Det började skymma. Luften blånade över gärden och ängar, staden försänktes i dunkel. Birkas gator och hus speglade sig i vattnet innanför pålspärren och en tät doft av tång och tjära vilade över stranden. De långa träbryggorna utanför hamnen var öde, skeppen gungade sakta i vågorna. Mot den blåröda himlen skymtade stadsvallen med sin träpalissad.
Staden stängde mot natten. Vakterna slöt stadsporten med en tung smäll och uppe i vakttornen hördes kommandoropen när männen bytte av. Innanför stadsvallen och inne i gränderna dog ljudet av kärror och ok sakta bort. På de smala, trånga gatorna rådde lugn. Månglarnas rop hade sedan länge upphört, får, höns och svin hade förts in i uthusen. Inne i hus och gårdar doftade det från kittlar och härdar, kvinnor och husfolk redde aftonmål och trälarna såg till djuren i stallen. Nere i hantverkskvarteren vid vattnet släckte smeder och gjutare glöden i eldstäderna, medan köpmän och sjöfarare dröjde kvar i skänkstugorna. Några ensamma vandrare syntes på gatorna upp mot torget, annars var det tomt och tyst.
Utanför stadsporten, på en sluttning i sydväst, låg några praktfulla gårdar. Ett bågskott längre bort, på krönet av en backe, syntes ett tak som bröt av mot alla andra. Det var torvtaket till Snemungårdens badstuga. Ur ett hål i taknocken steg rök och genom väggarna trängde upprörda mansröster. Innanför luktade det fränt av svett och karl.
”Munken måste stoppas. Han för inte med sig annat än olycka.”
Gunnar Snemun grimaserade så att ärret under munnen lyste i eldskenet. Hettan strålade ut från glöden och männen i badstugan rörde oroligt på sig.
”Ansgar kan bli farlig för oss. Jag vet inte varför man sänt efter honom. De som vill anta den nya läran kan väl segla till Danaland och bli kvar där!”
Ett instämmande mummel hördes från de andra.
Snemun sträckte sig efter skopan, hällde vatten på de heta stenarna och frustade ljudligt när vattenångan spred sig i rummet. Männen tog till sig andan och höll händerna för ansiktet.
Snemun stirrade envist in i glöden. Han var kort till växten, hade krum rygg men var bred över axlar och överarmar. Ansiktet hade skarpa, bestämda drag, blicken var vaken och sökande. Han höll huvudet framåtlutat och stödde hakan i bägge händer. Den bleka, aningen insjunkna kroppen blänkte av svett. Snemun var orolig, rädd för vad som skulle kunna hända om de kristna lärorna började predikas på Björkö. Hans tankar rörde sig kring gården och ägorna som han lagt ned så stor möda på. Tegarna gav god skörd, gården var välskött och fiskevattnen ansågs vara bland de bästa på Björkö. Hans hustru, de fyra barnen och husfolket levde i frid och välmåga. En man som spred nya läror skulle bara störa den ordning som rådde. Snemun tänkte med oro på tinget där han ofta förde Björköböndernas talan. Tänk om de kristna fick inflytande där. Hur skulle det gå?
”Ansgar, det är den nya läran det.” Snemun lyfte på huvudet och såg allvarligt på de andra. ”Munken är farlig. Han vill att man bara ska dyrka en gud.”
Han torkade sig i pannan med en svettig näve. Jorden under naglarna satt fortfarande kvar.
”Idag styr kungen och hövitsmannen över oss och vi kan framföra vår talan vid tinget. Men där kyrkan får råda tar brunsärkarna makten, och då finns det inte längre någon som lyssnar på oss.”
Ärret flammade rött och ansiktsdragen hårdnade.
”Kyrkan, mina vänner, stjäl och roffar åt sig. De uppbär en tiondel av allt ni äger i skatt. De tar en tiondel av all säd ni skördar, en tiondel av all fisk ni får in, ja, en tiondel av allt som kan räknas i penningar. Det ska ni betala till kyrkan!”
”Till kyrkan?”
”Det är ju stöld!”
Snemun höjde rösten.
”Ja, inget annat än stöld. Jag har talat med några köpmän som handlat i Wollin och Dorestad. De har sett det här med egna ögon!”
Snemun kliade sig under läppen. Ärret besvärade honom när han svettades. Ändå hade han kommit lindrigt undan. Svärdspetsen kunde ha tagit högre upp.
”Jag tror det är Hergeir, hövitsmannen, som ligger bakom det här. Han vill ha större makt.”
