Erik stod upp i båten och styrde med baken. Det lockiga håret virvlade kring huvudet och han visslade högt. Hakon Jarl log brett. Han förstod den forne skepparens glädje vid rodret.
Själv hade han drivit handel i nästan hela sitt liv, och trots att han var en förmögen man gick han fortfarande i härnad. Han älskade havet och spänningen i att möta okända människor i främmande länder. Numera var han dock inte lika flink med spjut och svärd som tidigare, och hans röda hår var fullt med gråa stänk. Dessutom hade han förlorat tummen på vänsterhanden och kunde inte greppa svärdet med bägge händer. Därför var det gott att ha en sådan som Erik med sig. Bärnstenshandlaren var vän med svärdet och därtill kunnig vid rodret. Att han dessutom sjöng, spelade flöjt och alltid tycktes vara på gott humör, gjorde inte saken sämre.
”Inte dumt att vara till sjöss igen, eller hur?” sa Hakon och lade vänskapligt handen på Eriks axel.
”Det känns som om jag återfått en mö jag mist!”
Männen skrattade gott och Erik slog sig ned på aktertoften. Han såg ut över vattnet. De seglade fortfarande inomskärs och grå öar och nakna kobbar syntes på ömse sidor om skeppen. Sex långskepp hade jarlen rustat, men så var han också en välbärgad man. Erik betraktade honom från sidan. Hans drag var rena, näsan rak och munnen något böjd. De gråblå, djupt liggande ögonen glittrade vaket. Jarlen hade blivit något till åren, men hans sinnelag var ungdomligt som en pojkes. Erik kände sig nöjd. Hakon Jarl var en man efter hans sinne.
”En dag eller två till så har vi öppet hav”, fortsatte köpmannen fundersamt. ”Men så här års är det bistert. Helst ska det inte blåsa för mycket.”
”Nej, ett nedisat skepp seglar inte långt. Förresten, snart borde vi väl slå läger för natten. Det börjar redan skymma.”
”Ja, bara vi hittar en skyddad vik där vi kan dra upp våra båtar”, instämde Hakon Jarl och spejade inåt land.
”En vik utan isflak”, lade Erik till och såg sig om.
Länge satt han så och spanade i alla väderstreck. Plötsligt tyckte han sig se ett segel föröver. Nej, han måste ha misstagit sig. Inte många hade fått sina båtar i vattnet så här års. Och seglade man någonstans så var det söderut. Det här skeppet tycktes vara på väg norrut. Men i norr och öster låg isen fortfarande. Erik satte handen för ögonbrynen och kisade. Framför honom fanns bara mörkt, askgrått hav. Inte ett skepp någonstans. Han måste ha sett fel.
Hakon Jarls skepp passerade några steniga skär och seglade ut på en öppen, oskyddad fjärd. Där gick sjön grov, och efter en stund valde Hakon att falla av och gå in mellan några öar i lä. På långt håll syntes en ö med sandstrand och några höga berghällar. Där skulle de kunna slå läger för natten.
Skeppen styrde mot land, seglen halades och männen klev ur. Frusna drog de upp båtarna på stranden. Sedan samlade de ihop ved till lägereldarna. Erik tog fram elddonet för att slå eld. Så hejdade han sig plötsligt. Det där han sett över vattnet, tänk om det var fiendeskepp. Då var det bäst att vara försiktig. Han lyfte på huvudet. Vinden svepte över stranden och vågorna svallade mot land. Vid båtarna skrattade och sorlade männen. Erik lystrade. Där fanns också ett annat ljud, något som lät som avlägsna årtag ute på vattnet. Han höjde handen till tystnad. Männen stillnade. Så hörde de också; tung, taktfast rodd.
Hakon Jarl spejade utåt sjön och pressade ihop läpparna. Hans skepp var lastade med pälsverk, vax och honung och skeppskassan var full. Inte ville han möta fiendeskepp nu. Men om det blev tvunget skulle han inte ge sig utan strid.
Erik stod orörlig och lyssnade. Sedan tecknade han åt Hakon att han ville se efter vilka främlingarna var. Nedhukad sprang han över stranden och upp på en berghäll. När han nått krönet lade han sig i skydd av några buskar. Försiktigt förde han grenarna åt sidan. Framför honom låg det mörkgrå havet insvept i fuktigt dis. Längre bort syntes en vik och två mindre öar omgivna av skär och kobbar. Några måsar skrek över vattnet och en kall vindil fick honom att skälva. Inga skepp någonstans, bara kyligt, öde hav. Så plötsligt märkte han en rörelse, något som stack fram bakom en udde. Ett långskepp. I nästa ögonblick blev flera skepp synliga. Var det dem han sett tidigare?
