Himlen hängde grå och dyblå över sluttningen och gräset glimrade av väta. Vägen var hal och lerig. En kärra gnisslade på väg uppför backen och en hund skällde länge efter den. Regnet föll stilla. Ansgar och Witmar vandrade långsamt upp mot kyrkan. När regnet tilltog saktade de stegen och slog upp munkkåporna, sedan återtog de sin vandring. Witmar haltade och Ansgar stödde honom.
”Kungen har låtit mig veta att kejsaren vill inrätta ett nytt stift norr om Elbe. Där vill han bygga en stor kyrka för alla barbarer”, sa Ansgar vänd mot klosterbrodern.
”En kyrka i norr, vad säger du?” sa Witmar överraskad och tog ett steg åt sidan för en pojke som kom gående med ett stort risknippe i famnen.
”Ja, så är det”, sa Ansgar dröjande. ”Beslutet ska snart tas vid riksdagen i Diedenhof.”
”Men hur vet du detta?” undrade Witmar tvivlande.
”Ett kejserligt sändebud från Hamburg har besökt kungen och meddelat honom detta. Kung Björn lät kalla på mig med en gång.”
Witmar skrattade.
”Ja, jag förstår kungen. Han vill väl att du ska resa i morgon.”
Ansgar svarade inte. Sedan stannade han till i backen för att pusta. Från stigen kunde han se sin kyrka där den reste sig ovan sluttningen. Tillsammans med Hergeir hade han fått till stånd ett vackert bygge. Kyrkan var sammanfogad av stående bräder, hade sluttande tak och vackra träsniderier ovanför ingången. Stor var den inte, denna Herrens boning, men trots sin litenhet hade Ansgar kommit att tycka om den. Det var hans kyrka, den första som uppförts i Svearike. Han borde glädjas, och kanske hade han också varit lycklig om inte arbetet i församlingen blivit så tungt. Efter överfallet på kungen hade han drabbats av stora motgångar. Allt fler hotade honom och uppmanade honom att resa, och han fick skulden för mycket av det som skett. Hade inte han, den nya lärans förkunnare, kommit med sina irrläror, skulle inte kristna våldsmän satt sig upp mot kungen. Inte heller hade ätter och blodsband splittrats för den nya trons skull. Men nu hade han, Guds utsände, predikat irrläror och sått split mellan folk i staden. Det vore bäst om han gav sig iväg och aldrig mer kom tillbaka.
Hatet som vändes mot honom kändes tungt att bära, och även hedningar som varit givmilda och vänsälla vände honom ryggen. Ansgar tänkte på de klosterbröder som varnat honom för att predika bland barbarerna. Han förstod nu varför.
”Att jag ska ge mig av har många önskat ända sedan jag kom hit”, svarade han trött, ”men att rädda hedningarna från djävulens villfarelser är viktigare än något annat.”
”Då ska du verka i den nya kyrkan i norr. Kanske kan du göra bättre nytta där”, föreslog Witmar.
Ansgar såg uppskattande på klosterbrodern. Witmar förstod. För honom hade han inte ens behövt berätta, han anade ändå. Ansgar knäppte sina händer och såg ut över landskapet.
”Du anar att jag har mer att säga”, sa han småleende och vände sig åter mot Witmar. ”Det är sant. Sändebudet hade med en not från kejsaren. Där stod att det nya stiftet behöver en ärkebiskop.”
”Så kejsaren tillfrågade dig?” undrade Witmar.
Ansgar nickade.
”Som ärkebiskop där kan jag styra över alla folk i norr, medan Hergeir skulle kunna ta över missionen i Birka.” Ansgar började åter gå uppför backen. ”Jag tror att vi har gjort vad vi kunnat här i staden. Nu måste vi vidare. I Frankerriket kan vi omvända både slaver, daner och svear. Och den nya kyrkan ska vara öppen för alla hedningar, även för den kristna menigheten i Birka.” Ansgar såg ivrigt på klosterbrodern.
Witmar dröjde med svaret.
”Jag förstår”, sa han sedan och betraktade Ansgar eftertänksamt. ”Jag förstår”, gentog han. ”Du har tagit ditt beslut. När ska vi resa?”
*
Det var tomt inne i hallen, men det kom ljud inifrån kammaren. Det lät som om någon jämrade sig. Med ryggen mot väggen smög Erik fram till dörren. En sur stank spred sig från rummet. Försiktigt sköt han upp dörren och kikade in. Det stampade jordgolvet var täckt av breda furuplankor och på väggarna hängde färggranna bonader. Längst bort vid tvärväggen stod kistor och utsirade stolar med armstöd. Detta var ingen vanlig kammare, utan rummet hos en rik köpman. Det var alltså här de hade bott, Gudmund den mäktige och hans hustru Torhild. Erik tog några steg framåt och fick syn på sängen med de höga sängstolparna. Jämrandet kom från bädden, följt av ihåliga, skrällande hostningar. Där låg en kvinna, till hälften dold under skinn och bolster. Hon hävde sig mödosamt upp och vände sig mot dörren när hon hörde någon komma. Hennes ansikte var blekt och glåmigt och den gula huden stramade över kindknotorna. Några grå hårtestar syntes under en smutsig huvudklut. Erik stannade tvärt. Torhild! Där var hon, trollpackan, hon som alltid varit så mån om sin värdighet. Nu låg hon där i ynkedom och vanära.
