Ansgar av alla män? Nej, det kunde inte vara sant. Erik ryggade förfärad. Han måste ha hört fel. ”Gyckla inte, Estrid, vem är far till barnet?” Eriks röst hade fått en sträv klang.
”Jag sa det ju, tror du mig inte?” sa Estrid lågt och gav honom en ängslig blick. Kanske skulle hon inte ha talat om det.
”Du ljuger!” Erik stirrade på henne med den drucknes förvirrade blick. Hade hon och Ansgar …? Så blind han varit, han borde ha förstått. Munken hade alltid berört henne särskilt.
”Så du ger dig i lag med kristsärkar?” Han såg hånfullt på henne.
”Det är inte som du tror”, svarade hon förskräckt.
”Så hit kommer han, munken, och talar om hängivenheten till Herren, predikar om trohet och försakelse och så går han och vältrar sig på magen med första bästa kvinnfolk. Han är en större hycklare än jag trodde. Och du sen …” Erik riste henne hårt. ”Var han något att ha? Svara!”
Estrid stod stum.
”Nå, säg något då. Hur var han i sänghalmen?”
Estrid vred sig ur hans grepp. Förödmjukelsen stockade sig i halsen.
”Lyssna! Det är inte som du tror, han överraskade mig.”
”Smög han in under tröskelstocken? Nej, jag förstår nog. En sådan som Ansgar förför både i ord och gärning. Men dela dig med honom, det vill jag inte!” Darrande av vrede sköt Erik henne ifrån sig.
”Hör här, det var inte så … jag …” Estrid vädjade, hon hade svårt att hålla sig lugn.
”Nej du, några sagor vill jag inte lyssna på.” Erik avbröt henne innan hon hunnit säga något.
Estrid stirrade på honom, kände vreden växa. Harmen sjöd inom henne och oförrätten brände på kinderna. Hon knöt näven och smällde till honom. Sedan gick hon utan att vända sig om.
Erik drog med handen över kinden. Det värkte rejält. Missmodig böjde han sig ned och rev loss några löv för att kyla kinden. Estrid, som han haft sådan tillit till, hade legat i armarna på den förhatlige munken. Toste var Ansgars barn. Den varme, goe pilten var munkens son! Erik fick ett vilset uttryck i ögonen. Hur skulle han någonsin kunna se på barnet igen, utan att tänka på Ansgar? Och varför skulle hon berätta detta nu, just som de funnit tillbaka till varandra?
Besvikelsen övermäktigade honom och tårar steg upp i hans ögon. Tungt gick han fram till ektunnan och fyllde bägaren till brädden. Så svepte han den i ett enda drag. Runtomkring spelade musiken, och det sorlade och fnittrade bak dungar och träd. Han kände sig ensam och utanför. Röken hängde tät över festplatsen och stack i näsborrarna. Han hostade, fyllde bägaren på nytt och vacklade bort bland träden. Där sjönk han ned och lade huvudet mot marken för att sova.
Jorunn fann honom liggande vid en stubbe. Han hade tagit av sig skjortan och svetten blänkte i huden. Bredvid honom låg en tom bägare. Hon betraktade honom förvånat. Varför låg han där allena? Något måste ha hänt. Senast hon såg honom hade han stått med armen runt Estrid och skålat med Snemun och Svartskägg. Det rök från eldarna, trummorna dånade, men han rörde sig inte. Plötsligt blev hon orolig, såg blåmärket på kinden. Hon glömde Harald och folket från Gudmundgården. Erik kanske behövde hjälp.
Hon sneglade hastigt över axeln för att förvissa sig om att ingen sett henne och böjde sig sedan ned över honom. När hon såg honom så nära, fylldes hon av en stark längtan att röra vid honom. Sakta strök hon honom över kinden och kände med fingrarna på märket. Han slog bort hennes hand, grymtade och rullade över på sidan. Hon väntade, satte sig sedan ned och lyfte upp hans huvud i knät. Blåmärket var kanske inte så farligt. Lättad slappnade hon av och kom på sig själv med att inte vilja släppa honom. Hon kände hans värme mot sin hud och lutade sig försiktigt närmare. Länge satt hon så med ansiktet tätt mot hans. Så började hon smeka honom, varligt och stilla. Handen strök över kinden och i rörelserna fanns all den ömhet och värme hon alltid känt för honom, en känsla hon förgäves sökt dölja och förinta.
