Gudmund den mäktige slog bort snön från skinnrocken och slängde ilsket penningpungen på bordet. Än en gång hade Erik gäckat honom. I svärdsstriden utanför skänkstugan hade han förlorat tre av sina huskarlar och därtill fått Tjalve sårad. Bryten såg inte vacker ut. Svärdsklingan hade tagit både näsan och en del av överläppen. Han läspade svårt och kunde inte ens svära förståeligt över eländet. I alla fall var det svårt att höra vad han sa.
Gudmund suckade, öppnade penningpungen och hällde ut innehållet på bordet. Så satte han sig och tittade förstrött på mynten. Då och då tog han upp dem och lät dem rinna mellan fingrarna. Men han såg inte silvret, så uppfylld var han av sina tankar på hämnd. Det dröjde en god stund innan han äntligen tog sig samman och började räkna penningarna. Birkamynten var inte som dinarer, tunna och fina med spröd klang, utan något tjockare och det lät stumt om dem när de föll mot bordet. Med ens drog han sig till minnes kungens påbud tidigare på dagen. Köpmännen fick inte klippa eller väga birkamynten. De var värda den summa som stod stämplad på dem, och om de klipptes skulle de bli värdelösa. Gudmund synade penningarna. Som köpman i Birka kände han stolthet över att staden äntligen präglat egna mynt, och han hade gjort all sin handel med de nya mynten. Men varför detta påbud? Gudmund den mäktige stirrade misstänksamt på silvret, ångrade nästan att han inte handlat på gammalt vis med köpmansvågen. Tankfullt tog han upp två mynt och vägde dem i handen. Sedan lät han dem falla ned på bordet.
Torhild, hustrun, kom in i stugan men han hälsade inte. Än en gång tog han upp mynten och lät dem falla ned mot bordsskivan.
”Vad felas dig, varför hälsar du inte?” undrade hustrun och gick fram till honom.
”Mynten, känn på mynten. Tycker du att de klingar som de ska? Tror du de har så mycket silver som kungen stämplat på dem?”
Torhild tog upp ett av mynten och betraktade det eftertänksamt. Tyst kände hon på det.
”Ett vackert mynt är det och nog väger det som det ska. Få se.” Hon lösgjorde sin kniv ur bältet och skar en skåra tvärs över myntets baksida. ”Och vitt i skäret är det som äkta silver. Mer kan jag inte hjälpa dig med detta.” Torhild skakade på huvudet och lämnade tillbaka myntet.
Men Gudmund tvekade. När oron en gång gripit tag i honom hade han svårt att få ro. Han måste få visshet. Beslutsamt svepte handen över bordet och fyllde penningpungen.
”Ketil, bronsgjutaren, kan kanske hjälpa mig”, mumlade han och gick ut.
Ketil tog emot honom i sin verkstad nere vid hamnen. Gudmund bad honom smälta tre birkamynt och slog sig sedan ned och väntade. Länge satt han hos den gamle och såg hur han smälte mynten i gjutformarna. Den senige mannen trampade hårt på bälgen tills elden vitnade och silvret smälte. Sedan höll han upp gjutformen med de skimrande dropparna mot Gudmund.
”Här har du ditt silver”, sa han och såg nyfiket på köpmannen. ”Men du får vänta en stund tills det svalnar.”
Gjutformen var ännu het när Gudmund lite senare tog fram köpmansvågen och fällde ut den. Med ett bistert uttryck i ansiktet började han väga: silvret från de nedsmälta mynten i ena vågskålen och tre birkamynt i den andra. Tyst och sammanbiten stirrade han på vågskålarna. Silvret vägde mindre än det skulle. Ännu en gång vägde han den glänsande metallen, men återigen var vågskålen med de tre mynten tyngre än silvret. Mynten hade stämplats med ett för högt silvervärde. För varje mynt lurade kungen köpmännen på minst en tiondel av silvret!
Gudmund slöt och öppnade händerna och svor mellan slutna läppar. För handelns och Birkas skull. Det hastade att få kungen ur vägen.
*
Det var tyst på Haraldgården. Vinden strök tätt över marken och tog med sig en virvel av snö. Det vita svepte runt över tunet innan det fångades upp av husväggarna och föll till ro. Drivorna växte sig allt högre tills de hotade att rasa och vid grophusen låg snön tung. En tunn slinga av rök trängde ut från en av bodarna.
Jorunn som var på väg in i storstugan saktade stegen. En märklig lukt stack i näsborrarna. Hon gick fram till boden och blev stående vid tröskeln. Därinne larmade det från slipstenen och en sky av gnistor yrde kring städet.
Harald hörde inte henne komma. Hans huvud var djupt nedböjt över spjutet, eggen skrapade mot slipstenen. Jorunns mörka, sneda ögon betraktade honom stilla. Inte ett ord kom över hennes läppar. Den blanka spjutspetsen glänste och fick henne att skrämd ta ett steg tillbaka. Hon såg sig oroligt omkring.
