”Jag har tänkt på vad du sagt mig”, sa Ansgar några dagar senare till Witmar.
De satt på var sin pall i köpmanhuset med näten framför sig. Hallen var mörk och kal, och bara ett svagt ljussken syntes från härden. Klosterbröderna delade härbärge hos köpmannen, och de knöt nät och åt ofta sina måltider tillsammans. Då och då hjälpte de även varandra med undervisningen i kyrkan.
Ansgar reste sig och gick fram till eldstaden. Tankfullt rakade han om i glöden. Eldstaden var stor och höll dem varma, men det drog kallt om ryggen.
”Ja, jag har grubblat”, fortfor Ansgar och lade några vedträn på glöden innan han åter gick och satte sig.
”Såå?” genmälde klosterbrodern spörjande.
”Du talade med mig om goda gärningar, att den som vill förkunna Guds lära måste göra gott för att övertyga andra.” Ansgar gjorde en kort paus och knöt färdigt öglan i nätet. ”Det är sant, men det blir inte lätt. Minns att sjörövarna tog alla våra kistor, gåvorna till kungen, allt vi ägde.”
”Ja, vi får vara glada att vi kom undan med livet. Se här”, sa Witmar och höll fram benet så att ärret efter svärdshugget blottades.
Ansgar såg med avsmak på den röda huden.
”Ja, men vår Herre var med oss”, fortsatte han allvarligt, ”och här i Birka har jag troget tjänat honom. Jag har levt ensam och fattig, som innanför klostermurarna i Frankerriket. Jag har fastat och förkunnat Herrens bud, och näten som jag knutit under mina böner, har jag skänkt till hedningarna. Vad mer vill du att jag ska göra?”
”Den glödande kolen stärkte många i sin tro. Bara den som är utsänd av Gud klarar sådan smärta. Men du måste be fler böner och ge större allmosor.”
Det blev tyst, endast händernas flykt över näten anades i rummet.
”Sjörövarna”, utbrast Ansgar plötsligt, ”plundrade mig inte på allt. Se här!” Han visade upp sitt silverkors i den långa kedjan runt halsen. ”Detta silver kan kanske hjälpa mig att göra sådant jag alltid drömt om.”
Witmar såg upp och betraktade korset.
”Var inte resan till hedningarna din stora dröm?” frågade han sedan.
Ansgar log lite.
”Att förkunna Guds ord bland hedningarna är något jag gör för Kristi namns skull. Och för var och en jag vinner för Herren känner jag den största lycka. Men min dröm är att öka skaran av troende, tills alla i norr blivit kristnade. Och för att nå dit måste jag göra trälarna fria.” Han tog av sig kedjan med silverkorset och höll den framför ögonen på Witmar. ”Se här! Med silvret i denna kedja ska jag köpa Öyvind fri. Förstår du?”
”Tänker du friköpa bronsgjutarens pojke?” utbrast Witmar.
”Ja”, svarade Ansgar och hans ögon glödde. ”Öyvind är son till en sjuk änka. Fadern är död och bronsgjutaren har tagit pojken i sin tjänst som träl. Men Öyvind har ont av röken och vill helst slippa arbetet i verkstaden.”
Witmar upphörde med sitt arbete och såg eftersinnande på Ansgar. Redan i Corbie hade han hyst aktning för sin klosterbroder. Nu steg hans beundran. Nog för att Ansgar var både envis och egensinnig och ibland gjorde alltför mycket för egen vinnings skull. Men inom honom fanns också förmågan till omsorg om andra.
”Med några länkar av silverkedjan kan jag betala för Öyvind”, fortfor Ansgar ivrigt. ”Sedan kan han ständigt vara med oss i kyrkan, tjäna som korgosse och delta i undervisningen.”
”Det är en god idé. Och vi kan friköpa fler unga pojkar och uppfostra dem att tjäna Gud. Det är en god gärning för Kristi sak”, föll Witmar in.
”Och så kan dessa våra söner föra det kristna arvet vidare.” Ansgars ögon strålade och han gick fram och omfamnade Witmar. Hans mission skulle fortsätta långt efter hans eget liv på jorden.
Några veckor senare var Öyvind fri. Pojken sökte genast upp Ansgar och föll på knä framför hans fötter. Hans högsta önskan var nu att få tjäna Ansgar. Och i staden löpte talet om hur munken låtit friköpa trälen. Efter den dagen kom mer trälfolk än någonsin tidigare till Ansgars predikningar, och bönder och hemmansägare oroade sig mycket över detta nya. Trälarna utförde det tunga arbetet på gårdarna och i verkstäderna. Vad skulle hända om de blev fria?