”Erik Bärnstenshandlare!” väste hon och hennes ögon vidgades. ”Vågar du dig hit, du som dödade Gudmund!” Hennes tunna röst bröts i en våldsam hostattack.
”Var är Harald?” frågade Erik kort utan att bry sig om att munhuggas.
Torhild svettades i feber och andningen kom tungt.
”Och det skulle jag berätta för dig?” Hon grinade elakt.
”Var är Harald?” upprepade Erik och tog hotfullt några steg fram mot henne.
”Jag vet inte. Han har ridit till skogs och huskarlarna tog han med sig. Men träffa honom får du allt. Han tänker hämnas på dig, och kristsärkarna är många.”
Erik såg med avsmak på kvinnan i bädden. Han hade aldrig kunnat fördra henne. En gång hade hon och Gudmund den mäktige krävt den väldiga tillgiften för Jorunn, den mundr som var så stor att han blivit tvungen att gå i viking. Torhild var skuld till mycket ont. Nu fick hon själv lida. Det kunde hon gott ha.
”Så Harald har dragit till skogs med vapen och hästar? Han som skulle sörja för dig som vore han din egen son”, hånade Erik spetsigt. ”Nu får väl trälinnorna ta hand om dig.”
Han gick mot dörren. Gumman hade inte reda på mycket, men en sak hade han fått visshet om. Harald hade dragit till skogs för att samla folk för sin sak, och en dag skulle han komma tillbaka med ett stort, väpnat följe. Harald, hans broder, var inte längre husbonde vid egen gård. Han hade blivit upprorsman.
*
Augustisolen gassade het och ängarna på Hergeirs mark var torra och brända. Inne i kyrkan var det svalare, och Ansgar dröjde länge kvar efter sin predikan. Han ville få en stund i ro. Tankfull satte han sig på kyrkbänken och betraktade altaret. Två stora ljusstakar i silver ramade in en bonad med Jesus på korset. Det var köpmanshustrun som hade vävt den åt honom. Han smålog vid minnet. Hon var en av de omkring tvåhundra själar han hade vunnit till sin församling. Tänk om han ändå kunnat vinna fler för sin sak, men nu kändes det som om han istället borde glädjas åt dem som inte föll ifrån.
Hergeir, hövitsmannen, hade alldeles förlorat sitt tålamod. Den nya läran skulle inte tvingas leva vid sidan av den gamla, tyckte han. För att nå framgång borde man helt utplåna asatron, hade han sagt. Dessutom hade Ansgar hört rykten om kristna som gömde sig i skogarna för att rusta. Allt detta oroade honom, och han hade framhållit för hövitsmannen att den nya tron måste vinnas med fredliga medel. Birkas befolkning kunde inte kristnas på en gång, man måste arbeta tålmodigt och enträget för att vinna nya anhängare, annars kunde missionen råka ut för bakslag. Ord men inte våld, hade han predikat. Men Hergeir tycktes inte lyssna.
Ansgar reste sig, tog fram en linneduk och började varsamt polera en av ljusstakarna. Var hövitsmannen verkligen den man som skulle överta hans roll i Birka? Nej, det skulle inte gå. Så snart han återvänt till hemlandet måste han se till att skicka ut en missionär från Frankerriket.
På väg hem genom staden strövade han på bakgator ned mot hamnen. Han såg sig omkring i den stad han snart skulle lämna. En körsnär kom gående med famnen full av pälsverk, och en träl kom bärande på två vedkorgar. Några kvinnor i huvudklut passerade honom så nära att han fick väja för dem. Han mötte deras blickar; de var smädande och svarta. Vid torget saktade han stegen och såg bort mot brunnen. Där stod unga och gamla i samspråk. En ung kvinna med ljust hår bar ett litet barn i famnen. Ansgar bleknade och svalde hårt. Estrid! Han andades häftigare och hjärtat slog hårt i bröstet. Vissheten tog tag i honom med förödande kraft. Den dag han reste skulle han för alltid lämna henne och barnet. Lämna sitt eget barn, ett barn som inte ens var döpt. Och skulle Estrid hålla sitt löfte om att aldrig berätta vad som hänt?
Ansgar såg efter henne när hon försvann upp mot stadsporten. Han ville springa ifatt henne, hejda henne, men kvävde sin instinkt. Han skulle inte tala med henne nu, utan söka upp henne vid ett lämpligare tillfälle.
Nästa morgon väntade han tills hon var ensam i stugan. Länge stod han och såg på det lilla huset som hade svank i ryggen och halmtak. Hans händer var klibbiga och svetten pärlade i pannan. Tvehågset närmade han sig den timmergrå byggnaden. Han slog ned munkkåpan, strök håret ur pannan och drog djupt efter andan. Så bultade han på porten. Han hörde steg därinnanför och hur någon gick fram till dörren. När porten slogs upp såg han henne. Estrid! Hon blev stående på tröskeln.