Det var inga handelsskepp från främmande land, inga knarrar eller fiskebåtar. Det var låga, smäckra långskepp som snabbt red över vågorna. Männen rodde taktfast upp mot vind med sköldarna klara vid relingen. Det var drakskepp på härnadståg!
Fylld av onda aningar stirrade han på de låga, vackra skeppen. De höll kurs norrut och hade valt samma segelled som de själva, ett smalt och förrädiskt vatten som bara få kände till. De främmande fartygen hade tydligen skeppare som kände trakten väl. Men krigsskepp på väg norrut vid denna tid på året? Isen låg nästan överallt utom vid Tälje och Birka, och skulle man till Tälje var detta inte rätt segelled. Men Birka … Med ens blev Erik klar över vad som var å färde. Det måste vara de kristna som rustat. Och nu tänkte de anfalla staden innan allt sjöfolk hunnit få sina skepp i sjön. Birka skulle tas med överraskning.
Erik svalde, en tung kväljande känsla kom över honom och hans mun blev alldeles torr. Estrid och barnet? Vilka fanns på Björkö för att försvara dem? Skulle staden kunna stå emot ett oväntat anfall från havet? Vinden mot kroppen kylde men han märkte det inte.
Fiendeflottan måste stoppas!
Tyst gled han nedför berget och sprang ihopkrupen tillbaka till de andra.
”Fiendeflotta”, flämtade han. ”Tolv drakskepp är på väg norrut. De seglar mot Birka.”
Männen stod tysta. Hakon Jarl rev sig i skägget och såg tvivlande på honom.
”Är du säker?” frågade han sedan.
Erik nickade.
”Det finns tolv krigsskepp därute.”
”Måtte de inte få syn på oss”, mumlade jarlen sammanbitet. ”Nog för att vi kan strida, men att röja av tolv långskepp tarvar gudarnas välvilja och mångas färd till Valhall.”
”Må så vara, men vi kan dra båtarna längre upp på stranden och skyla dem bakom grenar och buskar”, föreslog Erik ivrigt. ”Blir vi inte upptäckta, kan vi ta fiendeflottan med överraskning. Men kommer de över oss först, då …”
Hakon Jarl teg. Det fanns en rädsla inom honom, en tveksamhet som kanske kom av tanken på allt han kunde mista.
Erik märkte det.
”Hör nu, det är ett bra förslag, men tiden är knapp.”
Det glimtade till i jarlens ögon och han fann sig snabbt.
”Se till att dra upp skeppen och hölj dem noga!” befallde han. ”Men låt ingen se er. När ni är klara möts vi bakom berghällen därborta.” Han pekade mot en stenhäll längre inåt ön.
Männen inom varje skeppslag kände varandra väl, och det tog inte lång tid förrän skeppen dragits långt upp på stranden. Då och då kastade karlarna en orolig blick utåt sjön, samtidigt som de raskt fällde ner masterna och noggrant höljde skeppsskroven. När de var klara, tog de grenar av gran och enbuskar och sopade igen spåren på stranden. Sedan slog de sig ned i skydd av berget för att vänta.
Havet var kallt och här och där i bergskrevorna låg snön fortfarande kvar. Kylan bet i skinnet, de svettiga yllekläderna styvnade och det som var vått frös snabbt i vinden. En efter en började männen frysa, men ingen vågade slå eld. Inget fick röja dem.
”Kom!” Hakon Jarl tecknade åt Erik att följa med honom. ”Vi måste se vad det är för skepp.”
Tyst smög Hakon Jarl och Erik uppför berghällen och lade sig ned bakom några stora buskar. De hävde sig upp på armbågarna och Erik fick in blötsnö under vadmalsrocken. Men han gav sig inte tid att borsta bort snön. Nedanför berget syntes skeppen.
”Vid alla Odens korpar!” flämtade han och sjönk ned på magen igen. På en ö bara några bågskott bort, låg hela fiendeflottan samlad. Mannarna hade dragit upp skeppen på stranden och höll på att göra upp eld. Några donade med kittlar och förberedde skaffning, andra vilade eller såg över sina vapen. Som skydd mot nordanvinden hade männen spänt ut ett stort segel vid en av mateldarna. Över den väldiga segelduken var ett stort Kristi kors målat. Vite Krists och den kristna kyrkans kors.
”Kristsärkar …”, mumlade Hakon Jarl tyst. ”Tolv skepp under Kristi kors. Det är minst 250 man det, 250 gudstrogna som ska strida för den kristna läran.”