Inne i boden fanns liar och räfsor, yxor och hackor, men längst bort vid timmerväggen såg hon vapen. Spjut och svärd stod lutade mot väggen, och på bänkarna låg blankslipade knivar. Jorunn svalde, öppnade munnen men stängde den igen. Här var kanske något hon inte borde se. Harald hade varit fåordig de senaste dagarna. När hon spörjt vad som tyngde honom, hade han bara vänt henne ryggen. Var det detta som upptagit hans sinne? Men vem skulle han strida mot? Jorunn vände i dörröppningen och gick tillbaka in i stugan. Hon skulle inte fråga honom nu utan senare, då hon trodde sig kunna få ett ärligt svar.
Sent på kvällen när de gått och lagt sig smög hon tätt intill honom med sin oro.
”Varför slipar du vapen i boden?” sporde hon lågt.
Det glimmade till i Haralds ögon, vaket och misstänksamt. Inte kunde han anförtro henne det. Förberedelserna, Gudmunds möte med Hergeir. Nej, han hade gått ed på att intet avslöja. Inte kunde han tala med Jorunn om en sammansvärjning han inte fick röja för någon.
”Varför jag slipar vapen?” sa Harald avvisande och satte sig upp i bädden. ”Det är min sak.”
”Men jag är din hustru. Din fiende är också min fiende.”
”Det här är inget för kvinnfolk.” Haralds ögon mörknade, men hon varsnade det inte.
”Men om jag inget vet, hur ska jag då kunna hjälpa dig?” sa hon förtvivlat och stirrade uppgivet på honom.
En tid hade hon trott att det skulle gå bra att leva samman med Harald. Nu höll hon på att förlora den tron. En sommar, höst och vinter under samma takås hade inte skänkt henne någon glädje, och även om hon lagt ned mycken möda på att vara en god hustru, lönade det föga. När Harald låtit omvända sig men hon själv vägrat, hade han blivit hätsk och tvär mot henne. Men hon ville inte ta dopet för hans skull. Den nya läran var varken bättre eller sämre än den gamla. Hedningarna slogs och brände på sina härnadståg, men det gjorde också de kristna. Skillnaden var att de kristna rättfärdigade det med sin tro. Nej, själv tillbad hon varken Kristus eller asagudarna. Ingen högre makt hade någonsin kunnat hjälpa henne. Det som hände i livet kunde varken Oden, Tor eller Frej råda över och inte heller den nye guden. Hon fick allt förlita sig på sig själv.
När Harald inte lyckats övertala henne, hade han hotat och slagit henne. Han som sa sig vara kristen, from och blid. Jorunn svepte det långa mörka håret från ansiktet och betraktade Harald från sidan. Tänk om hon kunde få vittnen på att han bar hand på henne. Då skulle hon kanske kunna skilja sig. Men vart skulle hon i så fall ta vägen? Erik delade redan takås med en annan kvinna, och att återvända till Gudmundgården … Nej, det bar henne emot. Kanske skulle allt bli bättre med tiden, bara hon hade tålamod. Eller? Hennes tankar gick till Erik, som så ofta förr. I drömmarna kunde hon känna honom tätt intill sig, lyftas av kärlek och hetta tills hon vaknade och förnam att kroppen bredvid henne var bortvänd och kall.
Varför hade hon och Erik funnit sig i det öde som drabbat dem? Hade de inte kunnat hitta en väg ut? Erik hade fruktat fredlösheten, han skulle ha drivits på flykten och folk skulle ha haft rätt att döda honom. Men kunde de inte ha flytt tillsammans? Hade han inte älskat henne tillräckligt? Var det därför han blivit borta så länge i viking och så snart sökt sig till en annan kvinna?
Nej, hon fick inte anklaga sig själv för att hon blivit kvar på Haraldgården. Det var inte mycket annat som stod henne till buds.
Harald satt rak och stel bredvid henne, och lukten från hans kropp var stark och främmande. Jorunn skyggade, tvekade en stund men sträckte sedan ut handen för att närma sig honom på nytt.
”Harald, jag vill ditt väl. Det är därför jag undrar vem du ska strida mot.”
”Det är inte din sak.” Haralds röst hade fått en hård och vresig klang.
”Men alla vapnen i boden?” undrade hon och kramade hans hand.
Harald drog åt sig handen och stirrade hätskt på henne. Så, utan tecken eller varsel, slog han henne hårt över ansiktet.
”Tig, kvinna, och talar du om vad du sett ska det gå dig illa!”
Jorunn flämtade. Hon kände blodet rinna över kinden. Gråten steg och sjönk inom henne men hon fick inte fram ett ljud. Så slet hon åt sig fårskinnet och sprang ut.
Den natten gömde hon sig i stallet, sömnlös i förfäran och rädsla. Synen av Haralds hätska, stirrande blick och ryckningarna i hans ansikte skrämde henne. Varför hade han slagit henne? För att hon inte delade hans tro? Eller för att han inom sig visste att hon fortfarande älskade Erik? Hon hade frågat för att hon ville väl, helst önskade hon stå vid hans sida som en god hustru. Och så detta … Vad hade hänt honom? Harald hade blivit så annorlunda. Det tycktes som om den nya tron hade stigit honom åt huvudet och han rättfärdigade varje handling med Guds ord. Han hade till och med talat om att förgöra dem som inte gick över till den nya läran. När han sagt så hade hon inte trott honom. Nu förstod hon att det låg allvar bakom.
