II

”Försöker du ramma mig, din olycka!” vrålade Erik och vräkte sig mot rorkulten. Men Anund styrde upp sitt skepp mot vind och kom strax att ligga med stäven mot Örnen.

”Det där kunde gått illa, vad …” Erik tystnade. Plötsligt hade han blivit varse fler skepp. Långskepp! Beväpnade män med hjälmar och svärd, skuggor av drakhuvuden. Fiendeskepp i följe med Svanen? Erik vädrade fara. Hade Anund gett sig i lag med sjörövare?

”Ge oss kistorna, Erik!” Anunds skarpa röst bröt tystnaden.

”Vilka kistor?”

Erik ville vinna tid. Köpmännen kunde inte vara långt borta. De skulle bistå honom. Försiktigt trevade han efter yxan vid bältet. Han tänkte inte ge sig utan strid.

”Inga konster. Kistorna, sa jag!” Anund skärpte tonen.

Erik drog till sig handen.

”För Guds skull. Nej!” Ansgar reste sig häftigt. ”Kistorna är Guds gåvor. Dem kan ingen stjäla!”

Anund brast ut i ett hånfullt skratt.

”Vad säger du, munk?”

”Olycka kommer att vederfaras er och ni kommer att brinna i helvetet!” Ansgar korsade sig och höll bibeln uppsträckt framför sig. ”Ingen kan undgå Guds straff. Vänd om!”

”Det var värst vad den gal. Vi får väl se till att få tyst på honom!” muttrade Anund och drog sitt svärd. I ett enda hugg klöv han bibeln på mitten.

”Anund, besinna dig! Ingen har rätt till vår last. Du får handla i Birka, du som alla andra”, sa Erik sturskt och drog svärdet ur skidan.

”Kommer ni hit sticker jag ut ögonen på er!” skrek kocken och hötte ilsket med en grov järnpik. Den korte, fete mannen sprang upp på kistorna redo för strid.

Anund hånlog och höjde svärdet. Så skrek han: ”Borda dem!”

I nästa ögonblick vällde männen in över skeppet. De banade sig väg mot kistorna, stötte och svängde svärden mot dem som kom nära.

Erik hukade sig för en yxa och fick fram skölden han haft nedstucken vid relingen. Ett våldsamt svärdshugg högg in i träet och hade sånär klyvt skölden i två delar. Istället bet sig klingan fast i sköldranden och gick inte att dra loss. Erik vräkte sig fram och svängde den spetsade skölden framför sig som en lie. Männen föll mot durken och han högg med svärdet efter dem. En fick svärdsklingan i axeln så att benflisorna rök, en annan fick bägge benen avhuggna.

”Akta dig!” Torkil, stävmannen, skrek till. Erik hann se spjutet och tog ett krumsprång upp i luften. Det sylvassa vapnet for mellan benen och borrade sig in i skeppssidan.

”Inte dumt att vara hjulbent!” mumlade Torkil och ryckte ut spjutet ur bordgången. I ett våldsamt kast svingade han tillbaka vapnet samma väg det kommit. Mannen som slängt spjutet störtade bakåt, genomborrad från bröstet till ryggslutet.

Uppe på kistorna höll kocken fortfarande angriparna stången. Han svor och gastade och stack järnpiken i den förste som närmade sig. Därefter slet han till sig sköld och svärd och högg armarna av näste man. Han var så upptagen av striden att han inte såg vad som hände bakom honom. Anund siktade noga. När kocken hörde spjutet komma var det redan för sent. Spjutspetsen träffade honom i halsen. Blicken slocknade och han sjönk ihop.

I detsamma hördes skrik och årtag utifrån vattnet. Bågsträngar spändes och en skur av pilar regnade in över långskeppen. Erik blev stående med höjt svärd. Äntligen! Köpmännen hade kommit till undsättning.

Anund såg faran och skrek åt sina män att skynda på. De började slita och dra i kistorna för att få över dem till Svanen, samtidigt som köpmännen stormade in över relingen med svärden redo.

Det klingade av stål och striden böljade fram och åter. Köpmännen slogs manhaftigt och fällde flera av Anunds män, men där en föll fylldes genast hans plats av någon annan. Handelsmännen från Birka och Hedeby tycktes ha lite att sätta emot. De var dåligt beväpnade och motståndarna mångdubbelt fler.

När köpmännen såg att motståndet var dem övermäktigt, började först en och sedan allt fler dra sig tillbaka. Bara Erik stod kvar, fast besluten att försvara sitt silver. Han högg med ena handen och stack med den andra, tills svärdet dröp av blod och spjutyxan var klibbig vid skaftet. En kortväxt man med rött skägg slungade sitt spjut och hade sånär träffat, men Erik vek undan och drog loss spjutet från bordläggningen.