”Ja, inte är de ute och seglar för nöjes skull”, anmärkte Erik torrt. ”Och vi som inte är mer än 80 man i våra skepp. Inte kan vi slå dem till havs. Vi måste ta dem med list och överraskning.”
”Det blir inte lätt”, mumlade Hakon Jarl eftertänksamt och sjönk ned på berghällen igen. ”Bäst vore att vänta tills de seglat vidare.”
”Och låta dem överfalla Birka? Nej, nej”, sa Erik skrämd och tänkte på Estrid och barnet. Oron kom över honom med stormkraft. Tänk om kristsärkarna dödade dem. Det fick inte ske. Vad som drabbade honom själv var en annan sak, men Estrid och Toste, nej!
Erik grep tag i Hakons axel och ruskade honom häftigt.
”Om ofärdsmännen därnere får syn på oss och går till anfall, kan inte ens gudarna hjälpa oss. För att besegra dem måste vi slå till först”, sa han bestämt.
”Och hur ska vi tämja kristsärkarna, menar du?” undrade Hakon Jarl klentroget och frigjorde sig från Eriks grepp.
Han hävde sig upp och såg ut över berget. Männen i drakskeppen hade seglat in i en djup vik mellan två öar. Där låg de i lä, men där skulle det också vara lätt att anfalla dem. Erik hade sett samma sak.
”Vi hindrar dem från att segla ut”, sa han fundersamt. ”Då har vi dem som i en säck.”
”Och hur skulle det gå till?” frågade Hakon Jarl tvehågset.
Erik smålog lite med en listig glimt i ögonen.
”Det ska nog gå. Jag har en idé”, mumlade han.
*
Flera dagar hade passerat sedan den dag då Erik gett sig av, men Estrid hade svårt att vänja sig vid sitt nya liv och tyckte det var tomt och ödsligt utan honom. Hon saknade Erik djupt, och för att skingra sina tankar gick hon ofta till Snemungården. Där vävde hon med Sigfrid, Snemuns hustru, och i hennes sällskap kändes saknaden efter Erik inte lika svår. Estrid hade alltid trivts i grannfruns sällskap och sedan Erik rest, gjorde de även en hel del vardagliga bestyr tillsammans.
Denna morgon hade de beslutat att gå ned till klappbron för att skölja tvätt och under prat och skratt tog de vägen ned mot vattnet. Vinden var kylig och Estrid huttrade till. När solen varit framme hade det känts som vår i luften, nu var det plötsligt kallt och rått igen.
”Har du en yllesjal? Den här kylan dräper mig”, sa Estrid och vände sig till Sigfrid. ”Förresten behöver vi väl inte tvätta allt idag? Jag har ingen lust att doppa händerna i det här isvattnet.” Estrid såg bistert på isflaken som samlats längre in i viken.
Snemuns hustru drog lite på mun. Hennes röda hår flammade och de ljusblå ögonen glimtade till.
”Det var värst, vad felas dig? Inte brukar du vara rädd för lite kallt vatten.”
Sigfrid var ingen fager kvinna. Hennes kraftiga ansikte, breda näsa och sträva hy gjorde att hon såg grov och manhaftig ut, men den som lärde känna henne tyckte snart att hon var vacker. Den kortväxta lite framåtböjda kvinnan visade värme och omtanke för alla, och hennes kvicka tunga lockade många till skratt. Att hon och Estrid ofta sökte varandras sällskap berodde inte bara på att de var grannar. De var båda envisa och starka och visste sitt värde. Och de skattade varandra högt.
”Vad som felas mig?” sa Estrid. ”Ja, Erik är borta, och vem vet när han återvänder. När vi äntligen börjat leva som man och hustru, då seglar han sin väg. Jag har minsann ett och annat jag vill tala med honom om.”
”Karlfolk är alltid karlfolk”, föll Sigfrid in och försökte trösta. ”Förr drog också Snemun i härnad, men ett svärdshugg i vaden och skadan i läppen fick honom på andra tankar. Sedan den dagen tyckte han sig göra bättre nytta på gården. Snart nog kommer Erik att inse att han inte kan leka viking jämt.”
”Erik? Nä du, den mannen kommer att leka på sitt yttersta, det är jag säker på. Därför försökte jag aldrig få honom att stanna. Det skulle ändå aldrig ha lyckats.” Estrid böjde sig ned mot tvättkorgen och tog upp några plagg. Hon blev stående med dem i händerna. ”Men jag tog inte avsked av honom”, fortsatte hon. ”Med det ville jag visa att han inte kan ta mig för given. Det gör säkert honom orolig och håller han av mig kommer han nog snart tillbaka.”
