En varm vind drog genom storstugan med röklukt och doft av enris. Festborden dignade av öl och mjöd. Kött och fågel bars in på stora fat. Storstugan var lövad, bänkar och bord var vackert prydda med björkris och bonader. Förväntan kändes i luften. När köpmannen Gudmund den mäktige skulle gifta bort sin dotter visste folk att de skulle bli rikligt trakterade. Då skulle maten räcka till alla, även till husfolk och trälar.
Gudmund den mäktige skylde inte sin rikedom. Han klädde sig pråligt, bar ringnålar i silver och rörde sig styvt och stolt som den mäktige man han var. Ansiktet var grovt och fyrkantigt och den breda hakan och tjurnacken gav honom ett strävt och bistert utseende. Kroppen var kort och satt och under de mörka, buskiga ögonbrynen glimmade ett par vakna, intelligenta ögon.
Gudmund den mäktige svepte manteln över axeln och såg ut över tunet. När han fick syn på dottern ljusnade ansiktet och ögonen lyste. Han var stolt över sitt enda barn och hade alltid velat ha henne gott gift. Nu skulle hon få en redig karl. Han gav ifrån sig ett stort bullrande skratt och gick ut på gården. Äntligen skulle bröllopet bli av.
Ute på tunet hade spelmännen samlats med sina instrument, och folk som skeppats över med båt fylkades stojande nere vid stranden. Mjödet flödade, solen glittrade i vattnet och över markerna vilade en svag doft av salt och hav.
Så blev han synlig – Harald, Helge Sigurdsons äldste son. Han gick med lugna, stadiga steg, gned sig om näsan, log och skrattade. Över axlarna bar han en djupblå mantel fäst med ett ringspänne över axeln, undertill en brun kolt och svarta byxor som var elegant ihopsnörda vid knäna. I ett brett silverbälte runt midjan hängde svärdet i sin skida. Svärdsfästet glänste och sände solkatter för varje steg han tog.
Strax bakom honom kom Jorunn, tätt följd av sin far och två fränder. Hennes hy var mörk och hennes ögon lyste. Hon gick långsamt och värdigt, rakryggad och utan att se sig omkring. Det midjelånga håret var gömt under en böljande huvudbonad av vit lärft och hennes axlar skyldes av en sjal i siden. Undertill syntes en scharlakansröd kjortel och den färggranna linnesärken. Halsbanden i glas och bärnsten glittrade, spännbucklorna över brösten glänste.
Jorunn skattades för sin skönhet. Idag var hon vackrare än någonsin.
Musikanterna började spela och följet skred långsamt fram mot tunet. Den öppna platsen var inramad av en hägnad och pyntad med blomster och ungbjörk. Gästerna följde efter, samlades i ring runt fästefolket och väntade på vad som skulle hända.
Gudmund den mäktige steg fram och lade ned svärdet på backen. Harald spände av sig sitt och lade det bredvid. Ett kort ögonblick iakttog männen varandra innan Gudmund gick fram till Harald.
”Idag ska du äkta min dotter. Må Tor skydda er!”
Efter dessa ord överräckte han ett vackert silversmycke i form av en torshammare fäst i en kedja. Harald tog emot det och hängde det om halsen. Sedan fick han fram en skinnpåse ur bältet som han räckte Gudmund.
”Här är min mundr för din dotter. I vittnens närvaro har jag nu erlagt min tillgift.”
Gudmund tog emot penningpåsen med en bugning och grep dotterns hand. Varsamt lade han den i Haralds.
”Jag tar vår gud Frej och er alla till vittnen. På detta sätt vill jag nu handfästa er.”
