KAPITEL 15

EFTER ETT STÄRKANDE UPPEHÅLL i Barion vadade Eliot och Janet över den nästan kilometerbreda och femton centimeter djupa Stora saltfloden, en väldig gråbrun remsa som flöt genom den gröna landsbygden som om någon glömt att stänga av en slang någonstans. De passerade en låg, gräsbevuxen kulle där man kunde se konturerna av en enorm vit figur. Gräset och jorden hade röjts undan så att det vita kritunderlaget syntes. Det föreställde en man som höll en stav tvärsöver sitt huvud. Vanligtvis höll han sig där eller däromkring – ibland vandrade han iväg, men idag var han där. Det var fint att se att han fortfarande fanns på sin post.

De travade fram genom öppen terräng, och följde stigar som låg som nötta gamla mattor i gräset. De korsade solkyssta fält med stenmurar som löpte kors och tvärs över dem, klassiska marker, nästan ursprungliga. Vart man än såg delade Fillorys landskap upp sig i tydliga områden, med kullar och träd, nära, på lite avstånd och i fjärran, och varje område var en nyans blekare än den förra och sluttade svagt. En avlång, tung klunga av moln låg över horisonten, ytterst stilla, dess kontur avtecknades tunt mot himlen som silhuetten av en brytande våg utklippt ur papper.

”Se på alltihop”, sa Janet. ”Se på det bara. Det är nästan som om världen inte håller på att gå under ändå.”

”Nästan.”

Till och med nu kändes det fortfarande overkligt. Med så mycket skönhet överallt var det lätt att glömma att Fillory var ett döende land. Kanske var detta Fillorys sista ryck.

Sedan störtade de ut ur solljuset och in i Dunkla skogens mörker, där de hade hamnat den allra första gången de kom till Fillory. Det var en mer kaotisk syn än Drottningskogen. Alla träd var inte tänkande varelser, och de som var det tenderade att vara enstöringar och inte särskilt samhällstillvända. De tillbringade en morgon med att leta efter det ställe de hade anlänt till – det fanns ett klockträd där, mindes de, och ett djupt dike – det skulle ha varit trevligt att sluta cirkeln genom att visa sin vördnad för platsen där allting hade börjat. Men de tvistade om var den fanns någonstans, och i slutänden visade det sig att ingen av dem hade rätt, och vid det laget var de på dåligt humör båda två. De kunde inte ens hitta värdshuset Två månar, där de hade hoppats kunna stanna till för lite mat och en öl.

Nästa morgon tog de sig ut ur skogen och hamnade på Karga klockslätten, som visade sig vara ett vidsträckt lågland glest bevuxet med små vresiga träd varav det största bara var midjehögt. Det var en bonsaiskog. Karga slätten tog vid mer eller mindre plötsligt, så som saker och ting hade för vana i Fillory. Det var en av Fillorys egenheter: att det hade sådana kusliga likheter med en karta av landet.

Eliot hade aldrig sett Karga klockslätten förut. Det hade aldrig funnits någon speciell anledning för honom att bege sig hit, och han antog att han helt enkelt aldrig fått tid att göra det. Bra dock att bocka av den grejen innan det var försent.

”Så var det med det”, sa han.

Han saknade ord. Det hände ibland. Eliot undrade om han såg detta för både första och sista gången, och vad det fanns för någonting mer han inte hade sett och aldrig skulle få se.

”Jag trodde att det skulle vara …”, sa Janet. ”Eh, klockigare.”

Hon petade på ett av dvärgträden med en huvudlös yxa.

”Jag med.”

”Det kanske det är också, men vi betraktar det på fel sätt bara. Ovanifrån kanske det ser ut som en jätteklocka eller något.”

”Det ser inte ut som en jätteklocka ovanifrån.”

Det fanns inga stigar, men de behövde egentligen inga. Dvärgträden stod såpass långt ifrån varandra att hästarna kunde gå mellan dem. Eliot fick bekämpa en panikkänsla, ett påträngande behov av att få handla beslutsamt. Det här var dag sex i Janets tidslinje, och även om hon hade hittat på den spontant började den kännas avgörande. De hade visserligen en ledtråd, en svag sådan, men det var en överdrift att kalla detta för ett äventyr. Det var inte mycket att hänga upp ett specialuppdrag på. De lunkade på i sitt sökande efter något som de inte riktigt visste vad det var, och det gick inte att snabba på processen, om det ens fanns någon process. Det var rena Don Quijote, faktiskt. Eller värre ändå. Mitt kungarike för en väderkvarn att slåss mot.