Erik låg stilla. I sitt rusiga tillstånd varseblev han den varma beröringen som något fjärran, de varma kvinnohänderna som något oändligt avlägset. Han ville inte vakna upp, han önskade bli ett med denna ljuva känsla. Långsamt kom han till medvetande och anade händerna som fanns där, mjuka och smeksamma. Han kände lukt av löv och mark och förstod var han befann sig, förnam att någon satt lutad över honom.
Osäkert försökte han fästa blicken. En kvinnogestalt? Hade blotets och offerfestens glädje också kommit till honom? En kvinna. Huvudet bultade och marken var kall. Kvinnan fortfor att smeka honom. Vem var hon? Sinnena vaknade och han sträckte nyfiket ut handen.
Jorunn tog hans hand i sin, lekte med fingrarna i handflatan. Hon var ute på farliga vägar. Harald, som inte velat låta henne gå ensam på blotfesten, fanns någonstans i närheten. Han kunde komma när som helst. Ännu kunde hon bryta upp och smyga bort i mörkret, än fanns tid att ge sig av. Men hon rörde sig inte. Mannen framför henne höll henne kvar.
”Erik”, viskade hon, ”det är jag, Jorunn.” Hon visste inte om han hört henne, kände bara hur greppet om hennes hand hårdnade. I nästa ögonblick satte han sig upp. Ögonen vidgades, munnen öppnades i förvirring. Långsamt tog han in hennes bild, oändligt långsamt, som om han inte riktigt trodde på det han såg. Jorunn. Han sträckte ut armarna och drog ned henne mot sig på marken.
”Nej, nej”, flämtade hon men visste att orden ingenting betydde.
”Jorunn”, viskade han och öppnade sina kläder.
Lukten av mjöd och svett blandades med doften av barr och löv. Hon låg under honom på marken, kände honom mot sig, skrattade i rus och glädje. Så tyngde han ned henne, andades häftigt och jämkade sig in. Jorunn höll honom tätt intill sig. Marken kändes hård mot ryggslutet och månen gungade i röken.
*
När solen bröt fram genom morgondimman vaknade Estrid. Stel och frusen sträckte hon sig efter Erik. Han fanns inte där, platsen bredvid henne på marken var tom. Trött hävde hon sig upp och såg sig omkring. En fågel sjöng långt borta och rök steg sakta upp från eldarna. Vid träd och buskar syntes män och kvinnor sovande eller i öm förening. Toste gnydde svagt och hennes blick föll på barnet.
Gårdagen kom för henne, Eriks häftiga uppträde brände i minnet. Med ens kom smärtan över henne, den tunga sorgen över att ha mist någon. Hon hade trott att han var hennes förtrogne, någon hon kunde lita på. Så hade hon tytt deras förtrolighet i arbetet, vid långbordet och framför stockelden om kvällarna, så hade hon upplevt deras närhet i kärleksstunderna. Så detta!
Han hade inte ens låtit henne berätta. Höll han inte av henne längre? Var det Jorunn han längtade efter, trots allt? Estrid kunde inte hejda gråten. Glädjen, skratten, närheten och de ljuvliga stunder de haft tillsammans, var det slut med detta nu? Skulle hon aldrig få uppleva gemenskapen och kärlekens hänryckning mer? Den känsla som vuxit fram mellan dem hade gjort henne full av tillit, och aningslöst hade hon anförtrott honom sin hemlighet. Hon hade väntat sig att få känna hans arm om sitt liv, hans huvud mot sitt bröst. Istället hade han smädat henne. Varför? Det som en gång hänt med Ansgar var långt tillbaka i tiden, dåtid, men Erik hade inte ens låtit henne förklara. Hur hade han kunnat bli så vred? Hon fasade vid tanken att han kanske inte skulle komma tillbaka.
Hem till byn kunde hon inte återvända, aldrig någonsin. Men sörja för sig ensam i Birka? Hur skulle det gå? Måtte Snemun låta henne bli kvar på gården!
Toste rörde sig i hennes famn och började gråta. Hon smekte honom över pannan, mjukt och stillsamt, och tröstade sig med att hon hade barnet.
*
När Harald såg Jorunns blick förstod han genast att något hade hänt. Mörka tankar vällde upp inom honom. De glansiga ögonen, rodnaden över hennes kinder. Vem hade famnat henne, vem hade hon gett sig åt i natten?
