som sänt denne mäktige man till Birka. Hon tänkte vänta tills köpmannen kom hem, men sedan hoppades hon att de bägge skulle kunna upptas i den nya menigheten.
Ansgar kom in med bönboken. Han log vänligt och de utbytte en blick i samförstånd. Köpmanshustrun nickade, neg djupt och avlägsnade sig stilla.
Barnet sov i en vagga vid eldstaden. Det ångade ur kitteln och den heta honungsdrycken värmde. Estrid slöt händerna om skäppan, funderade med slutna ögon.
Kanske borde hon ha talat med Ansgar först, lugnt och stilla, inte bara räckt honom barnet. Nu insåg hon att hon kanske handlat överilat. Alltsedan han kommit och hämtat henne i skänkstugan, hade han varit den lugne, trygge gudsförkunnare hon en gång haft sådan tillit till. I grund och botten var han nog en god man. Men det som hänt hemma på gården? Även då hade han varit lugn och vänlig innan han plötsligt förändrats och hetsigt lägrat henne. Hon drack en klunk ur skäppan. Visst hade hon själv märkt hur känslan mellan dem spänts som en bågsträng och dragits ut tills den brustit. Hon mindes silverkorset han velat visa henne och hur hon hade satt sig bredvid honom, lite orolig, tvekande. Men hon hade ändå slagit sig ned bredvid honom; och hon hade inte kunnat motstå hans närhet. För sent insåg hon att han inte var annorlunda än andra män. Hon borde ha förstått.
Nu hade han sökt upp henne och ville göra gott igen. Hon log lättad. Allt skulle bli bra.
”Tillgiv mig”, sa han lågt och tog hennes hand. Fingertopparna strök mot handflatan. ”Jag blev så överraskad. Jag visste inte vad jag skulle säga.”
Hon såg på honom, handen brände i hennes.
Återigen kände hon värmen och den sällsamma utstrålningen. Uppbrottet hemifrån, den långa vandringen, mötet med honom tidigare på dagen. Det var så länge sedan nu. Hade det verkligen hänt? Förtvivlan och svårmod blev till en hägring och försvann. Runtomkring var ljus.
”Ja”, sa hon sedan. ”Jag förlåter dig. Jag förmår inte att leva i ovänskap.”
”Nej, Gud är med oss, Estrid”, sa Ansgar leende och tryckte hennes hand. Blicken vilade fast i hennes.
Med ens kände hon sig trygg. Hon satt tyst, ville inte bryta friden. Ingen sa något. Stillheten omslöt dem. Ansgar kände hettan från hennes hand och frigjorde sig försiktigt. Han såg på barnet i vaggan. Vad skulle han säga? Att han skulle sörja för henne och den lille bara hon inte avslöjade honom? Att hon aldrig fick anförtro sig till någon? Aldrig någonsin.
Han hörde hennes andhämtning, märkte hennes stillhet och sötma. Det han tänkt säga drev undan och han fylldes av kraft. Han andades snabbare och blicken gled över hennes kropp. Hon var vacker, hyn mjuk och vit som mjölk. Ögonen dröjde vid höfterna, sökte sig långsamt uppåt. Estrid satt med slutna ögon och såg inte hans blick.
Kläderna hon bar var för stora, hängde löst över armar och hals. Ansgar stirrade, kunde inte undgå att se. Brösten kom för hans ögon, höjde och sänkte sig, runda och fylliga. Han svettades, hade glömt vad han ville säga. Tyst lade han ifrån sig bönboken, vågade knappast andas. Försiktigt lyfte han handen som för att smeka och höll den darrande framför henne. Hon andades stilla, svettdroppar blänkte på huden. Bården vid urringningen var fuktig.
Ansgar kunde inte se bort, blicken sögs fast vid rundningen som försvann under tyget. Han böjde sig fram, snärjd.
Hon kände hans andhämtning nära sig och såg upp. Undrande mötte hon hans blick.
”Förlåt”, mumlade han. ”Förlåt.” Så reste han sig tvärt och gick bort mot eldstaden.
Estrid såg efter honom. Hon skälvde. Ännu en gång hade hon känt hans besynnerliga kraft.
*
Ansgar hade svårt att sova. Han tänkte på Estrid och hur de kommit varandra nära. Han hade talat länge med henne om sin tro, om kejsarens uppdrag och om sina farhågor kring barnet. Gud den Allsmäktige hade valt honom till sin förkunnare och sänt honom till Svearike för att predika. Den missionen fick inte misslyckas. Därför var det Guds vilja att ingen någonsin skulle få veta om deras gemensamma barn eller om det som varit mellan dem. Minsta tvivel kring hans person kunde skada honom och hindra folket att ta till sig den nya läran.
Han hade försökt få henne att förstå och hade bett om hennes tillgivelse och tystnad. Gud ske pris, så hade hon gett honom sitt ord och de hade skilts i samförstånd. Ändå … Det fanns något som oroade honom – en aning, en känsla.
Hela natten befann han sig i ett tillstånd mellan dröm och vakenhet. I drömmen omgavs han av vilda djur som ylade och rev efter honom, med klorna utspärrade som fiskekrokar. Han värjde sig, men de vällde in i hans kammare, magra, svarta och utsvultna. De slet och rev i honom, fräste i natten och deras vassa tänder borrade sig djupt in i hans hud. Snart drev de in honom i ett hörn. Deras klor var utspärrade och ögonen gula och ondsinta. Ansgar skrek, skrek som han aldrig någonsin gjort tidigare. Först i den tidiga morgonen föll han i sömn igen.
När han vaknade var han blöt av svett och halmen var i oordning. Då kom den över honom, oron som kändes starkare än något annat. Estrid hade förstått, men skulle han någonsin kunna lita på henne?
Vad skulle han göra om hon berättade?