”Jag fick en idé inatt”, sa Janet. ”Om hur vi ska rädda världen. Mitt i natten vaknade jag upp med den, men hade glömt bort allt fram till nu. Redo?”

”Redo.”

”Vi tar och jagar den vita kronhjorten, som Quentin gjorde. Vi fångar eller skjuter den, eller vad man nu gör med den. Vi får tre önskningar. Vi önskar oss att Fillory ska finnas för evigt och aldrig dö. Klappat och klart. Färdiga med fuffens.”

Eliot teg.

”Du måste medge …”

”Nej, det är bra”, sa han. ”Det är bra, helt klart. Du tror alltså att kronhjorten kan fixa det här?”

”Ingen aning. Men visst är det värt ett försök?”

”Helt klart värt ett försök. Håller med. Om det här specialuppdraget blir en flopp gör vi det.”

”Dessutom kommer vi att ha två önskningar kvar efter att vi har räddat världen”, sa Janet. ”En var. Vad skulle du önska dig mer?”

”Det känns som att jag borde önska mig att Quentin kom tillbaka.”

Janet skrattade.

”Då kan jag använda min önskning till att önska bort honom igen. Känn på den du!”

Den natten sov de på slätten. De fick bränna en cirkel av mark för att få plats för tältet. Träden var förvånansvärt brandsäkra – virket var fantastiskt hårt och kompakt – men när de väl fattade eld brann de som raketbränsle så att det hettade i ansiktet, och de skickade upp gnistor och ljusspiror i natthimlen och lämnade fontänsprutande, kvardröjande bilder på näthinnorna. Det bidrog till en fjärde juli-stämning, en känsla av sommarfestival i ödemarken, och de plockade fram det sista av vinet. Efter ett par flaskor föreslog Janet att de skulle starta en stor skogsbrand, bara för att det skulle se så coolt ut. Eliot tyckte att det vore förståndigare att låta bli, men han höll med om att ifall de inte kunde rädda världen kunde de lika gärna komma tillbaka hit och bränna ner Karga klockslätten före slutet.

På förmiddagen dagen efter, dag sju, såg de vart de var på väg: mot en ensam träddunge som stack upp vid horisonten med normalstora icke-bonsaiträd. När de kom närmare såg de att träden stod i en ring som var ett träd bred, och att det fanns ett hus i mitten.

”Karga slätten. Finns det en arg plätt också kanske?” sa Janet. ”En arg och en karg. Rätt och slätt.”

”Sch. Här är det.”

Hundra meter från ringen höll de in hästarna. Alla träden var klockträd, vartenda ett av dem. Det var en märklig och vacker syn. Eliot hade aldrig sett mer än ett fullvuxet klockträd åt gången. Quentin brukade skämta om att det förmodligen bara fanns ett klockträd i Fillory, det bara förflyttade sig väldigt fort när de inte såg. Men här stod nu tolv stycken, och alla var av olika slag: en vresvuxen ek, en smal björk med en rektangulär urtavla, en tall rak som ett barr, ett sjukligt tjockt apbrödsträd som såg ut att ha smält.

Huset i mitten var fyrkantigt med ett brant sluttande spåntak. Det var gjort av blek sten som såg ut att ha hämtats långväga ifrån.

”Väldigt Hans och Greta-aktigt”, sa Janet.

”Fast det är ju inget pepparkakshus direkt.”

”Du vet vad jag menar.”

Det gjorde han faktiskt, det fanns en sagokänsla över det hela. Ingen öppnade när de knackade på så de gick runt till baksidan, där de fann en gammal kvinna stående på knä och arbetande i en köksträdgård. Husets häxa, uppenbarligen. Hennes hår var grått men samlat i en flickaktig hästsvans baktill. En liten gumma med lång brun klänning, enkel och praktisk. När hon reste sig upp för att hälsa på dem var hennes ansikte vänligt och fridfullt, men det fanns också något okynnigt i det.

”Jag välkomnar”, sa hon, ”Fillorys Högsta kung. Och förstås också drottning Janet.”