Han hade kommit ifrån henne under blotfesten, och fast han sökt länge hade han inte kunnat finna henne. Mörkret och ruset hade förvillat honom, och han hade gått bort sig i skogen. Till slut hade han lagt sig ned för att sova, trött, utslagen och alldeles för utmattad för att kunna tänka. På morgonen upptäckte han att han somnat några få famnar från offerstenen. Omtöcknad reste han sig och gick förbi de ännu rykande eldarna. Här och där låg urdruckna bägare och avgnagda djurben. På offerplatsen grinade hästhuvudena på sina pålar. Det stank av blod och mjöd. Han sökte en lång stund innan han slutligen fann Jorunn på bryggan utanför Hovgården.
I det grå morgonljuset tycktes hennes skönhet lika grann som en bildsten, lika lysande och färgstark. Hon bar en röd särk och det långa svallande håret glänste som dagg. Huden var vit, ögonen svarta och armringarna i silver blänkte. Det såg ut som om hon hade väntat på honom och full av glädje gick han henne till mötes. Då såg han henne med klara ögon. Något hade hänt. Hennes leende var falskt, blicken undflyende, nästan skamsen.
Det gick ett svart stråk genom hans sinne. Hon dolde något för honom. Sinnet mörknade och tystnaden slöt om orden. Utan att säga något sköt han ut båten och nickade åt henne att sätta sig. Så rodde han ut på fjärden, hemåt mot Birka. Ansiktet hårdnade, årtagen blev allt häftigare.
Jorunn såg oroligt på honom och förstod att han anade. Men hon var fast besluten att inte låta honom få veta. De hade kommit bort från varandra under blotfesten, men ingenting hade hänt. Ingenting. Och hon hade letat länge efter honom, förgäves.
”Vem har du varit med under natten?” frågade han plötsligt och ögonbrynen kröktes hotfullt. Kroppen var stel och ögonen kalla.
Jorunn skakade på huvudet och gled undan med blicken.
”Inte med någon. Jag sökte dig, men fann dig inte. Du bara försvann.”
”Göm dig inte, du vet vad jag talar om.” Harald såg hätskt på henne, årorna slog hårt i vattnet.
”Det är inte jag som gömmer mig, utan du, Harald. Du ger dig hän i dina böner och kommer inte längre till mig om natten. Du talar inte om vad du gör och vart du går. Du håller mig utanför, du ser mig inte. Inte ens när du fick ett svärdshugg i foten sa du något. Erik var aldrig sådan.”
Jorunn ångrade orden i samma stund hon uttalat dem. Haralds läppar vitnade och han såg på henne med hård, stel blick.
”Jag förstår, Erik finns fortfarande i ditt sinne. Det är med honom du har varit. Kanske var det också du som lät tungan löpa och varskodde om bakhållet mot kungen?”
Jorunn kände hur blodet vek från ansiktet.
”Nej, nej!” skrek hon. Harald såg henne huka sig och märkte hennes skrämda blick. Med ens gick sanningen upp för honom. Den klöv och splittrade hans sinne. Det var Jorunn som avslöjat honom, Jorunn som varnat Erik. Han reste sig häftigt och båten krängde till.
”Erik … du älskar honom fortfarande. Han som övergav dig i tre år och dödade din far. En sådan illgärningsman håller du kär!”
Han gick hotfullt fram mot henne, med händerna krökta som klor. I den stunden förstod Jorunn att inga ord skulle hjälpa, ingenting. Det var för sent.
Hon ville säga något, värja sig, men orden formade sig inte. Hjälplöst såg hon hur han slöt och öppnade händerna och hur en slöja av vansinne kom över hans blick. Han tänkte slå henne och han tänkte slå hårt.
En härsken mäsklukt föll över hennes ansikte när han böjde sig fram och slog. Instinktivt gömde hon ansiktet bakom händerna för att skydda sig. Det första slaget träffade huvudet. Händerna drevs åt sidan och ansiktet blottades. Vid nästa slag slet knogarna upp hennes hud. Blodet hejdade honom inte, bara stegrade hans raseri. Nävarna hamrade mot hennes ansikte och kropp, han sparkade och slog tills hon vacklade framför honom och kvidande föll ihop. Hon sjönk ned på toften, vidöppen för hans slag. Harald fortfor att slå. All smärta och förtvivlan som hon väckt hos honom rusade genom hans kropp och förblindade honom. Utom sig av vrede ryckte han till sig en av årorna och stötte den hårt mot henne. Kläderna slets i trasor, Jorunn skrek, men han fortfor besinningslöst misshandeln. Ansiktet sprack, det sprang blod ur såren, men han hejdade sig inte. Först när åran slant ur handen och båten höll på att välta, besinnade han sig.