Gudmund tog några steg tillbaka och betraktade dem. Måtte de bli lyckliga. Bröllopet hade han hållit enligt gammal sed på hedniskt vis, fast han själv numera var kristen. Föregående höst hade han låtit döpa sig i Hedeby, och tids nog tänkte han låta omvända alla på gården. Hergeir, hövitsmannen, hade låtit skicka efter en munk från Frankerriket, och så snart kejsarens utsände anlänt till Birka skulle Gudmund låta honom komma och predika. Köpmannen smålog lite för sig själv. Med den nya tron skulle det gå än bättre att driva handel i staden och själv skulle han få större makt. Enligt påbud från påven, såg kejsaren helst att handelsmän under hans styre handlade med kristna köpmän. Gudmund tog upp en sidennäsduk och torkade sig belåtet över pannan. Så vände han åter blicken mot brudparet. Kanske skulle de bli lyckliga, kanhända hade Jorunn verkligen glömt Erik. Hennes ansikte röjde föga tvivel, hennes hand låg tryggt i Haralds. Nu log hon och sökte hans blick. En varm nyfikenhet glänste i hennes ögon. Gudmund gladdes åt det han såg, steg åter fram och lade sin hand över brudparets händer. Därpå skred släkt och vänner fram och lade var och en sin hand ovanpå de andras och lyckönskade dem båda. När Jorunn och Harald på detta sätt var handfästa tog Gudmund den mäktige åter till orda:
”Till bords, mina vänner! Långbordet är dukat!”
Han slog ut med armarna i riktning mot storstugan. Nu stundade bröllopsgillet. Det skulle bli mat och dricka i överflöd tills mörkret föll och det var dags för bilägret. Då skulle brudparet inta den äkta sängen och befästa giftermålet. Han gladdes vid tanken. Hans dotter skulle få ett gott gifte. Snart nog skulle de båda få ärva Sigurdgården. Haralds far var kommen till åren och när han tids nog föll ifrån skulle hans enda dotter få ett lika välbeställt och rikt liv som hon haft hittills.
”Låt oss skåla för brudparet, gott folk. Ölet finns därinne!” Gudmund den mäktige föste bullrande in folket i storstugan.
Männen satte sig stojande på långbänken, redan glada och rusiga av mjödet. De var högljudda och muntra och raska till att åter fylla på i hornen. Knivarna kom fram och girigt skar de ut köttbitar från de dignande faten.
Jorunn, som satt med de andra kvinnorna på tvärpallen, log åt karlarna. I värmen hade de låtit mantel och kolt falla, och nu satt de där i sina uppkavlade skjortor med håriga armar och svällande muskler. Hon sökte Haralds blick. Hennes ögon var mörka och hade fått en ny främmande glans.
”Hon blir fin att lägra. Du har gjort ett gott val!” Einar Svartskägg stötte vänskapligt till Harald i sidan. ”Några timmar till bara. Jorunn, vilken kvinna! Jag skulle kunna ge dig två kvinnfolk för henne.”
Han blinkade menande och fyllde på i hornet.
”Skål för er gemensamma lycka!” Svartskägg stjälpte hornet i botten, rapade och glufsade i sig maten.
Helge Sigurdson, Haralds far, hostade ihåligt och satte skäppan till munnen. Mjödet lindrade. Nu var äldste sonen snart bortgift och han själv skulle komma på undantag. Men han gladdes åt att det var Harald, den äldste sonen, och inte Erik som skulle ta över gården. Harald var pålitlig och nävenyttig och inte lika nyckfull som Erik.
Helge Sigurdson kvävde en hostning och sände en spottloska över golvet. Visst saknade han Erik, den äventyrlige, som alltid trott sig kunna klara allt. Och han hade varit otröstlig när sonen blivit borta, sörjt honom som man bara kan sörja någon man håller riktigt av. Men Erik och Jorunn? Nej, Erik var en rotlös sälle. Det hade aldrig gått väl mellan dem. Och även om Erik hade lyckats skaffa sig en egen gård skulle han snart nog ha tröttnat på att sköta den. Då skulle han ha vänt sig till fadern för att få hjälp och vid missväxt hade de alla fått svälta. Dessutom var Jorunn slösaktig. Erik hade säkert inte kunnat stå emot när hon satte den sidan till. Allt vad andra ägde i bygden ville hon själv ha, men när hon väl kommit över något brukade hon misshushålla och slösa bort det. Nej, Erik hade nog varit ett dåligt gifte. Harald, däremot, var sparsam – ja, rentav snål. Han skulle säkert tukta henne.
