I två dagar härjade stormen. Handeln avstannade och människorna satt frusna och ängsliga i sina hus och gårdar. På fjärden gömde ett tjockt snötäcke alla spår av det som hänt, och om det inte varit för de sårade hade ingen trott på att kungen blivit överfallen. Men nu visste man. Beväpnade kristsärkar hade försökt ta kungen av daga och i stormen hade dessutom två kristna köpmän frusit ihjäl på isen.
Det pratades i skänkstugorna och vid långborden. Hedningarna menade att det var asagudarna som hämnades på den nye guden. Andra hävdade att de gamla gudarna inte längre var starka nog för att kunna skydda stadens folk, och att man därför borde låta omvända sig. Oro och misstämning låg tung över Birka och mest beklämd av alla var kungen själv.
Kung Björn satt moloken ute på Hovgården och stirrade in i väggen. Han var ännu tagen av överfallet och ondgjorde sig över de två köpmän som blivit borta på isen. En vintermarknad skulle vara glädje och gamman och göra köpmän rika, inte föra med sig sorger och elände.
Kungen jämrade sig ynkligt och tyckte synd om sig själv. Till det som var illa för Birka kom hans egna bekymmer. Handelsmännen hade vägrat att bruka birkamynten. De hade samlat ihop dem i två stora tunnor som de under stort tumult ställt utanför Hovgården. Köpmännens missnöje oroade kungen. Inte ville han ha dem mot sig. Det var de som hade pengar. Myntningen var illa förberedd, det var sant. Han borde ha sett till att få med sig köpmännen från början. Nu gällde det att återvinna deras förtroende. Kungen fortfor att ömka sig. Till allt annat elände kom att han hade förlorat sin österländska slavinna i brädspel och drabbats av en fruktansvärd tandvärk. Varför kom olyckor inte en och en, varför skulle de alltid drabba på en gång och i samma stund?
Det ilade och högg som kortsvärd i tanden och kungen tog sig missmodigt om käken. Tandvärk istället för banesår. Kanske borde han ändå vara glad att han överlevt slaget på isen. Men olusten gnagde. Varför hade kristsärkarna rustat? Hade han inte blotat tillräckligt åt gudarna, eller hade deras ovilja mot den nye guden satt honom i sådan olycka? Kungen vaggade sakta i stolen och kramade hårt om armstödet. Felet var Ansgars. De nya lärorna hade skapat ofrid bland folket och vilselett dem. Och hade det inte varit för Erik och hans list med eldsläden, hade kungen själv mist livet.
Men i detta hade gudarna varit med dem, och kungen såg både järtecken och varsel i det som hänt. Envar med tanken i behåll kunde själv se att kungen överlevt och att kristsärkarna förlorat. Nog borde väl folk ta lärdom av detta och hålla sig till den gamla tron? Inte kunde han vara mycket värd den där Vite Krist när hans egna, nydöpta undersåtar miste livet innan dopvattnet ens hunnit torka på huvudet. Köpmännen som frusit ihjäl var bland de första som Ansgar låtit döpa, då innan Hergeir fått sitt dop. Hergeir? Var det han som stod bakom överfallet? Hövitsmannen? Ja, vem skulle det annars vara? From var han över måtta, och hade han inte sagt att han ville låta kristna hela Birka? Hängivenheten var så stark att han önskade att alla skulle dela hans tro. Sådana män var ett hot mot kungen och den rådande ordningen.
Kungen muttrade och knäppte iväg en lus från byxlinningen. Hur skulle han bäst ta sig an styresmannen därborta i Birka? Med makt och dyrbara skänker? Eller skulle han ända hans liv i galgen? Kanske var det bäst att spärra in honom? Kungen kliade eftertänksamt sitt lusbett och funderade. Tog han Hergeir av daga skulle han få köpmännen i Birka emot sig. Det var inte tillrådligt. Fet och mätt man strider inte. Bäst skulle Hergeir kanske blidkas om han utsågs till kyrkans överhuvud efter Ansgar, och därtill fick rikligt med silver till sin kyrka. Vad hade han då att strida för? Det var kanske en utväg?
