Den tid var kommen då två månvarv passerat och få dagar fattades till årets tredje fullmåne. Köpmän långväga ifrån var redan på väg till vintermarknaden. Kung Björn lämnade Hovgården och vandrade sakta ut på udden. Han ställde sig med ryggen mot gården och med ansiktet ut mot havet. Norröver såg han enbuskar och ungträd märka ut vägen på isen. Söderut skymtade han ett av värdshusen. Han log för sig själv, Birkabönderna visste hur man trakterade långväga resande. Redan tidigt i november brukade de slå ned pålar i botten, timmer som ofta kom att sticka upp ett gott stycke ovanför isen. Sedan byggde de golv, väggar och tak och ordnade med ugnar och eldstäder. Därinne höll de stugan varm och bjöd på mjöd och öl i stora fat. Ibland hördes glam och skrål så han trodde isen skulle rämna, och så höll det på i månader tills islossningen var på väg och huset måste överges. Senare på våren flöt pålarna iland, vattensjuka och kanske skadade, men bönderna tog vara på virket och byggde nytt till nästa vinter.
Kungen tyckte om att bönderna höll köpmännen vid gott lynne. Sådant var viktigt för en lyckad marknad, och årets hade han förberett sedan länge. Måtte handeln bli god!
Nyfiken gick han ut på isen och kisade åt Björkö till. I Katsviken hade redan flera köpmän samlats, andra kom ridande eller stakande på isläggar över isen. Marknaden såg ut att bli välbesökt i år. Tidigt nästa morgon skulle han ta in marknadspenningarna, solden som varje köpman måste betala för att få delta i handeln. Det silver han fick in var till gagn för både Adelsö och Birka. Penningarna fördelade han mellan staden, Hovgården och sin egen hird. Ja, de var till hela Svearikes väl och ve. Men kyrkan, nej, den uppbar tionden från alla och behöll silvret själv. Sådant var stöld och rofferi. Och ingen skulle mäkta att betala både till kyrkan och kungen. Därför fick inte Ansgar och hans likar få för stor makt.
*
Erik drog långsamt släden efter sig. Den var tungt lastad. Skinn, bänkar, skivor och takstolar balanserade långt ut över medarna. Bakom honom kom Estrid med barnet. De var sent ute; de borde redan ha slagit upp sitt marknadsstånd. Han vände sig om för att mana på henne men hejdade sig. Ett leende for över hans ansikte.
Estrid hade svept in sig i en fäll av bäverskinn och huvud och ansikte var dolda i ett stort huckle. Bara näsan skymtade. Hon nästan sprang för att hålla jämna steg med honom.
Inte behövde han säga något, det var sällan han måste det. Hon tycktes på något underligt vis alltid förstå vad han ville. Han drog sig till minnes vad som hänt efter mötet i skänkstugan.
Redan dagen efter hade hon sökt upp honom och bett om härbärge. Hon hade varit tyst och inbunden, som om något allvarligt tyngde henne, men han hade inte trängt sig på med frågor. Lite tafatt hade han erbjudit henne att sova i stugan, ovan som han var vid att ha en gäst i huset. Men hon fann sig snabbt och tog hand om hushållet med samma redighet som den gången då hon bjudit in dem alla till sig på gården. Han trivdes med hennes sällskap, och efter samråd med Snemun bjöd han henne att stanna över vintern. Länge hade han saknat någon i stugan och istället mest hållit till hos Snemun. Nu fick han både sällskap och någon som tog hand om huset.
Erik stannade och väntade in Estrid. Hon såg ut som en gycklare tack vare alla skinnen, men hade envisats med att styra ut sig så. De skulle stå många timmar vid marknadsståndet, och hon ville inte frysa. Estrid visste hur hon ville ha det, och hade hon en gång fattat ett beslut var det svårt att få henne på andra tankar.
”Med dina karlaben tar du ett steg när jag tar två”, flämtade Estrid när hon slöt upp vid hans sida.
”Då har du säkert gått dubbelt så långt”, sa Erik med ett skratt.
”Jo, det kan du tro. Har du inte förstått det förrän nu?” Hon log mot honom.
Estrid har blivit gladare, tänkte han och mindes hennes långa ensamma vandringar med barnet. Då, när hon just kommit till Birka, fanns det så mycket vemod i henne, som om hon bar på en stor sorg. Men det mörka vek undan och vid måltiderna kom hon att prata och skratta. Snart nog hade hon blivit rapp i käften.
”Erik!” Hon sköt på släden. ”Dra då, skulle vi inte skynda oss?”
Erik nickade men böjde sig istället fram mot barnet.
”Han fryser väl inte?”
”Inte än, men blir vi stående här länge till så.”