Tyst kände hon med fingrarna över såret. Det blödde inte längre, men det sved och bultade. Trött reste hon sig upp och vandrade sakta runt i stallet. En kall fullmåne kastade ett blekt ljus genom fönstergluggen och blev till ljusa fält över jordgolvet. Först såg hon inte mycket i dunklet, sedan varseblev hon något egendomligt. Utanför spiltorna låg högar med remtyg och broddar. Lädret glänste av fårfett och broddarna hade nya remmar. Ingenting av detta hade funnits där dagen före. Jorunn blev stående rak och stel med händerna hårt knutna framför bröstet. De nyslipade vapnen i boden och remtygen som låg färdiga att användas; det kunde bara betyda en sak.
*
Inne i det lilla halmtakstäckta huset på Snemungården kändes det varmt och ombonat. På golvet låg doftande enris och då och då sprang gnistor från granträet i stockelden. Kistorna borta vid tvärväggen och de hemvävda bonaderna skymtade i svagt dunkel. En av kistorna var öppnad.
Estrid böjde sig ned, lade ned penningpåsen i kistan och låste. Draglåset gnisslade innan järnet slog till. Hon vände sig mot Erik och log brett.
”Vilket jämmer för äkta silver. Tyst och andakt borde det vara. Nu låter låset som en gammal, gnällig gubbe.”
”Eller som Hergeir efter dopet.” Erik skrattade vid tanken på hövitsmannen och lade ifrån sig täljkniven. Sedan blev han åter allvarlig. ”Nog blev det ett annat dop än han tänkt sig, och kanske hade vi för alltid kväst det där kristifolket om det inte varit för kungen. Tänk om han ändå låtit bli att straffa köpmannen. När han dog fick kungen många emot sig.” Erik såg tankfullt bort mot Estrid. ”Sedan påstår köpmännen att kungen lurat dem med birkamynten. Det lär inte finnas nog med silver i dem.” Erik gjorde en paus och stirrade in i elden. Veden var torr och brann bra, och ett svagt, fladdrande sken lyste upp rummet. En stund följde han lågorna med blicken, sedan vände han sig åter till Estrid. ”Nu står de kristna mer samlade än någonsin. Det sägs att de vill bilda en kristen församling och få den godkänd vid tinget.” Han tystnade och såg med ens trött ut.
Estrid fäste nyckeln i bältet och satte sig vid långbordet.
”Nästan alla skinn är sålda och kistan full med penningar, och så klagar du på kristifolket. Gläds åt din välgång, det andra kan du inte göra mycket åt.”
”Kan inte jag?” invände Erik sturskt. ”Gudmund den mäktige lät sända ut fem av sina bästa huskarlar för att döda mig. Han förlorade mycket folk på det vågspelet.”
”Ja, jag har hört berättas om den bravaden”, sa Estrid leende, ”tolv gånger minst. Men kristifolket, det är kungens sak. Och Ansgar … ja, förr eller senare kommer folk ändå att förstå vilka irrläror som sprids.”
Erik fick en vaken glimt i ögonen.
”Hur menar du?”
”Ansgar talar med silke på tungan och lovar gott. Men varför är han här? För vår skull eller för sin egen?”
Erik såg förundrat på kvinnan vid bordet. Var hade Estrid fått de tankarna ifrån, hade inte Ansgar lyckats förvrida huvudet på henne? Han sträckte sig efter kniven och började åter tälja på sin kåsa. Det slog honom att även om han och Estrid mången gång hade språkat till långt in på natten, hade de talat mycket lite om Ansgar och de nya lärorna. I början hade hon tystnat så fort han fört Ansgar på tal och själv nämnde hon honom nästan aldrig. Nu däremot verkade hon märkligt talför.
”Tror du inte på Ansgar och hans mission? Menar du att folk kommer att vända sig från honom?” undrade Erik nyfiket.
Estrid svarade inte genast. Hon bar fram soppan och rörde länge i grytan innan hon sa något.
”Ansgar förleder kanske till en början. Han talar om sig som Guds och kejsarens utsände. Be till Gud och allt går er väl, predikar han, och på det löftet har han säkert lyckats frälsa många. Köpmännen lyssnar för penningens skull, och trälarna för att de tror att de kan bli fria. Men alla andra? Varför skulle folket i Birka omvända sig och dyrka en gud som inte ger dem någonting igen?” Estrids röst blev vass som ett flintavslag. ”Vi svear offrar till våra gudar för att det ska gå oss väl med sådd och skörd, för nytt liv och god hälsa. Och se hur rika och välmående människorna är i Birka. Den nya främmande guden däremot, hur gagnar han oss? Ansgar säger att han ska ge frid i himmelriket …” Estrid såg upp och det glittrade till i hennes ögon. ”Frid i himlen, jaha, men vad för nytta har vi av det här i Birka?”