Estrid synade kläderna hon höll i handen, ett par smala långbyxor, en kolt, en skjorta och några yllestrumpor. Hon kände ännu Eriks lukt i tyget.
”Eriks gamla slitna kläder”, sa hon och log snett.
”Tja, en del har han tydligen lämnat efter sig som minne”, genmälde Sigfrid syrligt och knöt till huvudduken om håret. ”Var det allt du fick till avsked?”
Estrid sjönk ned på knä och böjde sig ut över vattnet. Långsamt började hon skölja kläderna.
”Nej, jag fick det här också”, sa hon och drog fram en amulett i bärnsten som hon hade hängande runt halsen. Hon böjde huvudet bakåt så att Sigfrid skulle se. ”Men han gav mig mer än det.”
”Såå?” undrade grannfrun.
”Jo, Erik …”, började Estrid och glömde plötsligt kylan. ”Jag anade att han skulle segla iväg och kanske inte komma tillbaka på länge. Kanhända aldrig. Den tanken var för svår att bära. Därför ville jag så innerligt ha något som är hans.”
”Du talar i gåtor, Estrid, eller är det som jag tror?” frågade Sigfrid och såg forskande på henne.
Estrid log en aning förläget.
”Ja, det är som du tror”, sa hon stilla. ”Jag väntar hans barn. Men jag vet också att vad som än händer kommer jag att kunna sörja för det.”
Sigfrid gick fram till Estrid och omfamnade henne.
”Jag tror dig! Vad som än händer kan du reda dig. Och jag ska hjälpa dig.”
Estrid såg tacksamt på henne.
”Jag har redan tänkt över vad jag skulle vilja göra. Det gick bra för oss på marknaden. Kan vi inte öppna en vävstuga i hamnen?” föreslog hon ivrigt.
”Eller en skänkstuga, skinnverkstad eller ett kammakeri”, lade Sigfrid till. ”Jo, det finns mycket vi kan göra!”
Kvinnorna såg på varandra och brast ut i skratt.
”Nu låter vi tvätten vara”, tog Sigfrid vid och ställde undan korgen. ”Vi har mycket att tala om. Det där kan vänta till i morgon. Låt oss gå hem och unna oss lite mungott!”
”Ja, en öl som stått länge med mycket honung i”, sa Estrid förtjust.
”Eller några skäppor mjöd!”
Kvinnorna bar in tvättkorgarna i badstugan och under muntert samspråk gick de tillbaka hem till Snemungården.
*
Likt ett spökskepp gled Hakon Jarls långskepp in i viken. Inte ett ljud hördes när årbladen doppades i vattnet. Isvinden hade tilltagit och det var ännu kyligare än förut. Erik fällde upp kragen och drog ned skinnluvan. Liksom de andra hade han ansiktet insmort i fett. Vinden var kall och de skulle säkert bli våta och nedkylda. Då skulle fettet lindra. De hade varit tvungna att tänka på allt. Planen fick inte misslyckas.
Försiktigt lyfte Erik på huvudet och spejade inåt land. Där låg de stora vackra drakskeppen högt uppdragna på stranden. Ingen rörde sig vid båtarna. Det var som han trott, männen sov inte i skeppen utan hade gjort upp läger inåt land. Erik stötte till Hakon i sidan och pekade. Inte långt från stranden, i skydd av en berghäll, hade männen satt upp ett vindskydd. De hade bundit fast reservseglen i några träd så att de bildade ett tak ovanför deras huvuden. Under den oroligt fladdrande segelduken låg männen och sov, djupt nedkrupna i sina sovpåsar. Några eldvakter höll liv i eldarna, annars var allt lugnt.
Oroligt spanade Erik efter fler lägerplatser, men han kunde inte upptäcka någon. Ingen rörde sig, allt var stilla. Lägret var i ro. De kristna såg inte ut att frukta anfall utifrån havet. Få skepp var till havs vid denna tid på året, och männen hade inte ens lämnat vakter vid båtarna. Det föreföll tanklöst och enfaldigt, och för ett kort ögonblick funderade Erik över vem som var de kristnas ledare nu när Harald var död. Kunde det vara Tjalve, bryten från Gudmundgården, eller hade även han bränts inne med Harald? Nå, det kunde vara detsamma. Fiende som fiende.
En sista gång såg sig Erik omkring, sedan gav han tecken åt männen att fylla sina skinnränslar med vatten. Innan månen kom fram ur molnen, måste de ha hunnit fram till båtarna.
