KAPITEL 14

DE FLÖG UT GENOM DE SPRÄNGDA fönstren som en ilsken bisvärm ur en bikupa. Plum och Stoppard stod i skinnfåtöljerna. Betsy hade fått tag i en liten bönematta som legat framför eldstaden, och hon manövrerade den som om hon stod på en surfbräda. Quentin hade tagit höghjulingen. Pushkar själv, Lionel och fågeln hade tagit befäl över det enorma biljardbordet, som trots sin storlek och vikt visat sig vara överraskande mottagligt för flygtrollformler. Bordet var en aning bredare än fönsterkarmen, men det bara dundrade ut i en explosion av tegelstenar och gipsdamm, samtidigt som det släppte ut en skur av flerfärgade biljardbollar ur sitt inre.

Solen höll på att gå ner och det var skymning vid marken, men när de steg över trädtopparna fångade solstrålarna dem i ett tunt gyllene sken. De susade uppåt i den iskalla blå luften, upp i den tidiga kvällsskyn, allt snabbare for de, uppåt och västerut, i jakten på den flyende flygande mattan som blev till en allt mindre prick i fjärran.

Pushkars förtrollning var mästerlig och farten uppiggande – Quentin hade flugit lite på egen hand, men det här var något helt annat. Huset höll redan på att krympa bakom dem. Cykelns skinnsadel var stenhård, men man fick inte vara kinkig i det här läget. Han hade sluppit kontrabasen i alla fall. Han undrade om det skulle gå snabbare ifall han trampade.

Quentin höll sig nära biljardbordet, utnyttjade det skonsammare luftmotståndet. Genom hela kalabaliken hade Lionel lyckats hålla det där långa bruna papperspaketet fastklämt under armen. Ingen sa något, alla hukade sig bara, med rinnande ögon, över sina improviserade flygfarkoster och drev upp farten så mycket det gick. Betsy låg redan i täten på sin matta. Det korta håret blåste undan från hennes ansikte och hon lutade sig framåt på tårna medan hon vildsint stirrade framåt som en backhoppare mitt i hoppet.

Sakta men säkert började de ta in på den flygande mattan. Tjuvarna – de andra tjuvarna – använde också Pushkars formel, men han hade inte ställt in mattan på hög fart. Vad som än fanns i den där resväskan skulle de fan ta tillbaka den. Kilometer efter kilometer av Connecticuts skogar böljade förbi under dem. De kanske redan hade hunnit ut ur delstaten, det var omöjligt att avgöra. Mattan dök, strök förbi trädtopparna, krängde och vred sig innan den kämpade sig uppåt igen. Quentin skuggade den.

Efter tio minuter skilde det bara ett par hundra meter mellan dem. Människorna på mattan skickade några eldklot mot dem och även någonting annat som blixtrade och smällde, men ingenting som de inte kunde förutse i god tid. Stoppard flög sittande nu, Plum hade vänt sin fåtölj bakåt och satt på knä i den. Det rådde ingen tvekan om att de skulle hinna ifatt. Men vad skulle de göra när de kom fram? Äntra mattan? Quentin var exalterad på grund av farten och risken – han fick hela tiden påminna sig att detta inte var ett tevespel, att han bara hade ett liv och att magin inte skulle kunna ersätta kroppsdelar han eventuellt miste under resans gång.

Pushkar kanske skulle kunna ta bort förtrollningen han applicerat på mattan, hejda den i flykten. Quentin svängde sin cykel mot biljardbordet för att försöka prata strategi, men just när han gjorde det hördes ett dovt muller bakom honom. Det ökade i styrka och han kastade en blick över axeln.

Två flammande kometer kom susande mot honom i den stilla kvällsluften, med rök och gnistor i släptåg. De trängde rakt in i formationen, hann ifatt honom bakifrån likt vinande meteorer. Den ena passerade mindre än en och en halv meter bort från honom och tryckvågen var på vippen att knuffa av honom från cykeln. Men det var inte honom de var ute efter. Tvillingkometerna kraschade med full kraft in i den flygande mattan, pang-bom.

Det var Paret. De hade kommit för att ta tillbaka sin resväska.