”Detta ska bli din bane”, skrek han ursinnig och drev vapnet i bröstet på den rödskäggige. Näste man som anföll fick svärdet över pannan och var ingen munter syn. Erik lyfte upp honom och slängde honom i sjön. Fienden tryckte på och leden glesnade runtomkring. Snart stod Erik ensam mot krigarna. Långsamt drog han sig bakåt mot masten för att få ryggen fri.

”Ge dig, Erik, och rädda dig medan du kan!” Anund pekade utåt vattnet där några köpmän simmande försökte ta sig iland. ”Du har ändå förlorat allt!” Anund såg lystet på kistorna och skrattade högt.

Erik kände hatet växa. Han ville sticka svärdet i den fete uslingen, men blev angripen. Erik hann se ett kortsvärd glimma, fick upp skölden och hörde metallen borra sig in i träet. I nästa ögonblick drog Anund kniven ur bältet och måttade ett hugg. Erik vräkte sig bakåt, tumlade mot relingen och föll.

När han kom upp till ytan igen var det underligt stilla. Runtomkring honom flöt tunnor och bråte, längre bort flydde köpmännen i sina båtar. De fega uslingarna. Erik svor högt. Fanns det då inte något han kunde göra? Plötsligt fick han en idé. Tänk om han kunde klyva styrårans fäste och göra Örnen manöver­oduglig. Då skulle Anund kanske lämna kvar hans skepp.

Erik såg sig omkring, ingen hade sett honom. Tyst dök han ned under vattnet och simmade akterut. När han kom upp igen var han alldeles nära styråran. Han drog handen utmed träet. Nu kände han läderbindningen med fingrarna. Han trevade efter yxan och gjorde sig beredd till hugg. Men var fanns den? Han trevade utmed midjebältet. Kniven då? Men bältet hängde underligt löst och slappt kring midjan. Så förstod han. Vapnen hade gått förlorade i fallet. Trött och uppgiven började han simma inåt land.

*

Om natten hade hon svårt att sova. Jorunn drömde att Erik var på väg till henne, lika glad och sorglös som alltid. I handen höll han ett vackert smycke som glittrade och strålade så klart som solen själv. Det var Eriks gåva till henne på bröllopet, något annat hade han inte. När hon sträckte ut handen för att ta emot smycket, förvandlades det och blev till stenar. Erik lät dem falla till marken och visade på sina tomma händer. Hon försökte famna honom men hans skepnad försvann inför hennes ögon. Istället framträdde skuggan av en annan man, Harald Sigurdson, Eriks äldre bror. Det var Harald hon skulle äkta.

Jorunn spratt till. Yr och sömndrucken satte hon sig upp i bädden. Därute var det natt, en fågel hördes långt bort i skogen. Hon skälvde fortfarande. Vad hade hon drömt? Jorunn lättade på linnet och lät natten kyla mot huden. Det började ljusna och ett blekt skimmer vilade över hennes bara bröst. Hon satt stilla och lyssnade, tvekade innan hon äntligen beslutade sig. Så klädde hon på sig och smög ut. Hon sneddade över tunet och satte sig på ett ok borta vid brunnen. Om några dagar skulle bröllopsgillet hållas, och från den dagen skulle hon börja ett nytt liv. Oron för det som väntade tyngde henne. Visserligen ansågs Harald Sigurdson vara en bra karl och hennes far, Gudmund den mäktige, hade tillrått det giftet. Men Harald var ändå inte Erik – mannen hon tänkt dela livet med.

När Erik hade varit borta i två år började fadern tala om ett annat gifte. En dag berättade han att en man kommit till honom i detta ärende. Det var en grann karl, trettio vintrar gammal. Och han hade pengar till brudköpet eftersom han ärvt två armringar i silver när modern dött och dessutom var arvtagare till familjens gård, Sigurdgården. Jorunn bleknade, förstod att det var Eriks bror Harald som fadern menade. Hur skulle hon någonsin kunna gå med på det giftet? Hon nekade, vägrade att tro att Erik inte skulle återvända.

Det gick ännu en vinter, en vår och en sommar och när hösten kom hade Erik fortfarande inte hörts av. Isen lade sig och vintern kom med snö och kyla. Ingen Erik. Jorunn drabbades av tvivel. Skulle hon äkta Harald, trots allt?