*
Våren kom tidigt det året. Kort efter marknaden bröt isarna upp, och värmen frätte bort snön från marken. Himlen var hög med ljusa skyar, och solen glittrade blek och kall över Björköfjärden. Det var tomt och ödsligt utmed stränderna, bara i vattnet nedanför borgberget syntes fiskare lägga ut nät.
Innanför stadsporten var det liv och trängsel. Här och där syntes folk skynda mellan hus och bodar, och då och då skallade höga rop när hästdragarna försökte ta sig fram. Kärror knarrade, hästar frustade och på träläggningen stojade barn bland tunnor och bråte. Plötsligt öppnades en lucka ut mot gatan och gårdagens avfall stänkte mot huset. En köpman i grön vadmalsrock sprang snabbt åt sidan och svor högt när han såg de våta fläckarna på tyget.
Vid brunnssvingeln ute på torget hämtade några kvinnor vatten. De pratade och skrattade medan barnen otåligt hängde i deras kjolar. En av kvinnorna löste upp sin klut och lät solen glänsa i håret. Hon stod tyst med ansiktet vänt mot vårsolen. Spännbucklorna vid barmen blänkte.
Några kvarter bort bar trälar i vita skjortor halm och gödsel mellan stall och uthus och nere i hamnen hördes rop och skratt från skepparna vid sina båtar. Repslagarna splitsade nya rep, tunnbindaren lade sista handen vid tunnstavarna och långt borta från skänkstugorna trängde sorl och glam. Det doftade vår och tjära.
Utanför stadsporten låg marken bar och fuktig, i norr dröjde några snöfläckar ännu kvar. Träden lyste i violett och fjolårsgräset låg gult och platt på sluttningarna. I utmarkerna syntes människor röja åkrar och betesmarker, andra stod böjda över stängsel och redskap.
Vid en kavelbro, inte långt från Snemuns gård, låg en djup sänka. En man med båge och pilkoger vandrade sakta över bron och in bland snåren. Då och då stannade han som för att lyssna, men fortsatte sedan sin vandring. Han hade vinden i ryggen och täta snår och buskar hindrade honom från att se mer än några famnar bort. Hans sinnen var slutna och tankarna långt borta. Annars hade han kanske upptäckt männen som red före honom in i snårskogen.
Marken var blöt och sank, och här och där fanns fortfarande djupa vattensamlingar efter vinterns snö och is. Erik stannade, gled sedan tyst fram mellan träden för att inte skrämma djuren. Skinnskorna sjönk ned i dyn, och han drog sig upp mot torrare mark. Tyst vek han undan grenar och buskar. Han gick med mjuka, fjädrande steg och pilkogret i hjortskinn kändes lätt. Några fåglar sjöng, annars var det stilla. Han hade jagat i över en timme utan att ha fått något byte, men det bekymrade honom inte. Han gick här för att skingra sina tankar. Jorunn och Estrid var ständigt i hans medvetande, och han behövde en stund för sig själv.
När han gått en stund lade han märke till färska avtryck på marken. Det var spår av hästar. Varför hade någon ridit här istället för på stigen? Erik stannade och såg sig omkring. Hade någon sett honom ta den här vägen?
Bäst att vara försiktig. De som velat döda kungen, ville säkert åt hans anhängare. Erik stod alldeles stilla. Sänkan löpte i en vid båge. I den del som löpte inåt ön, kom berget i dagen. Där fanns ett klippöverhäng mellan två bergssidor som bildade en skyddande grotta. Där skulle han kunna gömma sig. Ljudlöst smög han ditåt, men … Om han kunde gömma sig där, då kunde också andra göra det. Tänk om … Kroppen spändes, musklerna rörde sig under huden. Snabbt drog han sig bakåt och närmade sig klippan bakifrån. Med pilen på bågen väntade han och lyssnade. Allt var tyst. Han såg sig om på marken och trevade efter något att kasta. Fingrarna slöt sig runt en sten. Han dröjde, men slängde sedan stenen rätt utanför klippskrevan. Lyssnade, hörde inga ljud. Länge satt han tyst, innan han slungade en ännu större sten, som studsande for nedför berget och med en dov duns föll ned på marken. Det hördes ett vinande ljud, och i nästa ögonblick trasades luften sönder av pilar.
Erik hukade sig och väntade. Han anade ljudet av hovslag och hörde hur en grupp ryttare försiktigt närmade sig. Han såg ut över klippkanten. Först red Gudmund den mäktige, därefter Harald med sina huskarlar. Harald och Gudmund! De odjuren hade lagt sig i bakhåll. Allt hat som byggts upp inom honom riktades nu mot männen nedanför. Gudmund, den uslingen, hade berövat Erik hans trolovade och gjort att han fått sin egen bror till fiende. Dö för svärdet skulle han! Och den nidingen hade värre dåd än så på sitt samvete. Köpmannen hade försökt döda kungen och ta makten med våld. Och nu hade han lagt sig i ett simpelt bakhåll. Om han åtminstone hade varit karl nog att utmana honom till holmgång!