”Ansgar! Du kommer nu …”, fick hon fram innan hon svalde om orden. Hon bar den lille på armen och kinderna glänste röda. Så vacker hon var. Hon utstrålade en sådan ungdomlig skönhet att han med ens kände sig gammal. Hennes ansikte var friskt, hyn slät och håret uppbundet i knut i nacken. Linneblusen hade knypplad spets och smet åt om hennes kropp, den långa hängselkjolen i blått stod vackert mot hennes ljusblå ögon. Han såg förstulet på henne, mindes hur hett hon hade lockat honom. Nu ville han säga henne så mycket, men fann inte orden.
”Estrid”, mumlade han, tystnade och såg förläget ned i backen. Visste inte vad han skulle säga. Sedan kom det ur honom, snabbt och förvirrat: ”Jag kom för att döpa den lille.”
Hans blickar sökte sig bort mot barnet. Hans barn. Ett barn avlat i synd och som han inte hade velat kännas vid. Nu såg han hur fagert det var. Ansiktet var mjukt och vekt och det mörka håret låg i böljande slingor över pannan. Näsan var något för liten, men läpparna plutade runda och välformade och ögonen glittrade. Ansgar stirrade och tog sedan häftigt ett steg tillbaka. Vid Gud, barnet liknade honom själv: håret, den höga pannan, de bruna ögonen. Den som en gång kom i sådana tankar kunde se att barnet var hans. Estrid såg hans blick men stod lugnt kvar. Ansgars händer darrade. En märklig värme strömmade genom honom. Hans barn. Plötsligt ville han smeka den lille. Med ens var det som om han ville stanna hos Estrid och barnet. Varför hade han förnekat henne? Varför krävde Herren ett sådant offer?
Toste jollrade och såg på Ansgar med sina stora, bruna ögon.
”Vår son ska inte döpas”, sa Estrid skarpt och bjöd honom inte att stiga in.
Förvirrad stirrade han på henne, flackade med blicken och såg olyckligt på henne och den lille.
”Fast …”, mumlade han, men de ord som alltid bistått honom fanns där inte nu.
Estrid tryckte Toste tätt intill sig.
”Din håg må stå till den nye guden, men in i detta hus kommer han inte.”
Estrid såg på Ansgar, hur hans ståtliga gestalt liksom krympt och vissnat. Men hon mjuknade inte. Hennes blick var fortsatt kylig.
”En gång sökte jag dig”, fortsatte hon, ”men då ville du inte vidkännas mig. Vite Krist var ditt liv, ditt allt och hos dig fick varken jag eller Toste plats. Du förnekade oss. Nu är det för sent. Gå din väg och visa dig aldrig mer för mina ögon!”
Ett kort ögonblick syntes vemod i hennes ansikte, men sedan vände hon honom ryggen och slöt dörren hårt bakom sig. Förtvivlad hörde han dörrlåset reglas.
*
En råkall vind svepte över staden den dag Ansgar lämnade Birka. Vågorna rullade asklikt grå, himlen gömdes i moln. Höstmorgonen var bistert kylig och daggen låg silvrig över fält och gårdar. Nere i hamnen svepte vinden snålt.
Erik trampade otåligt runt på bryggan och kastade då och då en blick inåt gränderna. Varför dröjde han, munken? Eriks blick vandrade åter ut mot havet och föll sedan på skeppen vid pollarna. Skroven gungade sakta i dyningarna och de mäktiga stävarna reste sig högt över vattnet. Snart skulle munken avsegla. Erik hade svårt att tro det. Hur länge hade han inte väntat på denna stund, och så var den äntligen kommen, utan strid och blodspillan.
Motståndet mot Ansgar hade blivit större för var dag, och nu ville väl brunsärken lämna staden medan han ännu kunde gå med högburet huvud.
”Erik, där är du!” utropade Snemun igenkännande och kom emot honom med ett förnöjt uttryck i ansiktet. ”Har du sett, han far nu, munken, och alldeles av sig själv.”
”Inte en dag för tidigt”, svarade Erik med ett brett grin. ”Sedan kanske allt kan bli som förr.”
”Åja, inte som förr inte”, invände Snemun och satte sig ned på bryggkanten med benen dinglande ut över vattnet. ”Ansgar är nog listigare än så. Att han far betyder inte att han ger upp sin mission.”
”Äh, förstör inte mitt goda humör. Skeppen är klara för avfärd. Han far för alltid, inser du inte det?” Erik slog sig ned bredvid kamraten på bryggan.
”Ansgar ska bli ärkebiskop och den kristna kyrkans överhuvud i norr. Då ger han nog inte upp tanken på att kristna Birka. Han sänder någon annan eller återvänder själv, det är jag säker på.”
”Aldrig att så må ske!” stönade Erik och spottade långt ut i vattnet. Innerst inne anade han dock att kamraten hade rätt. Kristendomen skulle inte försvinna med Ansgar, det var ett ogräs som såtts och som skulle bli svårt att utrota.
