Det var en gammal byggnad i en av South Sides äldre delar, fortfarande rejäl men i desperat behov av murbruk och möjligen av ett nytt tak. Det var mörkt i själva helgedomen och flera av bänkarna hade spruckit och gått itu; den rödaktiga mattan gav ifrån sig en unken, fuktig doft; på flera ställen var golvplankorna ojämna och svajiga som på en fallfärdig brygga. Pastor Philips kontor hade samma kantstötta, slitna känsla. Belysningen bestod enbart av en antik skrivbordslampa som försatte rummet i en dyster bärnstensdager. Och pastor Philips själv – han var gammal. Med persiennerna nerdragna och omgiven av högar med dammiga gamla böcker tycktes han nu vara på väg att försvinna in i väggen. Han var orörlig som ett porträtt och det enda man såg ordentligt av honom var det snövita håret. Hans röst var klangfylld och okroppslig, som drömmars röster.
Vi hade pratat i nästan en timme, mestadels om kyrkan. Inte så mycket om hans kyrka som om kyrkan, den historiskt sett svarta kyrkan, kyrkan som institution, kyrkan som idé. Han var en lärd man och inledde vårt samtal med en exposé över slavarnas religiositet där han berättade om afrikanerna som när de kommit iland på fientlig kust hade satt sig kring en eld och blandat nyfunna myter med uråldriga rytmer så att deras sånger kom att rymma de mest radikala idéer – överlevnad, frihet och hopp. Pastorn fortsatte med att dra sig till minnes sin egen ungdoms kyrka i Södern, en liten kalkfärgad trähistoria, sa han, byggd med svett och småslantar från jordbruksarbete, där veckans tysta rädsla och öppna sår varje söndagmorgon löstes upp i tårar och tacksägelserop; de klappande, viftande, fläktande händerna som höll kolet glödande under samma envisa idéer – överlevnad, och frihet, och hopp. Han diskuterade Martin Luther Kings Chicagobesök och avundsjukan han bevittnat bland några av Kings kolleger i prästkragar, deras rädsla för att få sina revir inkräktade på. Och sedan muslimernas frammarsch. Han förstod deras vrede; det var hans egen vrede, sa han, en vrede han inte räknade med att någonsin helt bli av med men som han genom bön hade lärt sig att behärska – och som han hade försökt undvika att föra vidare till sina barn.
Nu höll han på att förklara kyrkornas historia i Chicago. Det fanns tusentals och han verkade känna till alla: de små inklämda mellan butiker och de stora stenbyggnaderna; de församlingar där man samlade folk med olika etnisk bakgrund som satt stela som officerskadetter när de sjöng ur sina stränga psalmböcker och karismatikerpingsvännerna som skakande i kroppen hävde ur sig Guds obegripliga tungomål. Flertalet av Chicagos större kyrkor hade varit en blandning av dessa varianter, förklarade pastor Philips, vilket var ett exempel på segregeringens dolda välsignelser: hur den tvingade advokaten och doktorn att bo och be sida vid sida med hembiträdet och arbetaren. Likt ett stort hjärta som slog hade kyrkan flyttat egendom, information, värderingar och idéer fram och tillbaka mellan rik och fattig, lärd och olärd, syndare och frälst.
Han var inte säker på hur mycket längre hans kyrka skulle fortsätta att fylla en sådan funktion. De flesta av hans mer välbärgade medlemmar hade flyttat till prydligare områden, till förortslivet. De kom fortfarande tillbaka varje söndag av gammal lojalitet. Men deras engagemang hade bytt natur. De tvekade att anmäla sig frivilligt till någonting – privatlärarprogram, hembesök – som innebar att de skulle vara tvungna att stanna kvar i stan efter mörkrets inbrott. De ville ha högre säkerhet vid kyrkorna, exempelvis en inhägnad parkeringsplats som skydd åt bilarna. Pastor Philips räknade med att många av dessa medlemmar skulle sluta komma dit när han själv väl var död. De skulle grunda nya kyrkor, lika prydliga som deras nya gator. Han fruktade att länken till det förflutna till sist skulle brista, att barnen inte längre skulle minnas den där första cirkeln kring elden …
Hans röst började klinga av; han började bli trött, kände jag. Jag bad honom presentera mig för andra pastorer som kunde tänkas vara intresserade av organiserandet, och då nämnde han några namn – det fanns en dynamisk ung pastor i Trinity United Church of Christ, sa han, en viss Jeremiah Wright Jr, som jag gott kunde prata med; hans budskap tycktes gå hem hos unga människor som jag själv. Pastor Philips gav mig hans telefonnummer och när jag reste mig för att gå sa jag: ”Om vi lyckades föra samman femtio kyrkor bara så skulle vi kanske kunna vända en del av utvecklingen ni har pratat om.”
Pastor Philips nickade och sa: ”Det kanske ni har rätt i, Mr Obama. Ni har en del intressanta idéer. Men förstår ni kyrkorna häromkring är vana vid att göra saker på sitt sätt. Ibland gäller det församlingarna mer än pastorerna.” Han höll upp dörren åt mig, och gjorde en paus. ”Vilken kyrka tillhör ni själv, förresten?”
”Jag … jag går på olika gudstjänster.”
”Men ni tillhör ingen särskild kyrka?”
”Jag söker väl fortfarande, antar jag.”
”Jo, det kan jag gott förstå. Men det skulle kunna hjälpa er sak om ni tillhörde nån specifik församling. Det spelar ingen roll vilken, egentligen. Det ni ber pastorerna om kräver att vi åsidosätter några av våra mer prästerliga hänsyn till förmån för kärnan i budskapet. Det kräver en hel del tilltro från vår sida. Och det får oss att vilja veta var ni får er ifrån. Tro, menar jag.”
När jag kommit ut satte jag på mig solglasögonen och gick förbi en grupp äldre män som satt i stolar på trottoaren och spelade whist. Det var en underbar dag, tjugofem grader i slutet av september. Istället för att köra raka vägen till nästa möte bestämde jag mig för att dröja kvar. Jag lät benen hänga ut genom den öppna bildörren och tittade på när männen spelade kort. De pratade inte mycket, dessa karlar. De påminde mig om dem morfar brukade spela bridge med – samma grova, stela händer; samma tunna, nätta strumpor och osannolikt smäckra skor; samma svettpärlor i vecken i nacken strax under de platta kepsarna. Jag försökte komma ihåg namnen på de där männen hemma i Hawaii, vad de hade haft för jobb, och undrade vilka rester av sig själva de lämnat mig med. De hade varit mysterier för mig då, dessa gamla svarta karlar. Det mysteriet var en delförklaring till varför jag hamnat i Chicago. Och nu, nu när jag skulle lämna Chicago, undrade jag om jag förstod dem ett dugg bättre än förut.