Skräckslagen såg han Jorunns sargade kropp, det vanställda ansiktet, de blodiga händerna. Jorunn, hans egen hustru … Fylld av vanmakt gick han fram till henne, oförmögen att ta till sig det som skett. Han talade till henne, smekte henne och försökte skölja bort hennes blod. Jorunn! Ansiktet var svårt skadat, kroppen röd och svullen, men hon andades svagt. Försiktigt lade han sin mantel över henne och satte sig vid årorna. Ingen skulle få veta, ingen skulle få se. Det som hänt hade aldrig ägt rum. Förtvivlat började han ro mot Birka.
Han såg på den ihopsjunkna kvinnan i aktern. Hans egen älskade. Nej, inget hade skett, allt skulle bli som förut och hon skulle komma tillbaka till honom. Han skulle be om förlåtelse, gottgöra det som hänt, bry sig om henne och älska henne. Alltid. Bara hon blev bra, bara allt blev som förut. Motvinden låg på och det var tungt och mödosamt att ro. Harald flämtade och blickade oroligt ut över vattnet. Då och då slog vågorna in över stäven, men han märkte det inte. Birka, Björkö, äntligen nådde de pålspärren. Harald spanade längs stranden efter en öde brygga, en plats där ingen skulle se dem komma iland.
I samma stund hördes skriket.
Jorunn hade rest sig upp. Det mörka, blodiga håret hängde, de söndertrasade kläderna fladdrade mot kroppen. Harald frös och såg med fasa på den omtöcknade kvinnan. Hon kved och raglade, blicken var sprucken och vill. Harald släppte årorna för att stödja henne, men hann inte. Jorunn vacklade, gled över relingskanten och ned i vattnet. I samma ögonblick stötte båten mot spärren och Harald tappade balansen. När han åter kom på fötter var Jorunn borta.
Vilsen stirrade han ut över vågorna. Hon måste finnas alldeles nära. Han sprang akteröver, kanske hade båten drivit. Vågorna var mörka och bröts i skum på topparna. Ingen Jorunn. Kanske doldes hon av pålarna i spärren? Då skulle han strax få syn på henne. Sedan behövde han bara ta upp och värma henne, badda såren och se till att hon inte hade ont. Men var fanns hon? Harald irrade med blicken. Ögonen tårades. Hon hade varit hos honom alldeles nyss. Om han bara fick säga förlåt, hålla om henne igen. Jorunn! Han föll ned på knä och bad till Herren den Allsmäktige. Men vattenytan låg mörk och stilla. Jorunn var och förblev borta.
*
Blek och ångerfylld återvände Erik till Birka. Han hade inte hittat Estrid på Adelsö, och han förstod att hon måste ha tagit sig över med någon av färjekarlarna. Och varför skulle hon vänta på honom? Erik svor över sig själv. Som han ångrade sig. Stackars Estrid. Och Jorunn … Det som varit mellan dem borde aldrig ha hänt. Men hon hade lockat honom. Hettan och åtrån hade funnits där, och famntagen hade varit fyllda av begär. Ändå, när ruset lagt sig blev allt så annorlunda. De hade inte funnit något att säga. Det var som om de inte kunde tala om sig själva, om det som hänt och varit mellan dem. Istället föll samtalet in på händelser som Gudmund den mäktiges död och överfallet på kungen. Erik berättade hur han blivit tvungen att döda Gudmund för att inte själv få sätta livet till. Och Jorunn hade lyssnat. Hon var inte bitter och hade inte anklagat honom, hade inte ens gråtit. Det var som om hon var likgiltig inför faderns död. Men sedan, när hon låtit honom veta hur Harald slagit henne, hade hon inte kunnat hålla tårarna tillbaka. Hon grät med huvudet mot hans bröst, bottenlöst och förtvivlat. Efter det, när de väl berättat om sitt, tystnade de båda. De hade öst ur en brunn som sedan sinat. Det var som om de inte hade haft mer att säga. Förlägna sökte de nå varandra, men tankar och ord flöt förbi och blev till intet. Tystnaden tätnade och Erik fann plötsligt att han satt och tänkte på Estrid. Jorunn varsnade förändringen, slöt sig och stängde honom ute. Sedan hade de skilts, bortkomna och förvirrade, bägge fyllda av skuldkänslor. Jorunn skyndade tillbaka till Harald, och han till Estrid.