Erik såg på den lille. Ansiktet var rött och rosigt och det svarta håret föll i mjuka lockar kring kinderna. Det var ett fagert barn och Erik hade fäst sig vid honom. Toste tyckte om att leka och när Erik sträckte honom högt upp i luften och sänkte honom snabbt igen skrattade han så han kiknade. Erik hade vant sig så vid honom att han hade svårt att tänka sig att vara utan honom. När han blev större kunde han kanske lära honom sjömanskap.
Erik log åt sina egna tankar. Så annorlunda allt hade blivit. Estrid och barnet gjorde att han tänkte mindre på Jorunn. Han och Jorunn hade inte famnat varandra sedan den där dagen på Grönsö och när de setts i staden hade de varit fåordiga. Spänningen hade funnits där mellan dem och han hade inte önskat, inte vågat, röra i det förflutna. Det fanns för mycket smärta mellan dem. Och mårdskinnet som han tänkt ge henne, nej, han hade ångrat sig. Det var som om han inte ville hålla liv i det som var dåtid och inte gagnade till något. Istället låg skinnet i de buntar han tänkte sälja.
Bara tanken på att hon delade broderns bädd gjorde honom vredgad till sinnes, och var gång tankarna gick till Haraldgården kom bitterheten. Nej, det bästa var att glömma henne för alltid.
Det hände visserligen att han jämförde Estrid med Jorunn. Han höll av dem båda även om han ännu inte kommit Estrid riktigt nära. Han hade aldrig famnat henne och de stunder då det funnits en närhet mellan dem, hade hon plötsligt blivit skygg och tveksam och han hade inte velat tvinga sig på. Ändå behövde han en kvinna. Någon han kunde hålla av och njuta med. Tidigare hade han gått till trälinnorna på Snemuns gård, men sedan Estrid kom till huset hade han inte kommit sig för att gå dit. Med sin blotta närvaro hade hon fått honom att avstå. Varför förstod han inte.
Några hästar frustade. Erik såg ut över isen. Överallt syntes hästar, foror och slädar. I Katsviken utanför Björkö var det redan fullt med folk. Män i toppiga, pälsbrämade mössor stod jämte handelsmän i yviga mantlar och tunga livrockar. En del hade brons i sina läderbälten eller silverbeslag i pälsmössorna, andra bar mantlar med stora, ornerade ringnålar. Erik lade märke till att där fanns långväga köpmän i färggranna kläder som han inte sett tidigare. Kanske skulle de köpa av honom och göra honom rik.
När Erik och Estrid nådde viken fick de snabbt upp sitt tält. Därefter slog de upp bänkar och bordsskivor och spände till sist upp takstödet med hudarna. Erik hade ingen bod som många av de rikare handelsmännen, men han tröstade sig med att det var det man sålde som räknades.
”Fina skinn det här!”
Erik kände igen Snemuns röst och snodde runt. Kamraten var klädd i långrock och skinnstövlar, huva och vantar. Ärret under munnen hade blivit rött i kylan. Han hälsade hjärtligt och nickade åt släden till.
”Jag kan se att ni har haft mycket arbete”, sa han och började hjälpa dem att lossa pälsverken. I släden fanns både skinn i buntar om tio, kragar och pälsmössor.
”Jo, men så har jag också haft god hjälp av flickan min”, sa Erik skämtsamt och lade armen om Estrid.
Estrid skrattade och smög sin arm runt Erik.
”Ja, gossen min behöver någon som har reda med sig”, slapp det ur henne. Sedan rodnade hon häftigt och drog åt sig armen. Hon hade känt honom så nära.
”Kom nu, latoxar”, fortsatte hon brydd och vände sig förläget om. ”Vi måste få upp skinnen på borden!”
De hjälptes åt och när de var klara gick Snemun fram till Estrid.
”Hör här, jag behöver Eriks hjälp en stund, men jag lovar att vi strax är tillbaka.”
”Jag reder mig nog”, svarade Estrid och radade varligt upp skinnen i olika buntar. ”Fast dröj inte för länge. Då kan jag ha sålt skinnen och tagit solden själv.”
Männen skrattade och Erik fick en plötslig ingivelse att inviga henne i deras planer.
”Kom nu!” Snemun tog tag i Erik och drog iväg med honom innan han hunnit säga något.
*
Männen nådde den upphuggna vaken längst in i viken. Vattnet lyste svart och en tunn hinna av tran speglades på vattenytan. I en vid ring runt vaken stod nedstuckna enbuskar och innanför, ned mot vattnet, var strött med aska. I ett enkelt träkärl fanns smörjelsen till folket. Hergeir hade en vackert utsirad kåsa till sin egen ceremoni.