De många tankarna gjorde kungen trött, och efter en stund somnade han. Han vaknade inte förrän senare på eftermiddagen då en av svennerna steg in och meddelade att han hade besök. Yrvaken blickade kungen åt dörren till och erinrade sig motvilligt att han låtit skicka efter Torulf Lusskägg, tandutdragaren. Tandvärken som plågat honom natten innan kom över honom igen, och huvudet blev åter fullt av dystra tankar. Visserligen var Lusskägg en vänlig man, men kungen var rädd om sina tänder. Han visste att kvinnfolk inte tyckte om tandlösa karlar, och med gluggar i munnen visslade det så ovärdigt om sje-ljuden när man talade.
”Räcker det inte att läsa över tanden?” undrade kungen ynkligt när Lusskägg kom in.
Torulf Lusskägg, som var en stor och kraftfull karl, skakade på huvudet och bad kungen gapa stort. Sedan böjde han sig ned över kungamunnen. En stank av mjöd och gammal fisk slog emot honom.
”Hmm”, mumlade Lusskägg och kände med fingret på tanden. Den var skrovlig och vass som en eldsprucken sten.
”Aaaj”, skrek kungen högt, som om någon stuckit honom med svärdet.
”Ser illa ut det här, ers nåd”, sa Lusskägg och lade sin starka arm runt kungens hals. ”Det blir nog ändå bäst utan tand.”
Vid dessa ord tog han upp en liten kniv och skar runt den onda framtanden. Sedan tog han fram en tång som smeden haft mycket arbete med och klämde till. Det knakade i kungakäften och kungen skrek.
”Jaha, här är den”, sa Lusskägg och höll upp en maläten bete som sett bättre dagar. ”Nu ska ock det onda försvinna.”
”Den där tången var nog till hästen”, grymtade kungen surt och sträckte uppfordrande fram handen. Torulf Lusskägg hade alltid med sig något starkt att dricka och kungen behövde skölja gapet ordentligt. Beor, fruktvinet, hade den styrka som krävdes.
”Jag har hört att Ansgar tänker ha möte på Hergeirs gård”, sa Lusskägg och torkade av blodet från tången. ”Han är rädd att de nydöpta ska avsäga sig sin tro efter det som hände på isen.” Lusskägg lade ifrån sig verktyget och räckte kungen en kanna fruktvin.
”Jaså?” sa kungen och lystrade. ”Så munken tolkar inte varsel och tecken. Det gick illa för kristsärkarna ute på isen. Jag hade gett mig av om jag vore han.” Kungen tog en klunk av vinet och smackade belåtet. Drycken smakade som den skulle.
”De tycks vara ett tåligt släkte, de kristna”, fortsatte Lusskägg och kastade en ängslig blick åt kannan till. Inte tänkte väl kungen dricka allt? ”Men hur ska folket veta vem de ska tro på?” sa han tankfullt. ”Olyckor tycks drabba både hedningar och döpta.”
”Inför högre makter är vi alla små”, genmälde kungen filosofiskt.
”Men ska vi bli vid det gamla eller ta till oss det nya?” frågade Lusskägg tvehågset.
”Ja, själv blotar jag helst till Tor och Frej och har det bra,” mumlade kungen och kände med tungan där framtanden hade suttit. Gluggen var stor. ”Fast”, tillade han eftertänksamt, ”Vite Krist är stark, i Frankerriket tror nästan alla på honom. Har han en gång kommit hit lär han stanna. Hans irrläror drar man inte ur folk så lätt som en tand.” Kungen tystnade och såg dystert framför sig. Så höjde han kannan, lutade sig bakåt och svepte fruktvinet i ett enda drag. Lusskägg såg olyckligt på när allt vin försvann i kungens gap, och gick sedan moloken mot dörren. Nästa gång måste han komma ihåg att ta med sig muggar.
