Vad sa han? Skulle Erik komma vid midnatt? Men nej, Erik var död. Harald skakade på huvudet. Snemun märkte att hans ord inte hade någon verkan.
”Harald!” Han tog tag i vännen och ruskade honom hårt. ”Du kan inte gifta dig med Jorunn nu. Hon är Eriks fästekvinna.”
Harald betraktade honom misstroget. Snemun var full förstås, full som ett as. Ölet tryckte på, och han tog några steg åt sidan. Skrålande lät han strålen svepa över backen.
”Harald, hör på!”
”Ja, ja …” Han fick igen byxorna.
”Du måste vänta med bilägret. Erik är på väg hit, och han tror att Jorunn fortfarande väntar på honom.”
”Ja, ja, jag vet, du sa det nyss.”
”Du måste tro mig, Harald, jag har själv träffat honom!” Snemun visste inte vad han skulle göra. Harald lyssnade inte. Han tog ett steg fram och gav honom en rungande örfil.
”Vad …!” Harald vände sig hastigt om och slog undan benen på kamraten. ”Oxrumpa! Tack för att du vill mig väl, men dina råd tänker jag inte följa!”
Han spottade i vredesmod och vacklade in i stugan.
*
Mörkret föll sakta. Två svanar lyfte från vattnet och vingslagen rev i luften innan de långsamt tonade bort. Erik såg länge efter dem. Vita svanar över Björköfjärden. Kinderna hettade och en plötslig värme genomfor hans kropp. Äntligen hemma. Handflatorna kändes fuktiga och det blev tungt att svälja. Han sänkte blicken, harklade sig och såg dröjande ut över vattnet igen. Svanarna var borta. Han sköt upp axlarna och riste sakta på huvudet. Så skyndade han på mannarna och klev ombord.
Färjekarlarna sköt ut båten. Råstången gled i höjden och seglet fylldes av nattvinden. Vattenytan glimrade, och skymningens mörkröda stänk speglades i vågorna. Bogvattnet steg och sjönk, och tunna skumsjok drev förbi och försvann akterut.
Erik höll ut armen och lät handen släpa i vattnet. Jorunn. Han mindes henne tydligt nu. Ansiktet, blicken, det mörka svallande håret. Han såg hennes kropp framför sig, och längtan sköljde över honom. Han ville äga henne och förstod inte varför han valt att vara borta så länge. Under åren i främmande länder hade han inte träffat någon som hon. Jorunn var sär, ljuv och åtråvärd, lockade, men kunde också stöta bort. Hon log och skrattade ofta – det var det bästa med henne – men det fanns också eftertänksamhet och vemod i hennes väsen. När han lämnat henne hade hennes ögon varit svarta av övergivenhet. Ändå hade hon inte beklagat sig. Hon hade stått där ensam och stark.
Vinden förde med sig en svag doft av äng och våt mossa. Föröver tonade Björkö fram i natten. Åkrar och ängar låg i dunkel, men stadsvallen med sin träpalissad steg upp som en mörk skugga mot natthimlen. Den höga klippan vid borgen såg svart och hotfull ut. En gång när fiendeskepp siktats på fjärden hade han tagit sin tillflykt dit. Inom sig hade han sett ett Birka i lågor, där elden flammat mellan gårdarna och hantverkarnas kvarter nere vid hamnen. Till all lycka hade det inte gått så, utan fienden hade slagits tillbaka.
Erik såg sig omkring. Det röda på himlen hade försvunnit och ett stråk av violett bredde ut sig mellan moln och hav. Han ansträngde ögonen. De hade kommit alldeles nära nu. Pålspärrens mörka ekstockar stod mäktiga framför inloppet till hamnen. Vågorna slog och ville driva skeppet mot hindret. Färjekarlarna tog ned seglet och stack ut årorna. Vant rodde de förbi spärren, häktade av den väldiga träbommen och gled tyst in mot bryggorna.
