KAPITEL 9

DE HADE BARA VARIT PÅ hotell Marriott vid Newark Airport en vecka och Quentin kände redan att han inte visste hur länge till han skulle stå ut. Det var inte en plats där människor skulle stanna mer än en natt i taget. Det var inte ett långtids- eller ens halvlångtidsboende. Väggarna var tunna, maten usel och inredningen ännu värre. Stället var dåligt för själen.

Han såg inte till de andra så mycket, förutom Plum. Pushkar var fullt upptagen med att flyga över östkusten på hög höjd tillsammans med Lionel och fågeln i jakt på eventuella spår efter resväskan och/eller Paret. Stoppard höll på att bygga något stort och komplicerat av pyttesmå metalldelar inne på sitt rum, varifrån han tittade ut en eller två gånger om dagen, vid konstiga tider, iklädd ett förkläde med oljefläckar. Fågeln hade skickat iväg Betsy med ett kreditkort för att köpa förnödenheter. Under tiden hade Quentin och Plum fått i uppgift att försöka lista ut hur man skulle bryta den berömda inkorporerade förseglingen.

Det var ett jobbigt jäkla problem, kvistigt och komplicerat, en riktig mara. Quentin hade hört talas om inkorporerade förseglingar, fast han hade ännu inte sett någon i verkliga livet. Teorin var följande: föreställ dig en tvådimensionell värld, en oändlig plan yta full av ett oändligt antal platta tvådimensionella föremål. Du, en tredimensionell varelse, kan i teorin luta dig fram över ytan och göra fast ett av dessa föremål, och på så vis ovanifrån förankra det permanent på dess plana yta. Gör du det försiktigt kanske du inte ens skadar föremålet särskilt mycket. När det gäller inkorporerade förseglingar utförs samma operation i det tredimensionella rummet genom att man använder ett fyrdimensionellt ankare för att fixera föremålet, men med hänsyn till den tredimensionella rumtidens konstruktion.

Det var ungefär lika invecklat som det lät, och till på köpet stökigt och dyrt. Fyrdimensionella brevpressar växte inte på träd, åtminstone inte på den här existensnivån. Inkorporerade förseglingar var det allra senaste inom magisk säkerhet och Paret måste ha lagt ner mycket arbete på att utforma trollformeln, och därmed göra det omöjligt att stjäla resväskan. Men fågeln trodde att det var möjligt.

Enligt Quentins erfarenhet brukade sådana magiska varelser som fågeln inte veta särskilt mycket om magi ur ett tekniskt perspektiv. De utförde inte magi själva, de var bara magiska, så teorin spelade ingen större roll. Dessutom var många av dem inte särskilt klyftiga. Men fågeln hade en del idéer, eller så hade någon försett den med idéer, och vid första påseendet var dessa inte uppenbart nonsens. Men att genomföra dem medförde en massa kniviga praktiska problem, och fågeln hade generöst nog lämnat lösningen av sagda problem till Quentin och Plum.

Först var det roligt: ett riktigt ogenomträngligt, mångbottnat, svårt problem som de attackerade med liv och lust. Frågan om resväskans Chatwinanknytning sjönk tillbaka någonstans längst bak i Quentins hjärna när de krafsade ner flödesscheman på hotellets brevpapper, sedan på skrivarpapper som de snott buntvis från hotellets konferensavdelning, och till sist på en rulle ritpapper från en affär som sålde konstmaterial. Trollformeln förgrenade sig hela tiden i fler och fler sekundära och tertiära och kvartära formler, ända tills de fick börja färgkoda dem och till sist tvingades använda ett helt paket med etthundratjugo färgkritor i olika nyanser. Quentin och Plum diskuterade hetsigare än nödvändigt vilka färger och formler som skulle höra ihop.

Det borde förmodligen ha varit ett varningstecken. Efter en vecka hade de trängt så djupt ner att de stirrade på några riktigt fundamentala problem, frågor som det borde finnas svar på, men som avvisade allt de försökte med. Han kanske hade gett upp om det inte hade varit för Alice.