Erik brast ut i skratt. Estrid torkade av händerna på hängselkjolen och tog ned skedarna från väggen. Hennes kinder flammade och munnen var hårt ihopknipen.
”Nej du”, fortsatte hon strävt, ”Ansgar vill bara bli en mäktig man inom kyrkan. Missionen i norr är ett steg på den vägen. Inte vill han vårt väl.”
Erik såg stort på Estrid. Inte hade han anat att hon grunnat så mycket över dessa ting. Var det detta hon tänkt på under sina ensamma vandringar med barnet? Nu sa hon det han själv tänkt, men aldrig riktigt kunnat forma i ord. Han fylldes av en plötslig värme. Estrid talade hans språk, talade till honom ända in i själen. Han log mot henne, slog sedan vilset ned blicken. Med ens hade hennes oväntade kraft gjort honom osäker. Erik lade bort kniven. Kåsan, ja, den skulle han ge till henne när den blev klar. Han ville skänka henne något. Hon hade sörjt för honom och hållit honom vid gott mod alltsedan den dag hon flyttat in. Ändå hade han inte visat tacksamhet för allt hon gjort. På något sätt hade han tagit det för givet. Nu blev han plötsligt varse kvinnan i sitt hus och han såg på henne med nya ögon. På en gång var hon fager och liksom lyste mot honom. Estrid glänste. Hennes blick var varm och skälmaktig och håret föll mjukt och kvinnligt över hennes axlar. Estrid hade något starkt och lågande som kom djupt inifrån, en kraft som gav henne en egen sällsam skönhet. Just denna kväll märkte han den, kände han den, som om hon hade gömt allt detta för honom tidigare. Han betraktade henne stilla, tog in det varma leendet, det runda ansiktet och den vakna, öppna blicken, och plötsligt tyckte han att hon var vacker. Kvinnan framför honom var full av liv, hon strålade. Han genomfors av en plötslig lust att famna henne och sluta henne tätt intill sig. Hon hade funnits där hela tiden, men han hade inte sett henne. Hur kunde han ha varit så blind?
Erik åt soppan under tystnad, bröt sitt bröd och var långt borta i sina tankar. När han ätit reste han sig, gick från bordet fram till härden och tillbaka igen, tog täljkniven och kåsan men lade sedan åter ned dem på bordet. Så satte han sig bredvid henne på bänken. Händerna rörde sig oroligt.
”Du har rätt i ditt tal om Ansgar”, mumlade han. ”Vad har fått dig att tänka på allt detta?”
Hans ögon var allvarliga och hans blick låg stadigt i hennes.
”Ansgar, äsch …” Estrid slöt sig igen, nu ville hon inte svara.
Erik kände hennes närhet, ville inte att tystnaden åter skulle ta henne. Han tog henne om axlarna och sa lågt:
”Inte behöver du svara, jag bara undrade.”
Hennes blå ögon glittrade och kinderna hade fått röda fläckar. Det tjocka, halmgula håret var slarvigt uppknutet i nacken och framme i pannan hängde en bred hårslinga. På näsan skymtade några fräknar. Han såg hennes ansikte, såg på henne som för första gången. Det strömmade fram en besynnerlig glädje. Hon log och han kände hennes värme och mjukhet. Lite tafatt strök han henne över kinden, lät sedan handen glida nedför halsen och ned mot urringningen. Han visste inte hur det kom sig, hade aldrig smekt henne tidigare. Hon satt tyst som om hon väntade. Varsamt böjde han sig över hennes ansikte och kysste henne. Sedan tog han hennes ansikte mellan sina händer. Blicken i hennes ögon var mild och ljus.
Estrid kände Eriks ivriga händer. Förvirrad tog hon emot hans smekningar, ännu omtumlad och osäker. De hade tillbringat så många kvällar tillsammans. Varför detta nu? Hon var rädd att än en gång nyttjas, att än en gång bli besviken. Hon tänkte säga något, men mötte hans allvar och tankarna gick vill. Blicken var fylld av värme och ömhet, ansiktet lyste. En förunderlig glädje strömmade genom hennes kropp och hon sträckte sig emot honom. Denna gång hade hon inte misstagit sig.
Erik fångade in henne, kysste hennes mun, kinder och hals.
”Estrid!” mumlade han. Det smakade salt om hennes läppar. Ömheten gjorde honom svag och han darrade i famntaget, förvirrad av sina egna starka känslor. Tyst räckte han henne handen. Estrid slöt den i sin och kände hur allt det som varit vek för nuet. Det med Ansgar var något som aldrig hänt, något hinsides. Nu var hon med Erik. Med ens hade han en oförklarlig makt över henne. När han åter famnade henne gick hon honom häftigt till mötes. Hon ville bli hans.
