KAPITEL 12

DET VAR INTE FÖRRÄN NÅGRA timmar senare, när de åter satt på hästryggen och red åt sydväst, där det fanns välsignat fast och torr mark, och Barion och dess klara alkoholhaltiga tröst så småningom skulle dyka upp, som Janet harklade sig och sa:

”Jag gissar att du kanske undrar hur det gick till när jag plötsligt förvandlades till en fantastisk isgudinna med magiska yxor förut.”

Det gjorde Eliot faktiskt. Men han tänkte se hur länge han kunde dra ut på det utan att fråga. Inte för att han inte ville veta, det visste de båda två att han ville. Det var ett spel de spelade.

Båda två visste att han skulle ge vika till sist.

”Med vadå, sa du?” sa han obekymrat. ”Jaha. Visst. Det gör jag väl.”

”Jag kallar den högra yxan Sorg”, sa hon. ”Vet du vad jag kallar den vänstra?”

”Glädje?”

”Nej, Sorg. Jag kan inte se skillnad på dem.”

”Mmm. Hmm.”

De red under tystnad i ytterligare fem minuter. De var rutinerade spelare båda två. Eliot sneglade hela tiden över axeln – han var livrädd för att en av de där rosa maneterna skulle smyga sig på honom bakifrån och svepa in honom i sina tentakler. Efter att maneten fått hans hjärta att stanna skulle den förmodligen hala in honom i sitt innanmäte så att man skulle kunna se hur han transporterades genom matsmältningssystemet i dess transparenta kropp. Alla skulle kunna se det.

Men å andra sidan: vad spelade det för roll, om nu världen ändå höll på att gå under? Fast det spelade roll. Det visste han. Allting spelade fortfarande roll. Nu mer än någonsin. Han bestämde sig för att erkänna sig besegrad.

”Okej, hur gjorde du när du plötsligt blev en isgudinna och så vidare?”

”Roligt att du frågar! Minns du när ni stack iväg till sjöss i typ ett och ett halvt år och lämnade mig att ensam ansvara för Fillory?”

”Den gången vi räddade magin och i förlängningen också hela världen? Jo, det minns jag.”

”Det var hur som helst kul att regera över allt och fatta alla beslut och införa sedan länge emotsedda reformer, men efter en månad blev det lite långtråkigt och jag behövde ett projekt. Du vet den där öknen som ligger söder om Fillory, bortanför Kopparbergen?”

”Den känner jag till.”

”Den annekterade jag.”

”Vänta nu.” Eliot höll in sin häst och de stannade. ”Invaderade du öknen?”

”Jag annekterade den. Jag funderade på det där som stod i böckerna om andra länder som hela tiden muckade med och hotade Fillory, och så tänkte jag att varför inte vända på steken? Vi utvidgar imperiet! Lägger beslag på lite territorier! Jag menar, vi har ju alla magiska och otäcka monster i världen. Enbart jättarna motsvarar ju i princip en kärnvapenarsenal. Och vi har ju vår egen gud också, som faktiskt är verklig. Det var praktiskt taget en moralisk skyldighet att göra det. Att ta ödet i våra egna händer.”

Eliot manade på sin häst och den började lunka på i sakta mak igen. Han älskade Janet, men hon var verkligen helt otrolig. Han väntade i vad som kändes som en lämplig tidsrymd.

”Tro inte att jag inte är chockad och bedrövad bara för att jag inte säger något”, sa Högsta kungen. ”För det är jag. Det är därför jag inte säger något.”

”Men om du inte ville att jag skulle invadera öknen borde du inte ha åkt iväg och räddat världen”, sa Janet. ”Det var ett väldigt populärt initiativ i riket. Folket älskade det. Och vår stående armé stod ju bara där och vår sysslolösa lågadel behövde hitta ett sätt att klättra på den sociala stegen, förtjäna hedersbetygelser och titlar och annat smått och gott. Man måste utnyttja sådant, annars slår det tillbaka på en, som det gjorde för Fenwickarna.”