När våren kom och isarna gick upp hade hon ännu inte tagit sitt beslut. Skepp rustade, skepp anlände, men ingen Erik. Till sist insåg hon att han aldrig skulle återvända. Tvehågsen och nästan likgiltig samtyckte hon till giftermålet. Hon gav upp. Harald var en väg ut ur sorgen och håglösheten. Om hon inte kunde få den man hon höll kär, så var Harald ett gott val. Något i hans utseende påminde om Erik och han var känd som en redig och pålitlig karl. Kanske skulle hon med tiden lära sig att tycka om honom.

Jorunn avbröts i sina funderingar av ett plågat skrik. Det kom från ladugården. Utan att tveka skyndade hon mot stallet, slog upp den tunga dörren och sprang in. Skriken tilltog. Jorunn stannade i steget, plötsligt rädd för vad hon skulle möta. Det ångestfyllda jämrandet övergick i hjärtskärande snyftningar. Jorunn drog djupt efter andan och sneddade försiktigt över jordgolvet i riktning mot ljudet. I en av spiltorna låg en trälinna och födde. Hon blödde ymnigt och kastade sig kvidande av och an i halmen. Bredvid henne hukade en gammal gumma som talade lugnande till henne. Barnet var på väg. Gumman drog med full kraft och ett svarthårigt huvud syntes mellan den gamlas händer. Trälinnan skrek, krystade och skrek igen. Och plötsligt låg barnet där i halmen, blodigt och slemmigt. Gumman tog upp den lille i fötterna och skar av navelsträngen. Sedan daskade hon till honom och lade honom mot kvinnans bröst. Trälinnan jämrade sig fortfarande, och röda, breda rännilar sökte sig ned i halmen till en växande blodpöl. Gumman skrek något obegripligt, lindade hårt om kvinnans sköte och försökte förgäves stoppa blodet. Jorunn stod rådvill, såg hur den gamlas händer blev klibbigt röda. Trälinnan fick ett uttryck av vanmakt och skräck i blicken.

Med ens blev Jorunn varse vad som höll på att hända. Hon slet av sig hängselkjolen, rev upp den längs sömmarna och räckte tygstyckena till gumman. Sedan sjönk hon ned i halmen och tog trälinnans hand. Den mörkhåriga flickan var ung, kanske bara en tretton, fjorton vintrar gammal. Ansiktet var blekt och pinat och det stubbade håret blänkte av svett. Hon försökte säga något men orkade inte. Jorunn strök henne över kinden och tryckte hennes hand, men fingrarna kändes slappa och livlösa. Hennes blick mattades och sjönk undan. Jorunn riste henne hårt, men flickans krafter tycktes ha sinat. När hon slutligen gav upp andan flydde Jorunn ut ur stallet. Hennes hjärta bultade hårt. Bakom husknuten sjönk hon ihop och kräktes.

Länge satt hon stilla i gräset innan hon fick kraft nog att resa sig. När hon kom fram till brunnen drog hon skälvande upp ämbaret med vatten och sköljde ansiktet och händerna medan tankarna dröjde vid Harald. En dag skulle hon bära hans barn. Ville hon det? Det skulle vara ett barn hon födde för att hon gift sig med honom, inte ett barn som kommit till i lust och kärlek. Eller skulle han kanske kunna locka fram kättjan i henne och skapa kärlek av en begynnande samhörighet och vänskap? Men att föda i smärta för hans skull, kanske dö? Det friska, kalla vattnet kylde som rimfrost och med ens började hon tvivla. Hon hade samtyckt till bröllopet, men kanske skulle hon trots allt vara lyckligare ensam? Tänk om hon ändå hade fått föda Eriks barn. Då hade så mycket varit annorlunda.

*

Männen hade gjort upp eld vid stranden. Några hukade framför brasan för att torka sina kläder, andra låg utmattade på stranden. De sårade vred och jämrade sig. Ansgar knäböjde vid deras sida, bad böner och viskade tröstande ord. Hans händer darrade. Hur hade resan kunnat börja så illa? Hade Gud övergivit honom eller var hedningarna farligare än vad man berättat för honom? Hans läppar darrade, och han knep hårt ihop munnen. Han fick inte visa sig svag, måste härda ut. Tyst gjorde han i ordning sista smörjelsen för dem som låg på sitt yttersta. Sedan läste han en bön över dem och baddade med den heliga oljan. En tandlös krigare ryggade undan, lyfte plötsligt sitt huvud och viskade:

”Låt mig vara, präst, du kan reta Oden.”

Så sjönk huvudet ned mot marken och han gav upp andan. Ansgar stirrade storögt på honom.