Längre ut i viken, på det allra smalaste stället, syntes ännu ett långskepp tyst ta sig fram ute på vattnet. Hakon Jarl och hans män hade samlat ihop alla rep de hittat ombord på sina skepp och bundit ihop dem till en tjock kabel på fyrtio famnar. I mitten hade de gjort fast flera alnar kätting från skärdingarna. Nu skulle de mana ut det väldiga repet utan att det trasslade sig.
Männen rodde mot den västra stranden och fyra man hoppade iland. Där lyfte de upp den yttersta änden av kabeln på sina axlar och gick långsamt uppför stranden tills de nådde några stora tallar. Vid två av de största träden manade de runt trossen, gjorde fast tågvirket med halvslag och pålstek och smög sedan ljudlöst tillbaka till båten igen. Väl ombord rodde männen över skeppet till andra sidan viken, medan kabeln med skärdingen sakta gled ned i vattnet. Då och då böjde sig två män över relingen, tog tag i repet och gjorde fast en tom trätunna. Tågvirket fick inte bli för tungt och sjunka. Ingenting fick gå fel.
Den andra stranden var stenig och svår att angöra, och det var besvärligt att få iland kabeln. Nu var den dessutom tung av väta och det behövdes åtta man för att få tågvirket runt en ek och göra fast det. Men när de äntligen var klara låg repet tvärs över viken en halv manshöjd ovan vattenytan. Hakon Jarls män sköt ut båten från stranden och drog sig ut med kabeln. Snabbt gjorde de loss trätunnorna. Nu kunde ingen längre se vad som gömde sig i natten.
Några bågskott därifrån smög Eriks män fram mot de uppdragna skeppen. Utan ett ord tog de sig försiktigt fram till var sitt skepp. Där öppnade de sina fyllda skinnränslar och lät vattnet rinna över segelduk och tågvirke tills tyget och hampan dränktes i vatten. Männen arbetade tyst och snabbt och vätte även tofterna och handtagen till årorna. I den isande vinden borde skoten och seglen vara nedisade före gryningen.
Erik var först klar och sprang nedhukad tillbaka till båten med ett spänt men samtidigt roat uttryck i ögonen. Ett sådant nidingsverk som de nu åstadkommit, skulle inte ens Den högste ha bot för. Och kom han ned från himlen skulle han halka. Mitt i allvaret bubblade det av okynne inombords, och Erik fick dra djupt efter andan för att inte brista ut i skratt.
Tillbaka på ön möttes Hakon Jarl och Erik åter. Vinden var fortfarande hård och männen slog sig ned i lä bakom några klippor.
”Nu har vi dem”, sa Erik förtjust och gnuggade belåtet händerna mot varandra.
”Ja, men vi har inte knutit ihop säcken än”, invände Hakon Jarl nyktert. ”Bara nu ingen upptäcker oss innan vi hunnit gå till anfall.”
Erik skakade på huvudet och log segervisst.
”Nej, nej. Skeppen är klara och så snart allt tågvirke har frusit kan vi anfalla dem.” Han höll upp två rep. ”Jag hällde vatten på de här med. Det är bara att vänta tills de är nedisade.”
”Du tänker då på allt”, sa Hakon förnöjt. ”Ja, sex skepp mot tolv. Det kan kanske gå.” Så såg han på Erik och började skratta. Kanhända oroade han sig i onödan.
*
Harald Sigurdson från Haraldgården vaknade av kylan som läckte in i sovsäcken. På kvällen hade han inte sett var han lagt ned sovpåsen och en vass sten hade rivit upp ett hål vid fotändan. Sömnig stirrade han ut i natten. Hade han en gång vaknat var det alltid svårt att somna om.
Nordanvinden kändes sträv och kärv, och seglet ovanför hans huvud slog tungt. Harald hävde sig upp och såg ned mot stranden. Där låg hans skepp. Härnadståg. Det hade kostat honom mycken möda att få ihop en flotta, men nu var de äntligen på väg mot Birka. Måtte de nå staden innan det usla vädret gick över i snö och storm. När isarna gått upp hade han trott att kylan var över för gott, men nu såg det ut som om de skulle få köldgrader ännu en tid. Det var en stor missräkning, fast å andra sidan skulle ingen vänta en flotta från havet i sådant väder. I Birka skulle väl tornvakterna inte ens bry sig om att se åt fjärden till. Nej, så här års brukade de hellre dricka varmt och slå åkarbrasor än spana efter fienden. Harald log lite för sig själv. De skulle slå till i kvällningen. I mörkret skulle hans spejare först varsla Hergeir och hans män, sedan skulle flottan ljudlöst ta sig in i hamnen. Med fiendeflottan utanför staden och Hergeir och hans sammansvurna runt hela Björkö skulle de snabbt kunna slå ned allt motstånd. Och när väl Birka intagits skulle kungen borta på Adelsö ha lite att sätta emot. Nej, den uslingens dagar var räknade.