I flera år, sju närmare bestämt, hade han betraktat Alice som någon som tillhörde det förflutna. Hon var inte död, men hon var borta. Han hade funnit sig i att tvingas leva utan henne. Men när han såg henne den där kvällen i spegeln på Brakebills upphörde det att vara möjligt och hon strömmade tillbaka in i nuet igen.

Han hade inte sett henne sedan de var i Embers grav, och deras återförening hade varit så kaotisk och oväntad att han just då inte vetat vad han skulle tänka, känna eller göra – Fogg hade haft rätt, han hade inte följt föreskrifterna, eftersom föreskrifterna gick ut på att förvisa eller döda allt som tog sig förbi Brakebills avspärrningar, och det tänkte han inte göra. Och han hade inte velat uppge orsaken. Hux flux hade Alice funnits där, mitt framför honom, nära nog för att han skulle ha kunnat prata med henne, nära nog för att hon skulle ha kunnat döda honom. Eller döda Plum, som fram till den kvällen bara varit ett ansikte i mängden för honom. Men Alice hade inte gjort det.

Det fanns något inom honom som önskade att han inte hade sett Alice överhuvudtaget, att han inte hade varit i kollegierummet den där kvällen, att det inte hade varit hans tur att äta med förstaårseleverna. Räckte det inte att han hade mist henne en gång och tillbringat sju år med att försöka komma över det – var Alice tvungen att förfölja honom, korsa andra världar för att hitta honom och få honom utslängd ur det enda hem han hade? När han sparkade in den där spegeln hade en del av honom menat allvar: han ville skicka tillbaka henne, knuffa tillbaka henne igen. Han visste att Brakebillskapitlet var över för honom redan innan Fogg avskedade honom. Han visste det så fort han såg henne.

För han hade känt hennes närvaro. Det var han säker på. Hon var inte borta: hennes kropp hade brunnit upp, men Alices kärna fanns därinne någonstans, den Alice han kände, fångad inuti den där blå giftiga flamman som en fluga i bärnsten. Han hade känt igen henne, den gamla Alice, den som han älskade en gång, förvriden och grotesk men verklig, och han kunde inte lämna kvar henne där. Om det fanns något sätt att få ut henne skulle han komma på det. Det var hans jobb nu. Undervisningen fick vänta.

Han var redo. Att bli utsparkad från Fillory hade varit bra för honom. Det gjorde honom tuffare, mer förankrad i verkligheten, så att han kunde hantera att ha blivit utsparkad från Brakebills. I princip var han hemlös och hans anseende minskade alltmer, men han visste vem han var och vad han måste göra.

Han behövde bara en plan. Han behövde samla ihop sig – han behövde resurser, han behövde någonstans att bo. Han behövde ta reda på allt han kunde om intingar. Och för det behövde han pengar och för att få pengar måste de bryta den här förbannade förseglingen.

De skulle inte klara det utan hjälp. Men den enda tillräckligt skickliga magikern som Quentin kunde komma på befann sig tyvärr mycket långt bort, på en annan kontinent faktiskt. På en plats som var välbekant för honom och Alice.

När Quentin föreslog en utflykt till Antarktis var Plum inte särskilt sugen på det. Det var kallt där och besvärligt att ta sig dit, och dessutom var professor Majakovskij en jävla typ ibland. Men Plum var i grund och botten en entusiastisk person och det dröjde inte länge förrän hon lät sig övertalas. Vilket äventyr det skulle bli! Hon kunde förvandla sig till en gås igen! Hon hade älskat att vara en gås.

”Fast”, sa hon ännu mer uppspelt, ”varför vara en gås? Vi har ju redan varit gäss. Vi kan ta något annat djur! Vilket som helst!”

”Jag tänkte resa dit som människa”, sa Quentin. ”I ett flygplan, typ.”

Plum hade redan tagit fram sin laptop och googlade.

”Okej, kolla här. Vilken är den snabbaste flyttfågeln på jorden?”

”Ett flygplan.”

”Kul. Du är nog den magiker jag vet som är mest full av skit. Kolla på den här, den heter dubbelbeckasin.”

”Är du säker på att det är en riktig fågel? Det låter som något hämtat ur en Lewis Carroll-bok.”