Mattan störtade på grund av kraften i dubbelexplosionen. Betsy dök efter den, och Quentin hakade på. Rop färdades mot honom i luften, fragment av skrik, svordomar, befallningar, trollformler, men allt fördes genast bort av vinden. En förtvivlad närstridsklunga höll på att bildas. Kvinnan i Paret stod mitt på mattan i en krans av ljus, omgiven av en ring av uppretade tjuvar i sina munkkåpor. Mannen hade stötts bort av mattans försvarsskal men återvände omedelbart, som en mal som studsar mot en glödlampa, och nu klamrade han sig fast vid undersidan och började slita sönder mattan med bägge händerna.

För ögonblicket iakttog Quentin bara det hela och höll deras fart. Han skulle vänta ut dem. Sedan kunde de kasta sig över dem som överlevde, utnyttja deras förhoppningsvis försvagade tillstånd. Han såg sig omkring, urskilde de andra i den tätnande skymningen. De gjorde likadant – alla utom Betsy, som han nu förlorat ur sikte.

En sjö flimrade förbi långt därnere, sedan fler träd. De for genom tunna tussar av lågt svävande moln. Mängden magisk energi som gick åt i striden på mattan var enorm. Paret måste ha haft med sig artefakter, eftersom deras kraft var så extremt förstärkt. De må ha varit onda människor, men de var ändå skräckinjagande mäktiga magiker och uppenbarligen helt orädda. Tack och lov att han slapp stå öga mot öga med dem. Quentin såg mannen – med ett brett flin – slå ett knytnävsslag rätt igenom mattan, hugga tag i foten på en av de med gyllengula händer försedda munkarna, dra ner den sprattlande munken genom hålet och slunga iväg honom så att han snurrande föll ner mot det mörknande landskapet. Kvinnan hade redan tagit sig allt närmare väskan, men hon fick kämpa sig fram genom en storm av försvarsmagi.

En munk klev fram och intog närstridsposition. De rök ihop och sedan var allt ett enda kaos, ett virrvarr av ljus och uppsnabbade rörelser. Mitt i alltihop var det något som kom nerstörtande i en brant vinkel ovanifrån, likt en dykande storskarv, och dunsade ner på mattan så att det dammade om den.

Det var Betsy.

”Herrejävlar!” sa Quentin.

Hon borde ha väntat, men uppenbarligen hade hennes personliga intresse i väskan, parat med hennes medfödda längtan att bli dödad, tagit överhanden. Jävlars jävlars jävlar. Hennes övergivna bönematta flög förbi honom i stridens kölvatten. Quentin pressade sin löjliga höghjuling framåt, minskade undan för undan gapet mellan honom själv och den flygande mattan. Hon var inte riktigt klok, men var man ett team så var man.

Han kände igen känslan av iskall oundviklighet som infann sig just före en fajt. Det här skulle bli en närstrid och han härdade i all hast händerna och ansiktet. Han försökte fokusera på en känsla av rättfärdig vrede: det var deras väska, de hade tagit den och nu skulle han återta den. För Alices skull. Han duckade just som en mörk skepnad kom farande åt hans håll, gjorde kullerbyttor i luften och var nära att krocka med biljardbordet. Det var mannen i Paret. Han såg kraftlös ut, knappt vid medvetande, men han föll inte och Quentin lät honom passera.

Nu befann sig mattans darrande bakre fransar bara en halvmeter framför honom. Han såg Betsy klippa till kvinnan med handens yttersida – slaget åtföljdes av en ljuskrevad och en våldsam duns, som fick hennes huvud att snurra ett kvarts varv – och sedan fatta tag om handtaget på väskan. Kvinnan hämtade sig och kastade sig också mot väskan, samtidigt som de återstående munkarna cirklade runt dem i väntan på vem de skulle behöva ta sig an. Men dessförinnan hukade sig Betsy ner och lade sin fria hand på mattan. Han såg hennes läppar röra sig men kunde inte placera trollformeln. Det måste ha varit någon kraftfull anti-magisk formel, för mattan förlorade genast all sin sammanhållning och löstes upp i ett moln av trådar.