Hövitsmannen hade bestämt att under marknadsdagarna kunde var och en som ville låta vattenösa sig. Därför hade han beordrat att en vak skulle hållas öppen. Det skulle dessutom vara rikligt med tran i vattnet så att den inte skulle frysa igen. Hergeir hade framhärdat i att han ville ha en ståtlig ceremoni. Värdig, vacker. De troende skulle långsamt gå fram till vaken, falla på knä och knäböja för Ansgar. Sedan skulle han läsa sina böner, höja sitt kors och låta vattenösa dem. Hövitsmannen hade varit mån om att lägga ceremonin under marknadsdagarna istället för senare på året. Han ville göra omvändelsen till ett stort skådespel som skulle locka fler att ta dopet. Samtidigt skulle köpmännen få se att de styrande på Birka var välvilligt inställda till de nya troslärorna.
Erik och Snemun såg sig noga omkring och förvissade sig om att ingen sett dem. Först därefter vågade de sig fram till stranden och rullade ut en av tunnorna. Snabbt slog de bort locket och hällde ut tran och ister runt iskanten vid den smyckade plats där hövitsmannen skulle döpas. Sedan bytte de ut Hergeirs vackert utsirade kåsa mot en likadan. Allt var klart för dopet.
*
Så snart köpmännen fått upp sina salustånd, anlände kungen och hans följe till Katsviken. Svennerna i röda klädnader gick fram till kungaboden och ställde upp sig vid den vackert utsmyckade terrassen. Där delade männen upp sig på två led, bugade djupt och drog sig sedan bakåt tills de skapat en öppen gata i mitten. I händerna höll de vackra lurar av horn dekorerade med vimplar och guldgirlanger. När kung Björn blev synlig, höjde svennerna lurarna så att tyger och girlanger blev till ett färggrant tak ovan kungen. Så blåste de öppningsfanfar och kungen skred sakta fram. När han kom upp på terrassen blev han stående med höjda armar ut mot folket. Människomassan jublade och han mottog stolt och tacksamt deras hyllningar. Sedan höll han ett kort tal på flera tungomål och hälsade köpmännen från när och fjärran välkomna. Svennerna blåste åter i lur, och på tecken från kungen kunde handeln ta sin början.
Skinn och päls, älghorn, ejderdun och järn. Hedningarnas stånd dignade av varor, en del från skogslandet i norr, annat från de intilliggande öarna. Även Birkas hantverkare salubjöd sina alster. Smide, kammar, pärlhalsband, remsöljor och vackert gjutna dräktspännen låg prydligt utlagda på tyg och hudar. Handlarna ropade och bjöd över varandra, främmande tungomål ljöd över isen.
Erik märkte att där fanns flera köpmän från Novgorod och Wollin, likaså handelsmän från Dorestad och Hedeby. Männen kom med salt och kryddor och hade också med sig svärdsklingor. En försålde bägare och spelpjäser av glas, en annan saluförde förvaringskärl och en tredje smycken i bärnsten och silver.
Erik tog upp köpmansvågen ur skinnfodralet, slog upp den och fingrade förstrött på viktkulorna. För att få råd med skepp och egen gård måste han få alla sina varor sålda, både nu och på kommande marknader. Men skinnen var mjuka och lena, hade inte ett insektsbett och inga skador på pälsen. De finaste hade han köpt av en handlare i norr men flera skinn hade han jagat själv. Nog borde han kunna sälja allt. Då skulle han åter bli någon att räkna med. Upprymd vände han sig till Estrid.
”Nu du, ska vi bedriva köpenskap.”
Hon nickade och förde Toste mot bröstet. Pojken var insvept i päls och ylle och bara ögonen syntes. Hon hade inte hunnit amma honom tidigare, hade haft för mycket att styra med. Erik väntade otåligt tills Toste fått bröstet och återtog sedan:
”I handel, förstår du, ska man aldrig säga mer än det man måste.” Han såg på henne med vis min. ”Och har man ingenting att säga ska man hålla tyst.”
Estrid betraktade honom förundrat.
Erik fortsatte:
”Det är bättre att låta den som vill köpa tala och så får han hålla på tills han sagt för mycket.”
”Jaha, men om han frågar något om skinnen då?” Estrid vaggade barnet i famnen och nynnade lite för sig själv.
”Ja, då ska du tala gott för varan.”
”Men hur ska jag då veta om jag säger mer än jag får lov till?”
Erik tvekade. ”Äh, säg bara något.”
”Jaha du, är det det som kallas köpmanskap?” Estrid gav honom en road blick och lade åter ned barnet i släden. Nog skulle hon hjälpa Erik att sälja alltid, men bäst gjorde hon det på sitt eget sätt.
Hur han tidigare lyckats bli rik förstod hon inte. Han föreföll vara mer av en drömmare och viking än handelsman. Dessutom verkade han alldeles för mån om andra; hur skulle det då gå med handeln?