Det blev allt kallare i sovsäcken och Harald satte sig upp. Sömndrucken trevade han efter något som kunde täta hålet. Penningpungen! Han tömde den och stoppade mynten i skon. Sedan formade han en strut av skinnet och sköt in det i hålet. Äntligen skulle han få sova. Han kastade en sista blick utåt havet och lade sig tillrätta i sovpåsen. Månen som hade gått ur moln speglade sig i vattnet och lyste upp vågkammarna. Sjön gick hög. Kanske borde de dra båtarna längre upp på stranden? Nej, än var det nog ingen fara. Hans blick vandrade vidare bort mot eldarna. Där kunde han se hur vakterna hukade vid brasorna och försökte hålla dem vid liv. Bara elden närmast stranden hade slocknat. Harald svor till. Den satans eldvakten, mannen borde få en upptuktelse. Eldarna måste brinna. Tänkte den late uslingen låta dem alla frysa ihjäl? I detsamma erinrade han sig att det var Tjalve som hade vakten närmast stranden. Herregud, bryten från Gudmundgården måste ha somnat. Om han inte väcktes kunde han ligga död på morgonen. Motvilligt kröp Harald ut ur skinnsäcken och vacklade ned mot stranden.
När han var alldeles nära, tyckte han sig ana främmande ljud utifrån vattnet. Förbryllad stannade han, stod alldeles stilla och lyssnade.
Hakon Jarls skepp närmade sig försiktigt. Det hördes inte när årorna bröt vattenytan. Männen ombord visste att ett endaste ljud kunde vara nog för att avslöja dem. Om de blev upptäckta var slaget förlorat.
Skeppen var väl rustade. På var och en av båtarna fanns två stora tunnor i fören. En innehöll tjära och den andra fotnaglar, spretiga järn som hur de än kastades alltid landade med en av sina sylvassa spetsar uppåt. Själva bar männen yxa och svärd, och vid relingen fanns spjuten, pilbågarna och sköldarna.
Männen rodde tyst och snabbt. När de nådde den yttersta änden av viken, delade de upp sig i två grupper. Tre skepp följde Hakon Jarl som rodde mot den östra delen av viken, de andra skeppen följde med Erik västerut. Det blåste hårt och månen hade försvunnit bakom mörka skyar.
Nu var de mystiska ljuden där igen. Kunde det vara något som närmade sig utifrån sjön? Harald stirrade ut i viken. För ett ögonblick mattades vinden, och Harald tyckte sig höra årtag. Nej, det måste vara fel, inte så här års. Men … Med ens blev han tveksam. Tänk om någon hade sett dem rusta? Tänk om någon ville stoppa dem? Det kunde finnas skepp därute.
Med två steg var han framme vid Tjalve och ruskade liv i honom.
”Upp, ditt svinarsel.”
Tjalve rörde sig långsamt och mumlade något ohörbart.
”Upp, sa jag!” Harald gav honom en hård spark i magen.
Tjalve flämtade till av smärta och blev med ens klarvaken.
”Hör du något?” frågade Harald spänt.
Tjalve lyssnade men skakade sedan på huvudet.
”Ser du något då?”
Tjalve kom ostadigt på fötter, gned sig i ögonen och såg sömnigt ut över viken. Inte märkte han något ovanligt. Vad talade Harald om? Motvilligt gick han ända fram till vattenbrynet och spanade ut i mörkret. Havet låg mörkt, vita vågkammar syntes vid udden längre ut. Men där? I nästa ögonblick blev han varse något främmande som närmade sig ute på vattnet.
”Skepp”, stötte han fram. ”Väpnade skepp!”
I det ögonblicket såg Harald dem också: mörka skeppsskrov och rader av åror som doppades i vattnet.
”Gud signe oss”, utbrast han och såg bestört på Tjalve. ”Skeppen är på väg in i viken.”
”Och de är rustade för strid”, utropade Tjalve förskräckt.
”Fiender …”
Årtagen hördes allt närmare och för en kort stund stod männen handfallna. Harald stirrade; han fick inte fram ett ljud. Så insåg han vad som höll på att hända.
”Gör klart för strid”, skrek han gällt och rusade mot båtarna.
Tjalve i sin tur sprang upp till lägret och ruskade liv i männen. Yrvakna grep de efter sina vapen.