Jag hade inte berättat för någon utom Johnnie om mitt beslut. Jag tänkte att det väl blev tid för ett tillkännagivande i ett senare skede; jag skulle inte ens få några besked från juristutbildningarna förrän i januari. Vårt nya ungdomsprogram skulle då vara i full gång. Jag skulle ha ökat nästa års budget och förhoppningsvis fått med oss ytterligare några kyrkor. Anledningen till att jag berättat för Johnnie var bara att jag ville veta om han var beredd att stanna kvar och ta min plats som chefsorganisatör. Kanske berodde det också på att han var min vän och jag kände ett behov av att förklara mig. Fast Johnnie hade inte tyckt att det behövdes några förklaringar. I samma stund som jag sagt vilka skolor jag hade sökt till – Harvard, Yale, Stanford – hade han flinat och dunkat mig i ryggen.
”Jag visste det!” skrek han.
”Visste vadå?”
”Att det bara var en tidsfråga, Barack. Innan du drog.”
”Varför trodde du det?”
Johnnie skakade på huvudet och skrattade. ”Men vad fan, Barack … för att du har möjligheter, därför trodde jag det. För att du kan flytta. Jag menar jag vet att du är en plikttrogen broder och allt sånt, men när nån får välja mellan Harvard och Roseland så kommer han ju inte välja Roseland i all evighet direkt.” Återigen skakade han på huvudet. ”Harvard! Jävlarimig alltså. Hoppas bara du kommer ihåg dina vänner när du sitter på ditt tjusiga kontor i city sen.”
Av någon anledning hade Johnnies skrattande gjort mig defensiv. Jag hävdade bestämt att jag skulle komma tillbaka. Jag sa till honom att jag inte tänkte bli bländad av pengarna och makten som Harvard stod för och att han inte heller borde bli det. Johnnie höll upp händerna i spelad kapitulation.
”Alltså mig behöver du ju inte säga det där till. Jag ska ingenstans.”
Jag tystnade och skämdes för mitt utbrott. ”Nä nä … allt jag säger är bara att jag kommer tillbaka. Jag vill inte att du eller ledarna ska få fel bild.”
Johnnie log milt. ”Det är ingen som kommer få fel bild, Barack. Fan grabben, vi är ju bara glada att det går bra för dig.”
Solen höll nu på att halka ner bakom ett moln; ett par av de gamla kortspelarna drog på sig en av vindjackorna de hade hängt över stolsryggarna. Jag tände en cigarett och försökte dechiffrera det där samtalet med Johnnie. Hade han tvivlat på mina avsikter? Eller var det bara jag som misstrodde mig själv? Jag hade tänkt över mitt beslut hundra gånger, kändes det som. Jag behövde få komma loss, det var ett som var säkert. Jag ville resa till Kenya: Auma var redan tillbaka i Nairobi och skulle undervisa på universitetet i ett år. Det var en idealisk tidpunkt för ett längre besök.
Och jag hade saker att lära mig på juristutbildningen, sådant som skulle hjälpa mig att åstadkomma riktiga förändringar. Jag skulle få lära mig om räntor, bolagssammanslagningar, lagstiftningsgången; hur företag och banker var uppbyggda; hur fastighetsspekulation lyckades eller misslyckades. Jag skulle få lära mig om maktens uppbyggnad i alla dess förvecklingar och detaljer, kunskap som kunde ha komprometterat mig innan jag kom till Chicago men som jag nu skulle kunna ta med mig tillbaka dit där den behövdes, till Roseland, till Altgeld; ta med den tillbaka som Prometheus eld.
Det var historien jag berättat för mig själv, samma historia som jag föreställde mig att min far berättade för sig själv tjugoåtta år tidigare när han gick ombord på planet till Amerika, drömmarnas land. Också han hade förmodligen trott att han handlade i enlighet med någon storslagen plan, att han inte helt enkelt bara flydde från sin tänkbara obetydlighet. Och faktiskt – han hade återvänt till Kenya, inte sant? Fast bara som en kluven man med planer och drömmar som snart skulle pulvriseras …
Skulle detsamma hända mig? Kanske hade Johnnie rätt; kanske handlade det alltid när man väl avlägsnade rationaliserandet om ren och skär flykt. Flykt från fattigdom eller uttråkning eller brottslighet eller hudfärgens bojor. Kanske var det så att jag genom att börja läsa juridik upprepade ett mönster som hade satts i rörelse århundraden tidigare, i det ögonblick då vita män som också de drevs av rädsla för sin egen obetydlighet hade klivit iland på Afrikas kust och fört med sig vapen och blind längtan och släpat bort de underkuvade i kedjor. Detta första möte hade ritat om kartan över de svartas liv, gett dess universum en ny mittpunkt och gett upphov till själva flyktidén – en idé som levde kvar i Frank och de andra svarta män som tagit sin tillflykt till Hawaii; i grönögda Joyce på Occidental, hon som bara ville få vara en individ; i Auma, som slets mellan Tyskland och Kenya; i Roy, som upptäckt att han inte kunde börja om från noll. Och här på South Side levde den kvar i medlemmar av pastor Philips kyrka, varav vissa antagligen hade marscherat med Martin Luther King och trott att de gjorde det för ett högre syfte, för rättigheter och principer och för alla Guds barn – men som i något skede hade insett att makten var orubblig och principerna instabila, och att det även efter att lagarna hade stiftats och lynchningarna upphört var så att frihet alltid innefattade en flykt, känslomässig om än inte fysisk, flykt från oss själva, från vad vi visste, flykt mot gränserna till den vite mannens imperium – eller än närmare dess mitt.
Liknelserna stämde inte helt. Förhållandet mellan svart och vit, flyktmetoderna, skulle aldrig bli riktigt desamma för mig som de hade varit för Frank eller farsgubben eller ens Roy. Och hur segregerat Chicago än var, hur ansträngda relationerna mellan raserna än var så hade medborgarrättsrörelsens framgångar åtminstone åstadkommit en viss överlappning mellan folkgrupper, mer manöverutrymme för människor som jag. Jag kunde arbeta inom den svarta gemenskapen som organisatör eller som advokat och ändå bo i ett höghus i city. Eller omvänt: jag kunde arbeta på en börsnoterad advokatbyrå och ändå bo på South Side och köpa ett stort hus, köra en fin bil, donera till NAACP och Harolds kampanj och hålla föredrag på high schools i trakten.1 En förebild, skulle de kalla mig, ett exempel på svart manlig framgång.