Erik spände bågsträngen, siktade noga, tvekade och sänkte bågen igen. Den självgode rikemannen där nedanför var Jorunns far. Inte kunde han skjuta honom i lönndom. Nej, tjurnacken skulle kämpas ned på ärbart sätt i tvekamp. Erik reste sig upp och skrek.
”En ogärningsman som du vill jag inte ödsla pilar på. Men jag utmanar dig till holmgång.”
Gudmund snodde runt och gav till ett rop.
”Där är han, hednahunden.” Gudmund höjde spjutet och ett hånleende spreds över det buttra, fyrkantiga ansiktet.
”Holmgång? Nej, inte är du värd en tvekamp. Du dräpte min träl och försöker stoppa kristendomen. För det måste du dö.”
Erik stod lugnt kvar.
”Att jag är emot den nya läran är inte din sak. Än finns ingen lag som bestämmer tron i Birka. Och Sote. Ja, han var från din gård – bakhåll och dråp i lönndom har samma smed. Det var väl du som lejde honom. En niding är du och som niding ska du dö. Men du är kanske för feg för holmgång.”
”Håll din tunga, fähund. Ogärningsman är jag inte, och detta har du bett om.” Gudmund böjde armen bakåt och i ett väldigt kast slungade han iväg spjutet.
Erik såg handrörelsen och hann kasta sig åt sidan. Han rullade runt och kom upp i knästående. I nästa rörelse spände han bågen och sköt iväg pilen. Gudmund skrek till och föll svårt sårad till marken. Erik tog fram en ny pil, men Harald var snabbare. Han hade redan ställt sig framför den fallne. Erik sänkte bågen. De bägge bröderna såg tysta på varandra, dröjde med vapnen. Erik handlade först, höjde bågen och sköt pilen rätt upp i luften. Sedan vände han sig om och började gå tillbaka till gården. Harald tvekade, men tog sedan sats och slungade sitt spjut efter honom. Det flög i en vid båge och landade snett framför fötterna på brodern. Erik tog upp det, vägde det i handen och slängde det åt sidan. Harald svor och ångrade att han inte kastat spjutet tidigare.
*
Hela natten vakade Torhild och Harald vid Gudmund den mäktiges sida. Vid midnatt kom han till sig.
”Om min stund är kommen och Gud så vill, måste jag dö”, flämtade han. ”Men då har jag mycket att önska.” Hans andedräkt kom och gick i djupa tag och det var tungt för honom att andas. ”Torhild”, sa han trött, ”du vet att Harald varit som en son för mig – den son vi aldrig själva fick. Nu vill jag att han ska föra vårt arv vidare. Storstugan med uthus, verkstäder och grophus vill jag ska förbli i din vård. Men marken och husen på de andra gårdarna vill jag ge till Harald.”
Hans röst mattades och blicken falnade. Harald såg förvirrat på Torhild. Kunde Gudmund verkligen göra så mot sin hustru?
Men Torhild tycktes enig och tog Gudmunds hand i sin. Det var som om hon var nöjd med detta och lättad över att inte behöva styra Gudmunds väldiga ägor.
”Om detta är din vilja, ska så ock ske”, sa hon lågt och tryckte hans hand. ”Men än är inte din tid kommen. Vite Krist är med dig.”
Gudmund den mäktige lyfte mödosamt på huvudet.
”Harald”, viskade han, ”du ska fortsätta den kamp vi börjat. Birka måste kristnas och kungen …” Rösten dog bort. Gudmund andades i korta stötar, kippade efter andan och tycktes inte förmå mer. Men så, nästan ohörbart, lyckades han pressa fram:
”Och kungen, fördriv honom eller röj honom ur vägen. Inte förrän han är borta blir Birka kristnat.” Gudmund sjönk ned mot bädden och linnetyget över magen färgades djupt rött.
Hela natten yrade han och framåt gryningen kom andningen mödosamt. Han andades stötvis några gånger, sedan blev det tyst. Gudmund den mäktige var död.
När Torhild kallade på Jorunn, för att hon skulle ta avsked av fadern, vägrade hon att komma. Hennes far hade vållat henne alltför mycken sorg och olycka.
*
Sommaren det året var kung Björn mer angelägen än vanligt att stämma till ting. Kungen oroade sig över att Ansgars församling växt sig allt starkare och ville ta upp saken med folket. Han hade inte kunnat förhindra uppförandet av kyrkan eftersom den byggts på Hergeirs mark. Men han hoppades att folket inte skulle godkänna den kristna församlingen på tinget.