”Skål, Helge!” Gudmund den mäktige avbröt honom i hans funderingar. Helge nickade, drack och kände hur ölet värmde i strupen.
”Är hon ungmö, tror du?” Einar Svartskägg kunde inte slita blicken från Jorunn. Han strök stekflottet ur skägget och stötte till Mård.
”En skönhet som hon? Nä, inte har väl hon gått utan karl!” Mård Skägglös flinade. Den ljusa hyn var röd, de släta kinderna blänkte av svett. ”Och inte tror du väl att Erik kunde hålla sig ifrån henne …”
”Men ser du inte att hon är oåtkomlig, att hennes skönhet är sval och kall?” envisades Svartskägg.
”Lidelsefull är hon nog!” Mård såg bort mot tvärpallen där Jorunn var mitt uppe i ett livligt samtal.
”Jag slår vad om att hon är som ungmön och nystanen”, mumlade Svartskägg och sträckte sig efter ölet.
”Vadå?”
”Har du inte hört om ungmön och nystanen?” Svartskägg skrattade och skickade dunster av ölångor över bordet. ”Ja, hon flickan som var så rädd om mödomen sin.”
Mård såg intresserat upp från bordet.
”Nä …”
Svartskägg harklade sig.
”Jo ser du, det var en jänta som aldrig lät pojkarna komma när henne. Inte ens vid sommarsolståndet eller ute på marknaderna.”
Mård drog på munnen.
”Det var en vacker flicka må du tro, och karlarna slog sina lovar. Men på marknaden för inte så länge sedan härsknade en av hästkarlarna till och frågade rent ut varför hon var så avog mot manfolk.”
Svartskägg tog en klunk öl till.
”Ja, då sa hon jäntan att hon var rädd om mödomen sin, att den ville hon för allt i världen behålla.”
Mård såg road ut.
”Men hästkarln fann sig snabbt och sa att det skulle han hjälpa henne med.”
”Jaha, och hur skulle det gå till?” undrade Mård förväntansfullt.
”Han lovade sy ihop mödomen hennes.”
”Sy ihop?”
”Ja, han sa att hon kunde lita på honom och om hon bara lät honom hållas skulle han sy ihop henne.” Svartskägg märkte att han fått fler lyssnare och höjde rösten. ”Jaa, och så fick han fram den och tog henne mellan bena och sa att han sydde.”
Männen brast ut i ett hjärtligt skratt.
”Nu ljuger du, Svartskägg!”, skrek Mård besviket. ”Det där har du hittat på.”
Svartskägg skakade bestämt på huvudet.
”Nej du, hör här. När hästkarln var klar med sitt sa han att hon inte behövde oroa sig för nu var hon riktigt sydd.”
”Jaha, och det ska du inbilla mig att hon trodde på?”
”Ja, han bara visade henne sina två nystan och sa att där minsann hade han en riktigt stark och fin tråd.”
Svartskägg frustade förtjust och slog näven i bordet så träfaten hoppade. Sedan tystnade han tvärt och blev med ens allvarlig.
”Fast hästkarlar ska man vara försiktig med. De är opålitligt folk.”
”Menar du allvar nu?” Mård knuffade till honom i sidan.
”Ja, hästkarln och trälarna på Gudmunds gård är inte att leka med. Det är kristet folk som varit fria män hemmavid. Ingen vet vad de kan ta sig till. De kan bli farliga om Ansgar kommer hit.”
”Må så vara, men dina historier tror jag inte på.” Mård sträckte sig efter mer öl. En gycklare var han, Svartskägg, och han ljög värre än den värsta trollpacka.
*
Åskan hängde i luften. Det mullrade ödesmättat långt borta. Solen lyste alltjämt men stred med upptornande moln vid horisonten. Gunnar Snemun sprängde fram på hästryggen. Skjortan hängde blöt om kroppen, den svarta hingsten löddrade. Äntligen syntes Adelsö och skeppet i viken.
Färjekarlen låg behagligt utsträckt på bryggan och ryckte till när han hörde männen komma. Motvilligt reste han sig upp.
”Ta hand om hästarna!”
