KAPITEL 17

Mycket av det som följer har redan beskrivits av Christopher Plover i Till Fillory och ännu längre, hans älskade romansvit för barn, och nog så skickligt vad den saken beträffar. Jag är inte oense med hans verk. Jag har försonats med det. Men som ni ska se var inte hans historia hela sanningen.

En skillnad som jag allra först måste framhålla är att det som Plover naivt presenterade som dikt var, frånsett vissa detaljer, alldeles sant. Fillory var inget fantasifoster från vår, hans eller någon annans sida. Det var en annan värld som vi reste till och från, och vi tillbringade en stor del av vår barndom där. Den var mycket verklig.

Rupert hade hejdat sig och fyllt i de sista bokstäverna – mycket verklig – gång på gång tills papperet hade smulats sönder, som om det inte orkade med innebörden i det som han ville att det skulle bära, bördan han ville lassa över på papperet. Och på Plum.

Först kunde inte Plum riktigt sätta fingret på vad det var med den här historien som skrämde upp henne så. Men det var just det: hon hade väntat sig att Ruperts biografi skulle vara en typiskt överklassig, klämkäck redogörelse för en engelsk pojkes barndom, som livades upp av inblickar bakom kulisserna i hur Fillorysviten kom till. Men det började gå upp för henne att Rupert tänkte envisas med skämtet. Han tänkte hålla sig till sin sanning, och den sanningen gick ut på att Fillory var verkligt.

Det kanske var det här som var det chatwinska arvet: komplett vansinne. Det fanns galenskap i familjen. Plum lade ett finger på det skadade papperet och kände dess strävhet. Hon ville hela det. Men det kunde hon inte. Hon kunde bara fortsätta läsa.

Det är svårt att skriva de där orden när man vet att ingen kommer att tro på dem. Jag skulle själv sluta läsa. Men de utgör sanningen och jag kan inte skriva någonting annat. Jag är ingen galning och jag är ingen lögnare. Det svär jag på, vid allt jag håller heligt. Jag förmodar att jag borde säga att det är Guds sanning, och det är det också. Men kanske inte den gud som ni tänker på.

Efter att Martin och Fiona begett sig till Fillory via golvuret följde jag och Helen efter, och det var så alla händelser beskrivna i Flickan som visste vad klockan var kom att tilldra sig, mer eller mindre – äventyr som skulle ha räckt för ett helt liv men som utspelade sig under en tidsrymd av fem minuter inne i en dammig undanskymd hall i ett gammalt hus under första världskriget. Vid det laget var Jane vaken och pigg igen, så vi tog oss igenom alla fem tillsammans.

Jag kan redan se er skaka på huvudet: Nej, det där har du fått om bakfoten, de reste alltid dit två i taget. Nå, fan ta er och fan ta Plover också. Vi reste ofta alla tillsammans. Varför skulle vi inte göra det?

Faktum är att det var många äventyr som vi aldrig berättade om för Christopher Plover, och ännu fler som han av egna skäl inte fann lämpliga att ta med i böckerna. De passade väl inte tillräckligt snyggt och prydligt in i handlingen, förmodar jag. För egen del kan jag inte annat än känna att jag blev en smula försummad i Till Fillory och ännu längre. Det är småsint av mig att säga det, men jag säger det ändå. Jag vakade vid Vitspiras portar under Långa kvällen. Jag gjorde anspråk på De sex svärd och bröt det sedan på toppen av berget Munterväder. Men ingenting av detta får ni reda på genom att läsa Plover.

Jag var måhända ingen vacker ung man, inte lika tilltalande som Martin. Jag utgjorde inget bra material, som man säger i litteraturbranschen. Men om han inte skrev om mig när jag visade mig från min bästa sida, skrev han inte heller om mig när jag visade mig från min värsta sida, förmodar jag. Han fick aldrig reda på mina värsta sidor. Det fick ingen av dem, utom Martin.

Under alla omständigheter splittrades våra liv den kvällen. De blev till dubbelliv. En mer uppmärksam förmyndare än faster Maude skulle ha märkt förändringen – de viskande samtalen, våra brunbrända ansikten och det oklippta håret, de extra centimeterna vi växte under en särskilt lång resa i Fillory. Men hon märkte ingenting. Folk föresätter sig att enbart se det som de kan förklara.

Alla som har fört ett hemligt liv – spioner, kriminella, flyktingar, äktenskapsbrytare – vet att det inte är lätt att upprätthålla en fasad, och att somliga är bättre på det än andra. Jag visade mig ha talang för att ljuga för vuxna. Ibland undrar jag om jag inte uteslöts från vissa expeditioner helt enkelt för att jag kunde anförtros att täcka upp för de andra. Jag vet inte hur många gånger jag fann mig nödgad att hitta på historier – sällsamma sådana men ändå betydligt mer ordinära än verkligheten – för att förklara varför ett eller annat syskon inte hade infunnit sig till mässan, i skolan eller till en måltid.

Det var alltid bråttom med att byta om till eller från våra fillorianska kläder så att de inte upptäcktes. Våra bravader i olika strider medförde ofta att vi hade en massa skråmor och blåmärken som också måste redogöras för. En gång hade Martin träffats av en pil och fått ett öppet sår i smalbenet när han jagade banditer vid Corians land, och blev kvar i en månad i Fillory för att såret skulle läka.