”Hergeir, Birkas egen styresman?”
Mård Skägglös, en glesskäggad man med höga kindknotor och livliga, brungrå ögon, tog bort händerna från ansiktet och stönade. Snemun lät sig inte avbrytas.
”Hergeir”, fortsatte han, ”är maktgalen och svart som en korp i sinnet. Det är nog han som låtit skicka efter munken.”
”Men Hergeir är kungens hövitsman här i Birka. Är inte det makt nog?” invände Mård Skägglös. Han förstod inte varför Hergeir eller någon annan skulle vilja ändra något på Björkö. Birka var en rik och välmående stad. Här levde folk gott av handel och fiske och ingen behövde tigga för sitt uppehälle. Och även om nära tusen köpmän, bönder och hantverkare trängdes i gränderna var trätorna få. Dråp och tvister togs upp på tinget, och det som inte löstes där gjorde man upp sinsemellan. Bara i långväga ärenden som angick svearna bestämde kung Björn och hans rådsherrar. Varför ville någon ändra på detta?
Mård harklade sig men Snemun avbröt honom innan han hunnit säga något.
”Hergeir vet nog vad han gör. Han har minsann hört hur det gick till i Danaland. När inte kung Harald kunde behålla makten lät han vattenösa sig och fick kyrkans och kejsarens stöd. Då kunde han bli kung på nytt. Hergeir har säkert tagit lärdom. Med Ansgars hjälp vill han ta över styret på Björkö!” Snemun lät säker på sin sak. Det ljusröda ärret blänkte.
”Hergeir … hm, kan han vara så falsk?” Mård strök sig fundersamt över bröstet.
”När det är tal om makt, då kan somliga gå hur långt som helst. Då är inget omöjligt”, varnade Snemun. Han var orolig över vad som var å färde. Av köpmännen hade fler och fler låtit vattenstänka sig under sina färder västerut. När de återkommit språkade de vitt och brett om den nya läran. De kristna fångarna hade också öppet börjat tala om sin tro. På Björkö hölls de som trälar, men hemmavid hade de varit fria män. Munkens irrläror var farliga. Om Birkaborna lät sig förledas av Ansgar skulle trälarna ges fria och stadens gemensamma ting upphöra. Istället skulle Hergeir och kyrkan ta över och styra över dem. De måste kväsa Ansgar innan han fick någon makt. Det gällde att handla snabbt.
”Kungen väntar Ansgar när som helst. Hans sändebud har redan farit iväg för att välkomna honom. Vi måste vara där före dem.” Snemun såg ivrigt på de andra.
”Vad menar du?”
”Vi stoppar Ansgar på vägen och säger att han inte är välkommen.”
”Och om han inte vänder frivilligt?”
”Sätter han sig till motvärn gör vi ned honom.” Snemun måttade ett svärdshugg i luften.
”Ska vi inte låta honom predika, så får den som vill lyssna på honom?” Einar Svartskägg, en spenslig man med mörka, spretande kindhår och valkiga händer, grep risknippet på bänken och slog det tankfullt mot handflatan. ”Tids nog bestämmer folk själva vad de vill tro.”
”Nej, nej! Det är just det som är farligt”, avbröt Snemun upprört. ”Ansgar kommer att så split och osämja mellan oss. Den som är övertygad i tron vill också få med sig andra. Vi måste göra något nu. Annars kommer blod att flyta!”
Tystnaden sänkte sig över dem. Vattenångan stod tät i badstugan och det rök av svett och dunster. Björkriset gick runt och männen slog blodet till huden. I Friesland och Danaland fanns det folk som blivit dräpta för sin hednatro. Skulle detta mörker, denna ofördragsamhet också nå Birka?
Snemun bröt stillheten.
”Jag tycker att vi röstar om vad vi ska göra. Därefter får lottkastningen avgöra om vi har gudarna med oss.”
Tidigt nästa morgon syntes en grupp beväpnade män gå ned till stranden. En båt lade ut och seglet hissades. På andra sidan fjärden väntade sadlade hästar. Snemun hade förberett färden hela natten. Lotten hade varit med honom och de var alla eniga om vad de måste göra. Nu var han äntligen på väg.