”Hej”, sa Eliot. ”Ursäkta att vi bara tittar förbi så här.”

”Ingen fara alls. Jag visste att ni skulle komma.” Hon hukade sig ner igen och återvände till det hon höll på med, vilket var att placera en liten korgklocka över några luktärter. ”Jag förstod att ni inte försökte vara diskreta när ni satte eld på de där träden. Undrar ni hur jag vet vad ni heter?”

”För att vi är berömda?” sa Janet. ”För att vi är din kung och drottning?”

”Jag vet vad ni heter”, sa gumman, ”därför att jag är en häxa. Jag är själv en smula berömd. Jane Chatwin. Eller, som jag var känd som: Klockkvinnan.”

”Jane Chatwin”, sa Eliot. Han kände något som var mycket likt vördnad.

”Jaha. Så möts vi till sist.”

Hon hade rätt, hon var berömd: hon var ett av de första barnen som kom till Fillory för decennier sedan, och i decennier hade hon hemsökt landet som den mystiska Klockkvinnan. Det var hon som, med hjälp av en magisk klocka som bestämde över tiden, hjälpte till att iscensätta deras resa till Fillory från första början, och deras katastrofala drabbning med Odjuret som en gång hade varit hennes bror, Martin Chatwin.

”Är du fortfarande Klockkvinnan? Vad ska vi kalla dig?”

”Åh, Jane går bra. Jag har inte varit Klockkvinnan på åratal nu.”

”Av någon anledning trodde jag att du skulle vara sexigare”, sa Janet.

”Du har pratat med Quentin. Men kom in så vi får dricka lite te.”

Stugan var välskött, mycket prydlig och sopad och fejad i alla vinklar och vrår. Inredningen var en primitiv filloriansk variant av mellankrigstidens salonger i England, som Jane måste ha kommit ihåg från sin barndom. Trots alla ansträngningar hon lagt ner på att fly den riktiga världen hade det lustigt nog slutat med att hon återskapat samma värld här. Hon frambesvärjde en blå eldsblomma ur spisen och satte tekannan på den. Det var svårt att förstå var hon hade fått en naturgasanslutning ifrån härute.

”Man skulle kunna koka vattnet med hjälp av magi”, sa hon, ”men det smakar aldrig riktigt likadant.”

Medan de väntade satt de runt ett solgult träbord på vilket det stod ett vattenglas fullt med vildblommor. Nu när de var här tänkte Eliot att han skulle vänta lite innan han fyrade av den stora frågan.

”Hur länge har du bott här?” frågade han. ”Vi visste inte ens att du var kvar i Fillory.”

”Nja, jag gav mig aldrig iväg. Jag har varit här i åratal, ända sedan den där historien med er och Quentin och Martin. Då jag gjorde sönder min klocka.”

”Det där har jag alltid undrat över”, sa Janet. ”Är den verkligen borta?”

”Det är den. Det finns ingenting kvar av den. Jag hade sönder den och hoppade på delarna.”

”Åh fan.”

Eliot hade inte haft en tanke på det där. Klockan kunde ha kommit till nytta om de kunnat laga den. Fast han visste inte riktigt vad de skulle ha gjort annorlunda om de kunnat resa tillbaka i tiden. Kanske skulle de bara ha återupplevt samma år för alltid. Var det så det fungerade? Det var förvirrande. Och ovidkommande nu.

”Fast jag saknar den”, sa Jane. ”Det visade sig att det var den som höll mig ung. När jag hade sönder den åldrades jag över en natt från tjugofem till sjuttiofem år – på ett ungefär i alla fall, för i och med allt det där hattandet fram och tillbaka hade jag tappat räkningen på hur gammal jag egentligen var. Nu vet jag.” Hon såg ner på ovansidan av sina händer, som var ådriga och fläckiga. ”Om dvärgarna ändå hade varnat mig. De måste ju ha vetat.”

”Jag beklagar”, sa Eliot. Han smakade på teet, det var beskt och sved på läpparna. ”Fillory står i tacksamhetsskuld till dig.”

”Vi står alla i tacksamhetsskuld till varandra. Jag har alltid trott att ni måste hata mig, så som jag utnyttjade er.”

Janet ryckte på axlarna.