Var det något fel med det? Det tyckte uppenbarligen inte Johnnie. Han hade lett, insåg jag nu, inte för att han dömde mig utan just för att han inte gjorde det; för att han precis som ledarna inte såg något fel på framgång. Det var väl en av de läxor jag lärt mig under dessa två och ett halvt år? Att de flesta svarta inte var som fadern i mina drömmar, mannen i min mors historier: de var inte fullproppade av uppblåsta ideal och snara att döma. De var mer som min styvfar Lolo, praktiskt folk som visste att livet var för hårt för att man skulle döma ut varandras livsval, för rörigt för att det skulle gå att leva efter abstrakta ideal. Ingen hade förväntat sig självuppoffring från min sida – inte Rafiq, som på sistone hade tjatat på mig om att jag skulle hjälpa honom att samla in pengar från vita stiftelser till hans senaste projekt; inte pastor Smalls, som hade beslutat kandidera till delstatssenaten och var angelägen om vårt stöd. Vad dem beträffade hade min hudfärg alltid varit ett fullgott skäl att släppa in mig i gemenskapen, ett tillräckligt tungt kors att bära.
Var detta det enda som fått mig att flytta till Chicago, undrade jag – önskan efter en acceptans av så simpelt slag? Det hade helt klart spelat roll, varit en av gemenskapstankens innebörder. Men det hade funnits ytterligare en innebörd, en mer krävande impuls. Visst kunde man vara svart och ändå skita fullständigt i vad som pågick i Altgeld och Roseland. Man var inte tvungen att bry sig om vad som hände med pojkar som Kyle, unga mödrar som Bernadette och Sadie. Men att göra rätt inför sig själv, att göra rätt gentemot andra, att ge mening åt en gemenskaps lidande och spela en roll i dess läkeprocess – det krävde någonting mer. Det krävde den sortens engagemang som Dr Collier uppvisade varje dag ute i Altgeld. Det krävde den sortens uppoffringar en man som Asante hade varit beredd att göra för sina elever.
Det krävde en tro. Jag tittade nu upp på kyrkans lilla fönster på andra våningen och föreställde mig den gamle pastorn sitta där inne och skriva på veckans predikan. Varifrån får du din tro, hade han frågat. Det slog mig med ens att jag inte hade något svar. Kanske hade jag ännu en tro på mig själv. Men att tro på sig själv var aldrig tillräckligt.
Jag fimpade cigaretten med skon och startade bilen. Jag tittade i backspegeln och såg hur de tystlåtna gamla kortspelarna försvann ur sikte när jag körde iväg.
*
Nu när Johnnie tog hand om organisationens vardagssysslor träffade jag fler svarta kyrkföreträdare i området i förhoppningen att kunna övertala dem att ansluta sig. Det var en trög process, för till skillnad från sina katolska motparter var de flesta svarta pastorer obändigt självständiga, trygga i sina församlingar och i uppenbart litet behov av hjälp utifrån. Så fort jag inledde kontakten per telefon var de misstänksamma eller undvikande, osäkra på varför denne muslim – eller ännu värre, irländare (O’bama) – ville ta ett par minuter av deras tid i anspråk. Och en handfull som jag träffade bekräftade de prototyper jag mött i Richard Wrights romaner eller i Malcolm X:s tal: skenheliga gråskägg som predikade fröjderna i livet efter detta, eller hala golvrullare med vräkiga bilar och ett ständigt öga på kollekthåven.2
Men oftast när jag väl fick träffa dessa män ansikte mot ansikte var jag imponerad efteråt. Som grupp visade de sig vara eftertänksamma, hårt arbetande karlar med ett självförtroende, en målmedvetenhet, som gjorde dem till områdets i särklass bästa organisatörer. De var generösa med sin tid, intresserade av frågorna, överraskande villiga att låta mig granska dem. En pastor pratade om sitt tidigare spelmissbruk. En annan berättade om sina år som framgångsrik företagsledare och skåpsupare. Alla nämnde de perioder av religiöst tvivel; världens och deras egna hjärtans fördärv; att falla hårt och få sin stolthet krossad; och till sist jagets återuppståndelse, ett jag som legerats med någonting större. Detta var källan till deras självförtroende, hävdade de: det egna nederlaget, den efterföljande förlösningen. Det var detta som gav dem auktoritet att predika de Goda Nyheterna.
Hade jag hört de Goda Nyheterna? frågade några mig.
Vet du var det är din tro kommer ifrån?
När jag frågade om andra pastorer att prata med var det flera som gav mig pastor Wrights namn, samma kyrkoledare som pastor Philips hade nämnt den dagen jag besökte hans kyrka. Yngre pastorer verkade betrakta Wright som ett slags mentor och hans kyrka som en förebild för vad de själva hoppades kunna åstadkomma. Äldre pastorer var mer försiktiga i berömmet; imponerade av Trinitykyrkans snabba tillväxt men en smula föraktfulla mot dess popularitet bland unga svarta välutbildade (”buppie-kyrkan”, sa en pastor)3.
I slutet av oktober fick jag till slut möjlighet att hälsa på pastor Wright och se kyrkan med egna ögon. Den låg mitt på 95:e gatan i ett område där det annars mest fanns bostäder, några kvarter bort från miljonprogrammet Louden Homes. Jag hade väntat mig någonting storstilat men det visade sig vara en låg, anspråkslös byggnad i rött tegel och vinklade fönster. Gården hade buskar som grönskade året om och trädgårdsskulpturer och en liten skylt nerbankad i gräsmattan med texten ETT FRITT SYDAFRIKA. På insidan var kyrkan sval och surrade av aktivitet. En grupp småbarn väntade på att bli hämtade från dagis. Ett gäng tonårsflickor som av kläderna att döma var på väg till ett träningspass i afrikansk dans gick förbi. Fyra äldre kvinnor kom ut från helgedomen och en av dem ropade ”Gud är god!”, vilket fick de andra att fryntligt svara ”Hela tiden!”