*

Medan Ansgar bad och tröstade, gick Erik och Witmar runt bland de skeppsbrutna och förband såren. Witmar var vred och upprörd över det som hänt och hade svårt att hålla tillbaka gråten. Ansgars följeslagare var en ganska liten och oansenlig man, rund kring buken men ändå inte fet. Håret bar han högt uppstruket ur pannan, hyn var rödlätt och ljus. Nu var han svettig och röd om kinderna och haltade svårt efter ett svärdshugg i benet. Men efter att ha stillat blodflödet lät han såret vara. Hans omsorg om de andra var större. Tillsammans med Erik förband han svärdshugg och sticksår tills blodet stillnat och täckte sedan med bark från en ask. De sårade skulle nog komma sig, de var inte allvarligt skadade. Men fem man var borta; fem man hade förts till Valhall. Erik såg bistert ut över vattnet.

Havet var mörkt och ödsligt. Inga segel, ingen rök från eldar. Köpmännen syntes inte till, och långskeppen med Anund och hans män hade för länge sedan försvunnit. Erik stirrade in i elden. En molande värk sprängde bak ögonen. Hans skepp var borta. Vad skulle han göra nu?

Kläderna smetade mot kroppen och frånvarande klädde han av sig och började vrida ur de våta plaggen. Anund, en sjörövare? Varför hade köpmannen från Dorestad lånat sig till sådant? Var det för att hans egna färder misslyckats? Hans handel hade gått illa och när han anfallit en by i Friesland, hade många av hans män fallit utan att han lyckats ta något byte. Men varför anfalla svear, sina egna? Var det främlingarnas kistor som fått honom till detta dåd? Erik knöt händerna hårt och svor. Aldrig att han skulle låta detta nidingsdåd förbli ohämnat! Han hade förlorat allt. Efter tre år i härnad var han utblottad. Vad skulle hända nu? Skulle han alls kunna ta Jorunn till hustru? Erik dolde ansiktet i händerna och sjönk ihop i förtvivlan.

Ingen Jorunn, inget skepp, ingen gård. Ingenting. Länge satt han med huvudet nedböjt, djupt försjunken i tankar. Så reste han sig klumpigt och mödosamt och gick bort för att se till de sårade. Med foten stötte han till något som låg på marken. Han böjde sig ned och tog upp det. Det var asken med mässingsvågen, den hopfällbara våg han använt under sina tre år som köpman. Han kände den kalla metallen i handen, dosans skrovliga lock. Skulle han någonsin få bruk för den mer?

Männen kring elden mumlade lågmält. Dricksvatten och några köttunnor hade de lyckats rädda, men allt de ägde var borta. Månen kom fram ur molnen och spred ett ödsligt sken över vattnet. Erik följde det glittrande ljuset med blicken. Han tänkte på allt som blivit kvar därute för att Anund, den uslingen, förrått dem. Måtte Odens korpar sticka ögonen ur honom och slita honom i stycken!

Det sprakade till från elden och en gren flammade upp. Ansgars resliga gestalt blev synlig i eldskenet. Han hade brett ut sin mantel på marken och var försjunken i bön. Erik iakttog honom. I Guds händer, Herren vakar över dig. Erik mindes munkens ord när han försökt omvända männen ombord. Vad sa han nu, brunsärken? Att de skulle vara glada att de levde?

Erik ångrade att han tagit honom ombord. Han borde ha anat att den mystiske främlingen skulle föra med sig olycka. Något märkligt strålade ut från honom som ett dåligt omen. Tagelskjortan och manteln hade inte kunnat dölja Ansgars förnäma härkomst och skinnbörsen med mynten hade dinglat utmanande vid bältet. Fler måste ha sett det. Och kistornas utsirade, glänsande beslag. Det var ingen fattigmansbörda. Någon måste ha berättat om främlingen och allt han förde med sig. Kusken?

Erik huttrade och drog på sig sina våta kläder igen. Tyst såg han ut över havet där skeppen tidigare varit synliga. Nu låg vattnet mörkt och blankt, inte en skugga, inte ett ljud, bara månens blekgrå skimmer.

”De fick med sig allt. Kistorna med våra böcker och skrivdon, tälten vi skulle predika i och gåvorna till kung Björn.” En entonig klagande stämma hördes i mörkret. ”Vi hade fyrtio böcker med oss och dyrbara skänker. Nu är vi utblottade.” Ansgar knöt händerna hårt om radbandet.

”Åja, penningpungen stack du visst undan”, muttrade Erik med en hastig blick på skinnpåsen vid bältet. ”Dig lär det inte gå någon nöd på. Men fem av mina män är döda!”