Eliot fnös.

”Ja, ja, det är därför du inte förstår dig på politik”, sa Janet.

”Politik förstår sig inte på mig!”

”Men tänk på mineraltillgångarna därborta. Råvarutillgångarna i det här landet är ju rena skämtet.”

”Var vänlig och låt bli att kritisera Högsta kungens mineraler.”

”De är rena skämtet. Hur som helst tog jag med mig ett regemente och en flock talande elefanter och den där ninjatjejen Aral – du vet hon som Bingle besegrade i den där turneringen som ju var värsta parodin på rättvisa, men det kan vi ta en annan gång – och korsade Kopparbergen. Har du sett dem någon gång förresten? De är helt makalösa. De består verkligen av koppar och har fått den där härliga gröna oxiderade färgen. Det finns till och med ett ord för den: ärggrön. Aral lärde mig det. Det visade sig att hon är en jävel på Alfapet.”

”Koppar är ett mineral. Och vi kallar dem för brigader, inte regementen.”

”Och jag hade aldrig riktigt förstått om vi ägde Kopparbergen eller inte. Det är inte glasklart på kartorna.” Det var som om Janet inte hörde vad han sa. ”Men nu gör vi i alla fall det, för jag annekterade dem på vägen till öknen. Det tog bara några dagar. En av elefanterna ramlade nerför en klippa, en kopparklippa, och det skar verkligen i hjärtat. Elefanter och tyngdkraft är ingen bra kombo. Men vet du vad? De andra elefanterna stannade genast och gick ner för att se vad som fanns kvar av den fallna elefanten och ställde sig runt den i en ring. Jag såg inte vad de gjorde, men när de var färdiga – det tog en dag – så var den som ramlat hel igen och uppe på benen. De hade återuppväckt honom. Jag har aldrig sett något liknande. Elefanter alltså, de kan ett och annat. Jag vet inte varför vi regerar över dem, det borde vara tvärtom.”

”Det där är högförräderi”, sa Eliot sorglöst. ”Fast sant. Men hur var det i öknen?”

”I öknen? Öknen var det vackraste jag någonsin har sett.”

Eftersom Eliot hade umgåtts mycket med Janet var han van vid hennes sätt att smidigt och utan vidare växla från ironi och aggression till uppriktiga känslor.

”Du måste åka dit, Eliot. Åk på vintern. Vandrande öknen är som ett hav av sand, och jag vet att det är en klyscha, men den är bokstavligen som ett hav. Dynerna förflyttar sig som stora dyningar över öppet hav. Långsamt, men man ser det. Vi satt en dag på Kopparbergens sluttningar och bara såg hur de rullade in och brakade mot kullarna, knäpptysta, som jättestora bränningar.”

”Och när du sedan”, sa Eliot, ”insåg att du höll på att invadera en vacker, men i övrigt fullständigt värdelös öken, skärskådade du dina taktiska och etiska felbedömningar och vände om …”

”Nej, det gjorde jag inte. Jag vände inte om. Det var i själva verket då jag insåg varför jag hade kommit.

Jag skickade tillbaka elefanterna. Elefanter – herregud, jag vet inte hur jag tänkte när jag ville ta med en skock elefanter över bergen. Det var väl Hannibal som spökade, antar jag. De var förstående, men det var inte rätt plats för dem. Jag sa åt dem att de gärna fick beta i Södra fruktträdgården istället. Det verkade de nöjda med.

Jag skickade tillbaka regementet också. Eller brigaden, spela roll. De var hyggliga, mycket tappra och ville inte återvända, men jag beordrade dem och då var de tvungna. Jag antar att de hoppades på att få slåss, men det fanns ingen att slåss emot. När de också var borta gick jag ensam ut i öknen.”