”Och även om Ansgar far, finns Hergeir och den kristna församlingen kvar. Dessutom, vem vet när Harald återvänder. Det ryktas att han går med budkavle från by till by. Kampen mot kristendomen har bara börjat”, sa Snemun med en grimas.
Erik mulnade och fick ett missmodigt drag kring munnen.
”Harald, tvi för den drulen! Och han ska vara min bror”, spottade han fram och såg bistert ut över fjärden.
Vinden tilltog och Eriks blick föll åter på skeppen vid pollarna. Segelduk, tunnor och sjökistor var redan på plats, årorna låg klara. Till en början skulle skeppen sätta kurs mot Tälje. Därifrån skulle de segla med vinden akterifrån vidare söderut. Han nästan avundades manskapet ombord, kände vittringen av skepp och hav. Han vände sig mot Snemun.
”Hör här! Kristsärkar och löskekarlar, glöm dem. Låt oss åtminstone glädjas idag. Tids nog ska vi ta oss an det packet. Och rustar de, så rustar vi.”
Han avbröts av larm inifrån stranden och kort därpå blev Ansgar och Witmar synliga ute på bryggan. De var klädda i långa fotsida mantlar med rep om midjan. En ung pojke i kolt ledsagade dem.
Ansgar gick långsamt med högburet huvud, följd av Hergeir och hans män och en stor folkmassa. Erik betraktade bistert. Den munken skulle aldrig få återvända till Birka, nej, inte om han själv, Erik Bärnstenshandlare, fick råda. Ett slugt leende for över hans ansikte och han kom hastigt på fötter. Beslutsamt banade han sig väg genom folkhopen och ställde sig i vägen för munken. När Ansgar var alldeles nära, böjde han sig fram och sa med låg röst:
”Hit ska du aldrig mer vara välkommen, munk. Överge Birka som du övergav Estrid och barnet. Det är bäst för oss alla.”
Ansgar ryggade, färgen vek från hans ansikte och han fick inte luft. Witmar grep tag i hans arm och såg oroligt på honom.
”Vad felas dig?” frågade han ängsligt och stödde kamraten så att han inte skulle falla omkull.
Ansgar kippade efter andan, svalde hårt men rätade sedan på ryggen.
”Nej, nej, allt är väl. Låt oss gå ombord.”
Vid dessa ord sköt han Erik åt sidan och fortsatte vandringen ut på bryggan. Ansgar märkte hur hårt hjärtat slog och att han blivit torr i munnen. Men inom sig kände han en stor, lågande kraft. Ingen skulle få stå hindrande i hans väg. Inte någon.
Ansgar, Witmar och Hergeir skred fram mot skeppen, och människorna som samlats för att ta farväl slöt upp kring dem. Hela den kristna menigheten var där, och folk trängdes överallt på bryggor och stränder. Några kvinnor grät, andra stod tysta, flera böjde sig ned på knä och bad. Rörd såg Ansgar på de sina. Många skulle sakna honom: köpmännen, kvinnorna och alla trälar som låtit omvända sig. Alla dessa människor hade han kunnat skänka en ny lära som skulle ge deras liv ett nytt innehåll. Hans gärning hade inte varit förgäves. Och Öyvind … Ansgar såg bort. Han skulle sakna pojken och kände stor skuld över att överge honom nu. Men modern skulle finnas någonstans i Frankerriket, och Ansgar hade lovat att försöka finna henne. Om han lyckades skulle han meddela kejsarens sändebud eller en skeppare som var på väg till Birka. På tillbakaresan kunde de ta med sig Öyvind. Sedan skulle han själv återlämna pojken till modern.
Tills vidare skulle pojken vara i Hergeirs vård. Öyvind hade gråtit när Ansgar lämnat över honom till hövitsmannen, och själv hade han inte heller haft långt till tårarna. Han led över att lämna honom kvar. Borde han kanske trots allt ta pojken med sig? Nej. Ansgar slog bort tanken och vände sig till hövitsmannen.
”Ta väl hand om Öyvind. Jag ska be för er båda. Och glöm ej att tjäna Gud den Allsmäktige på samma sätt som jag har tjänat honom. Må Herren vara med dig.”
Vid dessa ord omfamnade han Hergeir och kysste honom på bägge kinderna. Öyvind, som tyst gått bredvid dem, såg sorgset på munken. Han försökte säga något men förmådde inte. Istället brast han i gråt.
”Jag ska be för dig, Öyvind”, sa Ansgar rört och bredde ut armarna. Han kramade pojken hårt och innerligt, och när han släppte honom måste han vika undan med blicken. Det kom en slöja för hans ögon och han märkte att han grät. Nej, han kunde inte fara utan pojken, kunde inte lämna Öyvind.
”Hergeir, jag tar pojken med mig, jag kan inte lämna honom här”, fick han slutligen fram.