”Du gjorde vad du måste. Så lätt slapp du inte undan heller – din bror dog ju. Och utan dig hade vi aldrig hittat till Fillory överhuvudtaget. Så det går på ett ut. Fast jag har verkligen undrat vad som hände med dig. Och vad i helvete gör du ända härute?”

”Jag studerar med dvärgarna nu. De lär mig om urverk.”

”Att det fanns dvärgar härute visste jag inte”, sa Eliot. ”Jag trodde att de enbart bodde uppe i bergen.”

”Det finns dvärgar överallt. De är som myror – för varje du ser finns det femtio till som du inte ser. De här bor under jorden.” Hon stampade i golvet. ”Det finns tunnlar överallt under Karga slätten. Ni sitter ovanför en av ingångarna.”

Hm. Janet hade associerat till fel saga, hon borde ha sagt Snövit. Eliot undertryckte en impuls att titta under sin stol. Tanken på att Fillory kanske vimlade av dvärgtunnlar gjorde honom lite illa till mods. Dvärgarna hade aldrig skadat någon, än, men herrejävlar. De var som termiter.

Fast det förklarade ju vem som dragit in gasledningen i hennes stuga.

”Det finns en hel stad därnere. Jag skulle kunna visa er den, men dvärgarna är lite stingsliga när det gäller deras hemligheter. De är hemskt artiga och så, men de skulle hitta på ett skäl till att inte släppa in er.”

”Hur kommer det sig att de släpper in dig då?” frågade Janet.

”Jag har förtjänat det. Plus att jag gjort dem ett par tjänster.”

”Som vadå?”

”Som att rädda Fillory.”

Det fanns ett slags lustig konkurrens i rummet, en rivalitet: den första generationen av fillorianska kungligheter mot den andra. Jane Chatwin verkade inte särskilt besvärad av Janets rättframhet. Det var i själva verket svårt att föreställa sig att Jane Chatwin skulle bli besvärad av någonting.

”Vi räddade Fillory”, sa Janet.

”Två gånger”, sa Eliot.

”Fast vem håller räkningen?” sa Janet.

”Alltid en början”, sa Jane.

När de druckit upp teet visade hon in dem i nästa rum, där det doftade gott av ren mineralolja och obearbetad metall. Väggarna var översållade med krokar, och på varje krok hängde ett fickur. Det fanns mässingsur, stålur, silver-, guld-, platinaur, och de hade vita urtavlor med svarta siffror och svarta urtavlor med vita siffror och kristallklara urtavlor som visade mekanismen bakom dem. En del visade bara tiden, på andra vimlade det av pyttesmå extraurtavlor som visade temperaturen, årstiden och olika himlakroppars positioner. Vissa var tjocka som softbollar, andra lika små som manschettknappar.

”Har du verkligen tillverkat alla de här?” sa Janet. ”De är jättefina.”

Det syntes att hon verkligen tyckte det. Eliot fick intrycket att Janet ville ha en klocka men inte kunde med att fråga.

”De flesta har jag tillverkat”, sa Jane Chatwin. ”Då hinner jag inte hitta på några dumheter.”

”Åh herregud”, sa Janet. ”Du försöker återskapa klockan igen, eller hur? Tidsreseklockan! Erkänn! Med hjälp av omvänd ingenjörskonst eller vad det heter!”

Jane skakade allvarligt på huvudet.

”Inte? Men jag önskar att du ville det.”

”Om klockorna inte bestämmer över tiden, vad gör de då?” frågade Eliot.

”De visar tiden”, sa Jane. ”Det räcker.”

När rundturen var över gick de ut och beundrade trädgården igen. Bakom den, rostiga och halvt övervuxna av gräs, låg de trasiga resterna av vad Eliot antog var Klockkvinnans berömda guldfärgade klockvagn, skrotad till sist. Han ville fråga om den men märkte på Jane att det var dags att avsluta besöket, och han tänkte inte gå därifrån utan det de kommit dit för.

”Vad gör dvärgarna ända härute då?” frågade Janet. ”Varför gräva en massa tunnlar här i Långtbortistan? Eller under Långtbortistan?”

”Jag ska visa dig.” Jane tog en spade som stod lutad mot huset och körde ner den i marken med ett grovt tjoff. När hon vänt upp en skovel jord glimmade det till från något. ”Har du aldrig undrat varför det kallas för Klockslätten?”

”Det har jag nog.”