”Du lovade mig en säker överfart.” Ansgar kunde inte låta bli att bita ifrån, den tredskande skepparen förargade honom.

”Och du lovade mig Herrens beskydd. Om det inte varit för dig och dina kistor hade ingen lockats att röva mitt skepp.”

”Och hade du varit en bättre sjöman hade vi inte förlorat de andra skeppen ur sikte.”

Erik reste sig häftigt. ”Du din …”

”Lugna er!” Witmar hastade fram till dem och lade sin hand på Eriks axel. ”Vi har alla hamnat i olycka. Därför måste vi hålla fred och besluta oss för vad vi ska göra.”

Erik satte sig ned. Han hade förivrat sig och skämdes nästan över sitt utbrott. Witmar hade rätt, de måste hjälpas åt.

”Hör här”, sa han trött. ”Vi är i svearnas land, några få dagsmarscher från Birka. Jag föreslår att vi vilar här i natt och börjar vår vandring i morgon.”

Eriks män nickade sitt bifall, men en argumentation uppstod bland de kristna, och efter en stund hördes Ansgars vädjande röst.

”Följ mig, jag ber er!”

Flera av Ansgars följeslagare önskade återvända. Nu försökte han tala dem tillrätta. Inte fick de ge upp så lätt, hur skulle de då någonsin kunna omvända hedningarna? Själv lät han dem förstå att han ingalunda tänkte avbryta färden.

”Vårt öde är i Guds händer, frukta inte. Själv tänker jag inte återvända förrän jag uppfyllt min mission. Gör ni sammaledes”, manade han.

Men morgonen därpå var Witmar den ende av Ansgars följe­slagare som valde att fortsätta norrut.

*

De hade gått i dagar, genom barrskog och sumpmarker, över ängsmark och morän. Ibland hade de vadat över bäckar och vattendrag, ibland måste de nyttja färjor. Nu närmade de sig äntligen Birka. Landskapet öppnade sig framför dem och några gårdar blev synliga. De låg i en tät klunga omgivna av åkrar och betesmarker. En upptrampad stig ledde in bland husen. När de kom närmare upptäckte de ett litet torg och inte långt därifrån vindstången till torgbrunnen. Nedanför en av gårdarna rann en liten bäck. Erik stannade, strök bort några tallbarr ur skägget och såg sig omkring.

”Vi tar rast”, sa han med hög röst. ”Här kan vi kanske få oss något att äta.”

Witmar såg lättad ut. Såret smärtade. Benet hade svullnat och han behövde vila.

Nere på gården vid bäcken rök det ur takåsen. Estrid satt ensam i storstugan och vävde. Hennes blonda hår hängde ned över axlarna, mjukt och följsamt. Ansiktet var i ro. Hon slog till väven med vävsvärdet och granskade tyget. Det låg jämnt och stadigt. Stilla drog hon garnhärvan genom varpen, suckade och lade ifrån sig härvan på vävstolen. Hon strök bort lite svett ur pannan och reste sig upp. Den långa linnesärken smet åt kring kroppen och under armhålorna och brösten syntes våta fläckar. Hon kände med fingertopparna över väven och lät ögonen spela över tyget. Väven var snart klar. Smånynnande gick hon fram till härden och rakade om i glöden. Drängarna var fortfarande ute på fältet, modern och fadern dröjde borta på marknaden. Förmodligen skulle de inte komma hem förrän tidigt nästa dag. Obeslutsam gick hon runt i stugan. Katten strök kring benen och hon böjde sig ned och smekte den. Så bestämde hon sig. Hon blåste liv i glöden, lade på lite mer ved och gick för att hämta soveln. Lite av gårdagens soppa fanns kvar i grytan och hon behövde bara lägga i några fler fläskbitar. Hon tog ned några brödkakor från takstången och sträckte sig efter tunnbröd och salt. Så lyfte hon de tomma ämbaren från golvet och gick mot dörren. Det behövdes mer vatten till soppan.

På farstukvisten blev hon stående. I skogsbrynet nedanför slänten såg hon några karlar hon inte kände igen. De rörde sig lugnt och verkade inte hotfulla. Men kläderna var smutsiga och deras hår och skägg i oordning. Estrid satte ned ämbaren och rätade på kroppen. En blond kraftig karl med lockigt hår lösgjorde sig från de andra. Han närmade sig långsamt, som om han ville undvika att skrämma henne. Ansiktet var kraftigt och väderbitet, blicken vänlig och varm.

”Jag är Erik Bärnstenshandlare från Birka. Vi råkade ut för rövare och förlorade vårt skepp. Vi bärgade livet och en del skaffning, men nu är maten slut.”