Haralds män var väl tränade och var och en visste vad som nu fordrades av dem. Nordanvinden blåste ut mot sjön. De skulle segla rätt mot fienden och borda dem. Under skrik och rop sprang de ned mot stranden och sköt ut sina båtar i vattnet.
”Röj skeppen till sista man!” gastade Harald upphetsat och hävde sig upp på sitt skepp. Fienden skulle snart nog drivas på flykten.
”Hissa seglen!” vrålade han och tog tag i råstången.
Men mer hann han inte förrän benen slant och han föll handlöst ned i båten. Tjalve räckte fram näven till hjälp men halkade själv. En efter en dråsade männen omkull, en del föll framstupa, andra föll baklänges med fötterna i vädret. Skeppsbord och tofter var hala som såpa och männen fick inte fäste. Och när de efter mycken ansträngning skulle hissa seglet var skoten isiga och slant ur händerna. Över allt låg en tunn hinna med is.
”Till årorna!” röt Harald ilsket och slängde det obrukbara tågvirket ifrån sig. Så halkade han igen. ”Satans djävulen, vad det var halt”, hann han säga innan han stöp med näsan före mot en av däcksbalkarna.
När Erik såg skeppen lägga ut från stranden, bleknade han och svor högt. Vad hade gått fel? Hur i all världen hade de blivit upptäckta? I en äntringsstrid man mot man skulle de ha lite att sätta emot.
”Fotnaglarna, gör er beredda med fotnaglarna”, vrålade han. ”Men vänta tills skeppen är alldeles inpå oss.”
Även Hakon Jarl lät okvädingsorden hagla när han såg kristsärkarna skjuta ut sina långskepp i vattnet. Måtte drakarna vara präktigt nedisade och svåra att manövrera. Hur skulle det annars gå?
Hakon såg sig oroligt omkring. På västra sidan tycktes Erik hålla sina skepp väl samlade. Själv hade han täppt till sin del av viken. På detta sätt skulle de splittra fiendeflottan, eller tvinga kristsärkarna att ro rätt fram. Än en gång spanade han inåt land. Alla skepp hade lämnat stranden. Tiden var kommen.
Med full kraft slog han två spjut mot varandra. En kort stund hördes bara sjö och vind, men så svarade Erik på samma sätt. I nästa ögonblick upphörde roddarna i de två aktersta skeppen att ro. De väntade en stund, började sedan försiktigt närma sig fiendeflottan bakifrån. Ljudlöst slöt de upp i mörkret bakom Haralds skepp. De kristna var fångade i en fälla. Akteröver och på bägge sidor fanns Hakons och Eriks skepp, föröver låg kabeln tyst, vass och nedisad.
De kristna anade inget, utan förberedde sitt anfall. Spända stirrade de ut över vattnet med spjuten klara. Då sköt Eriks och Hakons män iväg sina pilar. Från alla håll föll de vinande ned över fiendeskeppen. Flera av Haralds män träffades. Somliga sårades, andra föll döda ned. De kristna grep efter sina bågar och svarade med ett häftigt motanfall. Men i mörkret var det svårt att se och pilarna gjorde liten skada. Plötsligt förstod männen att de var omringade och sökte förtvivlat fly pilregnet. I hög fart rodde de bort från fienden – rätt mot kabeln i mörkret.
När de främsta drakarna stötte emot repet föll flera av männen överbord, andra tumlade handlöst över ända. I stor förvirring försökte de komma på fötter igen, men många slant med vapnen i hand, andra dödades av hedningarnas pilar.
”Till anfall!” skrek Harald hest, men männen hörde honom inte. De som ännu var i stånd att strida sköt mot fiendeskeppen ute i mörkret, andra kastade sina spjut. Men vapnen nådde inte fram.
”Borda dem, döda dem!” manade Harald gällt, men männen ville inte lyssna. När de såg fienden närma sig, försökte de istället att ro undan. Men åror och rep gled ur händerna och skeppen stötte ihop eller fastnade i kabeln.
Då var Erik och Hakon över dem på nytt. Snabbt slängde de ut fotnaglarna och rullade över tjärtunnorna. Haralds män sprang upp med sköldarna framför sig, men innan det kommit till svärdsstrid, hade Erik och Hakon backat sina skepp.
De kristna hade svårt att komma in i striden. De slant på de glatta skeppsborden och skadades av fotnaglar. Många träffades av spjut och pilar. Manfallet var stort och oron spred sig. Utan att invänta Haralds order, tog rorsmännen till årorna och försökte än en gång att ta sig ut ur viken. De högg mot kabeln för att nå öppet vatten, men innan de lyckats hugga igenom repet och få undan skärdingen hördes en kraftfull röst:
”Klart vid förskeppet!”