Jane böjde sig ner med ett stön och tog upp ett par av de glänsande föremålen ur jorden, tre-fyra likadana, och höll fram dem. I hennes handflata låg två små perfekta klockdelar: ett papperstunt mäs-singshjul och en utsökt hopringlad drivfjäder.

”Urverk”, sa hon. ”De förekommer naturligt här. Ni skulle se vilka stora grejer de gräver upp djupt därnere. Sådant man skulle kunna bygga Big Ben av. Hm, det kanske de rentav gjorde.”

Hon slängde iväg delarna i gräset. Eliot fick undertrycka en impuls att springa efter och plocka upp dem. Det var sådana här totalt oförklarliga slumpmässiga underligheter som fick honom att vilja rädda Fillory mer än någonsin.

”Och så gillar dvärgarna de dvärgliknande träden”, tillade hon.

”Jane”, sa Eliot, ”vi har kommit hit av en anledning. Ember säger att Fillory håller på att dö. Det drar ihop sig till världens undergång.”

Hon nickade men svarade inte först. Solnedgångens strålar träffade infattningen på ett klockträd och det blänkte till av orange ljus mot silver.

”Jag misstänkte att det var något i den vägen”, sa hon. ”Har ni lagt märke till klockorna? De samverkar inte längre. Förr var de alltid punktliga, men se på dem nu. Visarna går åt alla möjliga håll. Det är som om de har fått panik, de små dumsnutarna.”

Hon rynkade pannan åt den sagoaktiga ringen av klockträd som om de var olydiga barn. Han antog att de var de barn hon hade, och skulle komma att ha.

”Vad tror du det betyder?”

”Svårt att säga.” Försjunken i tankar såg hon för ett ögonblick ung, vacker och oerhört vetgirig ut, så som hon måste ha tett sig för Quentin den gången då hon rekryterade honom i Brooklyn, utklädd till sjukvårdare för så många år sedan. ”Vet ni, det här är de sista klockträden jag skapade. Jag har alltid tänkt att jag borde hitta på ett bättre namn åt dem.

Deras rötter går mycket djupt ner i Fillory. Inte ända till Bortre sidan, så långt tror jag inte att de har lyckats ta sig, men drygt halvvägs. De är som ett nervsystem, mycket snabba att registrera systemförändringar. På så sätt är de nyttiga.

Men de borde inte kunna vara oense sinsemellan. Det borde inte vara möjligt. Under ytan är de ett enda stort träd – de sträcker sig efter varandra och växer ihop vid rötterna. Dvärgarna råkar hacka isär dem ibland, men de växer genast ut igen. Fast den här gången har de inte gjort det. Det måste vara något djupt under jorden som sliter sönder dem. Som sliter sönder Fillory.”

Jane gick fram till ett av träden, det minsta, knotigt och krumt som ett olivträd – det lutade så mycket att hon blivit tvungen att palla upp det med en bräda. Hon knackade två gånger på klockans urtavla av kristall. Klockan satt på en bit av stammen som löpte parallellt med marken och urtavlan var vänd mot himlen. Den öppnades. Först glaset, sedan urtavlan, och urverket inuti blottlades: spärrhakar och kugghjul som tyst snurrade och grep in i varandra.

Hon bet sig i läppen.

”Vad ska vi göra?” sa Eliot.

”Fan vet.” Hon slog igen urtavlan som om det varit luckan till en tvättmaskin. ”Hör på, Eliot.”

”Ers höghet”, sufflerade Janet. Själv brast hon gärna i respekt för Eliot – väldigt gärna, rentav – men hon gillade inte att andra gjorde det. Jane ignorerade henne.

”Se på mig: så här ser en avslutad historia ut. Jag offrade mitt liv för det här landet, den här världen, innan ni ens var födda. Alla jag har älskat är döda. Jag lät döda min egen bror. Jag har ingen livskamrat, inga barn. Jag har uträttat mitt stordåd och det krävde allt av mig. Något mer äventyr tänker jag inte låta mig dras in i. Jag har slutit en separatfred.”

”Jaha, och vi vill helst inte tvinga dig”, sa Janet. ”Men apokalypsen kommer, vet du.”