”Varför”, sa Eliot, ”i helvete gjorde du det?”

Medan de red skiftade landskapet från träsk till ängar igen, från mjuk till fast mark. Marken lösgjorde sig ur vätan som om den vaknade upp ur en mardröm. Men Janet var långt borta och såg ett helt annat landskap.

”Vet du, jag tror aldrig att jag kommer att kunna förklara det. Det var bara så rent. Plötsligt kändes allt detta liv, all denna grönska, så onödigt invecklad och våt och stökig. Öknen var ärlig och verklig: bara torr sand i mjuka linjer mot en öde himmel. Det var som om jag hade klafsat runt i gyttja hela livet och plötsligt hittat en väg ut.

Det var väl helt enkelt så att jag tog kommandot över mitt liv, fast det kändes inte så alls. Jag bara kände mig trygg där. Tryggare än jag någonsin känt mig någon annanstans. Jag behövde inte låtsas längre, jag kunde bara vara.” Hon suckade frustrerat. ”Jag förklarar inte på rätt sätt. Gudarna ska veta att jag inte är någon andlig person. Det kändes helt enkelt som om jag kunde andas där.”

”Jag förstår, fortsätt.”

Eliot hade länge haft en teori om att alla enligt Janet var lika kritiska mot henne som hon var mot andra, och om det var så måste världen vara en ganska skrämmande plats för henne. Inte undra på att hon trivdes därute helt ensam.

”Den kvällen hände något häpnadsväckande: stjärnorna kom ner från skyn. De var inte vana vid människor, så de var inte rädda. De var som tama fåglar – de var överallt omkring mig, någon meter ovanför marken, lika stora som softbollar. Taggiga och lite varma, och de liksom pep. Man kunde hålla i dem.” Hon suckade igen. ”Jag vet att det låter underligt till och med för att vara Fillory. Ibland undrar jag om jag drömde.

Jag gick i tre dagar tills min proviant tog slut, men det föll mig aldrig in att jag borde återvända. Inte en enda gång. Jag väntade mig hela tiden att jag skulle tappa modet, men det gjorde jag inte. Jag fortsatte söderut. Dyningarna blir stora därute mitt i djupaste öknen, stora som kullar. Man kunde se långt bort uppifrån dem, men jag såg aldrig slutet på öknen. Den kanske fortsätter i all evighet.

Nåja, du kan säkert gissa vad som hände sedan. Jag svimmade av hunger och utmattning och vaknade upp bredvid en kille på en sandbåt som seglade över öknen.”

”Jaså?” sa Eliot. ”Jag hade tänkt gissa på att du insåg att du höll på att dö och därför vände tillbaka samma väg. Antingen det, eller att den där elefanten som ramlade ner från klippan och väcktes till liv majestätiskt kom dundrande genom dynerna och räddade dig. Och möjligtvis att Aral red på den. Jag trodde att du tänkt berätta det som en överraskande knorr.”

”Jaha, men det gjorde jag inte. Jag vaknade upp på den där båten. Det var inte mycket till båt – i själva verket var den inte stort mer än en planka med en fastsurrad påle och på pålen satt ett fastknutet lakan. Den påminde mer om en vindsurfingbräda. Killen satt med benen i kors, med ena handen på rorkulten och den andra på storskotet – underarmarna var som bowlingkäglor – och alltihop flög fram över sanden.

Killen sa ingenting, men han var skitsnygg. Lång, smal, stor näsa, brun hy. Han tog med mig till sitt hem, som låg i en enorm klippa som stack upp ur sanden. Högst upp fanns en stor krater fylld av svart jord där det växte olika saker. En hel stam bodde i små celler uthuggna ur klippan runt kratern.”

”Var fick de vatten ifrån?” frågade Eliot.