*
Jorunn såg sig tankfullt om i storstugan. Vid eldstaden brann det under kitteln och luktade svagt av rovor. Köttet låg färdigt att stekas. De var väl försedda på Haraldgården och varken spannmål, kött eller fisk fattades dem. Kanske borde hon vara tillfreds? Men mörka skuggor vilade under hennes ögon.
Vid dörren stod vävstolen tom och spinnrocken var utan ull. Hon orkade inte karda, inte spinna – inte ens hushållet mäktade hon med. Rovor, kött eller fisk i grytan, hon gitte inte rådbråka sinnet. Före bröllopet hade hon varit duktig i hushållet, och mycket annat med. Hon hade hjälpt till med både sådd och skörd, vävt, sytt bårder och trätt pärlhalsband. Hur snabbt och säkert hade inte händerna fogat samman pärlor till färggranna smycken, och hur vant hade inte fingrarna löpt över linne och ylle. Men nu låg allt orört.
Trött hämtade hon bordsskivan och bockarna och lade ut glättbrädet och den ostrukna sjalen på bordet. Sedan började hon långsamt gnida glättstenen mot tyget. Det vackert snidade brädet i valrossben hade hon fått av Harald till bröllopet. Bröllopet? Åh, vad hon ångrade att hon gett sig in på det giftet. Men inte hade hon kunnat veta att han skulle förändras så? Jorunn pressade ihop läpparna och försökte hålla tillbaka gråten. Nu levde hon med en främling, en sluten själ som inget sa, och som såg på henne med svarta och misstänksamma ögon. Inte ens när han kom tillbaka från isen med svedda kläder och svärdshugg i armen, hade han låtit henne få veta vad som hänt. Han tycktes ha slutit sig för alltid. Eller visste han mer än han lät henne ana? Skrämd tänkte Jorunn på hur hon låtit tungan löpa. Allt hon sett och hört hade hon berättat för Erik. Tänk om Harald fick reda på … nej, det var bättre att glömma.
Jorunn gned glättstenen fram och åter och försökte släta ut sjalen. Harald och fadern gick Hergeirs ärenden, det hade hon förstått. Och hövitsmannen hade i sin tur gått samman med de rika köpmännen i Birka. Tillsammans hade de försökt störta kungen. Hon önskade att hon inget sett och inget hört och ängslades över hur hon själv förfarit. Men när hon sett en skara ryttare följa efter kungen hade hon varnat Erik. Förblindade av sin tro ville de kristna införa den nya läran med våld, fast de bara hade en liten del av folket med sig. Maktlystna och självrådiga satte de sig över det egna landets lagar. Sådant kunde hon inte tåla. Och Erik – en man som samarbetat med kungen – honom skulle de säkert döda. Nej, hon hade inte haft något val, hon hade varit tvungen att förråda dem. Men om någon fick reda på att hon varnat Erik, då …
Jorunn vek ihop sjalen och bet på nagelbanden så att de blödde. Hon måste vara på sin vakt och inte lita på någon.
*
Det gamla huset med halmtak svankade under den tunga snön. Vit rök steg ur lyrhålen och bakom fönsterluckan lyste ett gult, matt sken. Inne i stugan sprakade det från eldstaden och vid tvärväggen brann en oljelampa. Den stod stadigt nedstucken i jordgolvet bredvid Tostes bädd.
Erik satt tyst och vaggade barnet. Han hade lagt ned stor möda på att snickra en hög och ståtlig vagga till pojken. Den var i fur, snidad i kortändan och gungade duktigt på djärvt böjda ändträn.
”Du gör barnet sjösjukt”, muttrade Estrid vid sin sömnad borta i kubbstolen.
”Ska barnet i viking är det bäst att han vänjer sig tidigt”, sa Erik leende.