Så småningom kom en vacker kvinna som gav ett livligt, muntert intryck fram och presenterade sig som Tracy, en av pastor Wrights assistenter. Hon sa att han var lite försenad och frågade om jag ville ha kaffe. På väg till köket som låg längre bak i kyrkan började vi småprata, mest om kyrkan men också något om henne. Det hade varit ett svårt år, sa hon: hennes man hade nyligen dött och om några få veckor skulle hon flytta ut till förorten. Hon hade brottats länge och väl med beslutet eftersom hon bott inne i stan i större delen av sitt liv. Men hon hade kommit fram till att flytten var det bästa för hennes tonårige son. Hon uppehöll sig vid att det bodde många fler svarta familjer i förorterna nuförtiden; att hennes son skulle kunna promenera på gatan utan att råka illa ut; att skolan han skulle gå på hade musikkurser, en hel orkester, gratis instrument och uniformer.
”Han har alltid velat spela i en orkester”, sa hon.
När vi pratade la jag märke till en man i övre fyrtioårsåldern som kom gående mot oss. Han hade silvergrått hår och silvergrå mustasch och pipskägg; han var klädd i tredelad grå kostym. Han rörde sig långsamt, metodiskt, som för att spara på energin och han gick igenom sin post medan han gick och nynnade för sig själv på en enkel melodi.
”Barack”, sa han som om vi vore gamla vänner, ”då ska vi se om Tracy låter mig låna dig en stund.”
”Bry dig inte om honom, Barack”, sa Tracy, reste sig och rättade till kjolen. ”Jag borde väl ha varnat dig, pastorn gillar att fåna sig ibland.”
Pastor Wright log och förde mig till ett litet, överbelamrat kontor. ”Ledsen att jag är sen”, sa han och stängde om oss. ”Vi försöker bygga en ny helgedom och jag var tvungen att träffa folk från banken. Jag säger då det, de ska alltid ha ut nåt mer av en. Det senaste är en livförsäkring till på mig. Om jag trillar av pinn imorgon. De tror hela kyrkan skulle rasa ihop utan mig.”
”Stämmer det då?”
Pastor Wright skakade på huvudet. ”Det är inte jag som är kyrkan, Barack. Om jag dör imorgon hoppas jag församlingen ordnar med en ordentlig begravning. Jag föreställer mig gärna lite tårar. Men så fort jag ligger i jorden kommer de vara på banan igen och försöka se till så kyrkan gör det den är till för.”
Han hade vuxit upp i Philadelphia som son till en baptistpastor. Han hade värjt sig mot sin fars yrke till en början, tagit värvning i marinkåren efter college och provat på sprit, islam och svart nationalism på 60-talet. Men han hade tydligen fortsatt att känna kallet, hjärtats ständiga lockrop, och till slut hade han börjat på Howard och sedan University of Chicago, där han hade varit forskarstuderande i religionshistoria i sex år. Han lärde sig hebreiska och grekiska, läste Tillich och Niebuhr och de svarta befrielseteologerna. Gatans vrede och humor och sedan sin bildning och en och annan svordom; allt detta hade han tagit med sig till kyrkan snart tjugo år tidigare. Och även om det var först senare jag fick reda på mycket av denna bakgrund så stod det klart redan under vårt första möte att det, trots pastorns ideliga dementier, var denna ofantliga talang – denna förmåga att om inte helt försona så i alla fall hålla ihop det inbördes motstridiga i upplevelsen det innebar att vara svart – som kyrkans framgångar i slutänden byggde på.
”Vi har en massa olika personlighetstyper här”, sa han. ”En afrikanist där, en traditionalist här. Då och då måste jag sticka handen i kitteln – släta över saker och ting innan det går illa. Oftast om nån kommer med en idé säger jag bara till dem att köra på och ser till att inte vara i vägen.”
Detta förhållningssätt hade uppenbarligen fungerat väl. Kyrkan hade vuxit från tvåhundra till fyratusen medlemmar under hans förordnande; det fanns grupperingar för alla smaker, från yogakurser till karibiska klubbar. Särskilt nöjd var han med kyrkans framsteg när det gällde att få med sig fler män, även om han medgav att de ännu hade långt kvar.
”Det finns inget svårare än att nå ut till unga bröder som du själv”, sa han. ”De är rädda för att verka svaga. De är rädda för vad deras polare ska säga om dem. De intalar sig själva att kyrkan är nånting för kvinnfolk – att det är ett tecken på en mans svaghet om han känns vid sina andliga behov.”
Nu tittade pastorn upp på mig med en blick som gjorde mig nervös. Jag beslöt att förflytta samtalet till tryggare mark och berättade för honom om DCP och de frågor vi arbetade med, förklarade behovet av att större kyrkor som hans blev involverade. Han satt tålmodigt och lyssnade till mitt säljprat och när jag var klar nickade han kort.
”Jag ska försöka hjälpa er så gott jag kan”, sa han. ”Men du ska veta att det inte nödvändigtvis är en fjäder i hatten att ha oss med.”
”Hur så?”
Pastor Wright ryckte på axlarna. ”Några av mina kolleger uppskattar inte vår stil. De tycker vi är för radikala. Andra tycker att vi inte är tillräckligt radikala istället. För känslosamma. Inte känslosamma nog. Vår betoning på afrikansk historia, på humanistisk bildning …”
”Det finns de som säger”, avbröt jag, ”att kyrkan är för socialt rörlig – uppåt då.”
Pastorns leende dog ut. ”Det där är skitsnack”, sa han tvärt. ”Folk som pratar sån där smörja återspeglar bara sin egen förvirring. De har köpt hela klasstänkandet, det som hindrar oss från att jobba gemensamt. Hälften av dem tycker inte att före detta gängmedlemmar eller före detta muslimer hör hemma i en kristen kyrka. Andra hälften tycker att en svart man som har jobb och utbildning, och för den delen en kyrka som respekterar vetenskaplig bildning, är nånting mycket suspekt.”
”Såna falska uppdelningar köper vi inte här. Det handlar inte om inkomstskillnader, Barack. Snuten kollar inte upp mitt bankkonto när de stannar mig och tvingar upp mig mot min bil och visiterar mig. Alltså de här snedutbildade bröderna, som den där sociologen på University of Chicago till exempel … hålla på och snacka om ’rasfrågans minskande betydelse’. Hallå, vilket land bor han i?”
Men var inte klassamhället ändå en realitet? undrade jag. Jag nämnde konversationen jag haft med hans assistent, benägenheten hos dem som kunde att flytta sig ur skottlinjen. Han tog av sig glasögonen och gnuggade vad jag nu såg var ett par trötta ögon.