”Det undrade jag också. Jag fick reda på det. Men jag kommer till det. Det var ett rätt tufft gäng. Den där killen som räddade mig, han var ledaren, och de kallade honom för Den främste. Jag försökte förklara att vi höll på att invadera honom, eller att jag gjorde det, och att öknen tillhörde Fillory nu. Samtidigt funderade jag på att släppa hela den grejen eftersom han hade räddat livet på mig och allt, men vad fan: en invasion är en invasion. Eller en annektering. Hur som helst, jag tänkte att det var bäst att vara uppriktig, så jag sa att det nu stod dem fritt att njuta av fördelarna med att vara en del av ett halvautonomt, kvasinationellt territorium i det vidsträckta fillorianska imperiet.

Men Den främste ville inte vara med på det alls! Han var mycket bestämd. Sa att han aldrig hade hört talas om Fillory. Inte klokt, eller hur? Jag blev förbannad, men samtidigt imponerad. Så jag hängde kvar.

Jag gillade att vara där. Och för att vara en grupp människor utan några uppenbara fiender hade de en rätt cool kampstil: alla bar ett eget vapen gjort av en supergrym svart metall. Det var lätt och kraftfullt, och när vapnet träffade något slog det blå gnistor om det – det var väldigt mystiskt. Jag kunde inte lista ut varifrån metallen kom. Den främste hade ett helt spjut gjort av den där metallen. Han höll ett högtidligt tal om hur fantastiskt spjutet var. Smitt i öknen, hade dräpt en gud, sådant snack. Han sa att det fokuserade magin – att det förstärkte ens disciplin – men jag såg honom aldrig använda det på det sättet.

Jag bestämde mig för att få över dem på min sida genom en charmoffensiv. Jag började hjälpa till här och där, försökte komma in i stammens rytm. Du skulle inte ha trott dina ögon, en drottning av Fillory som låg på alla fyra och drog upp palsternackor ur jorden och åt sådana där äckliga larver som de silade ur sanden – jag försökte låtsas att det var humrar istället, men det var ju larver. Och vet du vad? Jag brydde mig inte ens. Det gjorde mig inte arg. Jag kan inte minnas att jag någonsin har känt mig mindre arg än därborta.

Och jag låg med Den främste. Jag älskade honom inte, men jag gillade honom mycket, och jag älskade hans värld. Jag ville vara en del av den där platsen. Och gudarna ska veta att han var något att vila ögonen på. Sexet med honom var fantastiskt. Som att ligga med öknen.

Men så efter tre månader …”

”Vänta nu”, sa Eliot. ”Hade du varit i Klippköping i tre månader vid det laget? Vad hände i Fillory under tiden?”

”I Fillory gick allt enligt planerna. Vad trodde du? Om man strukturerar ett land rätt, så sköter det sig själv. Jag fick ju för farao de där människorna att tro att jag kunde höra vad de tänkte. De var till och med skraja för att pissa i duschen. Inte en chans att de skulle försöka sig på något.

Hur som helst, efter cirka tre månader sa Den främste att om jag skulle stanna där längre var jag tvungen att genomgå deras initiationsrit. Det var en stor grej, varje år var det några som dog. Men jag brydde mig inte, jag var inte redo att åka därifrån. Om man klarade sig fick man ett sådant där vapen av svart metall. Kom aldrig och säg att jag gör saker och ting halvhjärtat.”

”Det kommer jag aldrig att göra”, lovade Eliot högtidligt. ”Janet, det här är rätt tunga grejer att ta in.”

”Jag vet. Och då har du inte ens hört det värsta än. Jag bryter en helig ed genom att berätta det här för dig, men vad fan, så här gick det till. Den främste förde mig ut ur staden, tillbaka ut i öknen och så föll vi på knä sida vid sida och han tog upp en näve sand och sa åt mig att det jag sökte fanns där. Vad fan babblade han om, liksom? Men så tittade jag på den där jävla sanden.