I färjebåten över till Björkö tänkte Erik på Jorunn och det som hänt. Den starka känsla som funnits mellan dem var plötsligt borta. Hur var det möjligt? Var det Estrid? Var hon trots allt honom mer kär än han kunnat ana? Han saknade henne nu, mindes att hon hade velat säga honom något om Ansgar och barnet, och så hade han inte ens brytt sig om att lyssna. Skamsen insåg han hur nesligt han behandlat henne. Hur skulle han kunna gottgöra det? En usling var han; skulle hon någonsin kunna förlåta honom?
När han kom iland tog han vägen om hantverkarnas kvarter nere i hamnen. Ketil Bronsgjutare var i fullt arbete. På bänken låg remsöljor och ringnålar, intill härden några verktyg. Den gamle sjöng lite för sig själv medan han balanserade en degel över elden. Metallen höll på att smälta. Erik väntade tills Ketil hällt den rödglödgade massan i gjutformen.
”Bronsspännen, har du det?” undrade han och såg sig omkring. I verkstaden låg vax och lera och rester av sönderslagna gjutformar. Han böjde sig ned, tog upp en av formarna och synade den i ljuset. Så visslade han till och räckte över formen till bronsgjutaren.
”Ett sådant här spänne, det är efter min smak.”
Den gamle strök svetten ur pannan, torkade sina sotiga händer och synade formen.
”Mitt finaste spänne. Du måste ha en vacker kvinna.” Ketil Bronsgjutare kände med fingertopparna på mönstret inne i formen. ”Just det här spännet har jag sålt, men du kan få ett lika vackert. I gengäld vill jag ha ett skinn av dig.”
Erik nickade och gav sitt handslag. Den gamle log och letade runt på bänkarna i verkstaden. Efter en stund fann han vad han sökte. Belåtet räckte han över ett utsirat spänne prytt med fåglar och slingor.
”Kvinnfolk ska man hålla sig väl med, annars flyger de sin kos.” Bronsgjutaren pekade på fågeln och skrattade högt.
Erik betraktade spännet och vände det några gånger i handen. Det var ett tungt och vackert spänne. Han nickade gillande, tog smycket och avlägsnade sig.
Så rätt han hade, gamlingen. Den man höll av måste man ta väl hand om. Med raska, bestämda steg gick han uppför backen mot halmhuset. Estrid måtte vara sur och vred, hon skulle kanske aldrig förlåta honom. Plötsligt genomfors han av en stor oro och hjärtat bultade så det gjorde ont. Tänk om hon kanske lämnat honom. Han skyndade på stegen och flåsade andfått när han nådde backkrönet. Det syntes ljus innanför fönsterluckan och han suckade av lättnad. En stund blev han stående framför huset, innan han fattade mod och slog upp dörren. En doft av enris och färskt bröd slog emot honom, elden sprakade i härden. Hon satt med ryggen mot honom vid östra gavelväggen, Toste skymtade i famnen. Hon sjöng för den lille, och då och då böjde hon sig över honom och kysste hans hår. Erik betraktade henne på avstånd, märkte hur ömheten steg upp i bröstet. Så rätade han på ryggen och gick fram till henne. Tyst lade han ned spännet i hennes knä.
”Förlåt”, mumlade han.
*
Jorunns sargade kropp flöt iland några dagar senare. Män, kvinnor och barn samlades vid stranden. Nyfiket stirrade de på den döda. De kände igen Jorunn, Gudmund den mäktiges dotter. Flera hade sett henne på blotfesten, nu var hon plötsligt död. De hade svårt att tro det, en sådan ung och skön kvinna.
En gammal gumma kunde berätta att hon sett Jorunn stiga ombord i en båt tillsammans med Harald på Adelsö, en annan att Harald varit ensam när han kommit iland på Björkö. Harald själv sa att hon fallit överbord och drunknat. Harald var en rejäl karl, och sa han något så brukade detta också vara sanning. Men ändå. Alla såg att Jorunn var illa skadad.