Snemun hoppade ned från hästryggen och rusade bort mot skeppet. Årorna skramlade när skrovet sköt ut i vattnet. Om vinden friskade i borde han nå fram till Birka innan det blev mörkt. Då skulle han hinna. Så länge Harald och Jorunn inte intagit bilägret och i vittnens åsyn bestigit den äkta sängen var giftermålet ogiltigt. Det fanns fortfarande en möjlighet att stoppa bröllopet.
*
Dörren öppnades och två av kungens ryttare trädde in. Deras livrockar och byxor var dammiga, huvorna våta av svett.
”Han är kommen!” Den längre av dem steg fram mot högsätet och bugade sig.
En tystlåten liten man med små, opålitliga ögon reste sig upp. Han log hult och förbindligt.
”Såå, Ansgar är här?”
”Ja, hövitsman, han är här när som helst.”
Hergeir, hövitsmannen i Birka, log belåtet. Munken var försenad, men han hade ändå lyckats ta sig den långa vägen till Svearike. Tack och lov att Birka äntligen hade fått någon som kunde predika. Det hade varit svårt att förmå kung Björn att bjuda in en missionär från Frankerriket, men till slut hade han gått med på det. Han lät sända bud till kejsaren, som sedan själv utsett den munk han ansåg vara lämplig för uppdraget. Ansgar kunde inte vara annat än en duglig karl. Så snart han anlände skulle Hergeir bjuda honom att äta och låta honom vila ut. Sedan skulle han föra honom till kungen. Det gällde att få kung Björn vänligt sinnad från första stund. Då skulle han aldrig misstänka något. Därefter, kanske redan nästa dag, skulle de kunna segla över till Birka. Hergeir beordrade fram mat och dryck och lät kalla på musikanterna. Ansgar skulle få ett värdigt mottagande.
*
Jorunns blick sökte sig ut genom dörröppningen. Därute försvann solen bakom molnen och fjärden glittrade i silver. Molnen hade blivit mörkare nu, tunga och svällande som väntade de på att få brista.
Det var varmt och fuktigt och svetten pärlade i pannan. Jorunn löste försiktigt upp hårknuten och lät det mörka håret falla ned. Hon längtade efter att dra sig undan ett tag. Nu skulle hon bli brud och flytta till Sigurdgården. Äntligen skulle hon få lämna hemmet, sin egenmäktige fader och ofördragsamma mor. Nu skulle hon få leva sitt eget liv, slippa faderns förmaningar och moderns svåra lynne. Men hur skulle hon finna sig tillrätta med Harald?
Hon betraktade honom i smyg vid långbordet och tyckte om det hon såg. Han var lång och ståtlig, hade bred rygg och kraftiga överarmar. Hyn var slät, håret rakt och munnen smal och tunn. Ögonen var aningen små, men vackert ljusblå och glittrande. Kroppen höll han stram och värdig och runt halsen bar han en björnklo. Den brukade ge honom tur hade han sagt, och turen hade varit med honom när han kunnat äkta henne. Harald såg att hon tittade på honom och blinkade i samförstånd. Jorunn såg förläget ned i bordet. Nej, Harald var inte vilket karlfolk som helst, utan snarast av den sort som inte lämnar kvinnor någon ro. Nu skulle hon bli hans. Hon kände en nyfiken förväntan, undrade om han kunde göra henne lycklig under famntagen och om han skulle skänka henne många barn. Hon hejdade sig i tanken. Minnesbilderna av den blödande kvinnan i stallet kom för henne. Trälinnan hade förblött. Minnet från den hemska kvällen plågade henne fortfarande. Stackars kvinna. Hon hade dött och barnet hade satts ut i skogen.