”Dina barn må du ta i viking, men Toste är mitt barn.” Estrids röst var kärv och hennes ögon utan glans.
Erik tystnade. Varför hade det blivit så här? Bara några dagar tidigare hade hon skrattat. Den ro och frid de funnit hos varandra var plötsligt borta. Erik stillnade vaggan och stirrade ut i rummet. Felet var hans. Mötet med Jorunn hade förvirrat honom. När han åter sökt Estrid var hon annorlunda, och famntagen mellan dem var utan den varma ljuva känsla som funnits där tidigare. Och det han sa om kärlek lät bara falskt och klumpigt.
Också Estrid märkte det och stötte honom ifrån sig. Hon hade hoppats att han skulle säga något, berätta om mötet med Jorunn eller be om förlåtelse. Bara inte låtsas som intet, som om Jorunns besök den där natten varit utan värde. Vid fönsterluckan hade Estrid själv anat, nästan känt, den spänning som funnits mellan dem.
Att de varit trolovade tidigare visste hon, men hon hade trott att det inte var något att bry sig om eftersom det låg så långt tillbaka i tiden. Ändå hade Erik blivit så sär efter det där nattliga mötet. Och det föreföll som om han mött Jorunn flera gånger sedan dess. Men när hon hade talat med Erik om detta, gav han undvikande svar och ville inte låta henne få veta något.
Besviken hade hon slutit sig. Det som funnits mellan dem fanns inte mer. Hon förstod det inte, hade så innerligt trott på deras vänskap och kärlek. Men nu?
Erik var inte glad åt det som blivit mellan honom och Estrid, men Jorunns kraft var stor. Hon hade tytt sig till honom och förrått sina närmaste för hans skull. Jorunn var den kvinna han egentligen tänkt dela livet med. Stackars Jorunn, hon behövde honom nu.
Men han kunde inte dela det som hänt med Estrid. Det Jorunn gjort kunde han inte berätta för någon, inte ens för kvinnan i sitt eget hus … Det löftet hade han gett. Om Jorunns svek uppdagades, skulle hon få plikta med livet.
Erik tänkte också på Harald, brodern. Hur hade han kunnat bära hand på Jorunn? Han hade varit våldsam som liten, men Erik hade trott att det hört barndomen och ungdomen till. Själv hade han alltid önskat sig en broder som var vän och bundsförvant, en han kunde hålla av och lita på. Istället var de två bröderna som öar åtskilda av bråddjupt vatten. Efter bröllopet hade de inte talat med varandra. Och nu, nej, nu fanns inte ens hopp om återförening. Det enda som återstod var hat.
Erik drog upp veken i oljelampan och såg på barnet. Tostes ögon var mörka och vackra, det svarta håret böljade mjukt kring huvudet. Om Erik hade gift sig med Jorunn, hade de kanske fått ett barn som liknade Toste. Ett leende glänste till i hans ögon och han smekte den lille över kinden. En gång hade han frågat Estrid vem som var far till barnet, men hon hade vägrat att svara. Toste liknade henne inte så mycket, men ändå fanns det något han tyckte sig känna igen. Förr eller senare lät hon nog honom veta.
Erik suckade tungt. Om ändå han och Estrid kunde finna tillbaka till varandra. Han kunde inte vara utan henne; hennes ljusa skratt, hennes klokhet, värme och omtanke. Han behövde henne. Alltid var hon redo att hjälpa honom. Han log vid tanken på eldsläden. När Estrid fått höra att de kristna rustade, hade hon satt sig med Erik och smitt planer. Kungen måste varnas och själva måste de också vara på sin vakt, menade hon. I staden ryktades det om att Erik gick kung Björns ärenden. Om kungen röjdes ur vägen skulle säkert flera av hans handgångna män dödas. Därför måste de göra allt för att undsätta kungen. Medan de språkade kom Erik att minnas vad han fått se i Särkland. Där hade han bevittnat ett anfall på en grupp kazarer. För att försvara sig hade kazarerna sänt en brinnande släde in bland fienden. Stor förvirring uppstod och trots att fienden var mångdubbelt fler hade de tagit till flykten. När Estrid hörde detta lutade hon sig fram och sa med ett muntert skratt:
”Erik Bärnstenshandlare, vad ska du med släde till? En båt rymmer mer bränne och en nävanyttig karl som du sätter enkelt medar på den. Lyckades det för kazarerna, ska det väl lyckas för oss.”