Och efter ett tag märkte jag att det fanns små glittrande korn i den. Inte många, men här och där fanns ett svart sandkorn som liksom glänste. Jag började fatta grejen. Det här var alltså den svarta metall som vapnen var gjorda av. Den fanns överallt omkring oss, i sanden. Ett korn av tusen, sa Den främste.

Han gav mig en kanvassäck och sa åt mig att jag var tvungen att sitta ensam i öknen tills jag hade fyllt hela säcken med metallkorn, ett efter ett. Jag bara: vadå, ska den fyllas ända upp? Typ till brädden? Eller bara med en lagom mängd? Han sa att det skulle jag förstå, för när säcken var full skulle någon som kallades för Smältaren komma. Hen skulle förvandla malmen jag samlat in till ren metall och tillverka ett vapen åt mig.”

”Jaså?” sa Eliot. ”Så utomordentligt snällt av hen.”

”Mm, jag vet. Ganska praktiskt. Man hade kunnat tro att jag skulle ha blivit misstänksam. Men jag var tvungen att ha ett sådant där vapen. Tvungen.

Så jag stannade kvar därute. Jag tog en näve sand, hällde upp en liten hög i handflatan, plockade ut de svarta prickarna och liksom borstade av dem från handflatan och ner i säcken. Ingen magi, bara jag och min säck och mina bara händer. Efter ett par timmar var ögonen alldeles röda och rann, och jag såg i kors. När solen gick upp nästa dag hade jag börjat hallucinera. Säcken fylldes så sakteliga, det kändes att den började bli tyngre, men det var osäkert om jag skulle hinna bli klar innan jag miste vettet.

Jag var rätt illa däran. Allt som brukar hända vid en prövning hände. Jag kissade på mig. Jag blev praktiskt taget blind. Jag spydde. Det var verkligen mycket, mycket otrevligt. Men samtidigt kände jag hur prövningen omformade mig. Förstår du? Som om själva öknen smälte ner mig, smälte bort svagheter och orenheter och utvann det hårda och sanna. Jag tänkte mycket på sådana grejer medan jag samlade mina korn.”

”Janet.” Eliot visste inte vad han skulle säga. Han hade aldrig hört henne tala så här öppet om sina känslor. Vad som än hade hänt därute, hade det verkligen förändrat henne. Han hade inte sett det förrän nu. ”Janet, hur kunde du göra så mot dig själv?”

”Jag vet inte, jag visste bara att jag var tvungen. Jag plockade och plockade och plockade. Händerna skakade som bara den. Solen var på väg ner den tredje dagen när jag kände att jag kanske började närma mig sluttampen. Det var inte någon enorm säck – snarare mer som en påse – men den började se rätt full ut. Om någon hade bett dig om en säck med malm skulle du inte ha tyckt att det var pinsamt att ge personen den säcken.

Enligt sägnen skulle Smältaren inte komma om det så bara låg ett enda vanligt sandkorn i säcken, och jag vet inte om jag trodde på det eller inte, men jag ruskade hela tiden om den och rotade runt för att se om något korn på något sätt hade hamnat fel. Jag älskade verkligen min säck med svart metall. Den kändes sval och oljig och så kompakt. Den luktade speciellt också. Jag var stolt över den. Jag var spänd på att få se vilket slags vapen det skulle bli och jag visste att vad det än blev, så skulle det vara ett vasst, oförstörbart uttryck för min innersta vilja. Vapnet skulle vara det jag väntat på i hela mitt liv.

Jag antar att mina försvarsmurar var försvagade, för det var mycket som kom tillbaka därute, sådant som jag under lång tid hade undvikit att tänka på. Jag tänkte till exempel på när Alice kom till Brakebills första gången, hur hon traskade fram genom skogen och inte ens visste om de skulle släppa in henne. Jag tänkte på hur taskig jag var mot henne innan hon dog, eller vad det nu var som hände med henne. Jag tänkte på hur Julia väntade på att Brakebills skulle komma och hämta henne, hur hon satt och väntade och väntade ensam på sitt rum, och att Brakebills aldrig kom.