”’Vissa fåglar har uppmätts flyga nonstop i fyrtioåtta timmar över en sträcka på drygt sextusensjuhundrasextio kilometer.’ Jag citerar nu.”

”Från Wikipedia.”

Men ändå. Han tittade över axeln på henne. Dubbelbeckasinen var en knubbig liten vadare, något äggformad med kraftig, lång näbb och sicksackmönstrade ränder, ungefär som på ett inte särskilt exotiskt snäckskal. Den såg inte ut som något fartvidunder direkt.

”’Honan är i allmänhet betydligt större än hanen’”, sa Plum.

”Vi skulle behöva något att bygga trollformeln på, som lite dubbelbeckasins-dna. I alla fall första gången vi gör det. Jag tror inte att vi kan utföra förvandlingen enbart med hjälp av ett foto från en artikel på Wikipedia.”

”Är du säker? Man kan kolla på fotot i hög upplösning.”

”Men ändå. Dessutom är jag lite orolig för kylan. Den där fågeln ser inte ut som om den är skapad för att klara sig i Antarktis.”

”Fast det kommer fortfarande att vara sommar”, sa Plum. ”Det är omvända årstider.”

”Men ändå.”

”Sluta säga så.” Plum rynkade pannan, men lyste sedan upp igen. ”Okej, glöm fåglar. Jag vet inte varför jag tänkte på fåglar. Vi kan vara någon fisk! Eller valar – blåvalar!”

”Vi måste ändå gå sista biten. Efter att vi kommit fram till Antarktis.”

”Vi kan ju simma under isen!”

”Nu tänker du på Nordpolen. Antarktis är en kontinent. Under snön är det bara berg.”

Hon fnös till irriterat.

”Okej, okej, Nanook, köldens son.”

Men naturligtvis hade hon rätt: det skulle vara coolt att vara blåval. Idén blev mer och mer tilltalande. Det fanns ingen direkt anledning att vara det, förutom att det skulle vara intressant, men det kunde ju räcka. Vad ska man annars ha magi till? Det var tryggt: de var skyddade enligt lag och förutom sporadiska attacker från späckhuggare, hade blåvalar inga naturliga fiender. Den enda avigsidan var att de, trots att de var snabba simmare med valdjurs mått mätt, visade sig vara plågsamt långsamma jämfört med de flesta fåglar, inte minst dubbelbeckasinen – blåvalens toppfart var cirka trettiotvå kilometer i timmen, åtminstone på långa avstånd. Med den farten skulle det ta ett par månader att komma till Antarktis.

”Jag tror inte att vi kan skjuta upp arbetet så länge”, sa Quentin.

”Nä”, sa Plum sorgset. ”Men det hade varit trevligt. Ja, ja, ännu en dröm som går i kras.”

Men till sist hittade de ändå ett sätt att rädda drömmen. De flög reguljärflyg större delen av sträckan, ända till Ushuaia, en liten men oväntat charmig hamnstad i Eldslandet som stoltserade med att vara världens sydligaste stad. Den låg inklämd på en smal landremsa mellan Beaglekanalen och de snötäckta bergstopparna i Sydanderna, som om den tryckte sig mot bergen och försökte att inte falla ner i det iskalla vattnet. Därifrån kunde de korsa Drakesundet och färdas till Antarktis kust som blåvalar.

Från flygplatsen åkte de taxi till hamnområdet. De hade inte tagit med sig något bagage. Från betongkajens trygga plats såg Beaglekanalen verkligen avskräckande kall ut, en platt grå strimma av vatten som omgavs av glaciärer på båda sidor. Men de kunde inte göra något på torra land. Den faktiska förvandlingen måste utföras på djupt vatten.

Att chartra en båt skulle ha varit förnuftigt om de varit turister, sportfiskare eller smugglare. Men Quentin och Plum var magiker, så de väntade till midnatt, förtrollade sina skor och gav sig ut på kanalen till fots.