Erik reste sig upp. I mörkret kunde han skymta trähusen, gränderna och rökslingorna bortifrån gårdarna. Allt såg ut som den dag han lämnat staden. Han drog djupt efter andan och förundrades över att ingen kommit honom till mötes. Så hörde han larm och musik uppifrån backen och insåg att ingen hade hört honom komma.
*
Det var varmt och stökigt i storstugan. Dunster av öl och svett stod över tomma fat och kladdiga långbord. Här och där fanns kullstjälpta horn och under bänkarna låg köttben och fiskrens djupt nedtrampat i enriset. Trälarna kom in med nya fat, gästerna skrek högljutt, sjöng och skrålade. Harald böjde sig ned över Jorunn.
”Kom”, sa han och försökte överrösta larmet. ”Det är dags nu.”
Han smekte henne i nacken. Ett lyckligt uttryck vilade över hennes ansikte, ögonen var blanka och glansiga. Han vände henne mot sig och kysste henne.
Hon svarade villigt, gnydde svagt och lutade sig omtöcknad mot hans axel. Värmen pulserade i kroppen och hon kände sig rusig och avslappnad. Plötsligt fick hon lust att lägga sig på golvet, där och nu. Hon slet av sig sjalen, lindade armarna runt hans bröst och försökte få honom med ned på golvet. Han vacklade till och spjärnade emot.
”Inte här!”
Jorunn anade sorl och skratt långt borta. Ljuden steg och föll. Ljusblossen stack i ögonen och hon blundade. Ett mystiskt mörker slöt sig om henne och hon visste inte längre var hon var.
”Kom nu!” Harald drog henne med sig, tryckte sig mot henne och förde lekfullt in handen under hennes särk. Lystet lekte han med fingrarna över hennes hud. Hon rörde sig fogligt, stönade och var liksom borta, vilande i sig själv. Han såg småleende på henne. Blidare än så skulle hon nog inte bli. Varligt lyfte han upp henne och bar henne ut ur stugan.
Gästerna såg vad som höll på att hända och jublade. Bilägret var bröllopets höjdpunkt. Det var då de tu skulle bli lagligen gifta, en fröjdefull stund som de alla sett fram emot. Glammande steg de upp från bordet och följde efter brudparet. Musikanterna tog upp en brudsång och stämningen steg.
Svartskägg och Mård armbågade sig fram genom mängden och gav sig inte förrän de nått fram till den bästa platsen på tunet.
”Här blir bra.” Svartskägg skrattade och gned sig belåtet i munskägget. Bröllop var det bästa han visste.
Försiktigt lade Harald ned Jorunn på bädden och började klä av henne.
Det midjelånga håret böljade ut över axlarna, kjorteln och särken ramade in henne i starka färger. När han fått loss spännbucklorna föll plaggen ut över lövbädden och blottade hennes nakna hud.
Jorunn gjorde inget motstånd. Ansiktet var svettigt och glansigt, blicken fjärran. Hon kände hans arm, smekte honom och skrattade lågt.
Harald märkte folkets blickar, hörde det förväntansfulla sorlet och såg sig lite generat omkring. Han hade varit vittne till många bröllop, men nu när han själv var brudgum kände han sig plötsligt osäker. Lite tafatt tog han av sig skjortan, befriade sig från kolt och byxor och stod naken framför henne.
Kvällsvinden drog kallt och han huttrade lite. Jorunn anade någon framför sig och kände dunster av svett och karl. Rusig reste hon sig upp i bädden och drog honom till sig. Hon svävade, gled utanför sig själv och kunde inte längre styra sig. Hon klängde sig intill honom, översköljde honom med kyssar, bet, smekte och rev honom hårt över ryggen. Hon blev alltmer hårdhänt, skrek och frustade.