De kristna skulle få dyrka sin gud vid sidan av de gamla gudarna, det kunde både människor och staden ha gott av. Men det fick inte gå så långt att den nya läran trängde undan den gamla.
Kungen hade hört att Ansgar ville ersätta den gamla hednatron med kristendomen, och det fanns även de som påstod att han lagt beslag på torssmycken. Bland dem som tagit dopet fanns till och med sådana som tyckte att de som fortfor att dyrka asagudarna skulle bestraffas. Denna illvilja skrämde kungen. Varför inte låta de bägge troslärorna leva sida vid sida som folk bäst ville? Kungen var trött på den missämja som kommit med den nya läran, och han hade bestämt att Oden, Tor och Frej skulle hedras med stora offer vid blotet efter tingsförhandlingarna. Han hade också låtit bjuda in Ansgar, för att visa honom hur mäktig den gamla tron var. Kanske skulle det göra munken mer ödmjuk inför andra läror.
Från när och fjärran hade kung Björn även kallat in sejdmän, lekare, gigare och fiolspelare, tillsammans med allt möjligt trollkunnigt folk. Han ville att detta skulle bli en stor fest, en blotfest man talade om länge.
*
Midsommarsolen flimrade i hett sommardis och dränkte staden i värme. Inte en vind, inte en bris fläktade genom gatorna, och från dikena steg en tät stank av träck och avfall. Flugor surrade, hundar strök längs husgavlarna, och hos handlaren vid torget bökade en grupp svin bland matresterna.
Utanför stadsporten hängde luften stilla och orörlig. De frodigt gröna ängarna låg böljande under ljusblått himlavalv, och här och där syntes färggranna fjärilar lyfta från gräs och ängsblomster. Ute på sluttningarna var höet ännu inte bärgat. Nere i hamnen låg roddbåtar och snipor på spegelblankt vatten och längre ut syntes knarrar och långskepp förtöjda vid bryggor och pålar. Kajen och strandgatan var fulla med folk och sorlet av röster blandades med rop och skratt. Tingsförhandlingarna skulle snart börja och folkhopen rörde sig larmande upp mot tingsplatsen. Männen i sina broderade skjortor och snörda byxor var blöta av svett, kvinnorna pustade i sina långa kjolar. Några hundar skällde, barn skrek, alla kände spänningen i luften.
Uppe på tingsplatsen hade kungen redan samlat sin hird. Själv satt han i guldprydd mantel och broderade hosor under ett stort träd i skuggan. Pannan var svettig och händerna klibbigt fuktiga. Det var tröttsamt att vänta.
När alla tagit plats ute på fältet reste han sig. Svennerna höjde lurarna och kungen skred fram till sin lövade hydda. En härold ropade ut inför folket vilka ärenden som skulle tas upp under dagen, och efter detta kunde tingsförhandlingarna börja.
Kungen tog först upp de mindre och inte fullt så viktiga frågorna. En och annan småtjuv rakades och rullades i tjära, men kungen lät dem storvulet slippa gatlopp. Sedan var det dags för angelägenheter som rörde stadens innevånare. Folk trädde fram och lät höra sin mening om grödor och betesmarker, om skänkhusen i staden, om ekläggningen på gatorna och om behovet av att bygga nya bryggor i hamnen. Vattenståndet hade varit lågt länge nu och bryggorna behövde förlängas ut i vattnet.
Kungen lyssnade förstrött och jagade bort flugor från ansiktet. Hans tankar var upptagna av önskemål om att tinget skulle stadfästa den nya kristna församlingen i Birka. Precis som om kungen skulle låta detta ske. Kristna män hade försökt ta honom av daga, och nu ville de ha sin församling godkänd vid tinget. Puuh! Kung Björn grimaserade så att både tänder och tandkött blottades. Aldrig någonsin att han tänkte finna sig i detta. Men enligt Björkörätten var det folket som hade att ta ställning i denna fråga, inte han själv allena – i denna som i så många andra angelägenheter. Kungen hade bara att framföra det som folket skulle ta ställning till.
Kung Björn lyssnade tålmodigt ännu en stund, men när besluten om de mer vardagliga göromålen väl var tagna, tecknade han åt härolden att han själv ville ta över. Svennerna vätte läpparna och blåste i lurarna och därpå tog kungen till orda:
”Mina fränder i Birka”, började han och såg ut över folkhopen. ”Jag vill nu höra er mening om den nya läran som predikas här i staden. Den stund har kommit då vi bör besluta om vi vill stadfästa denna nya tro eller inte. Jag ber var och en som så önskar att nu säga sin mening om detta.”