Först var det krångligt, ända tills de tagit sig igenom den barmhärtigt milda bränningen och vant sig vid dyningarnas rytm. Det var bara skorna som hade flytförmåga, så om de föll omkull skulle de bli blöta som alla andra. När de kommit ut några hundra meter från land, bortom ljusens sken längs stranden, blev det tyst och mycket mörkt och mycket kallt.

”Det här känns nästan lite hädiskt”, sa Plum. ”Som att bara Jesus får göra så här.”

”Han skulle säkert inte misstycka.”

”Hur vet du vad Jesus skulle tycka?” Hon var tyst en liten stund, koncentrerad på att gå på vattnet. Det var inte helt olikt att försöka gå inne i en svart, kall, ovanligt guppig hoppborg. ”Gillade du Södra Brakebills?”

”Jag tror inte att någon gillar det. Men det var nyttigt för mig. Jag lärde mig mycket.”

”Mm. Jag gillade när vi var djur.”

”Det var fint. Blev ni förvandlade till rävar?”

Hon skakade på huvudet.

”Björnar och sälar. Av någon anledning sysslar de inte med rävar längre.”

När de satt sig på planet den morgonen hade Södra Brakebills känts väldigt långt borta, men nu var de här, bara en kort simtur över Drakesundet och så skulle de vara framme i Antarktis. Plötsligt var det väldigt nära och hans minnen från den tiden kändes väldigt färska. De hade varit så oskyldiga då, han och Alice, till och med efter det som hände när de var rävar. Känslorna hade varit så stora och direkta och pockande, och de hade inte haft den blekaste aning om vad de skulle göra av dem. Han önskade att han fick göra om det. Då skulle han försöka vara en trevligare, starkare person.

Fast det var egentligen inte det det handlade om. Det han verkligen ville var att ha Alice hos sig, i nuet.

”Gjorde ni den där sista grejen: kapplöpte till sydpolen?” sa Plum. ”Jag slår vad om att ni gjorde det.”

”Japp. Du vinner.”

Plum verkade enbart tycka att det var spännande att få återvända.

”Jag slår vad om att du hann dit först.”

”Där förlorar du.”

”Ha!” Hennes skratt försvann bland vågorna. ”Jag kan inte fatta att den store professor Coldwater inte kom först till polen! Vem slog dig?”

”En bättre magiker än jag. Vann du i din årgång?”

”Jajamen”, sa hon. ”Med ett par kilometer.”

Månen steg upp, onaturligt klar, en tunn strimma av vit fosfor, men det svarta vattnet verkade snarare svälja ljus än reflektera det. Minsta lilla krusning räckte för att snava, så därför tog de extremt stora kliv. Längre ut från stranden blev vattenytan jämnare men dyningarna större. De få upplysta fönstren i Ushuaia, som stängde ner efter klockan tio på kvällen, såg outsägligt hemtrevliga ut. Som tur var hade de varma kläder på sig, parkas och långkalsonger som de, om allt gick enligt planerna, aldrig skulle se igen.

De promenerade ut ungefär en kilometer, en bra bit ut i bukten. Enligt sjökorten som Quentin konsulterat skulle det räcka. De stannade och guppade upp och ner på ytan, det såg komiskt ut eftersom de guppade i otakt. De hade i förväg förberett så mycket som möjligt av trollformeln.

Quentin andades djupt och rullade axlarna bakåt. Det hände sällan att magiker råkade ta kål på sig själva med sin egen magi, men berättelser som slutade på det sättet började vanligtvis ungefär så här.

”Okej?”

Plum tuggade på läppen och nickade.

”Okej.”

Quentin drog av locket från en Tupperwareburk full med en motbjudande gegga han hade rört ihop hemma i New York bestående av valbenspulver som han skrapat loss från ett graverat valben han köpt i en antikaffär. De doppade två fingrar i burken och gned in sörjan i pannan.

”Vi kanske ska stå längre ifrån varandra”, sa Plum. ”Om det här fungerar kommer vi att bli jättestora.”

”Du har rätt.”

De tog några steg ifrån varandra, som om de gjorde sig redo att mötas i en duell, och vände sig sedan åt samma håll. Quentin samlade sig. Utifrån det han mindes av gåsförvandlingen på Brakebills var han ganska säker på att detta skulle bli riktigt obehagligt. Han tog ett djupt andetag, höll upp händerna och gjorde ett mjukt neråtriktat dirigentslag, som om han gav tecken till orkestern att inleda en Mahlersymfoni.