Erik, en särling var han, glad och övermodig som en barnunge, men också tyst och allvarlig. Det glimtade till av värme i hennes ögon. Hon hade haft tur som mött honom. Aldrig hade hon ångrat att hon sökt upp honom. Tänk att han bjudit henne att stanna över vintern. Nu delade de bröd och härbärge, tystnad och gemenskap, fast de inte levde som man och hustru. Ibland hade hon undrat över detta. Stötte hon bort honom utan att ana det själv? Det som varit mellan henne och Ansgar satt ännu djupt och kanske skyggade hon för närhet.
När Estrid bott hos Erik några veckor började hon hjälpa honom med skinnen. Hon sydde kragar och pälsmössor och följde också med Erik till Snemungården, där hon vävde tillsammans med Sigfrid, Snemuns hustru. De trivdes gott i varandras sällskap, färgade tyger och vävde sjalar i linne och ylle. En del av dem skulle de nu sälja och sedan dela på vinsten. På så sätt kunde Estrid bidra med lite penningar åt Erik. Och hon ville stanna i Birka. Helst ville hon inte tänka på barndomshemmet, än mindre på föräldrarna. Modern och fadern hade velat tvinga i henne örter för att fördriva barnet hon väntade. När hon vägrat hade de istället försökt få henne bortgift med en änkling i grannbyn. Sedan föräldrarna övergått till den kristna tron förnekade de allt som avlats i synd och brydde sig mer om Vite Krist än om henne.
Så snart barnet fötts och hon var stark nog lämnade hon hemmet. I Birka fanns Ansgar och där var hon viss om att finna sig ett arbete. Men mötet med Ansgar … nej, helst ville hon inte tänka på det. Fast sedan hade allt gått henne väl i händer. Tack vare Erik.
Runtomkring dem kom handeln igång. Salt byttes mot tjära, tyger mot ejderdun och då och då sågs krus med honung och utsäde få nya ägare. De flesta köpte och sålde med mynt och bitsilver, silver som noga vägdes på köpmansvågen. De vägde mynten som metall för att på detta sätt kunna växla myntslag mellan öst och väst. Så hade de alltid gjort, men detta år hade Birka fått sina egna mynt, birkamynt i silver som kung Björn låtit prägla. Det var ett runt mynt där myntets värde stämplats på framsidan.
Erik, liksom många andra köpmän, höll sig dock till köpmansvågen, vägde bitsilver och mynt och klippte dem tills vågskålen med silver vägde jämnt med den med viktloden. Birkamynten undvek han. Han hade hört ont tal om att det kunde finnas andra metaller än silver i mynten. Inte ville han ta några risker.
Eriks skinn glänste lockande på bordet och redan från början fick han mycket att bestyra. Och Estrid hade han mycket glädje av. Hon lockade de köpvilliga, lirkade och skrattade, och skinnen av mård, bäver och hermelin gick åt. Han såg uppskattande på henne. Aldrig hade han anat att hon kunde vara honom till sådan god hjälp i saluhandeln.
*
Senare på dagen begav sig kungen med stort följe till dopplatsen. Svearikes härskare och marknadens högste beskyddare skulle närvara vid dopet. Svennerna stötte i hornen och kung Björn trädde fram. Med sin lite pipiga röst lät han meddela att Birkas hövitsman Hergeir skulle vattenösas och med honom den nyborna kristna menigheten.
Klädda i tunga mantlar med guldbrokader skred kungen och hans följe långsamt fram mot vaken. Kung Björn bugade djupt och gav sedan plats åt hövitsmannen.
Hergeir hade inte gått att hindra. Trots att blotvägrarna primsignats med korsets tecken i pannan, hade han inte låtit sig nöja. Birka var en fredens handelsplats och här skulle alla känna sig välkomna. Det budskapet måste gå fram till alla och envar. Därför kände sig kungen tvungen att också tillåta de kristna att få ha sitt gyckel.
Folkhopen trängdes kring vaken. Närmast stod de som skulle döpas, utstyrda i vita, broderade särkar. Bakom dem väntade bönderna och hantverkarna med sina hustrur och barn. Längst bak i oordnade led försökte husfolk och trälar få en skymt av vaken. I mitten, alldeles vid iskanten, knäböjde Ansgar. Han lade pannan mot isen och erfor en stor lycka. Dagen han hoppats så mycket på hade äntligen infallit. Allt detta kunde han tacka Hergeir, hövitsmannen, för. Denne skulle skölja bort sin hedniska orenhet och vattenösas inför alla och därmed ge fler mod att omvända sig. Ansgar reste sig. Det var dags att förrätta dopet.
Ansgar började med de fattiga. En efter en kallade han fram dem till vaken, läste över dem, lade sin hand på deras huvuden och lät vattendoppa dem. Sist bestänkte han dem med den väldoftande smörjelsen.