Han stod på några stegs avstånd från henne, verkade nästan lite blyg att gå nära. Ögonen var grå med strimmor i blått. Han hade en skrattrynka vid näsroten.

”Har ni … jag menar, finns det något till oss på gården?”

Mat till åtta fullvuxna karlar. Estrid tänkte på grytan och fläskbitarna. Spädde hon bara ut soppan ordentligt skulle det nog räcka till alla. Men skulle hon våga ta emot dem, flera okända män? Ofrivilligt tog hon ett steg tillbaka.

En mörkhårig man i mantel och tagelskjorta steg fram. Han bar huvudet högt, var högrest och vacker. Ögonen glödde mörka. Han bugade sig.

”Penningarna i skinnpåsen är allt jag har kvar. Men dem ska ni få bara ni ger oss något att äta.”

Estrid kände en märklig värme strömma ut från honom.

”Vem är du?”

”Kejsarens utsände. Jag har kommit till svearnas land för att predika kristendomen.”

”Kristendomen?”

Ansgar log. ”Ja, jag talar om den kristna tron. Man ber bara till en gud, det är den nya läran. Inga trälar, inga blotsoffer. Inför Vite Krist är vi alla lika.”

Estrid lystrade, och en nyfiken glimt tändes i hennes ögon. Hon hade hört att det skulle finnas en annan gud än Oden, Tor och Frej, men hon visste inte mycket om detta nya. Nyfiket betraktade hon Ansgar. Kanske kunde han berätta mer för henne? Han såg vänligt på henne med en fridfull och behaglig utstrålning. De andra såg också ut att vara redigt folk. Nog kunde hon väl bjuda in dem i stugan?

Ansgar såg på den unga kvinnan i linnesärken. De mörka intensiva ögonen vilade i hennes. Hon slog ned blicken, harklade sig och satte sedan händerna i sidorna.

”Främling, om du kan fylla ämbaren med vatten åt mig, ska jag väl kunna ge er alla något att spisa.”

Hon lämnade ämbaren på backen och gick in i stugan. Nu behövdes både rovor och mer fläsk för att få soppan att räcka.

*

Männen hade bänkat sig i stugan, Ansgar mitt emot Estrid. Tyst betraktade han den unga kvinnan framför sig. Hon såg ut att vara en sexton, sjutton vintrar gammal, hade en vuxen kvinnas fylliga former. Hennes särk var av mörkt hemfärgat tyg, bältet som nyckelknippan hängde i var prytt med beslag i brons. Hon gick med mjuka steg runt i storstugan, rörde om i grytan, satte fram öl och mjöd på bordet och försökte få främlingarna att trivas. Hennes ansikte var vänligt och fullt av liv och hon log ofta. När hon böjde sig ned skymtade hennes vita axlar och barmen blev synlig i urringningen. Ansgar följde henne med blicken. Han kom på sig själv med att inte vilja släppa henne ur sikte. Hennes hud lyste i skenet från elden och han kunde känna hennes dofter. Han hade vigt sitt liv åt Gud, men kvinnor lämnade honom inte oberörd. Han slog ned blicken och reste sig, rädd att någon kanske sett honom. Så gick han och satte sig längst bort, på tvärpallen vid kortänden av bordet.

Estrid betraktade männen i stugan. Drängarna hade kommit in från fältet och utmed långbordet sorlade karlarna. Ölet tömdes i fredligt glam, och hon förstod att hon fått rättskaffens män i huset. Hon gladdes åt sällskapet. Det blev ofta långsamt och lett på gården, nu fanns här främlingar som hade mycket att berätta. Hon hängde av sig kjorteln och lät kvällssvalkan strömma upp innanför särken. Det var varmt och stökigt inne i stugan och tyget klibbade mot kroppen. Hon pustade och såg lite generat på det fuktiga plagget. Huden lyste igenom där linnet var vått. Egentligen borde hon sätta på sig något annat, men stugan var full och gästerna krävde hennes närvaro. Dröjande gick hon fram till långväggen och sköt ifrån luckan till fönstergluggen. Det mörknade därute och dimman höll på att lägga sig. Hon sköt tillbaka luckan och vände sig om. Ansgar stirrade på henne.