Hövitsmannen stirrade häpet på honom, vätte läpparna för att säga något men fann inga ord. Förvirrad lade han sina händer på pojkens axlar och gick fram mot Ansgar. Sedan lät han händerna sjunka och tog några steg tillbaka.
”Det är du som råder över gossen”, sa han stilla.
Ansgar strök Öyvind tafatt över kinden. Så log han brett och det var glädje i hans ögon.
”Om du vill kan du resa med mig”, sa han allvarligt. ”Kanske är det bättre att vi tillsammans försöker finna din mor.” Öyvind såg upp och hans ögon var fyllda av tvivel. ”Får jag resa?” stammade han.
”Det är mitt allvar”, svarade Ansgar. ”Jag har ångrat mig. Du kan komma med mig, jag lovar. Hämta din skinnpåse och dina kläder. Jag väntar på dig.”
En stund stod gossen stilla medan de stora mörka ögonen vidgades i förvåning. Så bröt ett saligt leende fram över hans ansikte och han rusade iväg.
När skeppet en stund senare lade ut, stod Öyvind i fören. Ögonen lyste och han hade svårt att stå still.
När de var komna utanför spärren, tog mannarna in årorna och hissade segel. Skeppet föll av, och snart tog vinden tag i seglet.
Ansgar stod rak i ryggen och betraktade staden som försvann akteröver. Med ett belåtet leende vände han sig till Öyvind.
”I Frankerriket är det ännu sommar. Du kommer att trivas där.”
”Ja, jag vet”, skrattade Öyvind. ”Det har du sagt mig flera gånger nu.”
Ansgar smålog och fylldes av värme gentemot pojken. Tack vare Öyvind skulle saknaden efter alla dem han låtit omvända kännas mindre. Ett kort ögonblick snuddade hans tankar vid Estrid och barnet, men han drev hastigt undan dem. Han hade fullgjort sitt uppdrag i Birka. Nu låg framtiden i Guds och kejsarens händer.
När skeppet passerade Adelsö lät kung Björn salutera med flaggor och spel. Ända sedan sändebudet från Hamburg kommit med beskedet om den nya kyrkan i norr, hade han glatt sig. Då hade han förstått att Ansgar skulle resa.
Två långskepp skulle ledsaga munken på hans färd söderut. Dessa skepp sände kungen ut för att skydda Ansgar mot nya överfall. Kejsaren skulle säkert bli vänligt stämd när han märkte hur mån sveakungen varit om munken. Och följet hade fler förtjänster än så. Männen ombord skulle se till att Ansgar för alltid lämnade landet.
När skeppet syntes utanför hamnpiren, ville kungen bjuda munken sitt farväl. Upprymd tog kung Björn plats i sitt ståtligaste skepp och lät svennerna ro ut honom på fjärden. Väl ombord på Ansgars skepp överhöljde han munken med många ord och hedersbetygelser, och som ett minne av tiden i Birka gav han honom en liten snidad träskulptur av Oden. Småleende betraktade han Ansgars häpna min, höjde handen till hälsning och återvände till kungabåten. Medan han lät sig ros tillbaka in till hamnen gick tankarna till eftermiddagen. Det hade kommit en ny trälinna till Hovgården, och sällan hade han sett något så fagert. Resten av dagen skulle han helt visst hedra Frej. Det var väl att Ansgar inte lyckats omvända honom.
*
Vintern kom och kölden och mörkret sänkte sig över Birka. I det sparsamma ljuset från törestickorna satt kvinnorna och vävde eller vid sömnad, medan männen knöt nät och täljde till redskap. Då och då åkte Erik uppåt landet för att jaga, men hellre satte han på sig broddar eller isläggar och gav sig ut på isen för att fiska. Några gånger hade han spänt häst för släden och tagit med Estrid och Toste ut till Adelsö, och de hade också varit ute och åkt skidor tillsammans. Men det var med Snemun han brukade pilka.
När de satt vid sina spön talade de ofta om framtiden och vad de borde göra för att stoppa rustningen bland kristsärkarna. Harald hade ännu inte hörts av, men folk berättade att han synts i både Tälje och Upsola. Där samlade han kristet folk omkring sig. Ett annat rykte förtalte att han red från by till by och lät budkavlen gå bland de nydöpta. Kung Björn skulle störtas och den kristna läran ersätta asatron.
”Jag skulle dödat honom den där gången i skogen”, sa Erik missbelåtet och högg yxan hårt i isen.
”Akta skaftet!” utropade Snemun som höll på att ta upp ett hål lite längre bort. Hålet i isen skulle inte vara för stort, men inte heller för litet. Lagom för att dra upp en stor gädda.
”Då trodde jag ännu på brödraskap och försoning och sköt pilen rätt upp i luften”, fortsatte Erik bittert. ”Som jag ångrat det tilltaget. Hade jag dödat Harald då, skulle Jorunn kanske varit i livet och vi hade sluppit oroa oss för kristsärkarna i skogen.”
”Det är inte lätt att veta allt före, som man vet efter”, svarade Snemun och högg till med full kraft så yxbladet gick genom isen. Vattnet strömmade upp ur hålet. ”Men kristsärkarna rustar och då måste vi göra något för att freda Birka.”