Hopen sorlade och trängde på för att se denna märkliga ceremoni. Vitskrudade knäböjde den ene efter den andre och lät sig doppas i vaken. Det var en märklig syn när de vitklädda, drypande av väta, skyndade över isen och in i värmen i en av bodarna. Vattnet var inte mer än manshögt djupt och vart efter fler och fler mottog det kristna dopet, sköljdes slam och lera upp från botten. Hergeir såg med oro på hur vattnet grumlades och tyckte med ens att det fick vara nog. Nu ville han själv döpas. Han tecknade åt Ansgar att göra sig redo.
Hopen tystnade, och det enkla träkärlet med smörjelsen byttes ut mot Hergeirs vackert utsirade kåsa. Kungens män blåste i lur, och hövitsmannen trädde fram.
Han skred långsamt ut på isen, klädd i en lång fotsid särk. Den var vävd i siden och prydd med vackra silverbroderier. Huvudet var bart, händerna nakna och på fötterna bar han skor i hermelin. Han gick långsamt, stolt och värdigt, men ändå lite tveksamt som om rörd och tagen av stunden. Ansgar hade rest sig upp, folkhopen avvaktade, nyfiket och tyst. Hergeir sjönk ned på isen, knäböjde och munken läste över honom på latin. Så öppnade han kåsan för att ge honom smörjelsen.
En illvillig stank slapp ut ur det vackra kärlet och spred sig över folkhopen. Det luktade inte surt eller ruttet, inte gödsel eller härsket, utan stanken var så frän att den hade kunnat skrämma en trollpacka. Det var vindstilla och den ilskna lukten bet sig fast runt vaken. Folk såg häpet på varandra. Det var som om de kristnas djävul hade släppt lös alla helvetets dofter, träck hade varit ljuvhet i jämförelse med detta.
”Mottag nu det heliga sakramentet”, mumlade Ansgar och låtsades inte om stanken.
Hergeir tog emot smörjelsen med högburet huvud och ansträngde sig för att inte hålla för näsan.
Ansgar såg sig omkring. Vad hade hänt? En så vedervärdig lukt hade han aldrig tidigare känt. Besvärad tecknade han åt Hergeir att resa sig.
”Nu har du frånsagt dig dina gamla läror, nu ska du renas och förnyas genom Vite Krist.”
Det var dags för hövitsmannen att låta vattenösa sig. Hergeir bugade sig, drog upp det långa vita släpet och gick bort mot den smyckade platsen invid vaken. Alldeles vid iskanten slant skinnskorna. Det gick så fort att han inte riktigt hann med, och utan att han visste hur det kom sig for han som en pil i vattnet. Ansgar sträckte sig förfärat efter honom, och folkhopen undslapp sig ett förvånat: ”Åååh”
Sedan höll de handen för munnen, ty allt hade sett mycket lustigt ut och de hade svårt att hålla sig för skratt. Det plaskade, bubblade och jäste i vaken och Hergeirs svordomar hördes vida kring. Men han lyckades själv ta sig upp på isen och ställde sig rak i ryggen, som om intet hade hänt. Men det hade det. Nu fick hedningarna mod och lät undslippa sig ett och annat.
”Hur ska han där kunna styra oss, han som inte ens kan styra sig själv?”
Ett instämmande mummel hördes runt vaken.
”Märkligt sätt att fånga fisk”, sa en annan.
”Såg ni”, utropade en tredje, ”han där blev så vattenöst att Gud gav honom vatten i knäna.”
Ansgar låtsades inte höra utan fullföljde ceremonin med allt det allvar och all den värdighet han förfogade över, medan den vattubestänkte Hergeir klapprade tänder så att det hördes vida kring. Med isen styv i särken skyndade han sedan så raskt han kunde iväg för att värma sig i sin bod.
Ansgar stod tyst kvar. I den mörka vaken där tran och olja bröt vattnet i regnbågsskimmer lade sig vågorna stilla. Men plötsligt började det bubbla. Stora ljusa luftbubblor flöt upp mot vattenytan, vidgades och sprack. Människohopen tystnade och stirrade med vidöppna ögon.
”Ran tycker illa vara. Gudarna vill hämnas!” skallade Erik med dov röst. ”Ingen lär anamma den nya läran ostraffat.”
Han vände ryggen mot vaken och skyndade därifrån. Det sjöd inom honom, och han hade svårt att hålla sig för skratt.
*
På kvällen firade kungen. Han hade haft bättre hjälp av Erik än han någonsin vågat hoppas på. Utan att skymfen lett till strid eller holmgång, hade vattenösningen fått ett brått slut. Tack vare en kåsa illerpiss! Det som varit menat som en värdig ceremoni hade blivit till ett muntert skådespel och därefter hade dopet kommit av sig.
Hela kvällen hade kung Björn suttit i kungaboden och fröjdat sig. Där var mycket skämt, dryckeslag och allsköns gamman. När sedan en rysk köpman beredvilligt låtit honom köpa en av de vackraste slavinnor han någonsin skådat, hade dagen fått än mer lyster. Kort sagt, han hade blivit alldeles till sig av glädje. Kungen stod upp och kvad, skrattade och sjöng och alla lovprisade honom för hans talang – även om det inte, som alla kunde höra, fanns mycket av färdighet i det uppträdet.