Förläget sänkte hon huvudet, förvirrad av det tunga allvar som vilade i hans blick. Ändå kunde hon inte låta bli att snegla åt hans håll. Nu när han tagit av sig den tunga manteln såg hon att han var reslig och vacker. Ögonen var vakna och lite vemodiga, och under det mörka håret framträdde ett mjukt och känsligt ansikte. Länge satt han tyst och lyssnade, men när han sedan talade lystrade männen och sorlet upphörde. Glansen som utgick från honom välvde sig liksom en regnbåge och han hade en märklig inverkan på omgivningen. Männen lyssnade andäktigt, tog in hans ord och gester. Det var som om bara han fanns. Estrid hade svårt att dra åt sig blicken.

Erik såg tyst på männen vid långbordet. Han märkte vilken inverkan Ansgar fått över flera av dem. Hur var det möjligt? Munkens ansikte var fint tecknat, kanske rentav fagert, men händerna var vita och smala och hade väl aldrig gjort ett redigt dagsverke. Hur kunde någon bry sig om honom?

Erik försökte dra sig till minnes vad Ansgar berättat om sig själv, om modern som dött när han bara var fem år och om fadern som skickat honom till en skola för att han skulle lära sig att läsa. Sedan hade Ansgar gått i kloster och undervisat, som så många andra brunsärkar. Han hade till och med avgett munklöfte i Corbie och svurit att stanna där till sin död. Erik drog ihop munnen till en grimas. Kunde Ansgar inte ha hållit det löftet? Varför hade han varit så ivrig att resa till Birka och predika hos folket i norr? Var han djupt troende, en man som ville allas bästa, eller var han bara en maktens utsände, ett lydigt verktyg i kejsarens händer?

Estrid gick förbi, fyllde på i tråget och satte fram mer öl. Den unga, vackra kvinnan fick honom att glömma Ansgar och istället gick tankarna till Jorunn. Vad skulle han säga till henne när han kom hem? Nu när han varken hade skepp eller silver? Tänk om han ändå hade stannat hemma. Men … Trots att han hade varit tvungen att ge sig av, hade han sett fram emot spänningen och äventyret. Kanske hade han också velat visa sin duglighet för dem därhemma. Att det inte bara var Harald som var stor och stark och redde sig, även han själv mäktade att ordna sig ett eget liv utan allmosor. Erik fick fram mäs­singsdosan och fingrade tankfullt på locket. Han hade sagt till Jorunn att han inte skulle återvända förrän han hade sin mundr och pengar nog till ett gott liv för dem båda. Huvudet sjönk ned mot bröstet, och han stoppade tillbaka vågen i fickan. Frånvarande sträckte han sig efter mer öl, höjde hornet och drack. I ögonvrån såg han att Estrid hade gått och satt sig bredvid Ansgar. Erik fick ett tankfullt drag kring munnen. Måtte munken bara inte förvrida huvudet på henne, tänkte han. Nu fick väl jäntan höra om Fadern och den Helige ande och annat skitprat. För någon riktig gud att lita på hade Ansgar inte. Trots att den kristne token hade bett som en galning på skeppet hade sjörövarna tagit allt han ägde. Hur förklarade han det? Och att han, Erik, blivit av med allt sitt på köpet? Nej, munken spred irrläror, ingenting annat. Han borde stoppas innan han alldeles förvred huvudet på folk.

Runtomkring steg stämningen. Spel och glaspjäser sattes fram och Erik tog fram sin flöjt. Någon hittade en giga och snart ljöd musiken. Männen sjöng och skrålade och spillde öl på bordet. De levde för stunden och hade för länge sedan glömt vad de varit med om.

Ansgar betraktade skådespelet. Estrid såg på honom.

”Varför sjunger du inte?”

Han ryckte till. Hennes röst lät varm och nyfiken.

”Jag sjunger ofta när jag ber.”

”Din gud verkar så allvarlig.”

Han visste inte vad han skulle svara, kände hennes närhet.

”Vi har flera gudar”, fortsatte hon ivrigt. ”Oden, Tor och Frej. Frej ger oss god skörd, bra boskap och många barn. Det är en glädjens gud.”

Ansgar log, fick en plötslig ingivelse att flytta sig närmare henne. Förskräckt drev han undan tankarna och makade sig en bit bort.

”Visst kan man sjunga fast man tror på Kristus. Jag satt bara och lyssnade. Det är fint det med.”

”Men kan du aldrig hänge dig åt glädjen?” Estrid såg undrande på honom, förstod inte varför han måste vara så behärskad och allvarlig.

”Min glädje är att förkunna Guds lära.”

”Nog verkar det tråkigt. Är alla kristna sådana?”

Hon granskade honom med barnslig nyfikenhet.