Harald flämtade under hennes hårda omfamning. Han var nästan skrämd av hennes kraft. Vad hade han gjort med henne? Älskogspulvret? Hon var den kvinna han alltid åtrått, nu var hon alldeles vild. Jorunn vältrade sig över honom, tjöt och skrattade.
Det gick ett muntert fniss genom mängden, ett sorl som stegrades. Snart bullrade skrattsalvorna ut i natten.
Harald blev förvirrad, märkte hur lusten falnade. Så var hon över honom igen, rev och tjöt som en sejdkvinna. Han försökte tynga ned henne med sin kropp och få henne att lugna sig, men förgäves. Hon var djurisk i sin lusta och hans förväntan och begär försvann i intet. Försiktigt försökte han dra sig undan.
Harald var en välväxt karl, grovvuxen, muskulös och bred över bröst och lår. Hållningen var rak, och han var stolt över sin kraftiga, smidiga kropp. Men där beviset på mandom skulle trona syntes föga. Envar med synen i behåll kunde se att där han skulle behövt sin mannakraft fanns inte mycket att skåda. Det gick ett besviket sus genom mängden. Hopen tjattrade, fylkade sig kring bädden, glodde och pekade. Harald insåg plötsligt själv hur det var fatt. Raskt rev han till sig manteln och skylde sig själv och Jorunn.
*
När Gunnar Snemun upptäckte seglet ute på fjärden skyndade han sig ned till stranden. Det måste vara Erik. Ingen annan kunde vara på väg till Birka så sent. På nära håll såg han hur männen stack ut årorna, lirkade sig genom spärren och tog sig in till bryggorna. Snemun väntade en stund. Först när Erik lämnat de andra och ensam kom gående uppför backen, gick han honom till mötes. Han tvekade. Var det verkligen rätt att möta honom så här eller skulle han kanske hellre låta Erik själv finna ut om bröllopet? Han blev stående och strök sig tankfullt över munnen. Nej, det var nog bäst att varna honom.
”Erik!”
Snemun gick fram och lade vänskapligt armen om hans skuldror.
”Hör här, frände …” Rösten stakade sig och han såg ned i marken. ”Erik, du måste förstå. Jorunn väntar dig inte. Hon tror att du är död.”
Erik ryckte till, märkte hur musklerna spändes.
”Jorunn …? Vad sa du?”
Snemun harklade sig, stirrade envetet ned i backen.
”Erik, ingenting är som när du reste, hon …”
”Jorunn, var är Jorunn?”
Snemun tog några steg tillbaka, svarade inte. Erik fick fatt i honom och vred upp hans arm i ett järngrepp.
”Nåå?”
Snemun svalde och hade svårt att finna orden.
”Erik, vi … vi, visste inte att du levde. Jorunn, hon … ja …” Rösten tonade bort och han fick ta sats igen. ”Erik, Jorunn har gift sig. Hör du musiken? Det är hennes bröllop!”
”Lögnare!” Erik vred runt armen.
”Nej, nej”, utbrast Snemun och försökte slita sig loss. ”Det är sant. Vi trodde du var död!”
Erik svettades. Benen sviktade och han kände hur kroppen blev tung och liksom flöt ihop med marken.
”Din far gav Jorunn till Harald”, sa Snemun mörkt. ”Men det är ditt eget fel. Du skulle ha kommit hem tidigare!” Han drog till sig armen.
”Jorunn och Harald? Nej, nej. Driver du med mig?” Eriks röst var gäll, ådrorna svällde i pannan.
”Det är sant, Erik”, svarade Snemun behärskat. ”Vi ville dig inget illa, men ingen trodde att du skulle komma tillbaka.”