Erik såg noga över hålet han huggit, tog fram sin fiskrev och lät lina och bete försvinna ned i vattnet.
”Jag är trött på talet om Harald och kristsärkarna”, sa han hetsigt. ”Det jag behöver är silver. Jag är utled på att gå som hemmaman här i Birka. Jag har inget skepp, ingen gård, men bor samman med en kvinna och ett barn som jag måste sörja för. Tids nog kommer Harald tillbaka, och då möter vi honom med väpnat följe. Men det lär inte bli på länge än.”
Snemun vecklade ut sin rev, satte på sänke och lät linan sjunka ned mot botten.
”Jaha, jag förstår”, sa han sedan. ”Du vill i viking. Men ger du upp kampen mot kristsärkarna?”
Erik höjde och sänkte reven med korta, kraftiga knyck.
”Nej, nej, men jag behöver silver.”
”Men tänk om kristsärkarna anfaller?” fortsatte Snemun.
”Då hugger vi ihjäl dem och plundrar dem inpå bara skinnet.” Erik höjde spöet och högg med det i luften som ett svärd.
*
Det gick mot vår, men ännu hade ingenting hörts från Harald. På Gudmundgården hade Torhild tillfrisknat och återtagit styret, men varken hon eller husfolket kunde förtälja något nytt. Isarna låg fortfarande, bara ute till havs hade de börjat gå upp. Ute i markerna glänste och glittrade det om skarsnön, inne i staden var snön grå och smutsig. När dagsmejan låg på steg stanken av tö och träck upp från gatan.
Det var klart och kallt den dag då två köpmän syntes vandra över isen och in till staden. De gick in i skänkstugan nere i hamnen där de genast beställde in mjöd. Medan de fyllde sina bukar förtalte de för envar som ville lyssna om vad som tilldragit sig i inlandet. Det var så Birkaborna fick reda på att Harald bränts inne med sina män vid ett gille, bara en fjärdingsväg från Upsola.
En grupp män hade sagt att de ville låta döpa sig och hade därför bjudit in Harald och huskarlarna på en präktig måltid. Inkomna i hallen hade de övertalats att lägga mantlarna på svärden varefter de satte sig till bords.
Under kvällen åt de och drack gott och hade mycket gamman, medan värdfolket ständigt fyllde på i hornen. Till slut hade Harald och hans män blivit så druckna att de fallit under bänkarna, varvid värdfolket hjälpte dem till gårdshuset för att sova ruset av sig. Sedan, när männen sov, stacks huset i brand med allt folket som fanns därinne. De som vaknade hann inte ut, och Harald och hans följe hade brunnit inne.
I Birka blev det stor bestörtning bland de kristna, och många undrade hur Harald och hans följe kunnat gå i en sådan fälla. En stor misstämning spreds inom den kristna församlingen.
Hergeir ordnade en minnesstund över Harald i den lilla träkyrkan och många samlades i bön över den döde. Men än fler oroade sig över vad som nu skulle hända. Vem skulle ta över efter Harald? Skulle de kristna hämnas eller skulle missionen hädanefter slå in på en mer fredlig väg?
När Erik fick höra om broderns död blev han nästan besviken. Han hade själv velat ta Harald av daga. Sedan kom tanken till honom att det som hänt föreföll märkligt. Harald brukade vara misstänksam mot främlingar. Inte heller hade han för vana att dricka stort. Än mer sällan brukade han låta sig överlistas. Ändå hade han blivit offer för mordbrand. Kanske hade den nya tron gjort honom mindre vaksam. Den hade förändrat honom i så mycket annat, och det kunde vara att den nya läran fått honom att tro alla om gott. Och så hade han låtit lura sig.
Erik tvivlade länge, men eftersom brodern inte hördes av mer började han tro att talet var sant. Han skulle aldrig behöva döda sin egen bror. Andra hade hunnit före.
*
Det hade gått två vintrar sedan Eriks återkomst till Birka, och han borde ha tjänat ihop en hel del penningar. Men turen svek honom både i jakten och fisket, och på vintermarknaden hade han inte fått alla sina skinn sålda.
Återigen hade han handlat till sig billigt skinn norrifrån, men denna gång hade han inte fått någon förtjänst på handeln. Allteftersom tiden gick började han ifrågasätta det liv han levde. Hur skulle han någonsin få silver nog till ett eget hemman?
Tvivlen gnagde i hans sinne och han blev orolig och rastlös. Tillsammans med Estrid kunde han känna både glädje och lycka, och han borde vara tillfreds. Ändå kunde hon inte stilla hans oro. Inom honom fanns en kraft som var större än allt annat, en urkraft som hotade att söndra honom inifrån. Han måste ut och iväg.
*
En grå dager vilade över de tolv skepp som låg segelklara utanför Tälje. Där fanns både trettiobänkars och tjugobänkars långskepp, snabba farkoster som kunde ta sig fram överallt. Men skeppen var innestängda. En mjuk, sträv våris låg fortfarande ute i vikarna, och en vit rimfrost vilade som en tunn hinna över skeppsbord och master. Våren var på väg, men än hade inte isarna gått upp överallt.