En skock kroppar susade förbi Quentin och singlade neråt. Quentin försökte förtvivlat följa i spåren efter Betsy: hon föll som en sten medan hon fortfarande höll i väskan med en hand. Otroligt nog höll också kvinnan i den. De snurrade runt varandra, kläderna fladdrade och smattrade frenetiskt i vinden. Quentin riktade cykelstyret mot dem och dök, så nära lodrätt läge han förmådde.

Han kom upp i sin maxhastighet, men fortsatte ändå accelerera, medan farten rensade bort det som fanns kvar av medvetna tankar. Marken närmade sig mörkgrön och veckad av låga berg, han bet ihop och drev den urgamla cykeln fortare och hårdare neråt, vinden ven i ekrarna och ansträngningen rev i bröstet. De kom in i hans blickfång nu: ingen av kvinnorna kunde avbryta fallet utan att släppa taget om väskan först, och ingen av dem var beredd att göra det, så de gick lös på varandra med tänder och fria händer och de trollformler de under omständigheterna kunde åstadkomma med en hand.

Med lite tid på sig kanske han hade kunnat hejda den enas fall med hjälp av magi, men nu var de två och det fanns inte någon tid. Detaljerna i landskapet löstes upp, förstorades och förstorades, ett vattendrag, en åker, enskilda träd. Han anpassade kursen efter dem, lutade sig mot dem, törnade emot dem – kvinnan försökte gripa tag i honom men han slet sig loss igen. Han skulle inte kunna sköta detta snyggt, han var inte ens säker på att han kunde genomföra det alls. Nu var marken nära, mycket nära. Quentins knän darrade och det skrangliga framhjulet knycklades ihop och slets bort. Han pressade sig mot dem igen och kände hur de båda grep efter honom med sina fria händer. Han hörde kvinnan skrika rakt ut och kände hur hon fick in handen i hans hår. Nej, hon skrek inte, hon skrattade.

Han hade tänkt sakta in successivt, men så kontrollerade han var han hade marken, fick panik och bromsade våldsamt. Under dem svällde en tall häftigt i storlek, från leksak till ett klösande, stickande monster, och tillsammans brakade de alla tre in i höghjulingen och höghjulingen brakade in i grenarna. Han hann tänka: Åt helvete med dem allihop om han skulle dö på det här viset! För en väska, som han inte ens visste vad den innehöll! Tallbarr daskade till honom och sedan dråsade de ner på marken och allt blev vitt för honom.

Någonting ringde som en klocka. Det var hans huvud. Bröstet kändes tomt och han vred sig på marken som en larv. Han försökte dra in lite luft, vilken luft som helst, och ett konstigt kvidande jämmer kom ur hans mun. Antingen hade bröstkorgen rasat samman och krossat lungorna så att han var döende eller så hade han bara tappat luften och skulle repa sig om en liten stund.

Han tvingade sig upp. Världen snurrade som en karusell runt honom.

När den stannade såg han att Betsy redan rest sig och stapplade omkring i cirklar. Quentin försökte säga något men kunde bara hosta och spotta.

”Var är den?” sa hon hest. ”Var är den? Ser du den?”

Kvinnan låg fortfarande ner, tre meter bort, men hon rörde på sig. För första gången kunde Quentin ta en närmare titt på henne: lång, mager som en fotomodell, äldre än på fotografiet, med långt lockigt hår och ett otäckt sår i pannan som behövde sys. Quentin upptäckte väskan där den låg i ett ormbunksstånd några meter ifrån henne, lika prydlig som om den nyss hade lyfts ner från ett bagageband.

Kvinnan såg vartåt han tittade. Hon gurglade fram något och började krypa mot väskan, men Betsy var långt före henne. När hon passerade böjde sig Betsy ner och lade ena handen på kvinnans nacke. Kvinnan fick krampryckningar och sköt rygg som en katt. Betsy rörde vid henne med den andra handen och grenslade henne sedan som en häst, pumpade in energi i henne – det gnistrade om hennes fingrar. Kvinnans kropp ryckte våldsamt till som om hon fått en stöt av en defibrillator.

”Sluta!” kraxade Quentin.

Men det var redan försent. Betsy släppte taget och kvinnan, som fortfarande ryckte som i kramp, föll ner på den svarta jorden med ansiktet före. Quentin kände lukten av bränt kött.