Jorunns tankar gick till Torhild, modern. En gång hade hon också varit träl. Hon var vacker och många manfolk roade sig med henne. Som så många andra av trälinnorna på gården dit hon förts blev hon havande. Vem som var fadern visste hon inte, och hon hade försökt bli kvitt barnet. Det hade inte lyckats, och till slut hade hon ändå burit fram fostret. Men barnet var döfött, och Torhild var sjuklig en lång tid efteråt. Till slut tröttnade husbonden och sålde henne. Det var så hon hamnat på Gudmundgården. Där hade Gudmund den mäktige fäst sig vid henne och tagit henne till hustru. Så hade Torhild sluppit träldomen och blivit fri. Tack vare moderns giftermål med Gudmund hade Jorunn själv fötts i frihet och därtill på en rik och välmående gård. Själv hade hon haft det väl ställt, men trälinnan … Om den blödande kvinnan i ladugården tagits om hand lite tidigare, hade hon kanske överlevt. Det fanns läkekunnigt folk på gården. Istället dog hon. Jorunn riste sakta på huvudet och försökte bli kvitt den hemska synen: den nedblodade gumman, trälinnan som skrek. Om hon ändå hade kunnat hjälpa henne! Jorunn andades tungt och såg bort. Tvivlen var över henne igen. Ville hon verkligen föda Haralds barn och utstå födandets våndor för hans skull? För Erik, ja, men för Harald?
Nej, det gick inte an att tänka på detta nu. Hon steg upp och gick ut på tunet, följde tankfullt en cirklande mås med blicken. Långt borta hördes sång och glam. Hon log lite. Det var ett rikt och lyckat gille som gästerna säkert skulle tala om länge. Ingenting fattades och för en gångs skull hade fadern inte snålat. Hon tog av sig skorna och lät det styva fjolårsgräset kittla mot sina bara fötter. Det var vått och kallt och kylde skönt mot fotsulorna. Om hon bara fick samla sig en stund, skulle hon sedan åter gå in till gästerna.
”Jorunn!” Det var Haralds röst. ”Du måste komma in. De väntar på oss därinne.”
Han skrattade mjukt och omfamnade henne. Hans händer sökte sig över hennes kropp. De ljusblå ögonen glittrade. Hon värjde sig.
”Inte än!” Jorunn föste undan honom.
”Kom!”
Greppet hårdnade, Harald lät sig inte nedslås. Hon var hans nu. Med ett fast tag kring midjan drog han henne med in i stugan. Vid spishällen stannade han och tog en skäppa mjöd.
”Du och jag ska dricka varandra till.” Han fumlade i fickorna och fick fram en tygpåse. När hon vände sig om hällde han raskt ned lite av innehållet i mjödet. ”Drick nu!”
Han tog sitt eget krus och skålade.
”Till Vår, vår kärleksgudinna!”
Hon såg osäkert på honom, böjde sedan huvudet bakåt och drack.
*
Ovädret bröt löst just som de nådde gården. Skyfallet vräkte ned och regnet piskade dem i ansiktet så att det gjorde ont. Ansgar sökte förtvivlat skydd.
”Så du fick dig ett bad till slut”, hojtade Erik muntert. ”Din Gud tycks vara en vis man!”
Ansgar blängde surt.
Erik drog tröjan över huvudet, hukade sig och sprang mot gården. Hergeir borde vara inne nu, ingen ville väl vara ute i detta väder. Mannarna följde efter, Ansgar något bakom de andra. Han hade sett fram emot mottagandet hos kungen. Föreställt sig en högtidlig ceremoni där han med värdiga steg och huvudet lyftat skred in inför svearnas kung. Kung Björn och Hergeir skulle ta emot honom under hedersbetygelser och själv skulle han ha överräckt sina dyrbara gåvor. Nu anlände han dyngsur och smutsig, berövad sina skänker och allt han ägde.
Erik bultade på porten. Dörren öppnades och två män med törestickor blev synliga i dörröppningen.
”Tiggare!” De sköt snabbt igen porten och reglade.
”Öppna!”
Erik vrålade mot den stumma husfasaden.
En lucka sköts ifrån i långväggen och ett slätrakat mansansikte skymtade i öppningen.
”Säg Hergeir att vi har anlänt, Ansgar och så jag, Erik Sigurdson, skepparen.”
Luckan stängdes åter.
Männen med törestickorna syntes åter i dörröppningen. De höll upp dörren.
”Gud välsigne er!” Ansgar smet hastigt förbi männen, drog händerna genom håret och rättade till manteln. Hergeir väntade.