En bredaxlad man med rakt ljust hår och grova nävar gick fram och åter längs stranden. Då och då spanade han ut över viken som om han väntade något, men till slut vände han åter inåt land. Kring halsen bar han ett Kristi kors och då och då syntes spända ryckningar i ansiktet.
Otåligt gick han fram till en mörkhårig krigare som satt med händerna utsträckta över elden. Mannen hade en ärrad överläpp och en illa tilltygad näsa. Tjalve Tryggvesson, som en gång varit bryte på Gudmundgården, kallades numera Tjalve Nästapp efter att ha förlorat nästan hela näsan i svärdsstrid. Sedan den händelsen var han sur och snarstucken och svor på att hämnas dådet.
”Isen måste gå upp nu. Vi kan inte ligga gömda här länge till”, sa Harald Sigurdson till bryten från Gudmundgården. ”Det räcker med att en enda man förråder oss så vet alla att vi är i livet. Vi måste iväg snart. Bara för att två köpmän berättat att vi brunnit inne, behöver inte alla tro att vi är döda.”
”Men isen ligger fortfarande i Björköfjärden”, svarade Tjalve och drog till sig händerna igen. Lugnt satte han på sig sina vantar.
”Men Birka kan bara tas med överrumpling”, envisades Harald.
”Då måste vi också kunna segla dit”, invände Tjalve torrt. ”Och har du glömt att vi satte eld på gårdsstugan medan trälarna ännu var kvar i huset. Alla tror att de döda var vi.”
”Du har rätt, den listen var gott påkommen”, sa Harald lugnad och lät axlarna sjunka. ”Men vi måste ändå vara försiktiga. Med tolv skeppslag är vi så många att det är omöjligt att lita på alla.”
*
Efter flera dagar med bistert väder kom ljumma vindar söderifrån. På Björkö smälte snön i diken och på ängar, och uppe på sluttningarna frätte dagsmejan ned de sista snödrivorna. I hamnen och utmed stränderna luktade det trä och tjära. Skeppsbord tätades, tågverk bändes och master och rår gjordes i ordning. Isen höll på att gå upp och skeppen rustades för härnad.
När vinden kom med vår och den milda doften av barmark, tog Erik Toste i famnen och gick upp på borgberget. Där, högst upp på Björkö, blickade han ut över havet som försvann i fjärran. Yorvik och Ribe, Dorestad och Wollin, någonstans långt, långt borta låg de stora handelsstäderna. Han mindes de larmande marknaderna, trängseln, ropen, skratten. Om han gick i viking, kunde han kanske få ihop det silver han behövde på ett enda år. Ett enda år!
Du hugger väl, jag behöver manskap till mitt skeppslag. Erik mindes köpmannen Hakon Jarls ord. Då hade han inte rest utan stannat hos Estrid. Men nu? Erik gick nedför berget mot hamnen, strövade utmed stranden och förnam doften av hav. Snart skulle vattnet ligga öppet. Erik såg längtansfyllt ut över fjärden, och trots att han hade Toste med sig, tog han vägen förbi skänkstugan. Ett horn öl med skepparna i värdshuset och han kände sig genast bättre till mods. Medan Toste sov talade han med männen om sina år till sjöss, log och skrattade och upplevde ett underligt rus av glädje. Först när Toste vaknade och ville ha mat, kom han sig äntligen för att gå hem.
Estrid mötte honom i orolig tystnad, men sa inget. På kvällen kröp hon tätt intill honom och lade sitt huvud mot hans bröst. De somnade tätt intill varandra. På natten vaknade hon och famnade honom som anade hon hans tankar. Hon höll honom hårt som ville hon aldrig släppa honom och tryckte sin kropp mot hans. Hans hud var varm och hon kände hans lugna andedräkt.
”Erik”, viskade hon och väckte honom med mjuka, sinnliga rörelser.
Erik kände den heta huden mot sin kropp och varsnade doften av kvinna. Yr vände han sig mot henne och smekte. Han märkte hennes lust och sjönk ned mot henne i natten. De möttes hetsigt och somnade i varandras armar. Men Estrids sömn blev orolig, och hon hade ett vemodigt drag kring munnen.
Två dagar senare gick isen upp utanför södra udden, och det första skeppet seglade in till Björkö. Det var ett ståtligt trettiobänkars härskepp som hette Falken, byggt och ägt av den norske köpmannen Hakon Jarl från Kaupang. Med sitt skeppslag var han på väg söderut. Erik stötte ihop med honom nästa dag i skänkstugan.
”Minns du mig?” ropade han muntert när han fick syn på köpmannen. ”Du tyckte att jag högg gott med svärdet mitt, men jag kan segla också. Har du fortfarande plats i ditt skeppslag?”