”Har det slagit er att ni kanske bara får lov att acceptera den?” Hon var en liten kvinna men rätade nu på sig, och det fanns en viss edvardiansk värdighet i hennes hållning. ”Har det föresvävat er att ni inte måste ge er ut på ett korståg varenda gång något inte går som ni vill? Ni barn och era äventyr. Historier tar slut! Varför inte låta Fillory dö värdigt, när det passar landet bäst och på dess eget sätt? Det kanske vill släppa taget! Någon riktig sjukvårdare har jag aldrig varit, men ett uttryck minns jag: ’hjärtnollning’, det vill säga att man inte ger någon hjärt- och lungräddning. Släpp det. Låt Fillory dö i frid.”

”Nej.”

”Vi ber dig inte att följa med oss”, sa Eliot. ”Tala bara om för oss vad du vet. Något måste det vara. Snälla.”

Fillorys Högsta kung gick ner på ena knät för Klockkvinnan.

”Snälla. Våra historier är inte slut än. Din kanske är det, men inte våra. Är det dags så är det dags, men jag är inte Fillorys sista Högsta kung. Det tror jag inte på. Det här landet är inte redo att dö.”

Jane stirrade länge på honom. Sedan frambringade hon ett äcklat strupläte, vände sig om och svingade sig upp på klockträdets krökta stam.

”Okej”, sa hon. ”Okej. Jag ska tala om för er vad jag vet, men det är inte mycket. Det känns som att jag vet mindre och mindre för var dag som går. Kanske beror det på tidsresorna – vissa dagar undrar jag om jag har börjat leva baklänges, som Merlin. Herregud, tänker jag, jag skulle vilja ta livet av mig. Eller har jag redan tagit livet av mig? Min bror hade kunnat hjälpa er, men han är ju död. Sedan länge.”

”Vem då, Martin? Knappast.”

”Inte han, utan den andre. Rupert. Han var ofta i Fillory. Stod Martin nära.”

”Och det är inte ett stort plus direkt, enligt vår åsikt”, sa Janet.

”Det borde det vara. Martin var ett svin, men han var smart. Han tog reda på saker om Fillory som ni och jag aldrig kommer att få veta, och han var bara tretton när han gjorde det. Har ni någon gång undrat var han fick all den där kraften ifrån? Hur han blev den han blev?”

”Det har jag säkert undrat över”, sa Eliot.

”Det har jag också. Jag fick aldrig reda på det. Men det tror jag Rupert fick. Han var tillsammans med Martin dagen då han försvann. Han sa alltid att han inte såg någonting, men det tror jag att han gjorde. Han var som en öppen bok, vår lille Rupes, inte bra på att bevara hemligheter fastän han trodde att han var det.

Om jag letade efter saknade pusselbitar, skulle jag börja där. Återvänd till jorden. Leta reda på hans tillhörigheter, undersök vad han lämnade efter sig. Han kanske skrev ner något. Jag tror också att han knyckte något – man fick inte lov att föra föremål från Fillory tillbaka till jorden, inga stora föremål i alla fall, men jag tror att Rupert gjorde det. Jag tror att han stal något. När han for härifrån var det i varje fall ett himla liv om det. Ingen kunde binda honom vid något och vid det laget hade ju Martin levt rövare, så Ruperts tilltag kom liksom bort i den allmänna villervallan, men jag tror att han hade något som han inte fick ha.

Så det skulle jag ha gjort: återvänt ända dit där hela den här katastrofen tog sin början. Ni var inte med då, inte ens jag var med, men Rupert var det.”

Det var allt de fick ur henne. Eliot ställde några artiga frågor om trädgården, medan Janet gick från klockträd till klockträd, knackade på urtavlorna och försökte få dem att öppnas för henne på samma sätt som de gjort för Jane. Jane påstod att hon inte visste varför de inte öppnades. Efter ytterligare tio minuter sa Eliot att de måste ge sig iväg, och Jane sa inte emot.

Hon gick med dem till hästarna, som inte hade velat följa med in i ringen av klockträd.

”Lycka till”, sa Klockkvinnan. ”Och det menar jag verkligen.”

”Tack”, sa Eliot. ”Lycka till med dina urverkslektioner.”

”Tack ska du ha.”

”Jag slår vad om att du önskar att du inte hade haft sönder den där klockan”, sa Janet.

Hon kunde inte låta bli.

”Önskningar är för barn”, sa Jane Chatwin. ”Jag växte upp.”