Sorl och mummel uppstod. Kroppen hade sargats när den kastats mot spärren av vågorna, menade några. Andra viskade att Jorunn kanske tagits av daga. Misstro och tvivel låg över staden och skvallret gick i gränderna. Men ingen hade sett något och ingen hade hört något och ingen visshet gick att få. Efter en tid ebbade talet ut.
*
Jorunns död kom att förändra Erik. Till en början vägrade han att tro det. Sedan kom sorgen och självförebråelserna. Varför hade han låtit henne gå, varför hade han inte tagit henne med sig? Då hade detta aldrig hänt.
Han låg sömnlös i mörka tankar, oförmögen att hålla sorgen ifrån sig. Jorunn fanns inte mer, hon som en gång varit hans trolovade. Han sörjde och blev tyst och fåordig.
Jorunn hade varit rädd för Harald. Kunde han kanske ha något med hennes död att göra? Eller hade hon verkligen drunknat? Erik grubblade, och Estrid såg hur han led. Först lämnade hon honom ifred, men när hon märkte hur han sjönk alltmer in i sig själv, ändrade hon sig.
”Det gagnar inte att sörja ensam. Låt mig få veta det som tynger dig”, sa hon en kväll och satte sig bredvid honom på fållbänken.
Erik skakade på huvudet, drog en djup suck och gömde ansiktet i händerna. Estrid lutade sig fram och strök honom varligt över håret.
”Är det Jorunn? Du behöver inte dölja något. Jag vet hur mycket du höll av henne”, fortfor hon med fast röst.
Erik satt fortfarande tyst med ansiktet dolt under handflätorna. Estrid kröp tätt intill honom, som hon brukade göra när de var förtroliga.
”Inte behöver du säga något, men det kan vara att det hjälper”, sa hon mjukt.
Erik tog bort händerna från ansiktet. Ett litet leende glimmade till i hans ögon. Estrid ville honom väl, som alltid. Kanske var det en god sak att låta henne veta. Han tog hennes hand.
”Jorunn var min trolovade”, sa han frånvarande med sorgset vemod i rösten. ”Hon …”
Erik bet sig i underläppen och förlorade sig i tankar. Det var tungt att tala om det. Estrid kramade hans hand och log uppmuntrande mot honom. Länge satt han tyst, så var det som om allt det mörka och smärtsamma måste ut.
Rösten skälvde av bitterhet när han började berätta. Han talade om hur Jorunn och han hade tänkt rusta för bröllop, men hur han blivit tvungen att dra i viking för att få ihop till sin mundr. Han dolde inget, och även om skammen brände på kinderna, lät han henne få veta vad som hänt på blotfesten.
Estrid lyssnade och avbröt honom inte, och han förundrades över hur enkelt det var att anförtro sig åt henne.
”Men där på blotfesten, blev det annorlunda än du tänkt dig?” undrade hon försiktigt. ”Jorunn och du återfann inte varandra som förr?”
”Nej. Det som jag trodde var kärlek, var kanske bara en längtan efter något jag inte kunde få, något som kanske inte ens fanns.” Han log en aning förläget.
Estrid sa inte något, smekte bara hans hand. Men hennes ögon var fyllda av allvar.
”Det man aldrig kan få är alltid bättre än något annat”, sa hon lugnt. ”Men man får inte heller göra sig blind för det man har”, lade hon till och det blänkte som av kattguld i hennes ögon.
Erik kunde inte låta bli att skratta.
”Nej”, sa han och kysste henne lätt på kinden. ”Du har rätt. Ibland kan även skarpa ögon vara blinda.” Han drog henne tätt intill sig och smekte henne. En djup ömhet fyllde honom och han höll om henne hårt.
”Estrid”, mumlade han och vände sitt ansikte mot hennes.
Hon tog hans huvud mellan sina händer och såg tyst och innerligt på honom. Erik, tänkte hon, du får inte gå till någon annan kvinna, aldrig mer. Det mäktar jag inte. Det är hos mig du ska vara, hos mig som du hör hemma. Förstår du inte det? Tankarna sköljde över henne, men hon sa inget. Istället böjde hon sig fram och tryckte försiktigt sina läppar mot hans. Hon kysste honom mjukt och kände hur hans oro försvann. Han var stilla först, men i läpparnas möte kom lusten. När han öppnade hennes mun slöt hon ögonen som för att hålla honom kvar för evigt. I denna stund var känslan mellan dem ett sällsynt ögonblick som hon ville bevara. Med ens kände hon sig lycklig och ville öppna sig mot glädjen och värmen som svallade emot henne. Hon lossade sina kläder och när han sökte henne gled hon emot honom i en våg av hänförelse.