Efteråt låg de länge tillsammans under skinnfällen. Han smekte henne varsamt, förundrad och lycklig över det som hänt. Hon kröp tätt intill honom och lade skrattande hans armar om sin hals. Han visste inte vad han skulle säga, var ännu rådvill i sinne och tankar. Helst ville han tala om dem och det som skett, men fann inte orden. Istället låg de tysta, vänslades och talade om alldagliga ting. Det var så han åter kom att tänka på samtalet de haft vid bordet. Han blåste lätt i hennes hår och sa:
”Ansgar har inte förlett dig. Du har skarpa ögon, du. Men varför har du inte berättat om honom tidigare?”
Estrid pressade hans armar hårdare omkring sig och svarade lågt:
”Vi kvinnfolk pratar inte så mycket, vi ser det vi ser. Så enkelt är det.”
Erik log och bet henne retfullt i örat.
”Men jag förstår inte, vad fick dig att genomskåda munken?”
”Ansgar? Märker du inte att han är mör i truten men mjuk i ryggen. Sådant folk är farligt.”
”Jamen, hur ser du det?” envisades Erik.
”Ansiktet ler förbindligt, men leendet når aldrig hans ögon”, svarade Estrid och smekte stilla honom över ryggen.
”Jamen, hurdå?” undrade Erik och kände ilningar av vällust under hennes händer.
”Ja, ingen ärlig människa ler jämt. Och kan en hederlig människa någonsin bli en kejsarens utsände? Nej – men äsch, nu talar vi om annat.”
Hon tryckte sig tätt intill honom och smekte honom över bröstet. Han hade inte mycket till hårväxt, bara några få ljusa strån. Men hon tyckte om det, den släta hyn kändes varm och skön mot kroppen.
”Men du måste ha språkat mycket med honom”, försökte Erik som inte ville släppa samtalet om munken. Han mindes hur han stött ihop med Estrid och Ansgar i skänkstugan. Då tycktes det ha funnits ett outtalat samförstånd mellan dem.
”Tyst med dig nu!” Estrid lade handen över hans mun och fortfor att smeka honom.
Erik ville fråga mer, men kom av sig. Hennes händer var mer försigkomna än han någonsin kunnat ana.
*
De vaknade av några hårda slag mot dörren. Erik gick yrvaken fram till fönstret, drog ifrån luckan och såg ut. Det var fortfarande mörkt ute. När ögonen vant sig vid dunklet blev han varse en kvinna. Han kände igen den raka, slanka gestalten. Jorunn! Vad gjorde hon här? Tyst smög han ut.
Jorunn log svagt mot honom, höll händerna tryckta mot sidorna. Hon sökte orden, tvekade, hade svårt att få fram det hon ville säga. Harald hade hotat henne. Talar du om vad du sett ska det gå dig illa, hade han sagt. Men hon kunde inte tiga, hon måste varsko Erik. Och trots faran hade hon sökt upp honom.
”Erik, jag måste varna dig.” Rösten hade svårt att bära.
”Varna mig?” Erik såg förvånat på henne.
”Harald har rustat. Det är fullt med vapen på gården.”
”Vapen?”
Erik stirrade misstroget på henne. Varför kom hon nu? Kunde hon inte ha kommit tidigare, eller inte alls? Varför just i denna stund, när han funnit ro hos en annan kvinna? Även i dunklet var hon densamma, mörk, vacker och åtråvärd. Han drog tungt efter andan. Hon störde honom. Plötsligt började hon snyfta. Orden kom lågt och osammanhängande, trevande först, sedan kunde hon inte hejda dem. Hon berättade om vapnen i boden och om hur Harald slagit henne. Allt hon burit på i sin ensamhet vällde ur henne. Sedan lutade hon sig mot Erik och sökte hans skydd och värme. Erik lade armen om henne och försökte trösta, kände henne tätt intill sig. Länge stod de så, stilla, utan att någon av dem drog sig undan.
Gömd bakom fönsterluckan stod Estrid. Hennes ögon vidgades och blev alldeles mörka. Blicken gick rakt igenom dem som om de inte fanns, aldrig hade funnits. Erik, nej! Hon ville dra sig undan men kunde inte. Hon var likt ett djur som vädrar fara. Hjärtat bultade, händerna skälvde och tungan klibbade i munnen. Erik, nej! Som hon gett sig hän i hans omfamning, som hon älskat honom, viss om att de äntligen hade funnit varandra. Och så … Nej, hon ville inte tro det, ville lita på honom, men vad hon med egna ögon sett kunde aldrig förbli osett. När han åter kom in i stugan vände hon honom ryggen och låtsades sova. Hon kunde inte ta i honom, se på honom, ville bara försvinna långt, långt bort.
*
På morgonen var himlen täckt av moln. De vilade lågt över öar och hav och tycktes nedtyngda av oväder. Snart bröts revor i molntäcket och över Björkö och Birka öppnades ett ljust, rödaktigt fält. Det ljusa stråket mörknade och blev till oxblodsrött. De äldre och erfarna bligade mot himlavalvet och varnade för Tors vrede, medan köpmän från öst och väst överlade om de alls skulle bege sig ut på isen. Men ingen vind och ingen snö kom, och de som talade om himlens järtecken tystades snart ned. Saluhandeln måste fortsätta, ty på denna vilade Birkas välstånd.