Erik lyssnade, hörde larmet och musiken, såg Snemuns allvarliga blick. Plötsligt förstod han vad det var som Snemun så förtvivlat försökte säga. Skrattet och sorlet som böljade ut i natten var Jorunns och Haralds fest, ett bröllopsgille! Och av alla dagar som kommit och gått sedan han lämnat Birka hade han valt att återvända just nu! Musikanterna spelade fortfarande. Han hörde handklappningar och skratt. Hur långt var festen liden? Hade de redan intagit bilägret? Han kvävde en instinkt att fly, stod stilla och lyssnade. Så drogs han mot larmet, mot ödet, som av en övernaturlig kraft. Han tänkte inte ge upp. Han skulle strida för det som var hans.
*
Larmet tilltog i styrka, skrattsalvor och handklappningar avlöste varandra. Eldblossen flammade i natten.
”Bilägret, Harald! Bort med manteln”, gastade hopen ömsom skrikande, ömsom vrålande av skratt.
”Bättre kan du, Harald!”
Ärrade vikingar gick fram till paret med öl och svamppulver, och en tandlös gumma slog sig på knäna av pur förtjusning. Erik stannade i häpnad.
Tunet var omgärdat av ett pyntat gärde, och i varje slå brann ett bloss. Högst upp flammade fyra oljelampor och innanför syntes en vackert lövad brudsäng. Täcket hade fallit av, och istället låg där kringspridda klädesplagg och en vid, djupblå mantel. Modet sjönk och Erik gick tveksamt närmare. Brudparet måste ha intagit bilägret. När han kom nära upptäckte han att det rörde sig häftigt under manteln. Den böljade som i vågor och det såg ut som om där pågick ett vilt handgemäng. Någon skrek och smädelserna haglade. I detsamma rycktes manteln åt sidan och en naken kvinna satte sig upp. Hon hötte med näven och fräste.
”Och dig har jag väntat på i ett halvår!” Hon satte händerna i sidan och skickade en spottloska ned mot bädden.
”Jorunn!” flämtade Erik.
Kvinnan vacklade till, och mannen under tyget försökte dra in henne under manteln igen. Det blev för mycket för Erik. Utan att tänka på vad han gjorde rusade han fram och ryckte bort tyget. I ett enda kraftigt grepp lyfte han upp Harald ur bädden och ställde honom framför sig. Sedan gav han honom ett knytnävsslag så att han stöp. Utan att bevärdiga den fallne med en blick stegade han fram till bädden.
”Jorunn, det är jag, Erik!”
Jorunn fnissade och slog armarna om honom, alltför berusad för att förstå vem det var. Det enda hon var klar över var att mannen som hon tidigare haft vid sin sida inte kunnat göra något för henne, och nu hade det kommit någon annan i hans ställe. Eggad av jublet runtomkring lät hon sin upphetsning flöda ut över Erik. Förvirrad kände han den varma, nakna kroppen och hennes pockande begär. Hon stönade och händerna trevade. Bifallet steg och hopen kände vittring av något utöver det vanliga. Erik försökte hålla om henne som för att lugna henne, men hon lät sig inte tämjas.
”Erik!” skrek hon plötsligt. ”Erik, är det du?” Hon klängde på honom, översköljde honom med kyssar. De upprymda åskådarna varken hörde eller såg vem den nyanlände var, men gladdes högljutt åt att någon intagit den fallnes plats. En del hade inte ens sett vad som hänt och trodde nu att Harald äntligen var kommen till handling. Musikanterna tog upp en ny melodi, folket sjöng och stämningen steg. Helge Sigurdson, som sett Harald misslyckas med bilägret, hade skämts så för sin son att han för länge sedan lämnat tunet, och Gudmund den mäktige var så full att han varken hörde eller såg något. Men Svartskägg var klar över vad som hänt. Han vätte läpparna, knöt näven och skrek:
”Vad väntar du på, karl!”