Jag tänkte på dig och på de känslor jag hade för dig förut och hur ont de gjorde. Jag tänkte på hur långt du har kommit. Du skärpte verkligen till dig när du kom hit, Eliot, och det respekterar jag. Jag har väl aldrig sagt det till dig. Men alla tycker så.”

”Tack.” Hon hade inte sagt det. Det kändes skönt att höra det.

”Jag tänkte på ett särskilt tillfälle då jag gick på internatskola. Jag tänker aldrig på min barndom, aldrig, men den natten slank allt bara ut. Visste du att mina föräldrar skickade iväg mig till internatskola när jag var åtta? Nu tycker jag att det var alldeles för tidigt, men då tog jag bara för givet att det var normalt. Jag tror inte ens att skolan tar emot så unga elever längre. Och det visade sig bli ett tufft år för min familj – min lillebror dog i plötslig spädbarnsdöd – och jag tror att de liksom glömde bort mig där ett tag. Med allt sorgearbete och så. De räknade väl med att jag skulle ta hand om mig själv. Och det måste jag ju ha gjort. Men det var ett ganska hemskt år.”

”Varför har du inte berättat det här för mig?”

”Åh, jag vet inte. Jag har väl aldrig riktigt tillåtit mig att känna efter hur ont det gjorde. Men jag liksom återupplevde alltihop den fjärde natten, när jag väntade på att den där Smältaren skulle komma. Jag regredierade tillbaka till åtta års ålder.

Det där hände i juni när skolåret var slut. Det var dags att åka hem. Men den sista dagen blev det något missförstånd, min pappa trodde att han hade skickat en bil som skulle hämta upp mig. Hans assistent kanske hade glömt bort det eller så dök aldrig chauffören upp, i vilket fall kom ingen och hämtade mig. Jag satt på min resväska i entréhallen hela dagen medan de andra barnen blev hämtade, en efter en, och jag sparkade med benen och läste ett av de där stora Snobben-häftena om och om igen och ingen kom. Det där var före mobilernas tid och de kunde inte få tag på mina föräldrar. Personalen viskade bakom ryggen på mig. De tyckte synd om mig, men jag märkte att de ville bli av med mig så att de kunde åka hem.

Jag minns fortfarande utsikten från entréhallen: raden av palmer som syntes genom glasdörrarna, solnedgången som sken på det ojämna linoleumgolvet, lukten av fernissa från träbänkarna. Jag kommer aldrig att glömma det. Jag tittade på skuggorna och tänkte: när skuggan från fönsterkarmen har hunnit till hörnet på bänken då har han kommit, men han kom inte och då valde jag en ny plats. Jag insåg för första gången vilken liten del av mina föräldrars liv jag var. De var allt för mig, men jag var inte allt för dem.

Personalen lät mig äta middag med dem, vilket elever inte fick i vanliga fall. De beställde hämtmat från Popeyes. Jag kände mig så upprymd och speciell.”

Eliot önskade att han kunde resa bakåt i tiden och hämta den där miniupplagan av Janet, svepa med sig henne och ta henne hem. Men det kunde han inte.

”Efter middagen dök min pappa till sist upp. Han kom infarande genom dörren, knuffade upp den utan att sakta in stegen, slipsen var lossad, farten var för hög. Antagligen var han förbannad på sig själv på grund av missförståndet, men det verkade som om han var förbannad på mig. Som om det var mitt fel. Han betedde sig egentligen som ett stort svin.

Jag tror att du förstår vart det här barkar hän. Vid det laget var jag väldigt svag därute i öknen. Allting snurrade och jag somnade var femte minut. När dag fem grydde vaknade jag och visste att Smältaren inte skulle komma. Då gav jag upp. Det var över.