*
Tidigt om morgonen smög Estrid ut ur huset och ned till bäcken. Ansiktet var svullet och hon grät stilla. Hon kände sig oren och tvagade sig tills kylan brände i huden och kroppen var flammigt röd. Länge stod hon böjd över den klara, mörka bäcken, full av vanmakt och besvikelse. Mannen hon hade fått sådan tillit till hade plötsligt förändrats. Hon hade känt spänningarna, lockelsen och värmen som strålat ut från honom, ändå hade hon inte anat något. Han var ju en guds utsände och hans plötsliga förvandling hade överraskat henne. Skulle hon någonsin känna tilltro för en man igen? Sakta reste hon sig och gick tillbaka in i stugan. Ingen fick misstänka något, ingen skulle någonsin få veta vad som hänt. Hon skämdes över sig själv och sin kropp.
Erik hörde när hon kom in och följde henne med blicken. Medvetet undvek hon att komma någon nära. Ögonen syntes fjärran och hennes mjuka, behagliga gång från gårdagen var borta. Istället gick hon med ryckiga steg runt långbordet och blängde irriterat på karlarna som om hon inte kunde få iväg dem snabbt nog. Då och då spanade hon ut över fältet som om hon väntade någon. Ansgar syntes inte till. Erik tänkte först gå ut och leta efter honom, men erinrade sig sedan att munken mumlat något om böner och fasta. Munken skulle dessutom tala med Witmar. Hans ben hade svullnat upp och han hade svårt att gå. Eftersom Estrids mor var kunnig i läkekonsten, tyckte både Erik och Ansgar att Witmar tills vidare skulle bli kvar på gården. När han blev kry igen kunde han komma efter. Egentligen hade Erik dåligt samvete över att lämna kvar munken, men denne behövde stillhet och vård, och de kunde inte vänta. Förresten var det inte Eriks huvudbry, Witmar var Ansgars vän och klosterbroder.
Erik slevade långsamt i sig gröten. Han kände sig tungtänkt och däven. Som vanligt hade han druckit för mycket öl och till råga på eländet vaknat med en våldsam huvudvärk. Han svor och satte sleven i grötfatet så det stänkte.
När männen tog avsked fick Erik en plötslig ingivelse. Han tog fram dosan med mässingsvågen och räckte den till Estrid. Detta var ingenting han tänkt ut, men han tyckte om henne och kände att han ville ge henne något. Han önskade göra henne glad, att åter få se henne som hon varit dagen innan. Nu föreföll hon så vilsen och skygg. Ett tag snuddade han vid tanken att någon kanske varit hos henne, men nej, det måste vara något annat. Männen hade sovit tungt och han skulle hört om någon avlägsnat sig.
Erik höll fram gåvan. Den glänsande mässingsdosan vilade i handen. Estrids svårmodiga blick vek undan och för ett ögonblick glimmade det till i hennes ögon. Hon öppnade munnen och sökte orden, som om hon ville anförtro honom något, men ångrade sig sedan. Istället brast hon i gråt, slog händerna för ansiktet och sprang in i huset. Förvånad stoppade Erik tillbaka dosan. Vad hade tagit åt henne?
*
En skara ryttare red målmedvetet uppför slänten. Svärd och spjut blänkte i solskenet, hovar slogs mot sten. Männen vek av mot skogen och red in på en upptrampad stig. Vid en bergsknalle höll de in hästarna, vände upp mot berget och försvann bland några mäktiga ekar. Där gjorde de halt, band hästarna och beredde sig på att vänta. Snemun grinade belåtet. Ansgar och hans följe måste ta den här vägen när de skulle till kungsgården. Här skulle de kunna stoppa honom innan han ens kommit in på kungens ägor.
*
Ansgar gick med nedböjt huvud. Manteln släpade i marken, andhämtningen kom tungt. Om och om igen brände minnesbilderna i honom. Han ville inte minnas. Hettan, lusten, skammen. Han var förtvivlad över sin egen svaghet, skämdes över sin djuriska drift. Gårdagen kom över honom, bilderna vek inte undan. Åter kände han Estrids kropp mot sin. Mindes hur han uppslukats av henne och försvunnit i en virvel av känslor. Så hänryckningen.
När han kom tillbaka till nuet fann han Estrid under sig. Förskräckt drog han sig tillbaka, försökte skyla över, be om förlåtelse. Men Estrid svarade inte, var bara stilla. Skamsen smög han ut ur stugan och in i fähuset. Där föll han på knä, böjde sig för Herren och bad att den Högste måtte utplåna hans missgärningar. Hela natten ägnade han åt böner och självrannsakelser.
Sedan han en gång gett sitt liv och sin kärlek till Gud hade han varit övertygad om att han kunde motstå alla jordiska synder. Bara en gång tidigare hade han handlat i villfarelse, men då var han så ung och hade inte anat vad som väntat.