Det blev sorl och mummel bland de församlade och en hel hoper människor ville tala.
Flera trädde fram och lovprisade sina gamla gudar för all den lycka och framgång som vederfarits dem. De menade att Birka måtte behålla sina asagudar och den urgamla tro som deras förfäder haft i evinnerliga tider. Någon ny troslära ville de inte veta av. Andra stod upp och talade hängivet om den nya läran och önskade att fler i Birka måtte omvändas. De ville få kristendomen stadfäst vid tinget. Alla dessa tal tog lång tid och solen tröttade många.
Kung Björn svettades, hirden trampade i blöta skinnskor, och en och annan som redan snyltat för mycket av ölet vände ryggen till och lättade på sin stinna blåsa. Men otåligheten bekom inte kungen. Han var noga med att alla skulle få säga sitt. Till slut ropade han med hög röst:
”Undersåtar! Tycker ni att vi här i Birka ska avsäga oss vår gamla tro och ta till oss den nya läran?”
Ett missnöjt knotande bröt ut bland de församlade, följt av grova ord och protester. Kungen fick svårt att bringa ordning igen. Han fortsatte:
”Är ni av den meningen att vi ska stadfästa den kristna församlingen här på Björkö så att den får en trygg hemvist och kan växa sig stark?” Nu uppstod nya dispyter och längst bak i leden hördes ett häftigt tumult.
Rikemän, bönder och hantverkare klev fram och talade än för den nya lärans fromma, än om hur tron på Vite Krist var farlig och skulle förarga de gamla gudarna. För varje yttrande blev oordningen allt större, och till sist måste kungen med barsk röst mana till tystnad.
”Ska vi då”, utropade han, ”låta den nya läran leva vid sidan av den gamla? Var och en som vill omvända sig och predika kristendomen ska vara välkommen. Därmed erkänner vi den nya tron, men behöver inte reta våra gamla gudar genom att godkänna den kristna församlingen här på tinget. Den nye guden blir blott ännu en gud bland våra gamla gudar.” Kungen drog ned luft i lungorna och höjde rösten. ”Är detta ett förslag vi kan enas kring?”
En kort stund blev det tyst, sedan lät var och en högljutt höra sin mening. En gammal skäggig man upphov sin stämma och tyckte det var ett gott förslag. En benig, magerlagd kvinna föll in i samma tal. Fler och fler stämde in. De få protester som fanns, dränktes av folkets skräniga bifall. Kung Björn fick ett lättat och förnöjsamt uttryck i ansiktet. Han hade lagt ned mycken möda på att tillfråga församlingen på sådant sätt att de biföll hans egen önskan. Ansgars församling skulle inte bli stadfäst på tinget. Därmed, tänkte kungen, skulle den säkert självdö med tiden och han själv sitta säkert på Adelsö ännu en tid. Kung Björn äskade tystnad och utropade med gäll röst:
”Jag har hört er mening, och det ska bli som ni vill. I Birka ska var och en få predika sin tro, utan att vi därför framhäver någon troslära framför en annan.” Han tecknade att beslutet var taget och att dagens rådplägning därmed var till ända.
Svennerna höjde åter lurarna och strax ljöd hornstötarna som förkunnade att dagens förhandlingar var avslutade.
Lite avsides och långt från de festklädda människorna stod Harald, omgiven av husfolket från Gudmundgården. Hans kläder var skrynkliga, och kolt och hosor gav ifrån sig en frän doft av svett. Ansiktet var stramt och uttrycket i hans ögon bistert. Det fanns något olustigt och hotfullt över hans väsen.
”Har du sett Harald därborta”, viskade Estrid och knuffade Erik i sidan. ”Där, några alnar bort. Han ser då inte munter ut.”
”Den uslingen har väl ont i sinnet. En som kastar spjut efter sin egen bror, kan man inte vänta gott av.” Erik nästan spottade fram orden. ”Men nu kan han bli farlig. Han hade hoppats att Ansgar skulle få sin församling godkänd på tinget.”
”Men ska han då inte lugna sig?” undrade Estrid oroligt.
Erik smålog mot kvinnan bredvid sig. Estrid var en klok kvinna, men ibland tänkte hon med ett barns oskyldiga sinne. Hon hade till och med haft svårt att höra att han dödat Gudmund. Först när hon förstått att han gjort det för att rädda sitt eget liv, hade hon stillat sig. Och då, när hon insåg att hon sånär hade mist honom, försvann hennes kärvhet och hon blev åter ömsint och varm.