Det började. Överraskande nog var det inte så hemskt.

Att krympa ihop och få massan utpressad ur sig som tandkräm ur en tandkrämstub måste ha varit den jobbiga biten när han blev gås, för nu upplevde han det motsatta. Quentin expanderade och det kändes inte alls hemskt. Han blåstes upp som en ballong, särskilt huvudet som höll på att bli gigantiskt. Hans parkas spände och töjdes ut och sprack sedan i ett moln av dun.

Halsen och axlarna smälte ihop med kroppen samtidigt som Quentinballongen växte och växte och ögonen gled iväg åt varsitt håll på varsin sida av hans enorma huvud. Armarna och händerna växte lite långsammare och blev proportionellt allt mindre, plattades sedan ut och förvandlades till simfenor – det var som att ha vantar på sig – och gled smidigt ner mot midjan. Benen smälte ihop och någonting mycket besynnerligt höll på att hända med fötterna, men han tog bara flyktigt notis om det – det var inget som direkt oroade honom. Det dråpligaste var ändå munnen: mungiporna rusade bakåt mot öronen så att huvudet i princip klövs i två delar av ett fyra meter brett, tillbakaböjt leende.

Tänderna i underkäken försvann helt och hållet medan tänderna i överkäken blev längre och ursinnigt mångdubblades till ett hårigt överbett, mer som ett slags mustasch än tänder.

Det enda riktigt panikfyllda momentet var när han föll framåt och hamnade under vatten. Hans instinkter som människa signalerade att han var på väg att frysa eller drunkna eller både och, men ingetdera inträffade. Vattnet var varken varmt eller kallt – det var ingenting. Det var som luft. Han utstötte några riktigt praktfulla, dånande valnysningar innan han kunde andas genom blåshålet. Men till och med det var rätt angenämt.

Och sedan blev allting tyst. Han svävade i tomrummet, låg och flöt sex meter under vattenytan. Jätteballongen Quentin hade sjösatts. Han var en blåval och ungefär lika lång som en basketplan. Han var på riktigt gott humör.

Några minuter låg han och Plum och flöt bredvid varandra, ögonglob vid ögonglob. Exakt samtidigt – de koordinerade det här på något sätt – steg de upp till ytan, krökte på ryggarna, drog in litervis med luft genom huvudets ovansida och dök.

Quentin visste inte om han någonsin hade känt sig så lugn. Tillsammans med Plum snärtade han till med sin platta, kraftiga fena och började röra sig genom vattnet. Det krävdes knappt någon ansträngning alls, det skulle snarare ha krävts en ansträngning att vara stilla. Han sög i sig en munfull vatten – varpå munnen och halsen utvidgades på ett komiskt sätt så att han kunde svälja mer och mer och mer – och sedan sprutade han ut det igen genom sina konstiga framtänder (barder, så hette det) som om han spottade ut tuggtobak. Kvar blev en smakrik rest av sprattlande lysräkor.

Han hade föreställt sig att det skulle ingå något slags superskarp havssyn i paketet med de nya valsinnena, men han såg faktiskt inte särskilt mycket bättre än han gjort som människa. Nu när ögonen satt på varsin sida av huvudet var djupseendet pajat och eftersom han inte hade någon hals kunde han bara rulla runt med ögonen eller flytta hela sin jättelika kropp för att se åt något annat håll. Dessutom, och fruktansvärt nog, verkade han inte ha några ögonlock längre. Han kunde inte blinka. Hans starka längtan efter att göra det minskade allteftersom tiden gick, men försvann aldrig helt och hållet.

När de kommit förbi Eldslandet ökade Quentins sensoriska funktioner enormt. Världen blev vidunderligt stor. Synen kanske var kass, men hörseln var helt fenomenal.