Det hade skett på vägen till klostret i Corbie då han hade tagit in på ett värdshus. En bred och frodig matmor gav honom mat och härbärge och lagade hans kläder. Hon var mån om honom och han hade stannat där i flera dagar.
En afton hade de språkat till sent om natten och kanske hade han fått mer vin än vatten i glaset. Han hade i alla fall inte dragit sig undan då hon vänslats med honom. När han omsider skulle gå in till sig hjälpte hon honom uppför trappan och in i rummet. Där såg hon till att han fick av sig kläderna och hjälpte honom fram till bädden. Han lade sig ned i gott och muntert sinne och märkte hur fläckarna i taket liksom virvlade förbi ovanför hans huvud. Det sjöng och susade inombords och han ropade efter henne. Hon vände i dörren, gick fram till honom och han kände hennes hand mot pannan. Så, utan att han riktigt visste hur det gått till, var hon hos honom. Under natten som följde smekte hon honom och lärde honom finna glädje och hänryckning i en kvinnas kropp. Ansgars njutning var så stor att han trodde sig ha mött Herren i denna hans yppersta gåva. Först senare insåg han det oriktiga, att en sådan hänförelse var synd och den största ogärning. Den som vigt sitt liv åt Herren måste försaka vällust och glädje för att odelat kunna ge Honom den Allsmäktige all sin kärlek.
Ansgar hade gett sig hän åt böner och fasta. Han hade bett Herren befria honom från jordelivets alla frestelser, och snart nog hade han återfunnit en inre frid. Sedan dess hade han varit förvissad om att han var opåverkbar och stod över alla världsliga njutningar. Gårdagen hade visat hur fel han haft. Ansgar saktade stegen, ansiktet mörknade och hans blick förändrades. Skuld, måste han känna skuld? Estrid hade satt sig bredvid honom och särken hade blottat hennes hud. Det måste hon ha varit medveten om. Hans handflator klibbade, munkkåpan skavde. Den skökan hade förlett honom. Så var det! Han försökte få ro, men tankarna fortfor att plåga honom. Ensamheten kändes tung. Om han ändå haft sällskap av Witmar! Men benet hade varat sig och läkningen skulle ta lång tid. Ansgar suckade och grep hårt om radbandet. Måtte Herren hjälpa honom, ge honom den kraft och styrka som behövdes.
”Säg, munk, ska du inte ta av dig manteln? Du svettas så det stinker ända hit!” Erik Bärnstenshandlare närmade sig honom bakifrån. ”Och inget har du ätit och mumlat böner har du gjort ända sedan i morse. Vad felas dig?”
Ansgar teg.
”Vi har inte långt kvar och snart ska du träda inför kungen. Hade jag varit du skulle jag låta doppa mig i nästa vattendrag!” Erik log retfullt.
Ansgar såg envist ned i backen.
”Jaså, du vill inte bada. Stackars kungen.” Erik höll för näsan.
Munken skyndade på stegen.
”Något måste du göra. Jag vet!”
Erik gick in i skogen och blev borta en stund. Sedan kom han tillbaka med något i handen.
”Sätt lite enris bakom örat. Se här, vilken doft!” Erik höll fram några enkvistar framför hakan på Ansgar. Så skrattade han och började sjunga. Brunsärken hade inte varit sig själv på hela dagen. Det gladde honom. Tidigare när han sett Ansgars makt över sina medmänniskor hade han blivit orolig. Nu kände han sig åter lättare till sinnes. Munken var mänsklig. Kanske var han inte så farlig trots allt?
Erik såg ut över landskapet. Träden skiftade svagt i violett, lövdungarna höll på att spricka ut. Bland blad och ung grönska växte vitsippor och viol. Han tog några djupa andetag och andades in den friska, klara luften. De var inte långt från Birka nu. Till kvällningen eller i alla fall vid midnatt borde han vara hemma. Då skulle han åter få träffa Jorunn. Erik såg upp. Hur länge hade han egentligen varit borta? Flera vintrar hade det blivit och somrar likaså. Han insåg plötsligt att silvret hade förblindat honom och att ett år blivit flera. Men han hade varit övertygad om att ju mer silver han kom hem med, desto lyckligare skulle livet med Jorunn bli. Han hade levt i nuet och ögonblicken. Där fanns inte tid och löften, där fanns inte ens plats för andra människor. Han hade varit så uppfylld av sitt liv i härnad att han inte tänkt på annat än det som gagnat honom. Att det han gjorde kunde göra andra människor ledsna eller oroliga hade inte fallit honom in. För Erik var Birka fortfarande den stad han lämnat för snart fyra år sedan. Och han förväntade sig nästan att Jorunn skulle stå kvar på stranden och vinka.