När så månen steg på himlen och alla hans män var druckna drog han sig nöjd tillbaka till sitt härbärge. Han satte svennerna på vakt, svepte ett sista stop och letade upp sin mörkhyade slavinna. Sedan vältrade han sig över henne för att njuta Östern på sitt sätt. Dock hann han inte få av sig brokarna förrän han somnade.
*
Gudstjänsten var över. Ansgar och Öyvind gick fram till altaret och samlade in vaxljusen. Öyvind tog bort de gamla och satte i nya. Det var dragigt i kyrkan och ljusen brann fort. Dessutom rann vaxet ut över kandelabrarna.
”Tack, min son”, sa Ansgar och såg vänligt på pojken. Äntligen var prövningen överstånden. Efter det som hänt på dopet hade Ansgar varit rädd för anklagelser och hån från sin församling. Men Gud ske pris, intet hade hänt. Istället var det som om motgången ute på isen hade förenat dem alla. De kristna och nydöpta hade blivit än mer övertygade om att kämpa för det nya som de trodde på, och tänkte inte låta sig nedslås av glåpord och illgärningar.
Ansgar slöt ögonen. Nej, han tänkte inte låta sig besegras av motgångar. På kejsarens uppdrag hade han åkt den långa vägen till Birka för att predika Kristi evangelium. Då tänkte han också fortsätta sin gärning, vilka illdåd som än riktades mot honom. Han tänkte inte överge dem som önskade dopets nåd och ville lyssna till Herrens lära.
Det var kallt i kyrkan och Ansgar reste sig huttrande. I samma stund märkte han att ytterdörren öppnats. En kraftig gestalt i vid mantel kom gående mot honom. Ljuset föll på honom bakifrån och det gick inte att se hans anletsdrag. Men han hade en vandringsstav i ena handen och ett knyte i den andra. Den främmande gick med långsamma haltande steg. Ansgar stirrade och gick sedan hastigt mannen till mötes.
”Witmar!” utropade han och glädjen bröt fram i hans röst. ”Som jag har saknat dig.”
Rörd omfamnade han klosterbrodern. Han hade saknat honom mer än han velat erkänna. Följeslagaren var som en vän, en nära anhörig.
Witmar log brett och lade staven på kyrkbänken. Så slog han omständligt bort snön från manteln och satte sig.
”Käre broder, det blev ensamt i byn utan dig. När jag fick höra om en köpman som skulle till marknaden for jag med. Han tog mig i släde hela vägen.”
Ansgar lyssnade med blicken på Witmar. Klosterbrodern var inte lika rund och kraftig över buken som tidigare och ansiktet var aningen trött och insjunket. Men blicken var klar och stadig.
”Hur är det med benet?”
”Jag har det kvar, Gud ske lov, men halta får jag allt. Det var ett svårt hugg. Men nog om mig, nu vill jag höra om din mission på Birka.”
”Den går väl”, sa Ansgar och slog sig ned bredvid Witmar. Han undvek att se kamraten i ögonen. ”Och Öyvind här, bronsgjutarens träl, har jag fått till korgosse. Han hjälper mig med nätbindningen och är också med på mina predikningar.”
Pojken stod lite i skymundan och såg tyst på dem båda. Witmar nickade vänligt åt pilten till och vände sig sedan åter mot Ansgar.
”Så allt går dig väl?” sa klosterbrodern strävt. ”Har vi inte sagt att vi alltid ska vara ärliga mot varandra. Jag hörde vad som hänt på dopet.”
”Jaså det”, mumlade Ansgar och blev röd i hyn. ”Alla vill inte anta den nya läran, en del vill driva bort mig härifrån och gör mig därför till åtlöje inför alla. Men mission i främmande land …, ingen av oss hade väl trott att det skulle bli lätt.”
”Nej, men ingen har rätt att driva gäck med dig. Ingen får smäda Herren Gud. Tillåt inte detta.”
”Det är enkelt att säga”, svarade Ansgar med en underton av bitterhet i rösten. ”Men …”
Witmar satt tyst och lade sedan sin hand på Ansgars.
”Du måste göra något som får människor att tänka gott om dig. Då tror de också gott om den nya läran.”
”Jag har gjort mitt yttersta för att vara Herren till lags.”
”Det är en sak. Men du måste också utföra goda gärningar inför allt folket i Birka, så att de högaktar och håller av dig”, sa Witmar bestämt.
Goda gärningar? Witmar hade rätt. I Birka fanns alltjämt en hel del han kunde göra.