Någon starkare än jag skulle säkert ha stannat kvar därute tills hen dog. Julia kanske skulle ha gjort det. Alice också, kanske. Jag antar att om någon verkligen skulle vilja knäcka mig, så går det. Där har vi det. Jag visste inte det. Nu vet jag.

Jag gick tillbaka till klippan. Säcken med metall bar jag fortfarande med mig. Den kunde jag inte skiljas från – de kanske kunde använda metallen till något annat, vad visste jag. Jag var inte i något bra skick, kan jag säga. Jag var så uttorkad att jag inte ens kunde gråta. Det påminde rätt mycket om någon vansinnesscen, typ som Ofelia i Hamlet. Fast mycket torrare.

Och sedan var jag tillbaka i staden och de tog hand om mig, satte mig vid ett bord där det fanns en massa mat och dryck. De hade fest. Hela stammen var där. Alla log. Smältaren hade inte kommit, men på något sätt var det ändå okej. Jag hade misslyckats, men så kan det gå. Öknen var evig och jag hade kämpat mot den, gjort mitt bästa och förlorat och det var allt jag kunde göra. Alla satt där och log mot mig och efter ett tag log jag också.

Den främste bad mig komma fram till honom, till hans plats vid huvudänden av bordet, framför alla. Han sa åt mig att falla på knä och så tog han säcken med metallkorn och höll upp den.

’Du är en utböling’, sa han. ’Men du kom till oss och du bugade inför öknen och du sökte igenom dess sand med dina fingrar.’

Dramatisk paus.

’Du trodde att öknen skulle skänka dig sina skatter. Vårt folks skatter. Du trodde att den skulle lämna ifrån sig våra hemligheter. Vår metall. Vår styrka. Du trodde att du skulle kunna ta öknen ifrån oss och härska över oss.

Här ser du vad öknen har gett dig: en påse värdelös sand.’

Och så hällde han ut innehållet i min säck på golvet.

’Du kommer aldrig att hitta vår metall. Öknen vaktar sina hemligheter. Den delar bara med sig av dem till sina söner och döttrar. Du kan ta med dig den här sanden tillbaka till din Högsta kung av Fillory och berätta att jag lät dig leva. Säg honom att han kan skicka oss fler horor om han så vill, den här var tillfredsställande.’”

Janet red i tystnad någon minut, med ryggen mot Eliot. Han visste inte om hon försökte samla sig eller om hon bara var försjunken i tankar. Han såg att hon förde handen till ansiktet en gång, det var allt.

”Janet”, sa han.

”Den främste lockade fram många skratt med den där sista repliken, tro mig.” Hennes röst var oförändrad. ”Han kände sin publik. All den där svarta sanden låg i en liten hög på golvet framför mig. Den hade känts mycket större ute i öknen. Jag kunde fortfarande inte fatta att det inte var metall. Jag hade nästan dött för dess skull.

Men jag avslutade inte min berättelse förut, den om internatskolan. Vet du vad jag gjorde den dagen, när min pappa kom och hämtade mig? Jag spottade fan i mig på honom. Jag sa åt honom att jag aldrig skulle komma hem igen och jag rev sönder hans dyrbara skjorta. Han gav mig en örfil och släpade ut mig till bilen medan jag sparkade och skrek.

Men jag är inte åtta år längre. Jag är inte en liten flicka. Och Den främste var inte hälften så mycket karl som min far var.

Jag viskade något till honom. Han fick böja sig ner för att höra vad jag sa. Jag viskade: ’Jag behöver inte dina hemligheter, Främste. Men jag tänker ta dina vapen. Och jag tänker ta din öken också.’

Sedan kastade jag en näve av den där svarta sanden rätt i ögonen på honom. Och jag reste mig upp och jag slutade viska.

’Och du kan säga till din gud när du träffar honom att jag inte lät dig leva. Men det kommer han väl att märka.’