Det hade ännu inte börjat snöa när Jorunn vandrade ut till marknaden. Hon stannade till vid stadsporten och såg ut över fjärden. Så här på långt håll liknade marknadsplatsen en liten lantby. Köpbodar och tält var ordnade i rader utmed en rak, upptrampad snögata, och människor drog slädar efter sig av och an utmed marknadsgatan. Några kurade i sina bodar, för de större köpbodarna rymde både kistor, tunnor och eldstad. De var som små härbärgen och många långväga resande valde att bo i bodarna under marknaden.
Jorunn passerade stadsporten och gick ned genom staden. En byracka gav skall, några barn lekte i snön och på torget syntes några köpmän i livlig skärmytsling. Från skänkstugan nere i hamnen steg sång och glam.
Långsamt gick hon ut på isen. Hon frös och kände svårmodet tära på krafterna. Ännu hade hon inte återvunnit sitt inre lugn, och hon skälvde när hon tänkte på nattens möte med Erik. Hon hade trott att det som varit mellan dem falnat, men när han lagt armen om henne för att trösta var det som om det som en gång tynat åter fått liv. Erik … Nej det var bättre att glömma, att tänka på honom gjorde ont.
Hon gick förbi marknadsstånden och de enklare köpbodarna innan hon äntligen nådde faderns bod med den snidade falken ovanför dörren. Huttrande steg hon in och försökte genast få liv i elden. Så satte hon ut honungskrusen och glashalsbanden på saluhyllan vid bodluckan. När hon var färdig gick tankarna till Harald. De hade inte talats vid om det som hänt. Han hade inte bett om tillgift, och han gick undan när han såg henne. Själv fruktade hon hans närhet och oroade sig för vad som skulle hända. På morgonen efter den hemska natten hade hon sett att vapnen och alla hästarna var borta och hon förstod att Harald hade ridit iväg med bryten och några av trälarna. Skyndsamt hade hon gått med bud till Erik, viss om att vapnen snart nog skulle komma i bruk.
Jorunn öppnade bodluckan och såg ut. Bara några få köpmän syntes ute på isen, och hon ångrade sitt löfte till fadern. Gudmund hade bett henne hjälpa till med saluhandeln eftersom han känt sig opasslig, och hon hade inte förmått att neka. Men varför inte stänga boden för en enda dag? Penningar hade han tillräckligt. Jorunn suckade och lutade sig ut. Tänk om Erik hade varit hos henne nu. Hon behövde honom. Det kom en slöja för hennes ögon och hon kunde inte hålla tillbaka gråten. Tårarna föll nedför hennes kinder, och allt blev som ett vitt ljus framför henne. Förtvivlad sjönk hon ned bakom bodluckan och gömde ansiktet i händerna. Varför, ville hon skrika, varför hade det blivit så här?
Hon visste inte hur länge hon suttit avskärmad från allt, då ett ljud långt borta fick henne att lystra. Det lät som om hästar närmade sig. Hon strök bort tårarna med yllesjalen och reste sig upp. Vid strandkanten, inte långt utanför stadsporten i norr, red en grupp män ut på isen. Först gladdes hon åt att det skulle komma mer folk till marknadsstånden. Sedan såg hon. Ryttarna bar spjut och sköldar. Och hästarna … Hon flämtade till. Två av dem var från Haraldgården. En kort stund stod hon alldeles stilla, sedan blev hon klar över vad hon måste göra. Hastigt stängde hon bodluckan och kvävde elden i spisen. Med beslutsamma steg skyndade hon tillbaka in till staden.
*
Kung Björn steg av hästen och gned sina värkande händer. Fundersamt betraktade han himlen och anade lukten av oväder. Molnen var mörka och hotande, det röda vid horisonten illavarslande. Han band hästen utanför kungaboden och lämnade hirden på vakt utanför. Så gick han upp på terrassen och in i boden. Den var både längre och bredare än alla andra och hade långbord och säng med bolster. På väggarna hängde två österländska bonader. Den största, och den kungen bäst kunde lika, föreställde en samuraj omgiven av tre lättklädda kvinnor. Men denna dag såg kungen inte ens åt dem. Istället slog han sig ned på bänken och rev fundersamt i hakskägget medan han försökte tänka. På morgonen hade bärnstenshandlaren låtit honom veta att det fanns folk på Björkö som rustade. Flera kristsärkar hade beväpnat sig, hade han sagt. Kungen kunde inte tro det. Inte ville väl någon införa den nya läran med våld? Vem stod bakom sådant illdåd? Hergeir? Men han ville väl inte komma till svärdsstrid under marknaden. Att bryta marknadsfriden skulle vara till stor skada för Birka. Eller hade tron fjärmat honom från allt förnuft? Att folks sinnen var i uppror sedan påbudet om birkamynten, det visste han, men vinsten från mynthandeln tänkte han använda till Birkas bästa. Inte behövde väl någon ta till vapen för det. Och de kristna, dem hade han ju gett tillstånd att predika. Nej, Erik Bärnstenshandlare hade nog fått fel besked.