”Jag har slutat”, sa Betsy. Hon fortsatte gå.

Hon tog upp väskan, undersökte den skeptiskt på jakt efter skador, vägde den i händerna. Väskan såg knappt ut att väga någonting alls. Quentin kröp fram till den döende kvinnan men aktade sig för att röra vid henne. Man visste aldrig vad för slags dödsbringande magisk vätska som ännu fanns i hennes kropp. Det rök om hennes svarta hår. Det var försent.

Betsy iakttog honom. Hon spottade på marken.

”Jag dödar dig om du försöker hindra mig.”

Skogen var tyst. Det var tidig vår, undervegetationen höll fortfarande på att hämta sig från den bistra vintern och det var bara några få syrsor som spelade. Kvinnan hade varit en mördare. För tre minuter sedan skulle hon ha låtit dem dö båda två. Betsy satte sig på huk, lade ner väskan och fumlade med låset.

”Skit också.” Hon slet i spännena, samlade sig och slet i dem igen. ”Skit också. Jag var rädd för det här. Var i helvete är Plum när man behöver henne?”

”Varför måste Plum vara med?”

Som på en given signal kom Stoppard och Plum nerbrakande genom grenarna medan de täckte för ansiktena mot barren. De hade trängt ihop sig i samma fåtölj, någonting måste ha hänt med den andra. Landningen var hård men kontrollerad ända tills fåtöljen stötte emot en sten och ett av benen knäcktes och slungade ut dem på den mjuka marken.

Plum reste sig och borstade av händerna mot låren.

”Jäklar”, sa hon. ”Vad hände?”

”Tjejen kolade”, sa Betsy. ”Öppna väskan.”

”Vadå, nu? Borde vi inte …?”

”Öppna den!”

”Bäst att göra som hon säger”, sa Quentin. ”Hon dödade kvinnan.”

Betsy måste vara rätt trött nu, tänkte han, men man visste ändå aldrig vad hon var kapabel till.

”Jäklar”, sa Stoppard. ”Varför gjorde du det?”

Han tycktes verkligen vilja veta, men Betsy ignorerade honom. Hennes min var bister och bestämd.

”Öppna den. Nu med en gång.”

”Varför tror du att jag kan öppna den?”

”Du vet varför.”

Plum suckade och gav upp.

”Jag gör väl det.”

Hon satte sig med benen i kors framför väskan och knäppte upp spännena som om de aldrig hade varit låsta. Så fort hon gjort det knuffade Betsy burdust undan henne.

”Hallå!”

Betsy rotade igenom innehållet. Hon tog ut en bok, slängde iväg den och höll sedan upp en lång kniv gjord av vad som såg ut att vara fläckigt silver. Det var ett enkelt vapen, odekorerat. Det såg väldigt funktionellt och gammalt ut.

”Ja”, viskade hon till kniven. Rösten sprack. ”Javisst. Hej på dig.”

Med en vindpust och ett rungande, sprakande brak kom biljardbordet nerstörtande genom lövverket och landade stadigt på sina tjocka ben i skogsbacken. Lionel stod på bordet med fågeln på axeln. Pushkar syntes inte till.

”Var är väskan?” Lionel tittade på liket, Quentin, Plum, Stoppard, Betsy och kniven. ”Du har öppnat den.”

Han hade vecklat upp sitt paket, det var ett vapen inuti det, en snabelliknande automatkarbin som med lätthet fick plats under hans arm. Stocken och pipan var graverade med virvlar och flätverk – uppenbarligen var det ett hybridvapen, högteknologiskt men förstärkt med magi.

”Det kan du lita på”, sa Betsy.

”Var är Pushkar?” sa Stoppard.

Istället för att svara höjde Lionel lugnt geväret till axeln, siktade och avlossade två kontrollerade salvor snabbt och effektivt mot Stoppards bröst.

Han borde ha dött på fläcken. Men redan innan Lionel sköt hade Betsy gått emellan med knivbladet – hon hade rört sig snabbare än Quentin kunde uppfatta. Det gnistrade och skramlade när kulorna träffade silverkniven, två snabba metalliska trioler, innan de rikoschetterade in bland buskarna. Vad den där kniven än var för något hade den en massa extrafinesser, varav en var att den inte tänkte låta den som hanterade den bli skadad.