*
Skogen stod tyst omkring dem. En sen eftermiddagssol bröt in mellan träden och bredde ut sina sneda strålar på marken. Mossan lyste grå på stenhällarna och gräs och buskar vajade i vinden. Snemun lyssnade. Han tyckte sig höra något, ett främmande ljud långt borta. Det lät som kvistar som bröts mot mark. Han satte sig upp och lystrade. Ljudet kom bortifrån skogskanten. Försiktigt spanade han ned mot backen. Män med yviga hårsvall och skägg kom gående uppför stigen. En av dem bar en mörk mantel och gick med nedböjt huvud. Snemun avvaktade. Männen kom närmare. Han stirrade på mannen i den vida kappan. Mannens händer var långa och smala, och han bar ett kors i kedja runt halsen. Ansgar? Snemun steg ljudlöst upp i sadeln. De andra följde efter. Svärden hängde tunga i skidorna, spjuten pekade vasst mot himlen.
De väntade ännu en stund. Männen kom närmare. Så gav Snemun tecken. Hästarna bröt fram och spärrade stigen.
”Ansgar, från Corbie?” Snemun höll in hästen.
Ansgar såg förvånat upp.
”Vad vill ni mig?”
”Vänd om! Vi vill inte ha er här. Ingen ska predika irrläror i vårt land!”
”Men kungens sändebud har välkomnat mig.”
Kungens sändebud? Snemun blev med ens osäker. En ljus, bredaxlad man steg fram. Han var blond med ostyrigt hår, och de brunbrända kinderna var täckta av ett tjockt, ovårdat skägg. Snemun drog ihop ögonbrynen. Mannen föreföll välbekant. Var hade han sett honom tidigare?
”Kung Björns män var just här. De hälsade oss välkomna och red iväg för att varsko kungen.”
”Nej!”
Snemun stötte ilsket spjutet i marken. De hade kommit för sent. Kungens sändebud hade hunnit före dem. Nu fanns inte mycket att göra. Hur skulle han, Snemun, kunna stoppa Ansgar när kungen själv välkomnat honom?
Snemun fumlade med remtyget och stirrade dystert framför sig. Så föll blicken åter på den ljushårige mannen bredvid Ansgar. Han hade sett honom förut.
Plötsligt sprack den ljushåriges ansikte upp i ett brett leende.
”Gunnar! Känner du inte igen mig? Det är jag, Erik!”
Snemun bleknade.
”Erik?”
Nu såg han. Det ljusa, lockiga håret, det väderbitna ansiktet. Erik levde! Han hade lagt sig till med skägg, hade blivit äldre och mer sliten, men visst var det han! Snemun log förvirrat.
Han tänkte på Jorunn, fränkan, som varit Eriks fästekvinna. Dyrt och heligt hade hon lovat att vänta på honom. Och själv hade han med ett ärligt handslag försäkrat att han skulle hjälpa Jorunn och vaka över henne så att inget ont hände under Eriks bortovaro. Men när Erik inte kommit tillbaka, hade han tagit över frändens ägodelar och inte heller gjort något för att hindra Jorunns bröllop. Vid alla asars gud, giftermålet mellan Jorunn och Harald! Vad skulle han göra nu?
”Erik … du skulle kommit hem tidigare!” Snemun snubblade på orden.
Erik märkte inte tveksamheten, den främmande, oroade rösten.
”Men nu är jag här! Duka bordet och sätt fram ölet. Skicka bud efter Jorunn. Vid midnatt är vi framme!”
”Det är för sent, Erik!”
”För sent?”
”Ja, det händer olyckliga saker.”
”Äsch, det tror jag inte.”
Snemun svalde. Hur skulle han kunna förklara? Han såg ned i marken, tänkte förtvivlat. Hästen rörde oroligt på sig och han strök den tafatt över halsen. Han måste varsko Harald, tala med Jorunn, måste hinna fram innan det var för sent! Han öppnade munnen för att säga något men ångrade sig.
”Äh, bry dig inte om vad jag sa.” Snemun knep till om orden. Så vände han sig häftigt om i sadeln och skrek. ”Vi rider tillbaka. Följ mig!” Han drog till sig tyglarna, satte hälarna hårt i hästens sidor och försvann med de andra nedför berget.