Erik förnam kvinnan i sina armar, hörde jublet och musiken. Så stod situationen i detsamma alldeles klar för honom. Brudparet hade ännu inte befäst giftermålet. Hänförd lade han ned Jorunn på bädden och fick snabbt av sig kläderna. Hon suckade lyckligt och gjorde sig beredd att möta honom. Erik såg kvinnan framför sig, kände hettan från hennes kropp. Larmet runtomkring löstes upp i intet, folket fanns inte mer. Jorunn, hans kvinna! Han sänkte sig ned över henne, och när jublet steg mot natthimlen och glädjen fyllde honom gav han sig hän.
*
Erik såg hemmet på långt håll. Gården låg på sydsidan av en liten backe alldeles utanför staden. Gårdshuset hade fått nytt tak och ägorna nya stängsel. Fälten var plöjda och utsädet var i jorden. Som alltid var allting välskött och i god ordning.
Erik stannade upp, kände doften av jord och mull. Långsamt tog han till sig den välbekanta bilden av fädernesgården. Han borde ha varit lycklig över att äntligen vara hemma. Men oförätten och en ostillad vrede brände hans sinnen. Gårdagen hade slutat i vilt tumult. Han mindes facklorna och den jublande folkmassan, Jorunn som klängt sig fast vid honom. Först när upphetsningen gett vika hade han kunnat tänka klart. Då förstod han vad som hänt. Jorunn hade gift sig med Harald, men det var han själv som hade befäst giftermålet. Han hade tagit en annan mans kvinna. En kvinna som borde vara hans. Hans första instinkt var att ta henne med sig och gömma henne, men Harald som åter kommit till sans hade dragit sitt svärd. Obeväpnad hade han haft svårt att freda sig, och efter en ojämn kamp måste han fly. Folkmassan applåderade även denna kraftmätning, och under jubel och glam bar de iväg med både Jorunn och Harald. Folkhopen var som en mäktig, brusande våg, och Erik förstod att det inte var mycket han kunde göra. Han måste bida sin tid och i ljuset av nästa dag reda upp det som hänt och få giftermålet ogiltigförklarat.
Under natten hade han fått alltför lite sömn och stelheten satt kvar i kroppen. Han sträckte på sig, gned sina ömma leder och vek sedan trött in på stigen mot storstugan. När han kom närmare, kände han igen sig. Där syntes halmtaket över taknocken, där låg uthusen och de små grophusen. Hur många gånger hade han inte sett den synen när han närmat sig stugan nedifrån sjön? En tunn rökstrimma sökte sig ut genom lyrhålet och löstes upp av vinden.
Stegen blev långsammare. Hur skulle han bli mottagen? Var fadern vred? Erik hade sällan sett honom annat än tvär och ilsken. Kanske var det därför som han aldrig kunnat hålla kvar en kvinna i huset. Erik mindes hur han som liten fäst sig vid Ragnhild, en bred och trygg husfru som varit hos dem i flera år. Hon hade haft ett gott öga till honom och brukade alltid ge honom något gott att äta. Ofta berättade hon historier om andra länder och när han slagit sig fick han krypa upp i hennes knä och bli tröstad. Men samma vår som han fyllde nio hade fadern visat Ragnhild på dörren och istället tagit sig en annan kvinna. Erik grät och förlät honom aldrig, men Harald brydde sig inte. Istället kallade Harald sin yngre bror för lipsill och Erik den Rödögde och menade att han var föga till karl och borde växa upp.
Erik hade kommit alldeles nära nu. Gårdsplanen låg tom. Några svin bökade i avfallet utanför fähuset. Det luktade fränt av halm och gödsel. Fädernesgården. Blodet dunkade i tinningarna och otryggheten växte som isbark på ryggen. Hemma? Plötsligt kände han en hand på axeln och snodde runt. Brynolf, gårdskarln! Lång och mager stod han där och flinade över hela ansiktet. Ögonen plirade och han blottade sina murkna tänder.
”Välkommen hem, Erik. Gott att se dig här igen! Det var ingen som missade din hemkomst, nä …”
Erik skrattade, blossande röd.