”Jag har sagt till Tracy vad jag tycker om att flytta ifrån innerstan”, sa han lågt. ”Den där pojken hon har kommer inte ha nån aning om var, eller vem, han är.”
”Det är svårt att chansa med ens barns trygghet.”
”Livet är inte tryggt för en svart man i det här landet, Barack. Har det aldrig varit. Kommer förmodligen aldrig bli det heller.”
En sekreterare ringde och påminde pastor Wright om hans nästa möte. Vi skakade hand och han lovade att låta Tracy ordna en lista på medlemmar jag kunde träffa. Efteråt på parkeringsplatsen satt jag i bilen och bläddrade igenom en silverfärgad broschyr som jag plockat med mig från receptionen. Den innehöll ett antal vägledande principer – ett ”svart värdesystem” – som församlingen hade antagit 1979. Överst på listan återfanns ett åtagande gentemot Gud, ”som kommer att ge oss styrkan att överge bönlig passivism så att vi istället blir svarta kristna aktivister, soldater för svartas frihet och hela mänsklighetens värdighet”. Sedan följde ett åtagande till den svarta gemenskapen och svarta familjen, utbildning, arbetsmoral, disciplin, och självrespekt.
En vettig, innerlig uppräkning – inte så väsenskild, misstänkte jag, från de värderingar gamle pastor Philips kunde tänkas ha fått lära sig i sin kritfärgade landsortskyrka två generationer tidigare. Det fanns en specifik passage i broschyren som stod ut, däremot, ett budord som var mer självmedvetet till tonen och som hade krävt en mer omsorgsfull utformning. ”Ett förkastande av strävan efter medelklassighet”, löd rubriken. ”Medan det är tillåtligt att försöka uppnå ’medelinkomstighet’ med all kraft”, fastslog texten, så måste de som välsignats med begåvningen eller turen som krävdes för att lyckas i den amerikanska huvudfåran undvika ”den psykologiska fångenskapen i svart ’medelklassighet’ som hypnotiserar framgångsrika bröder eller systrar tills de tror att de är bättre än de andra och som lär dem att tänka i termer av ’vi och de’ istället för ’VI’!”
*
Mina tankar återvände ofta till den där deklarationen under veckorna som följde, när jag träffade ett antal olika medlemmar i kyrkan. Jag bestämde mig för att pastor Wright åtminstone delvis gjorde rätt i att avfärda kyrkans kritiker, för merparten av dess medlemmar var solid arbetarklass – samma lärare och sekreterare och kommunalarbetare som man hittade i andra större svarta kyrkor runt om i stan. Boende i det närliggande miljonprogrammet hade värvats mycket aktivt och program för att möta de fattigas behov (rättshjälp, privatlärare, drogupplysning) slukade en väsentlig del av kyrkans resurser.
Ändå kunde man inte förneka att kyrkan hade en oproportionerligt stor andel svarta högutbildade i sina led; ingenjörer, läkare, revisorer och högre privattjänstemän. Några av dem hade varit medlemmar redan från uppväxten; andra hade kommit dit efter att ha lämnat något annat samfund. Många erkände att de hade bakom sig långa perioder utan religionsutövning – ett medvetet val i somligas fall, som ett led i något politiskt eller intellektuellt uppvaknande, men oftare för att kyrkan hade tyckts dem irrelevant när de satsat på karriärer i mestadels vita institutioner.
Men någonstans på vägen hade de alla nått en andlig återvändsgränd; en känsla (såväl oklar som nedslående) av att de blivit avskurna från sig själva. Med först ojämna och sedan jämnare mellanrum hade de så återvänt till kyrkan, och i Trinity hade de funnit något av det som varje religion vill skänka sina konvertiter: en andlig hamn och en chans att få se sina gåvor uppskattade och erkända på ett sätt som löneutbetalningar aldrig kan åstadkomma; en försäkran om att, medan lederna stelnade och håret började gråna, de tillhörde något som skulle överleva dem själva – och om att det fanns en gemenskap som skulle minnas dem när deras tid väl var kommen.
Men det var inte bara det rent religiösa dessa människor sökte, det var inte bara Jesus de kom hem till. Jag kom att tänka på hur kyrkan, med sina afrikanska teman och betonande av svart historia, fortsatte spela den roll som pastor Philips tidigare hade beskrivit som en omfördelare av värderingar och en idéspridare. Fast nu gick inte omfördelningen åt enbart ena hållet, från läraren eller läkaren som såg det som sin kristna plikt att hjälpa lantarbetaren eller den unge mannen som just flyttat upp från Södern att anpassa sig till stadslivet. Nu flödade kulturutbytet åt andra hållet också; den gamle gängmedlemmen, eller tonårsmodern, hade sitt sätt att ge bekräftelse – kunde göra större anspråk på nödställdhet och därmed autenticitet. Deras närvaro i kyrkan försåg advokaten eller läkaren med en gatans utbildning. När den slog upp portarna för alla som ville dit såg Trinity till att dess medlemmars öden förblev oupplösligt sammanflätade, att ett begripligt ”vi” kvarstod.
Den utgjorde i sig ett kraftfullt program, denna kulturella gemenskap, smidigare än simpel nationalism, mer uthållig än min egen organiseringsvariant. Likväl kunde jag inte låta bli att undra ifall det räckte för att hålla kvar fler människor i innerstan eller hindra unga män från att hamna i fängelse. Skulle den kristna gemenskapskänslan mellan till exempel en svart studierektor och en svart skolförälder förändra hur skolorna drevs? Skulle intresset av att bibehålla denna enighet ge pastor Wright utrymme att kraftfullt agera i förhållande till det senaste förslaget till bostadspolitiska reformer? Och om män som pastor Wright misslyckades att ta tydlig ställning, om kyrkor som Trinity vägrade att beblanda sig med den verkliga makten och riskera riktiga konflikter, hur goda var då utsikterna att hålla ihop den större gemenskapen?
Ibland ställde jag frågor av detta slag till människorna jag mötte. De svarade med samma roade blick som pastorerna Philips och Wright hade gett mig. För dem var principerna i broschyrerna trosartiklar i samma utsträckning som tron på Kristi återuppståndelse. Du har en del bra idéer, sa de till mig. Du kanske kan gå med i kyrkan och hjälpa oss med att starta ett gemenskapsprogram. Kom förbi på söndag vetja!