*
Nästa dag fick Erik ingenting sålt. En frisisk köpman några bord bort saluförde sina skinn till lägre priser än alla andra. Med snabba vesslelika rörelser betjänade han uppköparna, visade och lade ut bunt efter bunt på bordet. Han gestikulerade och skämtade, och fler och fler människor fylkades kring hans bord.
Först tog Erik saken med ro. De skinn han hade kvar skulle han säkert kunna sälja ändå. Men dagen gick och hans varor förblev osålda.
Till slut lämnade han sitt marknadsstånd och trängde sig fram till mannen. Köpmannens röst var ljus och len, ansiktet vänligt och inställsamt. Erik lyssnade noga på buden. Hur kunde han sälja sina skinn så billigt? Förundrat lutade han sig fram, tog av sig vanten och strök med fingrarna över skinnen.
”Fina skinn du har, främling.”
Mannen nickade frånvarande, alltför upptagen av handeln för att bry sig om Erik.
”Mård och ekorre, svart sobel och hermelin. Du har haft lycka med dig, köpman.” Erik vände på skinnen, tummade och kände. Så valde han ut ett svart sobelskinn och förde det mot näsan. Där fanns en svag främmande doft.
”Köpa får du, men jag tycker inte om att du fingrar på mina varor!” Köpmannen röt till och slet ifrån honom skinnet.
Erik drog sig tillbaka, väntade. Sedan gick han åter fram till bordet. Han valde ut ett svart glänsande skinn och lade det framför sig. Så, utan att köpmannen såg det, drog han upp en linneduk och började gnida. Erik tryckte hårt, och den vita linneduken löpte snabbt över skinnet. Han var osäker först, men så såg han. För varje tag blev linneduken allt mörkare. Skinnen var falska, inrökta med tjärbloss för att få svart lyster.
”Så du ägnar dig åt taskspel, ynkrygg.” Erik drog sitt svärd och rände det rakt genom skinnbunten.
Folkhopen drog sig förskräckt bakåt.
”Det här ska hindra dig från att lura andra.” Erik högg igen, och skinnslamsorna for över bordet. Därefter satte han svärdet i skidan och stövlade iväg.
I nästa ögonblick skrapade det till av broddar bakom honom. Erik hann slänga sig åt sidan och i nästa stund slog köpmannens spjut ned i isen. I en enda snabb rörelse fick Erik upp sitt svärd.
”Ta ditt vapen och värj dig, skägglösing”, vrålade han och måttade ett hugg, men köpmannen fick upp klingan i tid. Det sjöng till i metallen och slaget var så hårt att Erik sånär tappat svärdet. Köpmannen var starkare än han trott.
Frisiern skrattade hånfullt.
”Du har levt länge nog, en sådan som du lär ingen sörja.”
Köpmannen fattade svärdet med bägge händer och högg mot Eriks huvud. Erik for baklänges och gav till ett rop som om han blivit sårad. När köpmannen överraskad sänkte svärdet vräkte sig Erik åter fram och stötte vapnet ur hans hand.
”Ditt nidingsdåd ska stå dig dyrt!” skrek Erik och måttade med svärdet ovanför hans huvud. Blixtsnabbt drog han till och i nästa stund låg både skinnhuva och hår på isen.
”Dumt att bli flintskallig vid dina år!” hånade Erik gällt, sparkade till mannen därbak och stoppade åter svärdet i skidan. ”Du har tur du. Egentligen skulle svärdet ha blivit din bane, men jag vill inte störa marknadsfriden.”
Hakon Jarl, en köpman från Kaupang, hade sett vad som tilldragit sig och gick leende fram till Erik.
”Du hugger väl, en sådan som du skulle jag behöva i mitt skeppslag”, sa han med ett brett flin. ”Men då får du inte vara så nätt med svärdet. Då ska du helst ta hela huvudet.”
Erik drog lite på mun och det glittrade till i hans ögon. Mannen framför honom var högrest och ståtlig, klädd i päls av finaste bäverskinn. På huvudet hade han en tjock skinnmössa, under pälsen skymtade en broderad mantel och ett silverbälte. Erik drog djupt efter andan. Runt den mannen stod ingen fattigmanslukt, den mannen var rik. En skugga av avund for genom hans sinne, men han drev hastigt bort den.
”Dra ut i härnad i en annans skeppslag?” sa Erik tveksamt.
Visst hade han tänkt den tanken, men helst ville han rå sitt eget skepp och se ut sitt eget manskap. Han harklade sig:
”I ditt skeppslag skulle jag nog strida för både guld och silver, men för den där skinnhandlarens skull är det inte värt att bloda ned svärdet.” Erik sträckte fram handen. ”Erik Bärnstenshandlare. Dig har jag förresten sett tidigare. Hakon Jarl från Kaupang, inte sant?”
Jarlen nickade och tog Eriks hand i ett fast handslag.