Efter det som hänt hade de funnit tillbaka till varandra, och Erik hade återfått den ro han saknat. Men helt trygg kunde han ändå inte vara. Harald hade tagit över efter Gudmund och stod nu i spetsen för de kristna. Dessutom krävde han eftermål för Gudmunds död. Och han skulle aldrig låta nöja sig med böter. Det var blodshämnd han ville ha.
”Harald, nej, han kommer aldrig att lugna sig”, svarade Erik efter en stund. ”Jag känner honom alltför väl. Han kommer att kämpa för hämnd och för de kristna in i döden.”
”Säg inte så”, sa Estrid och kröp tätt intill honom. ”Jag är rädd. Du får inte låta något hända dig.”
Erik strök Estrid över håret.
”Oroa dig inte. Det är tingsfrid nu och ingen får strida. Tids nog ska jag ta mig an den uslingen. Glöm Harald, ikväll är det fest, nu ska vi fröjda oss och ha gamman.” Han böjde sig ned och kysste henne.
*
Ansgar satt på avträdet och gjorde sitt tarv med huvudet djupt nedsjunket i händerna. I bakgrunden hördes flöjter och trummor och det vilda skränet från folkhopen. Han vämjdes vid oljudet och kände sig dessutom opasslig. Magen hade krånglat nästan hela dagen. Nu skulle han dessutom tvingas bevista blotfesten. Men han hade inget val, kung Björn hade personligen bjudit in honom till Hovgården. Den hycklaren! Visst ska ni få er församling, fader, hade han sagt på morgonen med sin tvestjärtstunga. Jag ska se till att få den godkänd vid tinget.
Sedan hade han ställt frågorna till folket så att de inte kunde svara annat än som kungen ville. Inte blev den kristna församlingen stadfäst vid tinget. Här togs bara fagra löften om att de kristna fritt skulle få predika, precis som alla andra. Tvi! Ansgar ville spotta den lushunden i ansiktet. Det högg till i mellangärdet och han stönade ömkligt. Magen hade blåst upp sig till en tordönsbälg. Nej, det var inte lätt att vara from och dölja sin ilska.
Ansgar försjönk i grubbel. Kanske var han ändå orättfärdig. Kort efter tingsförhandlingarna hade han sökt upp kungen och beklagat sig. Kejsar Ludvig den fromme hade stora förväntningar på missionen i Birka och hade gjort sig förhoppningar om att han, Ansgar från Corbie, skulle skapa en kristen församling där. Och innan han, kejsarens utsände, lyckats med detta, tordes han inte återvända. Kunde inte kungen hjälpa honom ur denna nesa?
Kung Björn lyssnade deltagande och hade sedan skyndsamt låtit sammankalla sina rådsherrar. Efter en hastig rådplägning beslöt så kungen med rådsherrarnas goda minne att låta rista i runor och näver att han, Ansgar från Corbie, skapat den första kristna församlingen i Svearike. Därpå enades man om att även om församlingen inte var stadfäst på tinget, fanns det ändå både församling och kyrka i Birka. Och med detta borde kejsaren låta sig nöja. Sedan hade kung Björn överräckt en trästav där rådsherrarna och kungen vittnat om Ansgars stora gärning i Birka. Kanske borde han låta sig nöja, men ändå kände han besvikelse. Förväntningarna hade varit större.
Därute tilltog larmet. Ansgar reste sig trött, rättade till klädnaden och öste aska efter sig. Han hade lovat att närvara vid blotfesten. Tankfullt skred han ut ur hemlighuset. Han skulle bara vaska sig och be kvällens böner. Sedan stundade mötet med kungen.
*
”Åh, fader, välkommen!” utbrast kung Björn när han lite senare fick syn på munken. Han sträckte fram ett horn till brädden fyllt med äkta sveamjöd. ”Skål!” utbrast han frimodigt och höjde sitt gyllenkantade horn högt ovanför huvudet. Sedan frustade han och svepte drycken i stora sväljor.
”Skål”, nickade Ansgar matt och smakade försiktigt på mjödet. Villrådig såg han sig omkring. Molnen låg mörka och tunga och det hade redan börjat skymma. Här och där flammade ljus och eldar och skuggor dansade bland träden. Det såg hedniskt och skrämmande ut. Kungen såg Ansgars tvekan, strök skummet ur skägget och sa stolt:
”Fader, låt mig få ledsaga er till vår harg, vår offerplats.” Vid dessa ord tog han uppspelt tag i Ansgar och förde honom till en stor samling stenar som lagts runt tre höga trästoder. Kungen saktade stegen och ledde in honom bland gudastoderna. Ansgar förstod att detta måste vara ett slags altare, en plats där hedningarna bad och offrade till sina gudar. Eldar glimmade och fullmånen vaggade i röken, trolskt och dunkelt. Ansgar kände sig olustig inför detta magiska och hade blivit röd och blank om kinderna. Mitt framför honom stod Tor, och på var sin sida om honom satt Oden och Frej omvärvda av rök. Oden var målad i starka färger och på hans axlar skymtade två korpar. Ansgar såg på den enögde träguden och rös. Han var inte vit, mild och vacker som Vite Krist, nej, denne hednagud var skäggig och ful. Men Frej, kärleksguden, var kanske ändock ståtlig? Ansgar såg bort mot den sittande asaguden. Men sankte Krist, så han såg ut! Denne fredens och vällustens gud satt där i skamlig fröjd med mandomen skändligen blottad. Ansgar sänkte blicken och låtsades se åt ett annat håll.