Plötsligt kastades dörren upp av vinden och snörök virvlade in över tröskeln. Kungen gick fram till dörröppningen och såg ut. Vid rikemansbodarna var handeln igång, men flera av de mindre marknadsstånden hade tagits ned. Inte många människor var i rörelse. Huttrande drog kungen ned pälsmössan över huvudet. Kanske lika bra att bryta upp, vila ut på Hovgården och återkomma till kvällningen när det var gille?
*
Gömstället var skyddat av en stor berghäll, ändå hade de fri sikt västerut. Gudmund prisade Harald för att han lyckats föra dem dit osedda. Ingen fick se dem, inte nu. Hästarna frustade och slet oroligt i remtygen. Kylan plågade dem och de tyckte inte om att stå stilla. Men Gudmund den mäktige väntade. Han skulle kunna vänta hela dagen om han blev tvungen. Detta tillfälle fick inte gå dem förbi. Storbonden sköt ut hakan och såg ut över isen. Från Björkö kunde han se ut över den vida Björköfjärden ända bort till Adelsö. Och nere på isen syntes varje bod och marknadsstånd tydligt. Förr eller senare skulle kungen visa sig. Gudmund gned sig över tjurnacken och såg sammanbiten ut. Hergeir ville ta över styret på Birka. Om detta lyckades skulle Gudmund bli hans närmaste rådgivare. Allt var väl förberett. Men Gudmund tvekade, rörde sig oroligt i sadeln. Hergeir menade att de hade Birkabornas stöd i detta. Men tänk om han hade fel och de fick folket emot sig? Gudmund rätade på ryggen och försökte slå bort de onda tankarna. Han var nog bara trött. Inte hade de något att frukta.
Harald betraktade svärfadern och märkte att något felades honom. Orolig red han fram och lade handen på hans skuldra.
”Är det inte dags nu?”
Gudmund den mäktige fumlade med remtyget och log ett undflyende leende.
”Jovisst”, sa han lågt och pekade utåt sjön. Där syntes ett litet ridande följe på väg mot Adelsö. ”Det där måste vara kungen. Vi väntar en stund, sedan rider vi efter.”
*
Kung Björn och hans män hade hunnit så långt över Björköfjärden att Hovgården redan skymtade mellan träden. Den ståtliga byggnaden låg vackert uppe på höjden med god utsikt över vattnet. Kungen var stolt över sitt bygge. Väggarna var av lerklinat flätverk, som söderut hos danerna, och vilade på balkar av starkt sveavirke. Utifrån stöttades de av snedställda stolpar som kungen låtit pryda med grinande drakhuvuden. Hergeir hade hånat honom för att han låtit träsnidaren smycka stolparna, men kungen höll före att skönhet och prakt var viktiga ting för den som härskade över andra. Folket måste ha något att vörda, och en så präktig gård som Hovgården fanns inte någon annanstans i riket.
Kungen red i sakta mak åtföljd av sina dugligaste vapensvenner. Fem man ledsagade honom, resten av hirden hade han låtit vara kvar ute på isen. Han ville visa Hergeir att marknaden inte endast var en händelse som ägde rum på Björkö och Birka. Det var hela Svearikes angelägenhet. Och kungens män fanns överallt, även om han själv drog sig tillbaka. Kung Björn manade på hästen, uppfylld av längtan efter ett horn fruktvin framför stockelden. Köld var något han aldrig kunde förlika sig med, och vintrarna framlevde han helst framför eldstaden.
Det började snöa, ett tätt och ymnigt snöfall, som gjorde det svårt att ta sig fram. De red en stund under tystnad, med nedböjda huvuden och ögonen kisande mot snön. Bara vinden hördes, en vind som tilltog i styrka. Så fanns där plötsligt ett nytt ljud. Kungen lystrade. Det lät som hovar mot snön.
Snöfallet tätnade, och Hovgården försvann bakom en vit mur av snö. Kung Björn muttrade och strök snö ur ögonen. Ljudet av hovar närmade sig. Det dunkade och mullrade som Tor själv. Snön lättade och för ett kort ögonblick syntes en grupp beväpnade ryttare. Kungen blev illa till mods. Tänk om Erik ändå hade haft rätt?
Ryttarna närmade sig hastigt, och i nästa ögonblick genljöd luften av höga rop. Ett spjut for över hans huvud och borrade sig ned i isen. Hästen stegrade sig, och kungen hade all möda att hålla sig kvar på hästryggen. Om han ändå hade låtit bli att lämna kvar hirden vid boden! De främmande ryttarna tycktes vara mångdubbelt fler än svennerna vid hans sida. Rådvill försökte han tänka ut ett sätt att fly. En gång hade han varit stark och djärv och dragit svärd så raskt som ormen högg, men nu led han av hängbuk och podager och behövde tid för både tanke och handling. Ännu ett spjut landade tätt intill honom och hästen ryggade.