”Välkommen till svearnas land! Vi har sett fram emot att få er hit.”
Hövitsmannen tog emot Ansgar med bägge händer och ledde in honom i storstugan. Manteln hängde slak och regntung, läderskorna lämnade spår på golvet.
”Vi har hört om er mission i Danaland”, fortsatte Hergeir leende. ”Hedningarna härute är ena råbarkade sällar. Det är gott att ha fått hit en kyrkans tjänare.”
Den lille satte mannen gick fram till bordet och återvände med en skäppa mjöd. Det gråsprängda håret låg slickat över huvudsvålen.
”Så vitt jag kommer ihåg var du lika mycket hedning som jag när jag såg dig sist”, muttrade Erik tyst för sig själv och gav Hergeir en mörk blick. Hövitsmannen fick honom att känna vämjelse. Han kunde inte förstå varför kung Björn höll sig med sådant folk. Hergeir var så omåttligt inställsam att det borde göra vem som helst misstänksam. Att kungen inte kunde se detta gjorde Erik närmast sorgsen. Nåja, det var inte hans huvudbry. För honom gällde det att snarast möjligt få tag i en båt och komma över till Björkö. Han vände sig till hövitsmannen.
”Jag måste vidare med mina män till Birka.”
Hergeir log tjänstvilligt.
”Mina färjekarlar ror i alla väder. Jag ska se till att de tar hand om er.” Han gick bort till ett högt träskåp i kortänden av rummet och återkom strax. I handen låg något som skimrade. En bärnsten. ”Tack för att du förde Ansgar till oss. Det ska jag hålla dig tillgodo.”
Han räckte fram stenen.
Erik bugade och drog lite snett på munnen. Egentligen borde han ha lämnat kvar munken i Hedeby. Å andra sidan, nu hade han åtminstone något att ge sin fästekvinna.
*
”Bilägret, bilägret!”
Gästerna klappade taktfast i händerna. Högljutt och uppsluppet manade de rusiga gästerna på brudparet.
Harald sökte Jorunns blick. Hennes ögon var glansiga med en förunderlig lyster. Hon föreföll långt borta och tycktes inte se honom. Han såg ut genom dörren. Regnet hade upphört. Ute på tunet höll några trälar på att löva bädden. Där skulle han äntligen komma samman med Jorunn.
”Bilägret, bilägret!” Gästerna vrålade alltmer upphetsat.
Jorunn satte händerna för öronen och reste sig upp.
”Lugna er, gott folk. Låt oss äta färdigt först. Sen ska ni få glo!” Hon satte sig hastigt. Röda flammor brann på halsen.
Harald log roat. Älskogsmedlet höll på att få sin fulla verkan. Bara han nu inte hade hällt i för mycket av det där pulvret.
”Harald!”
Plötsligt kände han en hand på axeln.
”Harald, kom med ut!”
Förvånad vände han sig om. Snemun! Varför hade han kommit så sent till bröllopet?
”Välkommen, frände, slå dig ned och ta dig en sup!” Han svepte hornet så ölet skvätte.
Snemun ruskade avvärjande på huvudet.
”Harald, vi måste språkas.”
”I morgon, du. Gå och hälsa på Jorunn istället. Hon har väntat på dig hela kvällen!”
”Ja, ja, jag ska prata med henne sedan. Det är dig jag vill tala med nu!”
Snemun grep Harald om handleden.
”Kom!”
Muttrande följde Harald med. Han vacklade i dörröppningen och fick ta stöd mot dörrposten. Ute på tunet tog han snedsteg, halkade på det våta gräset och föll. Vajande kom han på fötter igen. Han höll ut armarna för att hålla balansen och nynnade muntert för sig själv. Han kunde inte förstå vad Snemun ville, orden flöt liksom ihop. De var rent ut sagt förunderligt svåra att åtskilja. Han vaggade med huvudet och såg förväntansfullt bort mot bädden. Plötsligt lystrade han. Erik? Snemun sa något om brodern. Varför talade han om honom nu?
”Harald, Erik har återvänt. Han är på väg hit. Du kan ha honom här före midnatt.”