För en blåval är hela havet som en vidsträckt resonanskammare, en stor trumhinna av vatten som sträcker sig över jordklotet, med flyktiga, förgängliga vibrationer som oupphörligen ilar fram och tillbaka och in och ut. Med dessa som utgångspunkt kunde Quentin hela tiden känna den omgivande världens former och proportioner, som om han trevade sig fram med osynliga hörande fingertoppar. Hade han haft händer kunde han ha ritat upp södra Chiles och Antarktis kustlinjer och gjort en reliefkarta över havsbotten mellan dem.

Och om det någonsin tystnade i den stora blå kammaren så kunde han skapa egna ljud. Han kunde sjunga.

Strupen var som en didgeridoo eller en mistlur och kunde utstöta djupa, vibrerande pulsslag och stön. Havet var fullt av röster, som en telefonväxel eller en ekokammare, rentav ett internet, fullt med kodad information som passerade igenom det i form av rop och svar. Valarna kommunicerade hela tiden med varandra och Quentin kommunicerade också, på ett språk han behärskade utan att ha lärt sig det.

Det hade inte bara en social funktion. Här vilade en stor hemlighet: valarna var magiker. Herregud, hela havet genomkorsades av ett helt nätverk av undervattensmagi. För de flesta trollformler krävdes många valar och de var till för att styra och fösa ihop stora moln av lysräkor, och för att emellanåt förstärka någon stor bit shelfis. Han undrade om han skulle komma ihåg detta när han blev människa igen. Han undrade över det, men han brydde sig inte direkt.

Och dessutom fanns där något annat – något långt nere i havets svarta avgrundsdjupa gravar. Något som ville stiga upp. Valarna höll det nere. Vad var det för något? En armé av jättebläckfiskar? Havsmonstret Cthulhu? Ett sista överlevande exemplar av den utdöda jättehajen Carcharodon megalodon? Quentin fick aldrig reda på det och hoppades att han aldrig skulle få det heller.

Han kände sig mycket mer som sig själv som val än när han var gås, räv eller isbjörn. Han hade en stor fet hjärna som klarade av att köra merparten av hans personlighetsmjukvara med samma hastighet som han var van vid. Men han var inte samma Quentin, inte fullt ut. Val-Quentin var en lugn, klok och nöjd Quentin. Han var gigantisk, planetliknande och förflyttade sig genom det blå dunklet ohotad av allt och det enda han behövde var luft genom blåshålet och lysräkor i munnen. Drakesundet var cirka niohundra kilometer brett och det skulle ta två-tre dagar att tillryggalägga sträckan, men tid var ett begrepp som han hade allt svårare att intressera sig för. Tid definierades av förändring, och för en blåval förändrades inte mycket.

Han lade märke till allt men bekymrade sig inte för något. Drakesundet hade otvivelaktigt världens värsta väder, men det enda det betydde var att när han steg upp för att hämta luft, en gång i kvarten eller så, slog vågorna lite hårdare mot hans breda, hala rygg. Han och Plum var stora blå gudar som flöt sida vid sida och allt levande omkring dem betygade dem sin vördnad: fiskar, maneter, räkor, hajar. En gång fick han syn på en vithaj som malligt simmade omkring i djupen med sitt ständiga breda flin. Den hade så många tänder att den såg ut att ha tandställning. Naturens perfekta mördarmaskin! Simma iväg nu, din sötnos. Nej, allvarligt. Du är riktigt gullig.

Och sedan började havsbotten höja sig som för att möta dem. Han hade nästan glömt vad de höll på med, nästan tappat bort det och låtit sinnet för alltid försvinna in i den ändlösa blåvalstillvaron. Men nej: de hade ju en anledning att vara här.

Det som kom nu skulle bli den värsta biten. De var tvungna att avsiktligt stranda sig själva, förhoppningsvis på fin mjuk sand, men troligare på någon skifferstrand eller värre. De fick helt enkelt hoppas att huden var tillräckligt tjock och marken tillräckligt skonsam, så att deras ömtåliga räfflade magar inte strimlades sönder i processen. De stönade lite till varandra, så som valar gör, och tog sedan sikte på den antarktiska kustlinjen.