När Erik återvände sent den kvällen, förstod Estrid vad som hänt, redan innan han hunnit säga något. Med stigande oro hade hon lagt märke till att han dröjde kvar allt längre i hamnen, utan att han hade anledning till det. Det var då hon börjat ana. Och denna kväll hade hans ansikte en annan lyster, blicken en annorlunda glans. Estrid väntade på det han hade att säga som på ett slag i ansiktet.
”Jag har fått skeppsplats”, mumlade han och såg ned i bordet. ”Men jag blir inte borta länge”, tillade han hastigt, nästan andfått. ”Vi ska söderut till den frankiska kusten. Skepparn vet ett ställe där vi kan komma över rikligt med silver.”
Estrid såg trött på honom, var inte överraskad men kände ändå stor sorg. Hon slog ned blicken, för hon ville inte att Erik skulle se hur illa hon tog vid sig. Sedan reste hon sig från bordet och gick sakta runt i rummet. Hennes gång var mjuk, och hon gick med knutna händer och utan att ett ljud kom över hennes läppar. Efter en stund stannade hon till bakom honom och lade armarna om hans hals.
”Res du, men mitt tålamod är dåligt, så bli inte borta för länge.” Därefter kysste hon honom, rätade stolt på kroppen och gick ut. Erik såg länge efter henne, plötsligt förvirrad.
*
Fyra dagar senare lättade Hakon Jarl ankar. Han hade fått med sig fem andra skepp och tillsammans var de sex långskepp som skulle segla söderut. Isen hade gått upp och en ljum vårvind blåste in över fjärden.
Erik hade rustat sig för härnad och hade svärd, båge och älghudshjälm med ombord. Vid bältet bar han köpmansvågen och en skinnpung med penningar. I skeppet stod också hans kista med sovsäck, metrev, skor och kläder. Allt var sådant som Estrid tyckte att han behövde.
Han satte sig vid åran, drog in den friska luften genom näsborrarna och andades hav och salt.
Äntligen på väg.
Med ens kände han sig lyckligare än på mycket länge.
Havet var friheten och det okända. Nu låg hans framtid i ödets händer.
De satte segel strax utanför palissaden, och medan förstäven steg och sjönk i vågorna, kisade Erik akteröver in mot land. Var fanns Estrid? Hon hade sagt att hon inte tyckte om avsked. Men ändå, kunde hon inte stått på stranden? Erik kom på sig själv med att sakna henne. De hade haft sådan närhet och glädje i varandra, trivts så bra tillsammans … Och nu? De behövde penningar till skepp och gård, Estrid förstod det, men hon ville på samma gång inte att han skulle fara. Inte heller han var lycklig att lämna henne och barnet, men det hade varit värre att bli kvar hemma. Och Snemun hade lovat att bistå hans familj.
Kunde hon då inte ha kommit för att ta farväl? Han hade ju lovat att inte bli borta så länge. Erik sjönk ned på kistan. Kalla frostiga vindar for över vattnet och ett stort isflak passerade akteröver. Erik huttrade till. De hade seglat ut tidigt på året. Isen inomskärs och inne i vikarna hade just gått upp. Han lyfte blicken. Seglet buktade styvt och vackert i vinden, fladdrade till ett ögonblick och sträcktes åter. Än en gång såg han inåt land. Hur glad hade han inte blivit om hon stått där. Kunde hon ändå inte ha kommit till stranden för hans skull och visat att hon höll av honom? För ett ögonblick var det som om hänförelsen över att vara till sjöss falnade.
Erik rycktes ur sina tankar av ett högt rop. Föröver syntes ett stort, främmande skepp. Det var en bredbukig knarr som med fyllda segel närmade sig Adelsö. Nyfiket betraktade Erik det stora handelsskeppet. Det var nog inte sjörövare, de skulle ha kommit i långskepp. Men ett så här praktfullt skepp var sällsynt i dessa trakter. Troligtvis hade det tung last. När skeppet kom närmare såg han hur djupt det låg i vattnet. Något runt och stort glänste vid masten, och han måste skugga med handen över ögonen. Så såg han. En kyrkklocka!
Eriks ögon vidgades. En kyrkklocka i hednaland? Med ens stod allt klart för honom.
Den väldiga klockan var till kyrkan och den nya församlingen på Björkö. Han hade sett kyrkklockor i Dorestad, hört dem väsnas och förundrats över att kristet folk måste bruka dessa märkliga ting. Han svor tyst. Ansgar hade inte gett upp sin mission i Birka. Långt borta i Frankerriket ville kejsaren och hans utsände att den kristna församlingen i Birka skulle fortleva. Kanske skulle Ansgar även sända nya präster till staden, som Snemun hade sagt. Kristsärkar som skulle fortsätta Ansgars undervisning och värna om den menighet och församling han en gång grundat.
Erik sände en spottloska långt ut över vattnet. Kampen var inte överstånden. Denna gång fick han se till att inte bli borta för länge.
Och medan skeppen i köpman Hakon Jarls följe seglade söderut mot Frankerriket, hissade tolv långskepp segel och förberedde sig för härnad. Med drakhuvuden i stäven och spända segel höll de kurs norrut mot Birka.