”Värj er, svenner!” skrek han omtumlad och drog svärdet ur skidan. Sedan fattade han hjaltet med bägge händer och svängde vapnet framför sig. Men ingen föll för hans hand, utan istället vacklade han till så att det var nära att han glidit av hästen. Kungen tackade snöfallet för att ingen sett honom och övergick raskt till enhandsfattning.
Fienden attackerade från alla håll. Hästen träffades av ett spjut och segnade död ned. Kungen som fastnat i stigbyglarna föll handlöst, och om Oden inte varit med honom och slagit svärdet ur hans hand, hade han tveklöst blivit sin egen bane. Vimmelkantig kom kungen på fötter och grep åter efter vapnet. Helst hade han velat fly, men eftersom han inte ville höra ett kväde med sådant innehåll samlade han sig och störtade in i striden. I snöröken försökte han förtvivlat skönja vilka rövarna var, men allt han såg var böljande skuggor av ryttare och hästar. Snöfallet tilltog och isvinden bet i skinnet. Någon gick till anfall mot honom och han högg till med svärdet. Mannen stönade och sjönk ihop framför hans fötter. Kungen gav till ett förvånat utrop. Den sårade var en av de kristna som Hergeir låtit döpa. Kungen svor högt. Här hade han låtit Ansgar predika och var och en som så ville hade fått bli både frälst och döpt, och som tack hade de lagt sig i bakhåll. När näste ryttare närmade sig var kungen galen av ilska. Utan att tveka fattade han svärdet med bägge händer, åkallade Oden och högg ryttaren i foten. Visserligen hade han siktat högre upp, men det behövde ingen få veta. Nu hade kungen fått smak för strid och rusade djärvt in bland de kämpande. Fradgan dröp kring munnen, och han stred som en svampförgiftad bärsärk. Men modet lönade sig föga, fienden var talrik och tillika bättre rustad. Kungens följesman, Atle, såg allt detta och förstod att striden var på väg att sluta illa.
”Striden går oss emot, herre”, ropade han, men kung Björn stred vildsint vidare. Atle kisade i snön. Kanske kunde de dra sig bakåt och försvinna i snöröken? Om inte, skulle kungen snart få sitt banehugg. Atle satte sporrarna i hästens sidor och styrde rakt mot kungen, så böjde han sig ned och slet upp sin herre på hästryggen.
”Vad är detta?” kved kungen, men Atle svarade inte utan gav hästen fria tyglar. De hann bara några steg framåt innan hästen tvärstannade och höll på att kasta av dem bägge två. Vägen till Adelsö var spärrad. Sida vid sida, bringa vid bringa stod motståndarna, ryttare och hästar, så tätt att inte ens en svärdsklinga kunnat rymmas mellan dem.
Kungen skrek åt Atle att vända om, men fastän han kom runt med hästen, vägrade den att springa vidare. Ett tungt, svart rökmoln vällde in över isen. Kungen hostade och spärrade upp ögonen. Framför dem syntes ett spann med hästar och ett stort brinnande eldklot.
Plötsligt var allt rök och eld. Hästspannet skenade. Djuren drog en släde fylld med brinnande risknippen och tjärtunnor. Hästarna sveddes av elden och drevs vettskrämda framåt av lågorna. I vilt sken galopperade de rakt emot de kristna. Eldslågorna dånade och väldiga eldsflammor slickade ryttare och hästar. Det hördes skrik av fasa och fiendemuren bröts upp och skingrades. De kristna tog till flykten.
Gudmund den mäktige, som var säker på att kungen var omringad och nedgjord, blev helt överrumplad, och innan han hann göra något stegrade sig hästen och kastade av honom. Elden tycktes finnas överallt, den brann i kläder och mantlar och svedde händer och hår. Gudmund försökte få luft, men röken stack och brände i lungorna. Han försökte skrika, men fick inte fram ett ljud. Dyre Krist, hjälp mig, bad han tyst och vacklade vilset runt på isen. I röken sökte han efter sin häst, hans enda räddning. Fann han inte den skulle han göras ned eller tas till fånga. Men kunde han fånga in hästen och fly skulle kanske ingen ana vem som låg bakom överfallet. Plötsligt fick han syn på den, frustande och skälvande. Gudmund den mäktige repade nytt mod, lyckades fånga in den och satt upp.
”Rid tillbaka!”, skrek han med så gott han kunde och tecknade åt männen att följa honom. Men karlarna behövde ingen som manade på dem. De satte av i full galopp och försvann i riktning mot Björkö.
Kvar på isen stod kung Björn med sina svenner. Han hade sot i skägget, ena armen var svedd och han var präktigt omtumlad. Släden brann fortfarande, men hästarna hade lyckats lösgöra sig från den. Kungen satt av och gick försiktigt fram mot eldslågorna. Han gned sig över ansiktet med sotig hand och spärrade förvånat upp ögonen. Ögonen vidgades alltmer och han kunde rakt inte tro det han såg. Det som räddat honom var ingen eldsläde. Framför honom brann en gammal, gisten båt på medar.