Då ryckte jag på axlarna för att skaka av mig frågan. Jag kunde inte bekänna att jag inte längre var förmögen att skilja mellan tro och ren dårskap, mellan tro och ren och skär uthållighet; att jag hur mycket jag än trodde på allvaret i deras röster förblev en motvillig skeptiker som tvivlade på mina egna motiv och var på min vakt mot bekvämlighetsomvändelser. Jag hade för mycket att bråka med Gud om för att kunna ta till mig en alltför lättuppnåelig frälsning.
*
Dagen före Thanksgiving dog Harold.
Det hände utan förvarning. Bara några månader tidigare hade han vunnit omvalskampanjen mot Vrdolyak och Byrne utan större ansträngning och brutit det dödläge som rått i stan under de senaste fyra åren. Denna gång hade han bedrivit en försiktig, professionell kampanj som saknat glöden från 1983; en kampanj som handlade om konsolidering, balans i stadsbudgeten och stora offentliga byggprojekt. Han sträckte ut en hand till några av de gamla irländska och polska apparatniktyperna och var redo att sluta fred. Näringslivet skickade honom checkar; man hade förlikat sig med hans existens. Så säker var hans ställning att missnöjesmullret till slut hade stigit upp till ytan från hans egen väljarbas; bland svarta nationalister som upprördes av hans vilja att låta vita och latinamerikaner få en del av kakan, bland aktivister som blivit besvikna på hans underlåtenhet att ta sig an fattigdomsproblemet mer aggressivt och bland människor som föredrog drömmen framför verkligheten, overksamhet framför kompromisser.
Harold fäste inte mycket avseende vid vad sådana kritiker sa. Han såg ingen anledning att ta några stora risker, ingen anledning att jäkta. Han sa att han skulle sitta kvar som borgmästare i tjugo år till.
Och sedan döden: plötslig, enkel, slutgiltig, nästan löjlig i sin alldaglighet: en överviktig mans hjärta som gav upp.
Det regnade den helgen, kallt och ihållande. Det var tyst på gatorna i området. Inomhus och utomhus grät folk. De svarta radiostationerna sände Harolds gamla tal, timme ut och timme in, i ett försök att åkalla den döde. I Stadshuset ringlade köerna i flera kvarter när de sörjande tog farväl av kroppen. Överallt syntes svarta människor som var omtöcknade, härjade, planlösa, rädda för framtiden.
När begravningen ägde rum hade hans närmaste anhängare kommit över den första chocken. De började träffas, omgrupperade, försökte bestämma sig för en strategi för bibehållen kontroll, försökte utse Harolds rättmätige arvtagare. Men det var för sent. Det fanns ingen politisk organisation, inga tydligt formulerade riktlinjer att följa. Hela politiken för svarta hade utgått från en enda man som strålat som en sol. Nu när han var borta kunde man inte komma överens om vad hans existens egentligen hade inneburit.
Anhängarna käbblade. Falanger bildades. Rykten var i omlopp. På måndagen, då stadsfullmäktige skulle utse en ny borgmästare att sitta fram till dess att extravalet hölls, var koalitionen som hade fått Harold vald till att börja med i stort sett utplånad. Jag gick dit den kvällen för att se honom dö sin andra död. Folk, mest svarta, hade samlats utanför kammaren sedan tidig kväll – gamlingar, nyfikna, män och kvinnor med banderoller och skyltar. De ropade efter de svarta ledamöter som hade kohandlat med det vita blocket. De viftade med sedlar framför den försynte svarte ledamoten – en kvarleva från politruktiden – som de vita ledamöterna hade valt att ge sitt stöd. Man kallade honom förrädare och Onkel Tom. Man sjöng ramsor och stampade och svor att man aldrig skulle gå därifrån.
Men makten var tålmodig och visste vad den ville; makten kunde vänta ut slagord och böner och vakor kring stearinljus. Vid midnatt, precis innan fullmäktige skulle genomföra omröstningen, öppnades dörren en stund och jag såg två av ledamöterna skynda förbi. En av dem var svart och hade varit Harolds man; den andre var vit och hörde till Vrdolyak. De viskade nu och log helt kort och tittade sedan ut på folkmassan som fortfarande sjöng ramsor och såg då till att sluta le. Stora, köttiga män i dubbelknäppta kostymer. Samma hunger i blicken – män som visste hur det gick till här i världen.
Då gick jag därifrån. Jag trängde mig fram genom människohavet som böljade ut ända på gatan och började korsa Daley Plaza till bilen. Vinden piskade fram kall och vass som ett knivblad och jag såg en handmålad skylt blåsa förbi. HANS ANDE LEVER VIDARE, stod det med stora bokstäver. Och under orden satt den där bilden jag sett så många gånger när jag väntat på min tur i Smitty’s frisersalong: det stiliga, gråsprängda ansiktet, det överseende leendet och de tindrande ögonen. Nu flög det fram genom tomma rymden, lätt som ett höstlöv.
*
Månaderna gick i rasande fart och med ständiga påminnelser om hur mycket som återstod att göra. Vi arbetade tillsammans med en stadsomfattande koalition till stöd för ett reformerat skolsystem. Vi höll en rad gemensamma möten med mexikaner på Southeast Side för att utforma en gemensam miljöstrategi för regionen. Jag drev Johnnie till vansinne genom att försöka berätta för honom om allt det jag lärt mig under de senaste tre åren.
”Jaha, vilka har du haft möten med den här veckan?” frågade jag.
”Jo, alltså det finns en kvinna borta i True Vine Holiness Church, Mrs Banks. Känns som hon har potential … vänta, just det, här har vi henne. Lärare, intresserad av utbildningsfrågor. Jag tror helt klart hon kommer vilja jobba med oss.”
”Vad jobbar hennes man med?”
”Alltså du, det glömde jag fråga om …”
”Vad har hon för inställning till lärarfacket?”
”Men Barack, vad fan, jag hade ju bara en halvtimme på mig …”
I februari fick jag mitt antagningsbesked från Harvard. Med brevet följde en tjock trave information. Det påminde mig om paketet jag fått från Punahou den där sommaren fjorton år tidigare. Jag mindes hur morfar hade suttit vaken hela natten och läst i katalogen om musiklektioner och avancerade yrkespraktikmöjligheter, sångföreningar och avskedstal; hur han hade viftat med den där katalogen och sagt att skolan skulle bli min väg upp i livet, att kontakterna jag skulle knyta på en skola som Punahou skulle vara livet ut, att jag skulle få röra mig i charmerande kretsar och få alla de möjligheter han själv aldrig fått. Jag mindes hur han i slutet av varje kväll hade lett och rufsat mig i håret. Han luktade whisky och hans ögon blänkte som om han skulle börja gråta. Och jag hade lett tillbaka mot honom, låtsats förstå men i själva verket önskat att jag vore kvar i Indonesien och sprang barfota längs ett av risfälten med fötterna i den svala, blöta leran, i ett led med andra pojkar som jagade efter en fransig drake.