När de närmade sig började de höra alarmsignaler från någon avlägsen flock som varnade dem och uppmanade dem att vända tillbaka ut på djupt vatten. Se upp! Gör det inte! Det var förvånansvärt svårt att ignorera dem – det kändes som om han var piloten på en störtande Boeing 747 och flygledarna bad honom att för guds skull räta upp, räta upp! Men de fortsatte på sin kurs, piskade på med stjärtfenorna, ökade hastigheten, deras massiva kroppar sköt fram genom vattnet. Om de hade haft tänder skulle de ha gnisslat med dem.

Sedan låg Quentin med ansiktet neråt på svarta stenar, naken under en vit himmel medan Antarktiska oceanens loja men brännande kalla vågor sköljde in över hans bara ben, som redan höll på att domna. Det kändes som det måste kännas när man föds, att bli utspottad ur det varma, inneslutande, närande havet och in i den ljusa, bitande kalla världen. Det sög, kort sagt.

Quentin gjorde det enda han visste skulle kännas skönt: han blundade för första gången på tre dagar och fortsatte blunda i gott och väl en minut. Han hade saknat ögonlocken.

Plum låg bredvid honom. För en minut sedan skulle han inte ha behövt vända på huvudet för att se henne, men nu svängde han runt sin lilla bleka knöl till människohuvud åt hennes håll. Hon tittade på honom, blek och skälvande.

”Sista etappen”, sa han med tjock röst.

Läppar och tänder. Ha, vilket påfund. Han kände tafatt på dem med tungan.

”Sista etappen”, sa hon.

Quentin hävde sig upp från skifferstranden och trillade omedelbart omkull. Gravitationen, den gamla fienden. Vilket korkat sätt att förflytta sig på. Att stå upp kändes som att ta tag i ena änden på en telefonstolpe och försöka hålla den upprätt.

De befann sig på en smal svängd strand med svarta småstenar och grå sand. Det var nog ungefär den minst tropiska stranden i världen. De var båda nakna och det kanske hade funnits en tid då han, som människohanne, åtminstone teoretiskt hade varit intresserad av att se Plum utan kläder, men mentalt var han fortfarande mer val än människa, och huruvida en man eller kvinna var naken eller påklädd kunde inte ha varit mer ovidkommande. Han mindes knappt vad de gjorde här.

Som tur var hade de diskuterat vad de skulle ta sig till härnäst, bankat in det i skallarna som de visste inte skulle fungera fullt ut. Båda två började nerhukade leta bland stenar och skräp som sköljts upp av tidvattnet. Detta moment måste utföras snabbt, innan de blev nerkylda. Quentin raglade omkring som ett fyllo på sina konstiga, outhärdligt mjuka gulrosa fötter och skar sig hela tiden på de otrevliga stenarna, ända tills … där. En fjäder. Vit med grå stänk. Han plockade upp den ur en kladdig, illaluktande ansamling havsskräp. Det var inte läge att vara kräsen. I princip allt utom en pingvin skulle fungera.

Nu började det komma tillbaka till honom, syftet med allt detta. Han väntade, studsade omkring med händerna instoppade i armhålorna för att hålla fingrarna varma och blev alltmer besvärad över att han var naken, tills Plum hittade sin fjäder. Då stoppade han in fjädern mellan sina skallrande tänder och de uttalade trollformlerna samtidigt.

Den här gången var förvandlingen hemsk och han spydde när den var färdig, fast att spy är inte en lika stor grej för en fågel som det är för en människa. Han klarade av det prydligt och hygieniskt – sedan var det som vanligt. Efter sin korta återförening med sin mänskliga natur blev hjärnan djurisk igen, fast den här gången fick den utstå förolämpningen i att bli inklämd i en teskedsstor havsfågelskalle. När han hunnit orientera sig fick han se Plum krympa ihop till en havsfågel tjugo meter bort, hennes bleka kropp befjädrad och hoptryckt till en … han visste inte ens vilket slags fågel hon var. Eller vad han själv var, för den delen.

Han var den fågel som fjädern hade tillhört. En kort sekunds kontakt med Plums gurkmejsgula, fullkomligt runda öga, och sedan lyfte de.

Framåt och uppåt.