”Tor råder över åska och blixt, vind och solsken. Till honom offrar vi om farsot eller hungersnöd hotar”, mässade kungen och fingrade runt halsen efter sitt torssmycke. ”Detta bär jag ständigt. Vi är många som dyrkar honom.”
Kungen visade silversmycket för Ansgar.
”Oden …” Kungen gjorde en kort paus och nickade åt bildstoden med det stirrande ögat. ”Oden är vishetens, stridens och dödens gud. Till honom blotar vi i krig. Det är han som ger oss kraft och styrka att bekämpa fienden.”
Ansgar nickade och såg med avsmak på den förgyllda träskulpturen. Blicken sökte sig bort; han ville varken se eller höra mer.
”Och så har vi Frej”, fortfor kungen glatt. ”Han skänker oss fred och njutning. Det är en härlig gud som gör oss alla lyckliga. Honom dyrkar jag allra mest.” Kungen puffade menande munken i sidan.
Ansgar, som var alldeles oförberedd, tog ett förskräckt steg bakåt och trampade snett. Smärtan ilade upp genom kroppen. Hade han vrickat sig nu också? Han knep ihop läpparna, sträckte ut handen för att stödja sig och lyfte sedan upp foten. Kungen hade svårt att svälja om skrattet.
”Och ni, som säger er vara en renlärighetens man, fader … Ja, då borde ni kanske stödja er mot något annat.”
Ansgar såg upp och blodet steg i ansiktet. Generad tog han bort handen från Frejs mandom.
*
Musiken tilltog och gydjer och goder blev synliga. Hednaprästerna kastade blotspån och åkallade gudarna, och kungen förklarade att det var för att man ville höra vilka offer de krävde. Därefter tog prästerna upp ett entonigt kväde, lät doppa björkris i en stor skål och stänkte sedan ned altaret med offerblod. En silverring uppe på altarstenen färgades mörkröd av blod. Ansgar svalde, oförmögen att säga något.
”Kom”, sa kungen och drog iväg med munken. ”Låt mig få visa hur vi blidkar våra gudar.”
De gick vidare i det tilltagande mörkret. Fullmånen vilade över skogen och eldarna flammade i gnistregn mot natthimlen. I en glänta mellan några ekar stod en stor offersten. Runtom brann eldar och festklädda människor trängdes i ljuset. Får bräkte, oxar grymtade och hästar slet i sina grimmor. Ännu en gång kände Ansgar olusten som en tung plåga, och han längtade till lugnet och friden i sin egen kyrka. I skenet från eldarna syntes några skugglika mansgestalter och han kände igen hednaprästerna. Vaggande närmade de sig offerdjuren. Kreaturen tycktes ana vad som väntade, för de slet oroligt i repen och upplät gälla, besinningslösa skrik. Hednaprästernas sång stegrades och under högljudda besvärjelser drog de fram sina långa knivar. Dolkarna höjdes och ritade invecklade mönster mot himlen innan de sänktes och stöttes i djuren. Jubel blandades med höga skrin och människorna trängdes kring de varma djurkropparna. Så gjorde prästerna tecken och folkhopen gick lös på djuren. Under rop och skratt slet de åt sig så mycket de kunde av köttet.
Ansgar ryggade inför det grymma skådespelet och kvävde ett förskräckt utrop när kungen räckte honom en köttbit. Inte kunde han förmå sig att äta rått kött, än mindre värma det i armhålan som kungen föreslog. Inte ens stekt kött kunde han tåla denna natt. Han hade för länge sedan förlorat aptiten. Horn tömdes, öl och mjöd flödade och folket hoppades att de rika offergåvorna skulle ge dem fred och god årsväxt. Månen steg allt högre på himlen och godernas entoniga kväden övergick till visor och sånger som alla kände till.