Stockelden hade krympt till glöd, och Erik fick tända en ny brasa innan de kunde slå sig ned vid långbordet igen. Under tiden hade Estrid hämtat ägg från hönshuset och satt fram smör, brödkakor och surmjölk. Ett litet krus honung hade hon också ställt på bordet. Det goda, söta var rikemanssovel, men i sin glädje kände hon att det var rätt stund för denna lyx.
Hon såg på Erik och log varmt. Han satt där vid bordet och följde henne med blicken, medan händerna oroligt rörde sig av och an. Han ska då alltid ha något för händer för att hålla sig lugn, tänkte hon ömt, men slogs i nästa stund av att något fortfarande tycktes bekymra honom. Det är inte bara Jorunn han sörjer, det finns annat också, funderade hon. Hon reste sig och gick fram och ställde sig bakom honom. Så blåste hon honom lite lätt i nacken.
”Det tycks som det inte bara är Jorunn du sörjer, du grubblar över annat också”, sa hon lågt.
Erik såg upp.
”Ja, jag tänker på att om jag inte låtit henne gå, hade hon kanske varit i livet.”
”Ja du, och om inte torkan varit så svår, skulle skörden blivit fin, sa bonden.” Estrid rätade på ryggen. ”Erik, du får inte tänka så. Det var en olycka.”
”Nej, jag tror inte det. Jorunn var flink i vattnet, och när vi var små simmade vi ända till Grönsö. Något måste ha hänt. Hon var illa sargad. Det hade hon inte blivit om hon bara skadats mot pålarna.”
Erik tystnade, väjde för minnesbilden av Jorunns illa tilltygade kropp. Han önskade att han inte sett henne, att han låtit bli att gå ned till stranden.
”Men om hon inte drunknade, hur skulle hon då ha dött?” Estrid satte sig bredvid honom och tog hans hand i sin.
”Harald måste ha slagit henne. Kanske fann han ut var hon varit under natten, eller så hade han listat ut att det var hon som avslöjat bakhållet mot kungen. Så slog han henne, galen av ilska och svartsjuka. Just så kan det ha gått till.”
”Är du säker?”
”Nej, jag bara anar detta. Men jag måste få visshet, annars får jag aldrig ro. Och det finns bara en utväg. Jag måste tvinga sanningen ur Harald.”
Estrid drog åt sig handen och såg skrämt på honom.
”Nej, det kan gå illa!”
”Det är värre att aldrig få frid.”
*
Erik låg sömnlös ännu en natt medan maran red honom och kläderna mörkades av svett. Tidigt på morgonen steg han upp, tog ned sköld och spjut från väggen och stack svärdet i skidan. Utan att väcka Estrid smög han iväg till stallet. Ingen skulle få veta något. Han ville rida ensam.
Gudmundgården låg på en terrass högt över de andra gårdarna, inte långt från Haraldgården. Det var en stor och vacker gård med mycket mark och många uthus. Efter Gudmund den mäktiges död styrde Harald över svärfaderns ägor och även över gården som Torhild ärvt. Han var mäktig och förmögen, brodern. Erik slöt handen hårt om spjutskaftet. Själv bodde han på nåder hos en frände. Nej, snart nog skulle annan ordning råda.
Erik red beslutsamt in på tunet. Gårdsplatsen var omgiven av ett högt hägn och innanför skymtade uthusen med sina torvtak. Längst i norr låg grophusen och smedjan. Grinden utåt vägen stod öppen. Erik höll in hästen. Den stora trägrinden brukade alltid vara stängd. Tveksamt red han in och såg sig omkring. På gårdsplanen var det tomt, nere i hagen gick några kor och betade. Han satt av och gick långsamt in på gården. Allt föreföll så tyst. Så underligt tyst. Erik blev vaksam och såg sig om. Det kunde vara ett bakhåll. Försiktigt smög han fram mot storstugan. Det hördes ljud där inifrån. Med svärdet höjt och skölden framför sig steg Erik in över tröskelstocken.