Det var något liknande jag kände nu.
Jag hade planerat in ett lunchmöte den veckan med de cirka tjugo kyrkoledare vars kyrkor gått med på att ansluta sig till organisationen. De flesta inbjudna kom, liksom de flesta av våra viktigaste ledare. Tillsammans diskuterade vi strategier för det kommande året och vilka lärdomar vi dragit av Harolds död. Vi bestämde datum för en fortbildningskurs, kom överens om medlemsavgifternas utformning framöver, pratade om det fortsatta behovet av att värva fler kyrkor. När vi var klara tillkännagav jag att jag skulle flytta i maj och att Johnnie skulle ta över som chef.
Ingen blev förvånad. Alla kom fram till mig efteråt och gratulerade mig. Pastor Philips försäkrade mig att jag hade träffat ett klokt val. Angela och Mona sa att de alltid hade vetat att det skulle bli någonting av mig en vacker dag. Shirley frågade om jag kunde tänka mig att bistå en systerson till henne som hade ramlat ner i en gatubrunn och nu ville stämma.
Det var bara Mary som verkade upprörd. När de flesta av pastorerna hade gått hjälpte hon Will, Johnnie och mig att plocka i ordning. Jag frågade om hon ville ha skjuts och då började hon skaka på huvudet.
”Vad är det med er män egentligen?” sa hon och tittade på Will och mig. Hon darrade lite på rösten och drog på sig kappan. ”Varför alltid så bråttom? Varför är det ni har aldrig gott nog?”
Jag började säga något men tänkte sedan på Marys båda döttrar hon hade hemma, på fadern de aldrig skulle få lära känna. Så istället följde jag henne till dörren och gav henne en kram. När hon gått återvände jag till mötessalen, där Will höll på att sätta i sig kycklingvingar som lämnats kvar på en tallrik.
”Vill du ha lite?” frågade han mellan tuggorna.
Jag skakade på huvudet och slog mig ner mittemot honom vid bordet. Han tittade på mig en stund, tuggade vidare i tysthet, slickade den starka såsen av fingrarna.
”Det här stället tar sig innanför huden på en, eller hur?” sa han till slut.
Jag nickade. ”Ja, Will. Det gör ju det.”
Han drack lite av sin läsk och rapade. ”Tre år är inte så länge att vara borta.”
”Hur vet du att jag kommer tillbaka?”
”Jag vet inte hur jag vet det”, sa han och sköt undan tallriken. ”Jag bara vet, det är allt.” Utan ett ord till gick han och tvättade händerna innan han sedan satte sig på sin motorcykel och åkte iväg.
*
Den söndagen vaknade jag klockan sex på morgonen. Det var ännu mörkt ute. Jag rakade mig, borstade av linneskavet från min enda kostym och kom till kyrkan vid halv åtta. De flesta bänkar var redan fyllda. En kyrkvärd i vita handskar ledde mig förbi äldre matronor i vida fjädrade hattar, långa allvarsamma män i kostym och slips och kufis, barn i finkläder. En förälder från Dr Colliers skola vinkade åt mig, en CHA-tjänsteman som jag haft ett antal gräl med nickade barskt. Jag skuffade mig fram till mitten av en bänk och proppade in mig mellan en fyllig äldre dam som vägrade flytta sig åt sidan och en ung familj på fyra. Fadern svettades redan i sin grova yllekavaj och modern sa åt de två unga pojkarna bredvid henne att sluta sparka på varandra.
”Var är Gud?” hörde jag den lille knatten fråga sin bror.
”Men håll käften”, svarade den äldre pojken.
”Nu lugnar ni er båda två”, sa modern.
Trinitys biträdande pastor, en medelålders kvinna med grånande hår och rättframt beteende läste bulletinen och ledde de sömniga rösterna genom några traditionella psalmer. Sedan kom kören inmarscherande i vita dräkter och sjalar i kente-tyg. Medlemmarna klappade och sjöng medan de spred ut sig bakom altaret och en orgel följde de allt snabbare trummorna:
I’m so glad, Jesus lifted me!
I’m so glad, Jesus lifted me!
I’m so glad, Jesus lifted me!
Singing Glory, Ha-le-lu-yah!
Jesus lifted me!
När församlingen började sjunga med kom diakonerna och sedan pastor Wright ut bakom det stora korset som hängde från taksparrarna. Pastorn var tyst medan förbönen lästes, spanade ut över ansiktena han hade framför sig och följde kollektkorgen med blicken när den vandrade från hand till hand. När kollekten var upptagen gick han fram till pulpeten och läste upp namnen på dem som hade dött under veckan och på dem som låg sjuka. Vart och ett av namnen väckte ängslan någonstans i publiken; det igenkännande mumlet.
”Låt oss ta varandra i hand” sa pastorn, ”och så faller vi på knä och ber vid foten av ett gammalt skrovligt kors …”
”Ja …”
”Herre, vi kommer först och främst för att tacka dig för allt du redan har gjort för oss … mest av allt kommer vi för att tacka dig för Jesus. Herre, vi kommer från olika samhällsskikt. Några som anses höga, och andra låga … men vid foten av detta kors står vi alla på jämlik mark. Herre vi tackar dig! För Jesus, herre … som bär våra lass och delar våra tunga bördor … för honom tackar vi dig …”
Pastor Wrights predikan den morgonen bar titeln ”Att våga hoppas”.4 Han inledde med en passage ur Första Samuelsboken – berättelsen om Hanna som ofruktsam och hånad av sina rivaler hade gråtit och skakat i bön inför sin Gud. Historien påminde honom, sa han, om en predikan en kollega hade hållit på en konferens några år tidigare. Kollegan beskrev hur han hade varit på museum och ställts inför en målning med titeln Hope.
”Målningen föreställer en harpist”, förklarade pastor Wright, ”en kvinna som vid första anblicken tycks sitta högst upp på ett stort berg. Tills man tar en närmare titt och ser att kvinnan har blåtiror och är blodig och klädd i trasor. Harpan har bara en enda utsliten sträng. Sen går blicken till det som utspelar sig nertill, i dalen under henne. Där råder överallt svältens förödelse, krigets trumslag, ett enda jämmer av missämja och fördärvlighet.”