”Nej …” Ansgar förlorade sitt allvar och brast ut i skratt. Sedan tystnade han, visste inte vad han skulle säga, kände hennes närvaro så tätt inpå. Lite tafatt sträckte han sig efter ölet, drack och började sjunga med. Han brukade aldrig dricka annat än vatten, möjligtvis utspätt med lite vin. Estrid hade kanske rätt, han var kanske för allvarlig.

Natten föll. Fullmånen lyste över den ljusa vårhimlen och fukten bredde ut sig över markerna. Inne i storstugan hos Estrid Torhildsdotter började ölet tryta och glammet stillna vid långbordet. Drängarna reste sig på styva ben och vacklade hem till sitt, och männen från skeppet började druckna se sig om efter en sovplats. Estrid reste sig och såg sig omkring. Bordet var i oordning. Soppfat, slevar och grytor låg utspridda mellan stop och horn, och här och där syntes halvätna brödkakor. Katten strök omkring under bordet och nappade åt sig smulor och fläskbitar. Ännu hade ingen kommit hem från marknaden. Nu måste hon själv se till att få ut karlarna ur storstugan. Hon gick beslutsamt fram till fållbänken och fick upp locket. Därnere låg fårskinn och törestickor. Hon vände sig till Erik.

”Fårskinnen kommer att hålla er varma i natt. Följ mig så ska jag låsa upp i uthusen!”

Hon gick före, nyckelknippan dinglade i bältet.

”Kom nu! Vi har en lång marsch framför oss i morgon.” Erik försökte få upp männen från bordet.

De nickade slött, stödde armbågarna mot bordet och kom långsamt på benen.

Erik följde tätt bakom Estrid, kände hennes vågsvall av kvinna. Tänk om. Han hade varit utan kvinnfolk alldeles för länge. Kanske skulle han kunna få henne när alla gått och lagt sig, då när ingen annan märkte, bara han gav sig till tåls en stund. Men nej, inte nu. Snart skulle han möta Jorunn. Det var egentligen henne han längtade efter.

Estrid låste upp och fördelade fårskinnen. Erik tog sitt och gick mot stallet. De andra följde efter. Estrid såg efter dem. Plötsligt var hon ensam på tunet. Med ens kände hon sig trött. Det hade blivit sent utan att hon riktigt märkt det. Nattkylan fick henne att huttra, och hon skyndade tillbaka in i storstugan.

Elden hade falnat. Hon sköt till lås och hasp och gick fram till härden. En brasa skulle vara gott till natten. Hon rakade runt i glöden, lade på ved och väntade tills elden flammat upp. Långsamt började hon haka upp spännena i särken. Så hejdade hon sig. I skenet från lågorna syntes en skugga, en mansgestalt. Någon hade blivit kvar i stugan. Hon vände sig häftigt om. Ansgar!

”Ska inte du sova?” frågade hon och i hennes röst fanns en underström av rädsla. ”Dörren till stallet är öppen. Du kan gå direkt in.”

”Jovisst, jag är på väg. Jag vill bara visa dig en sak först.”

Hans röst var mjuk och vänlig. Något glänste i hans hand.

”Det här lyckades jag gömma undan för sjörövarna. Det fick de inte.”

Han log mot henne.

Estrid såg honom tydligare nu, kände kraften stråla över rummet.

”Det här silverkorset har kejsaren skänkt mig. Det bär jag alltid med mig.”

Estrid teg. De hade suttit bredvid varandra hela kvällen, varför vågade hon sig inte fram nu?

Ansgar fortsatte tala, men hon hörde honom inte. Elden sprakade.

”Det är ett vackert kors, jag brukar ha det när jag ber. Kom ska du få se.”

Rösten lät förtrolig och varm. Lydigt satte hon sig bredvid honom, märkte inte att särken öppnat sig. Korset blänkte i handen, ljuset från härden dansade och glittrade i det glänsande silvret. Hon tog det och smekte det sakta med handen. Ingen av dem sa något. Ett leende drog över hans ansikte. Deras ögon möttes. Estrid log osäkert, kände hettan och värmen, skyggade för något främmande i hans blick. Ansgar tog hennes hand. Så var det som om något brast inom honom och han kunde inte hålla tillbaka längre. Han tryckte sig hårt mot henne och fick in en hand innanför urringningen. Händerna smekte, trevade in under hennes särk. Hon reste sig och drog sig bakåt, föste avvärjande bort honom, men han var som berusad av kraft. Han pressade undan hennes händer och lossade sina kläder. Estrid skälvde och förstod att i mörkret och natten hade allt plötsligt blivit allvar. Korset skrapade mot hennes nakna bröst, och han trängde andfådd upp henne mot väggen. Hon kände honom mot sig, flämtade till och han var djupt inne i henne.