Quentin stirrade på Lionel.

”Vad fan gör du? Ditt tjocka jävla svin!”

Fem minuter tidigare hade han känt sig så tom att det var som om han aldrig mer skulle kunna uttala en trollformel, men i rädslan och ilskan fanns kraft och han reste på sig. Det kändes som att han kunde omvandla den till en besvärjelse, men innan han hunnit försöka tog Betsy tre löpsteg och kastade sig mot Lionel som en stor katt – kniven måste ha gett henne en hel uppsättning krafter, såväl styrka som snabbhet och beskydd. Lionel vände sig raskt om och fick iväg ännu en salva, men kniven slukade lätt och ledigt kulorna och sedan hade hon kommit för nära för att han skulle kunna skjuta. De raglade runt biljardbordet, Lionel grymtade till när hon slaktade honom där han stod.

Egendomligt nog kom det inget blod. Kniven mötte mycket lite motstånd – den skar upp hans överkropp, rakt genom nyckelbenet, och sedan drev hon den djupt in i bröstet på honom. Kniven gick igenom honom som ståltråd genom våt lerjord. Därnäst högg hon huvudet av honom.

Huvudet föll av och rullade in bland löven. Det sa inget, men ögonen blinkade. Halsstumpen såg ut som gråsten.

”Ha”, sa Betsy som stod lutad över det huvudlösa liket. ”En golem. Det ante mig.”

Ha. Även om det framstod som anmärkningsvärt att hon inte hade vetat om att han inte var en människa innan hon mördade honom. Först nu började hon andas tungt, som om allting med ens hann ifatt henne: uppdraget, flygturen, fallet, dödandet, väskan, hela praktfiaskot.

”Var är pengarna?” frågade Stoppard.

”Det finns inga”, sa Quentin.

Det hade gått upp ett ljus för honom. De hade blivit tagna på sängen av munkarna och sedan blåsta två gånger om: först av Betsy, sedan av fågeln. Den måste hela tiden ha planerat att döda dem istället för att betala dem. Det hade aldrig funnits några pengar. Han var längre från lösningen än när han startade. Längre hemifrån. Längre ifrån Alice.

Fast de hade ju väskan, eller det som fanns kvar i den, såvida inte fågeln skulle återvända för att ta den. För tillfället var den borta. Quentin hade inte ens sett den ge sig iväg.

Betsy hoppade ner från biljardbordet och knäna vek sig nästan när hon landade. All styrka hade pyst ur henne.

”Jag trodde att de skulle försöka med det där.” Hon lät sliten och, för första gången sedan han träffade henne, väldigt ung. Hon kunde inte vara mer än lite drygt tjugo. ”Det säger sig själv. Lita aldrig på något som saknar händer. Eller som har händer, för den delen.”

”Tack”, sa Stoppard. ”Du räddade mitt liv.”

”Titta upp, här är mina ögon.” Betsy pekade. ”Men varsågod.”

”Vad är det där för något?” sa Quentin.

”Den här?” Betsy höll upp kniven och studerade eggen. ”Det är på grund av den jag är här. Det är den jag har velat ha hela tiden. Det är ett vapen för att döda gudar.”

”Varför skulle du vilja göra det?”

”Har du någonsin träffat någon jävla gud?”

”Jag förstår din poäng, antar jag.”

Plum plockade upp boken som Betsy hade slängt iväg. Den hade ett blankt skinnomslag – det såg ut att vara en anteckningsbok eller dagbok.

”Är du säker på att gudar ens kan dö?” sa hon.

”Jag tänker ta reda på det genom att döda en och sedan kanske jag berättar det för dig.”

Betsy körde ner kniven i bältet. ”Vi ses, hör ni. Leta inte efter mig.”

”Skulle aldrig falla mig in”, sa Quentin. ”Sköt om dig, Betsy.”

”Ja”, instämde Stoppard. ”Sköt om dig!”

”Jag heter Asmodeus, bitches”, sa hon. ”Och om ni träffar Julia, hälsa henne att jag har gett mig ut på rävjakt.”

Hon vände sig om och gick iväg i natten.