”I denna värld, där kryssningsfartyg kastar mer mat på en dag än vad de flesta i Port-au-Prince ser under ett helt år, där vita människors girighet styr en värld som svälter, apartheid på ena halvklotet, apati på det andra … detta är världen! Som hoppet grenslar!”
Och så lät det: en meditation över en fallen värld. Medan pojkarna intill klottrade på sina programblad talade pastor Wright om Sharpsville och Hiroshima, om känslokylan hos dem som utformade politiken i Vita huset och delstatsparlamentet. Men allteftersom predikan framåtskred blev berättelserna om missämja mer prosaiska, smärtan mer omedelbart aktuell. Pastorn pratade om de svårigheter församlingen skulle stå inför imorgon, smärtan hos dem som befann sig långt från bergets topp, de som oroade sig över att kunna betala nästa elräkning. Men också smärtan hos dem som befann sig närmare den metaforiska toppen: medelklasskvinnan som kan tyckas ha sitt på det torra men vars make behandlar henne som ”städerskan, hushållerskan, chauffören och eskortflickan i ett”; barnet vars rika föräldrar bryr sig mer om ”hårets lyster på utsidan av huvudet än om kvaliteten på utbildningen där inuti”.
”Är inte det … den värld vi alla står på?”
”Jajamän!”
”Precis som Hannah så har vi varit med om hårda tider! Dagligen möter vi avvisning och förtvivlan!”
”Och ändå – tänk en gång till på målningen vi har framför oss. Hopp! Precis som Hannah, harpisten som har blicken uppåt och låter ett par svaga toner sväva upp mot himlen. Hon vågar hoppas … hon dristar sig ändå … att åstadkomma musik … och prisa Gud … på den enda strängen … hon har kvar!”
Folk började hojta, resa sig från bänkarna och klappa och ropa ut. Det blev en kraftfull vind och den lyfte pastorns röst upp till taksparrarna. Medan jag tittade på och lyssnade från min plats började jag höra alla toner från de tre senaste åren virvla omkring mig. Modet och rädslan i Ruby och Will. Rasstoltheten och vreden hos män som Rafiq. Önskan att släppa taget, önskan att fly, önskan att helt överlämna sig åt en Gud som på något sätt kunde förse förtvivlan med en botten.
Och i den ensamma tonen – hoppet! – hörde jag något annat; vid foten av korset, inuti de tusentals kyrkorna runt om i stan, föreställde jag mig hur berättelserna om vanliga svarta människor smälte samman med dem om David och Goliat, Moses och Farao, de kristna i lejonets kula, Hesekiels fält. Berättelserna – om överlevnad, och frihet, och hopp – blev till vår historia, min historia; blodet som spillts var vårt blod, tårarna våra tårar; till dess att denna svarta kyrka på denna ljusa dag återigen tycktes vara farkosten som bar vårt folk mot framtida generationer och mot en större värld. Våra prövningar och vedermödor blev på en och samma gång till något unikt och något allmängiltigt, svart och något mer än svart; i och med att de skildrade vår färd gav oss berättelserna och sångerna verktygen för att kunna återta våra minnen. Minnen vi inte behövde skämmas för, minnen som var mer tillgängliga för oss än de från antikens Egypten, minnen som alla folk kunde få studera och vårda – och med vars hjälp vi kunde påbörja själva återuppbyggnaden. Och även om en del av mig alltjämt kände att denna söndagsgudstjänst stundtals förenklade vår situation, att den stundtals förklädde eller förträngde de ytterst verkliga konflikterna bland oss och att den skulle infria sitt löfte först genom konkret handling – så kände jag samtidigt för första gången hur denna anda bar med sig den begynnande, ofullständiga möjligheten att röra sig bortom våra snäva drömmar.
”Att våga hoppas! Jag minns ännu min mormor när hon gick omkring i huset och sjöng: ’There’s a bright side somewhere … don’t rest till you find it …’”
”Just precis!”
”Att våga hoppas! När vi inte hade råd att betala räkningarna. När det såg ut som det aldrig skulle bli nåt av mig … när jag var femton och åkte fast för grov bilstöld … och ändå brast mamma och pappa ut i sång …
Thank you, Jesus. Thank you, Jesus.
Thank you, Jesus. Thank you, Jesus.
Thank you, Je-sus,
Thank you, Lo-ord.
You brought me fro-om
A mighty long way, mighty long way.
”Och jag fattade ju inte vad det skulle vara bra för, det här sjungandet. Varför tackade de Honom för alla sina problem? frågade jag mig själv. Men, förstår ni, jag tittade ju bara på den horisontella dimensionen av deras liv!”
”Berätta nu!”
”Jag förstod inte att de pratade om den vertikala dimensionen! Om sitt förhållande till Gud! Jag förstod inte att de tackade honom på förhand för allt de hoppades skulle finnas i mig! Åh, jag tackar dig Jesus för att du inte släppte taget om mig när jag släppte taget om dig! Åh ja, Jesus, jag tackar dig …”
När kören åter höjde sin röst, när församlingen började applådera dem som gick fram till altaret för att hörsamma pastor Wrights kallan, kände jag en lätt beröring på ovansidan av handen. Jag tittade ner och såg den äldre av de båda pojkarna bredvid. Han såg lite ängslig ut när han gav mig en näsduk. Bredvid honom sneglade hans mor på mig med ett svagt leende innan hon vände blicken tillbaka mot altaret. Det var först när jag tackade pojken som jag kände tårarna strömma nerför mina kinder.
”Åh, Jesus”, hörde jag den äldre kvinnan intill mig viska stilla. ”Tack för att du burit oss ända hit.”
_________
1 Den klassiska medborgarrättsrörelsen National Association for the Advancement of Colored People, övers. anm.
2 Obama pratar om ”pie-in-the-sky”-predikningar, förmodligen åsyftande en gammal amerikansk fackföreningssång från 1910-talet: ”Work and pray / live on hay / you’ll get pie in the sky / when you die.” Det kanhända inte helt lyckade ”golvrullare” är ett försök att översätta ”holy rollers”, ett uttryck som kommer sig av att man ju under gudstjänster i vissa protestantiska frikyrkor ägnar sig åt att exempelvis rulla runt på golvet, övers. anm.
3 Som yuppie, fast med b som i ”black”, övers. anm.
4 ”The Audacity of Hope”, som sedermera fått ge namn åt Barack Obamas andra bok, övers. anm.