Stävmännen på vart och ett av jarlens skepp ställde fram en kittel med glödkol, som de haft gömd i förrummet. Därefter gick var och en i besättningen fram och doppade sina brandpilar. Det fräste till om tjäran och linnetyget tog eld. Snabbt spände männen sina bågar.
”Nu!” skrek Hakon och himlen revs sönder av flammande pilar. Som järtecken från himlen föll de ned över fiendeskeppen och antände tjärtunnorna.
Harald, som förgäves försökt mana sina män till strid, insåg vad som höll på att hända och han fick spända ryckningar i ansiktet. Hastigt såg han sig omkring. Akteröver glittrade vattnet. Där hade det blivit en öppning mellan fiendeskeppen. Kanske kunde han ta sig ut där.
En brandpil for in mot båten och borrade sig fast. Med ett steg var han framme och fick loss den. Nu fanns ingen tid att förlora. Han måste fly.
Medan resten av flottan stred föröver, tecknade han åt sina män att backa med årorna. Tyst och stilla gled skeppet iväg från stridsvimlet. Utan att någon upptäckte dem rundade de udden österut och försvann i mörkret. Bakom dem steg höga lågor mot skyn. Skeppen brann i viken.
Haralds ansikte förvandlades, ögonen tårades, huden flammade och munnen slöts och öppnades utan att han fick fram ett ljud. Gråten sprängde bakom ögonlocken och han knöt nävarna i förtvivlan. Det var hans skepp som brann. Den kristna flottan fanns inte mer. Överfallet mot Birka hade gått om intet.
Utom sig av sorg stirrade han på det mäktiga skådespelet. Vid Gud, hur mycket hade han inte förlorat! Nu måste han börja om från början och värva nytt manskap och nya skeppslag för sin sak. Och det skulle ta tid att rusta en flotta.
Harald knäppte händerna och såg upp mot himlen i ett försök att samla kraft. Nej, han skulle inte ge upp, aldrig någonsin. Blek och utmattad vände han sig mot manskapet och befallde dem att ro tillbaka till Tälje.
När morgonen grydde kunde envar se att den kristna flottan hade lidit ett stort nederlag. Brända skepp låg sjunkna i viken, vrakdelar och döda människokroppar hade sköljts upp på stränderna. Erik stod nere vid vattnet och betraktade förödelsen.
Det hade knappt blivit någon strid alls. De kristna hade nedgjorts med man och allt, och de som inte hade dött för spjut och svärd hade dräpts i lågorna. Birka var räddat, men segern var ändå inte helt vunnen. Ett skepp hade lyckats undkomma, och det var Haralds, broderns.
Först hade Erik trott att Hakon drev gäck med honom när han berättade att några av Birkaborna hade sett Harald. De hade skjutit en brandpil mot hans skepp, och det var Harald själv som hade slitit loss den. Sedan hade skeppet försvunnit i mörkret.
Så Harald levde? Ja, köpmännen i skänkstugan som talat om hur Harald och hans män bränts inne var säkert broderns handgångna män. Harald var rävslug som få och branden var säkert hans påfund. En försåtlig list låg bakom den skrönan.
Glädjen över segern falnade, och Erik slängde ilsket en sten i vattnet. Den studsade några gånger och försvann. Han tog upp en ny sten men lät bli att kasta den. Tankfullt vägde han den i handen. Striden om den nya läran skulle fortsätta.
Harald tänkte säkert försöka igen. Kristsärkarna skulle åter rusta och en dag vända tillbaka till Birka. Kanske skulle de inte anfalla denna sommar och inte heller nästa. Men förr eller senare skulle Harald och hans män återkomma.
Ett fågelsträck drog fram över himlen och Erik följde det med blicken. Det var fåglar på väg norrut. Han kunde höra vingslagen. Kanske flög de mot Birka? Tänk om han skulle vända om. Estrid och Toste skulle säkert glädjas åt att se honom igen, och själv … Ja, skulle han återvända till Estrid och barnet?
Han slängde upp stenen i luften och fångade den igen. Nej, faran var avvärjd. Estrid och Toste var räddade och det skulle ta tid för de kristna att rusta på nytt. Nog kunde han fortsätta resan till Frankerriket och ändå återvända i tid för att försvara Birka. Inte behövde han vara borta så länge.
Han såg ut över havet och med ens kände han hur äventyret åter fyllde hans sinnen. När han vände sig mot Hakon Jarl glittrade ögonen och ett stort leende lyste upp hela ansiktet.
”Hakon, vad väntar vi på? Är det inte dags för oss att segla vidare?”