Snemuns gamla snipa fick duga och tillsammans med kamraten gjorde de i ordning tjärtunnor och risknippen. De var klara i gryningen. När Jorunn några timmar senare varslat om ryttarna som följde efter kungen, spände de för hästarna och red efter. Erik smålog lite för sig själv. Tillsammans med Snemun hade han och Estrid lyckats rädda kungen. Och Jorunn – utan henne hade det inte gått. En dag skulle han kanske kunna berätta för Estrid. Både Estrid och Jorunn hade bistått honom, två kvinnor som stod honom nära. Varför kände han då sådan oro? Borde han inte vara lycklig och tillfreds? Eller hade deras kärlek blivit för mycket för honom, snärjt honom, när han egentligen ville vara fri? Var det rentav deras värme och tillgivenhet som tyngde honom? Plötsligt var det som om han ville vara ifred för dem båda.
Du hugger väl, en man som du skulle vi behöva i vårt skeppslag. Erik mindes köpmannens ord från marknaden. Med ens kändes det kvalmigt och trångt inne i stugan. Han reste sig och gick mot dörren. Estrid såg frågande på honom. Han log hastigt, mumlade en ursäkt och försvann ut.
*
Brunnssvingeln knirkade när trälen tog upp vatten, annars var det tyst. Människorna som samlats på tunet stod tätt tillsammans, huttrande, väntande. Ovädret var borta och hövitsmannens gård täckt av snö. Ansgar hade ännu inte börjat tala.
Det hade gått tre dagar sedan Hergeir kallat honom till sig och berättat vad som hänt. Kristna våldsmän hade anfallit kungen och två nydöpta köpmän hade blivit borta på isen. Nu hade de som låtit vattenösa sig drabbats av tvivel. Som kejsarens utsände och Guds företrädare på Birka, var Ansgar den ende som kunde lugna dem. Därför ville Hergeir att han skulle tala till den kristna menigheten. Ansgar knäppte händerna och såg oroligt ut över tunet. Visst tänkte han predika, men det skulle bli svårt. Witmar lutade sig fram.
”Minns vad jag sagt dig: en god gärning, ett Herrens under eller omtanke om de svårt drabbade. Endast sådant kan trösta eller övertyga dem som tvivlar”, viskade han och lade handen på Ansgars skuldra.
”Herren är med mig”, genmälde Ansgar kort. Han tyckte inte om klosterbroderns förmaningar, han ville helst handla efter eget huvud.
”Men vet, om du behöver mig finns jag vid din sida”, fortsatte Witmar blitt. ”Detta kan bli svårare än du tror.”
”Ja, ja”, svarade Ansgar undvikande. Så stod han stilla en stund och tänkte över vad han skulle säga. Därefter lyfte han huvudet mot himlen och bad den Högste om hans välsignelse.
Värdigt och med rak rygg steg han upp på den vagn som Hergeir låtit ställa fram åt honom. Ansgar hade själv bett om den. När han talade ville han stå ovan folket såsom Gud stod över dem alla. Ansgar höll ut händerna och vädjade om tystnad.