”Den där uslingen lär inte sälja falska skinn mer.” Erik nickade åt frisiern till. ”Det är svårt nog att få ihop till silver utan sådana som han.”
”Varför går du inte i viking?” undrade Hakon Jarl.
”Jag är nyss hemkommen. Utan skepp”, lade Erik till med en grimas.
”Du förlorade det?”
Erik nickade.
”Jag förstår, men snart vill du nog till sjöss igen.”
”Ja, men på eget skepp.”
Hakon Jarl log.
”Ja, sådan är jag också. Jag har alltid haft egna skepp. Då önskar jag dig all välgång.” Jarlen bugade, höjde handen till hälsning och avlägsnade sig.
Erik såg länge efter honom. I den stunden kom det för honom att han kanske hellre hade tillhört ett skeppslag än stått på isen och sålt skinn.
*
Härbärget var fullt med skränande ryttare och livvakter. Det var varmt och fuktigt inne i boden; luktade rök och vått ylle. Här hävdes öl och tömdes horn. Eldstaden spred ett varmt sken. Kung Björn satte ifrån sig stånkan och strök fradgan ur skägget. Värmen från eldstaden hade gjort hans ansikte rött, och nu steg färgen ytterligare.
”Vad säger du, försökte köpmannen sälja falska skinn?” Kungen dunkade stånkan i bordet. ”En kristsärk, sa du?”
Ryttaren nickade.
”Han bar kors om halsen, ers nåd.”
”Hm”, kungen tummade på kruset, vände sig sedan till en av sina rådgivare. ”Jag tycker det är hög tid att vi visar de där gudsmännen att vi hedningar skiljer på vad som är rätt och orätt. Bestraffas ska han!”
”Det vore illa att ställa till bråk nu, ers majestät.” Rådgivaren skakade på huvudet.
”Men inte kan väl köpmannen få komma undan med detta?” Kungen förde stånkan till munnen, böjde huvudet bakåt och drack. Sedan ställde han ifrån sig kruset med ett rap. ”Nej, vi ska allt visa de där kristibröderna att man inte kan göra hur man vill med oss Birkabor.”
Kungen vinkade till sig två av hirdmännen.
”Jag vill att ni bestraffar den uslingen. Men låt det inte bli hans bane, se bara till att han får lida ont.”
*
Köpmannen stirrade ned i det mörka vattnet. Hans händer var bakbundna, överkroppen naken. Över bröstet löpte ett grovt rep. Hirdmännen hade tagit upp två stora hål i isen. De skulle sänka ned honom i det ena och dra upp honom i det andra.
Mannen frös, kölden gjorde honom andtruten. Händerna värkte, kroppen sved och han skakade av köld. Han försökte undvika att tänka på hur det skulle vara att dras under isen, hud mot vass is, vatten som kylde kroppen. De måste dra honom kvickt, så han kom upp ur den andra vaken innan andan flydde. Han svor över sitt öde. Att kola och sota skinn var han inte ensam om. Han hade sett många hedningar göra detsamma. Men inte hade han avslöjat dem, han hade låtit dem sköta sitt.
Runtomkring stod kungens män och höll tillbaka de nyfikna. Samtidigt vidgade de ringen så att fler kunde se. Folkhopen trängde på, kastade glåpord och skrek.
”Nu ska du få simma, din taskspelare.”
Vakterna slog på sköldarna och manade till tystnad. Därpå gick en av dem fram till köpmannen och lossade repet kring handlederna.
”Nu skulle du allt vilja ha päls på dig. En riktig en, inte något gammalt sotskinn, va?” Vakten gav honom en knuff i ryggen så att han stöp rätt ned i vaken och innan han hunnit fylla lungorna med luft, drogs han ned under isen. Människohopen tryckte på.
”Ge den uslingen ett Kristibad!”
”Låt honom simma tills han fryser karln av sig!” Folkmassan skränade förnöjd, upprymd över det hastigt påkomna skådespelet.
Vaktsvennen vid den bortre vaken drog lugnt i repet, inte för snabbt men inte heller för långsamt. Köpmannen fick inte dras upp för fort, då var det inget straff, men han fick heller inte dras för sakta, ty då kunde han sjunka mot botten och fastna.
Det blev allt tyngre att dra och svennen blev röd i ansiktet. Två hirdmän lösgjorde sig ur hopen och kom till hans hjälp. Bredbenta och väldiga ställde de sig bredvid honom och tog tag i repet. Så ryckte de, hårt och bestämt. Repet brast.
Folkhopen tystnade, stirrade dumt ned i vaken. Hirdmännen bökade och lirkade med käppar och störar och en modig yngling dök ned i vattnet med rep runt foten. Men köpmannen blev borta. Förskräckta rop hördes kring vaken. Vissheten undgick ingen. Kung Björn hade bragt en kristen köpman om livet. Det dådet skulle inte förbli ohämnat.