Du förstår, han begick ett stort misstag. Han trodde att jag skulle krossas av att bli utskickad i öknen, men han hade fel. Upplevelsen gjorde mig starkare. Öknen fick mig att skärskåda mina egna hemligheter, de som jag gömt undan från mig själv, och det gjorde jag. När jag återvände hade jag inget vapen, jag var ett vapen.

Jag kan uttala trollformeln för Flätad styrka ganska snabbt när det behövs. Jag var medtagen efter prövningen, tro mig, men nu kunde ingenting stoppa mig. Innan Den främste förstod vad som hände hade jag klippt till honom så han smackade rätt in i väggen. Mina händer var som sten. Det kändes jävligt bra.

Under någon minut iakttog de andra oss bara. Jag tror att de tänkte: Okej, en rättvis fajt, nu får vi se om Den främste kan klara sig ur den här knipan på egen hand. Vi vill inte förolämpa honom genom att försöka hjälpa till, typ. Men när de väl hade ändrat sig i den frågan var det försent för honom. Och för dem.

Ja, ja, jag var arg, okej? Jag brukar inte ägna mig åt en massa omotiverat våld, men det här var krig, och han var ett as, och jag slog honom sönder och samman. Jag kastade honom genom ett par dörrar och han grinade som en jävla barnrumpa. Du vet det där de brukade gravera in på kanoner? Furstarnas sista argument. Jag antar att magi är drottningarnas sista argument.”

Eliot sa ingenting. Under alla de år han hade umgåtts med Janet hade han aldrig riktigt vetat vem hon var, inte innerst inne. Ibland hade han tittat på henne och tänkt: Hm, undrar vad som finns under all den där ilskan, under den där hårda blanka rustningen? Det kanske bara är en oskuldsfull, sårad liten flicka som vill gå ut och leka och bli älskad och få vara lycklig. Men nu undrade han om det kanske var så att den där lilla flickan sedan länge var försvunnen eller så hade hon kanske aldrig ens existerat. Vad fanns under den där rustningen, all den där ilskan? Mer ilska och mer rustning. Ilska och rustning, hela vägen in.

Janet var vit i ansiktet, men rösten var fortfarande lugn.

”När Den främste hade grinat färdigt tvingade jag honom att visa mig allt. Alla deras hemligheter. Jag brydde mig inte längre, jag ville bara få honom att förstå hur besegrad han var. Den där klippan gick långt ner under öknen – de hade huggit ut schakt genom den – och under jorden fanns bara isgrottor. Det var därifrån de fick vatten.

Men ingen metall. Det fanns ingen. Kan du fatta det? De där vapnen var allt de hade – metallen måste ha kommit från en meteorit eller något, för längesedan. De var smidda av stjärnmetall, typ. De bara förde dem vidare, från far till son, mor till dotter. Jag stängde in Den främste i en isgrotta och lämnade honom där. Jag tänkte att hans kompisar väl skulle hitta honom förr eller senare. Kanske skulle han dö där, kanske skulle han överleva, vad vet jag. Jag är väl ingen jävla doktor heller?”

Eliot manade på sin häst så att han kom upp jämsides med Janet, och så långt hans ryttarkunskaper tillät lutade han sig fram, lade armen om henne och kysste henne på kinden. Han kände att hon log.

”Innan jag lämnade dem tog jag hans spjut. Styrketrollformeln verkade fortfarande, så jag bröt spjutet mitt itu med mina bara händer, inför hans ögon, och jag skapade ett yxhuvud av is i varje ände. Inte illa, va? Jag tänkte säga: ’Känn dig annekterad, bitch!’ eller något liknande, men ibland kan en avslutningsreplik bli lite för mycket, eller hur?”

”Jo”, sa Eliot tyst. ”Jag vet. Verkligen.”

”Men”, sa Janet, ”det var i alla fall så jag fick mina nya yxor.”

Hon sporrade hästen och satte iväg längs stigen till Barion.