”En svår olycka har drabbat oss. En bärsärk och ogärningsman har sökt röja kungen ur vägen”, började han. ”Detta är ett illdåd, en vansinnigs verk.” Han gjorde en kort paus för att låta orden sjunka in och höjde sedan rösten. ”Illgärningsmän finns i alla länder och i alla trosläger, men ens tro får aldrig rättfärdiga våld”, fortsatte han. ”Därför fördömer jag detta nidingsverk – jag, liksom hövitsmannen och alla ni som samlats här. I Birka ska både hedningar och kristna leva tillsammans och ha glädje av varandra. Ingen ska dräpa den andre.”
Gudmund den mäktige stod lite avsides och dolde ett slugt, förnöjt leende. Gud ske pris. Ansgar tycktes inte ana vilka som stod bakom överfallet. Istället hade Hergeir använt munken i sina egna syften för att lugna de tvivlande. Hövitsmannens klokhet gladde Gudmund, han behövde Hergeirs stöd.
Själv var han fortfarande upprörd över händelserna på isen, och varje dag tackade han Gud för att han kommit undan oskadd. Och detta utan att någon hade lagt märke till honom. Gud ske pris, Gudmund den mäktiges namn skulle aldrig kunna knytas till överfallet. Stormen hade förstört alla spår och männen hade till och med fått med sig de sårade när de ridit tillbaka in till staden. Bakhållet var således inte fråga om ett uppror mot kungen. Nej, dådet hade utförts av en ogärningsman, eller bärsärkar. Det var den förklaring som folket helst ville höra. Och sanningen? Ja, den skulle helst bli kvar i det fördolda.
Gudmund såg upp. Ansgar talade inte, höll bara händerna tyst framför sig. Blicken var mörk och fast, kroppen lätt framåtböjd. Folkhopen väntade, trampade otåligt.
När Ansgar märkte att tystnaden ökade spänningen, väntade han ännu en stund innan han åter tog till orda.
”Efter illdådet frös två kristna köpmän ihjäl på isen. De gick vilse i stormen. Tro inte att det var Tors vrede eller de gamla gudarna som hämnades. Det är vi själva som dragit denna olycka över oss. Vi har inte varit starka nog i tron. Vi har inte odelat lagt våra liv i Herrens, den Högstes, händer.”
Mummel utbröt, folkhopen sorlade, ansiktena som vändes mot honom var fulla av tvivel. Ansgar kände hur kinderna fick färg, och hur orden gav honom kraft och drev honom framåt.
”Ni ska inte tvivla på Gud den Allsmäktige. Han hjälper var och en som har tillit till honom. Men ni måste vara kraftfulla i er tro. Det är inte nog att låta döpa sig. Ni som vigt ert liv åt Gud måste gå samman och skapa en kristen församling här i Birka. Först då kan Herren se att ni menar allvar med er tro, och att ni är villiga att lämna de gamla gudarna.”
Hergeir lyssnade belåtet. Ansgar hade förmågan att tala till folket så att de förstod. De kristna behövde någon som stöttade dem i denna svåra stund, och munken var med dem och gav dem hoppet åter. Hergeir log förnöjt. Munken – Guds och kejsarens utsände – skulle rädda dem alla.
Ansgar såg tyst på dem som samlats på tunet. Där stod Hergeir, hövitsmannen, Gudmund den mäktige och flera köpmän han kände igen, och där fanns även stora skaror av husfolk och trälar. Minst tvåhundra gamla och unga hade samlats på det stora tungärdet. Ingen av dem fick gå därifrån utan att vara fast övertygad i tron.
Ansgar gjorde en nästan omärklig rörelse åt Hergeir till. Hövitsmannen försvann och återkom efter en stund med en kittel, omvärvd av rök och eld. I botten låg brinnande kol. Ett sus av förväntan gick genom församlingen. Ansgar vände sig till Hergeir och nickade stilla. Hövitsmannen tog kitteln i skärdingen, vände på kärlet och lät sedan glödkolen rinna mellan Ansgars händer.