”Harald var som vansinnig när han vaknade”, fortfor gårdskarln. ”Vi fick stänga in honom i stugan. Hade inte två man hållit honom tillbaka hade han rusat efter dig med svärdet.”
”Har han lugnat ned sig nu?”
”Jorunn är hos honom. De verkar försöka låtsas som om ingenting hänt.”
”Det lär bli svårt.” Erik log bistert.
Gårdskarln såg allvarligt på honom.
”Var försiktig. Harald kan söka hämnd.”
Erik vek undan med blicken, såg långt bort över hans axel. En krokig, böjd mansgestalt var på väg in i storstugan. Han var gråhårig och tunn och skjortan hängde lös över kroppen. Erik började långsamt gå upp mot huset.
Fadern såg sig om när han hörde Erik komma. Han hejdade sig och tog stöd mot husgaveln.
”Jag har fått dig tillbaka!” mumlade han. ”Du kom hem ändå.” Han omfamnade honom, snörvlade och torkade näsan med skjortärmen. Händerna skälvde.
”Kom!” Han föste sonen framför sig in i stugan, gick fram till öltunnan och fyllde två skäppor. Ölet skummade och rann ned på golvet.
”Drick nu!”
Fadern betraktade honom ivrigt. Han ville höra vad sonen hade att berätta. Det var viktigt att språka med Erik nu, ensam.
Erik såg sig omkring. Det var prydligt och städat kring eldstaden, det stod en vävstol vid dörren.
”Du har kvinnfolk i huset?” Erik såg spörjande på fadern.
”Ingen hustru, men husfru”, svarade han undvikande. ”Hon kommer strax. Låt höra nu!”
Erik log lite, berättade sedan.
Han förtalte om färderna på de ryska floderna, om marknaderna, om skinnen, bärnstenen och silvret han kommit över i Ladoga. Fadern lyssnade, ögonlocken vilade tungt över de trötta ögonen. Då och då nickade han, syntes stolt och tillfreds. Så mörknade blicken. Hade sonen inget skepp längre? Hade han blivit överfallen? Dristade sig den fräcke lymmeln att komma hem tomhänt?
Erik märkte förändringen, fadern var åter Helge Sigurdson, den stränge och myndige som alltid förmanat, styrt och ställt. Han förstod vad fadern tänkte. Han, Erik, hade återvänt lika tomhänt som den dag han avseglat. Ändå hade han gjort anspråk på Jorunn och inte hållit sig för god att skända familjen. Inför allas åsyn.
Erik anade vad som skulle komma och ställde ifrån sig ölet.
”Far, Jorunn är min. Jag har kommit för att ta henne åter!”
Helge Sigurdson strök sig över ansiktet. De jordiga händerna lämnade smutsiga stripor på huden.
”Du skulle vara borta ett år, du blev borta i tre.”
”Det finns de som varit borta längre än jag!”
”Ja, men du gav ditt ord.” Fadern såg anklagande på honom. ”Erik, det är för sent. Inte kan du komma och kräva Jorunn nu!”
”Men utan mundr hade jag aldrig kunnat gifta mig med henne.”
”Det kan du inte göra nu heller!” Fadern slog näven i bordet.
Erik lutade sig fram och grep hårdhänt fadern om skuldrorna. Så skakade han och riste honom våldsamt.
”Men giftermålet är ogiltigt. Du vet själv hur det gick med bilägret.”
”Jo, jo! Du gjorde mig till åtlöje inför alla. Det vet jag nog.” Fadern såg ogillande på honom. ”Erik, mitt avtal med Gudmund står fast. Jorunn är Haralds kvinna nu.”
”Jorunn är min.”
”Var”, rättade fadern. ”Och minns, tar du annan mans hustru blir du fredlös, jagad och hotad av envar. Inser du det? Besinna dig och förlika dig nu med Harald!”
”Aldrig!”
Erik reste sig häftigt, vände ryggen mot långbordet och gick med snabba kliv ut ur storstugan.