En försångare sjöng först och folkmassan följde efter. I det ögonblicket ångrade Ansgar att han studerat svearnas språk. Med hög och klar röst stämde sångaren upp den ena skändligheten efter den andra, och folket sjöng med av full kraft. Ansgar stönade, kände nedrighetens vämjelse stiga i kroppen. Detta slags sånger fanns då rakt inte på latin, det kunde han svära på, ty nesligare kväden gick inte att dikta. Till all lycka började fiolerna spela, harpor, gigor och flöjter stämde in, och snart hörde han inte längre orden. Ansgar andades lättare, men han hade aningslöst tagit ut glädjen för tidigt.
I nästa ögonblick steg en gode och en gydje fram och Ansgar anade nya skändligheter. Mannen och kvinnan rörde sig häftigt i takt med musiken och famntog varandra under folkets jubel. Snart dansade de med så syndiga rörelser att Ansgar fick andtäppa. Färgen steg på kinderna och han såg ned i marken. Gigorna malde, trumslagarna slog och folket sjöng vilt och hetsigt. Till slut kunde han inte låta bli att titta. Paret vid offerstenen hade förenat sig, och tätt omslingrade utförde de det slags synd som krävde mycken försakelse och många böner för att gottgöras. Men både prästerna och åskådarna gav sig hän i stor glädje, och när goden efter en fröjdesam stund begöt offerstenen med sin säd jublade alla. Ansgar stirrade med vild blick och varma kinder. Rodnaden flammade i hela ansiktet, en färg som övergick till högrött när han plötsligt märkte att han alls icke var oberörd av detta slags uppträde. Hastigt vände han sig om och fläktade sig frenetiskt med manteln. Måtte ingen ha lagt märke till honom.
Efter ceremonin drogs en vagn med stora ektunnor fram. Tapparna slogs ur och alla fick ta för sig så mycket de ville. Hettan steg, trummorna dånade och människorna vaggade och tryckte sig mot varann. Rytmen stegrades och i rök och mörker famnade män och kvinnor febrigt varandra. Ansgar såg sig förvirrad omkring, visste inte vart han skulle ta vägen. Han sökte uppbragt efter kungen, men denne stod på ölvagnen och sjöng och där var inte mycket hjälp att få. Ansgar tvekade först, men så gick han. Med långa värdiga steg lämnade han blotfesten. Kung Björn skulle inte få glädjen att se honom förnedrad.
*
Erik sjöng med armarna hårt om Estrid och svajade i takt med musiken. Han sjöng högt och vid varje refräng kramade han Estrid hårdare om livet. Även Snemun och Mård sjöng med, medan stekflott och mjöd dröp ur skäggen. Bara Svartskägg stod tyst. Han stirrade på en ung mö med ljust, rundlätt ansikte. Hon hade röd fyllig mun och det mörka håret föll i lockar över axlarna. Han hade svårt att slita blicken från henne.
Erik höll upp hornet.
”Drick, gott folk. Munken lär inte bli kvar bland oss länge till”, utropade han och pekade bort i mörkret där Ansgar försvunnit.
”Det lönar sig alltid att strida mot det som är orätt”, genmälde Snemun och höjde en skål för Tor.
”Och vem bestämmer vad som är rätt?” invände Estrid rappt.
Det blev tyst en stund.
”Ja, inte är det Ansgar”, svarade Erik bestämt.
”Äh, sluta munhuggas om munken. Det finns viktigare ting”, muttrade Svartskägg och sneglade åt ungmön till. ”Dessutom reser nog Ansgar snart. Dum vore han om han inte förstår att han varit här länge nog.”
”Och om han inte reser av egen vilja, ska jag minsann själv få iväg honom”, fnittrade Estrid, rusig av ölet.
”Hur då?” undrade Mård frågvist.
”Kan du det?” skrattade Svartskägg klentroget. ”Nej, mina fränder, nu har jag viktigare saker att styra med.” Han höjde bägaren till hälsning och styrde stegen åt ungmön till. Efter en stund försvann även Mård och Snemun.
Erik stod kvar med armarna om Estrid.
”Hur kan du förmå Ansgar att resa?” undrade han nyfiket.
”Vill du verkligen veta det?” svarade Estrid utan att tänka sig för.
”Annars får jag aldrig ro”, sa han leende.
Estrid lystrade, kände sig trygg i Eriks famn. Hon var säll och glädjedrucken och gungade muntert fram och åter i takt med musiken. Skulle hon berätta? Hon hade länge tänkt säga honom hur det var. Kanske var detta den rätta stunden. Han borde få veta, han höll ju av pojken. Dessutom ville hon att han skulle förstå att hon litade på honom. De hade kommit varandra så nära att hon nu var villig att anförtro honom sådant som tidigare legat i det fördolda. Hon vinglade till lite och lutade sig emot honom.
”Erik”, mumlade hon lite dävet. ”Barnet … Har du inte sett vem Toste liknar?”