Kolen kändes som vassa stenar mot handflatorna, men Ansgar rörde inte en min. Han var som i trans. Ingenting fick förstöra hans mission, intet uns av tvivel fick sprida sig bland de församlade.
”På samma sätt som Herren håller sin hand över mig, kommer han att hjälpa er”, stötte han fram, medan de svarta glödande kolen fräsande föll mot marken. Därefter höll han upp sina händer. Alla kunde se att han inte var bränd.
Ansgar sänkte armarna mot marken. Så hade han sagt allt det han ville säga och visat med handling det han inte förmått med ord.
Folkhopen stod kvar, tagna av undret som skett inför deras ögon. Inget tvivel, inga glåpord hördes. Ansgar förstod med ens att han hade segrat. De kristna var med honom och skulle inte svika honom. Snart skulle de gå samman i en egen församling och då skulle han, en munk från klostret i Corbie, ha skapat den första kristna församlingen i Svearike. Ett leende glänste till i hans ögon. Kejsaren skulle säkert belöna honom rikligt.
När människorna dragit sig tillbaka dröjde Gudmund den mäktige kvar. Han inväntade Hergeir och följde sedan med honom in i huset.
De slog sig ned vid långbordet i hallen och husfrun kom in med mjöd. Gudmund väntade tills hon gått ut och sa sedan:
”Än vet ingen att vi låg bakom överfallet. Det är vår stora lycka.”
”Nej, det är inte sant.” Hövitsmannen skakade på huvudet och strök eftertänksamt handen över huvudet. Det tunna grå håret var blött av snön. Han suckade och drog djupt efter andan innan han fortsatte. ”Någon måste ha känt till våra planer. Någon som var redo att försvara kungen.”
”Med en eldsläde”, sa Gudmund hånfullt.
”Just det, en eldsläde, men hur var detta möjligt?”
Gudmund flätade händerna i varandra och tjurnacken antog en blossande, röd färg. En eldsläde?
”Någon kanske såg striden och kom till kungens försvar”, föreslog han tvehågset.
Hergeir riste på huvudet.
”Såg något? I det ovädret? Nej!” Hövitsmannen drämde ilsket handen i bordet. ”Någon måste ha vetat om våra planer och ridit efter er. Bara så kan det ha gått till.”
Gudmund satt tyst, olustig till sinnes och med en gnagande oro inombords. Hergeir hade rätt, ingen annan än den som kom mycket nära kunde ha sett dem. Dessutom, eldsläden måste ha tagit tid att göra i ordning.
”Men vem kunde känna till bakhållet?” stammade köpmannen förvirrad.
”Ja, båten med bränne lär höra till Snemungården”, svarade Hergeir kort.
”Båt?”
”Ja, det var en snipa på medar, inte en släde som du sa. En av fiskarna nere i hamnen kände igen resterna av stäven. Han sa att båten måste vara Snemuns, storbonden uppe på sluttningen.”
”Men vem som helst kan ha tagit hans båt”, invände Gudmund och såg tvivlande ut.
”Det är sant”, instämde hövitsmannen strävt och lutade sig tungt fram över bordet. ”Men det måste vara en som är känd för att gå kungens ärenden.” Hergeir tystnade och männen drack sitt mjöd i stillhet.
Gudmund tömde bägaren och önskade sig bort. Om han bara inte låtit sig överraskas av eldsläden. Nu hade en släde, nej, en gammal båt, gäckat dem allesammans. En båt? Plötsligt klarnade hans tankar och han upphävde en låg vissling.
”Jag tror jag vet vem vi letar efter”, sa han plötsligt. ”Det är en kungatrogen skeppare som känner Snemun.” Gudmund såg ivrigt på hövitsmannen.
”Är du säker?”
Gudmund nickade.
Hergeir såg stadigt på honom, och de små vassa ögonen drog ihop sig till springor. Så harklade han sig, men rösten var ändå tunn och hes när han sa:
”Du får med dig några av mina män. Se till att röja honom ur vägen!”