Måhända bestod den värsta förödmjukelsen i att tvingas låtsas att vi inte visste sådant som vi hade lärt oss i Fillory. Än idag minns jag hur jag skrattade så att jag höll på att trilla omkull när jag såg Fiona, Drottningskogens stora jägarinna, överdriva sina fingerat misslyckade försök att spänna en behändig liten skolflickspilbåge vid bågskyttebanan på skolan, hur hon trasslade in sig och sedan satte sig på baken under ansträngningarna.

Vi gav upp det där till sist. Jane brydde sig inte tillräckligt för att dölja det, och en dag galopperade hon bara iväg från sin ridlektion, hojtande vilt på kentauriska när hon hoppade över stenmuren vid ängskanten och försvann in i skogen. Därefter slutade vi alla att bry oss. Låt folk häpna, om de nu absolut måste.

Titt som tätt, då vägen till Fillory var stängd för oss och vi hade uttömt de begränsade möjligheterna hos faster Maude, i hennes hus, bibliotek, bland hennes personal och på hennes ägor, gick vi över vägen och tog oss försiktigt fram bland träden och genom en öppning i häcken in till herr Plovers hus. Nu vet jag att han inte kan ha varit fyrtio ens, men vi betraktade honom som en mycket gammal man eftersom hans hår redan hade grånat. Jag tror att han var ganska skrämd till en början – han hade ju inga egna barn och var inte särskilt van vid barns sällskap. Och som barn var vi minsann mycket barnsliga. Vid den tidpunkten i våra liv var Martin det närmaste vi kom i föräldraväg, och fastän han gjorde sitt bästa var han ju ändå bara tolv år. Vi var högljudda, oregerliga och nästintill förvildade.

Redan första dagen vi invaderade Plovers hus märkte vi av det huvudbry som amerikaner ställs inför i England: de är för rädda för engelsmän för att bete sig ohyfsat mot dem, och för okunniga för att veta hur man uppträder artigt. Det utnyttjade vi. Ovillig att kasta ut oss, oförmögen att roa oss på rätt sätt, inkapabel att tänka ut något annat, bjöd han på te trots att klockan ännu inte var tre på eftermiddagen.

Början blev inte lyckosam. Vi kastade skorpor, duellerade med skedarna, fnittrade och viskade och ställde oförskämda frågor medan vi åt – vilket vi ändå gjorde, ty det var ett mycket gott te med välsmakande kex och hemgjord marmelad. Plover kan inte ha haft särskilt trevligt, men han var välbärgad och ogift och hade redan pensionerat sig, och han måste ha varit nästan lika uttråkad där på landet som vi var. Så vi stretade ståndaktigt vidare allihop.

I de flesta avseenden var sammankomsten mycket misslyckad, och just då kunde vi inte ana att den skulle bli den första av många. Nu inser jag att vi, alla fem, måste ha varit mycket arga barn, arga på våra frånvarande föräldrar, arga på den närvarande men dekadenta och försumliga faster Maude och alla hennes friare, arga på kriget, arga på Gud, arga på vår egen underlighet och skenbara betydelselöshet. Men människor är långsamma med att kännas vid ilska hos små barn och barnen känns aldrig vid den själva, så ilskan visar sig därför på andra sätt.

Vilket skälet än var så tävlade vi om vem som kunde tänja mest på gränserna för det tillåtna. Det var Fiona som vann tävlingen genom att nämna Fillory – och jag minns att hon gjorde det triumferande, nästan vällustigt.

Det här var en försyndelse mot inte bara vanliga världsliga regler utan också mot de fillorianska. Respektlösheten riktades inte mot herr Plover, som bara blev perplex, utan mot Ember och Umber, som hade låtit oss avlägga tysthetslöfte. Dittills hade ingen av oss någonsin yttrat ordet Fillory inom en vuxens hörhåll. Vi var inte ens alldeles säkra på att vi kunde det. Skulle baggarnas magi sträcka sig över tomrummet mellan världarna och försegla våra läppar?

Så skedde ej. Det blev tyst vid bordet. Fiona stelnade till, medveten om och skälvande av förtjusning över sin seger, samt av fasa över sin synd. Hade hon gått för långt? Ingen visste. Vi väntade på vedergällningens åskknall.

”Fillory?” frågade herr Plover oskyldigt med sitt klanglösa Chicagotonfall. Han verkade glad åt att ha funnit en fråga att ställa till oss. ”Var i all världen ligger det?”

”Nja”, sa Martin nonchalant, som om medgivandet inte kostade honom någonting, ”det ligger inte ens i den här världen. Det är en plats vi åker till ibland. Vi har hittat den inuti en klocka.”

Därmed var gränsen överträdd och murarna raserade och det blev fart på oss allihop, den ena berättelsen efter den andra vällde fram när alla prompt skulle bidra med sin upplevelse.

Det var verkligen för lustigt med Plover som lyssnade och efter ett tag gjorde anteckningar på något papper. Han satt storögd inför den guldgruva av barnsliga stolligheter som han hade träffat på – han måste ha trott sig vara en modern Charles Kingsley, eller vår tids Lewis Carroll. Han frågade aldrig något rakt ut utan tog sig runt det hela på omvägar – småpratade och nickade och uppmärksammade olika detaljer, men stunden infann sig alltid då han sträckte sig efter en anteckningsbok, som han aldrig tycktes vara utan, slängde upp det ena benet över det andra, lutade sig fram och sa med sitt egendomliga uttal, varken amerikanskt eller engelskt: ”Och vad är senaste nytt från Fillory då?”

Det betydde mycket för oss att kunna berätta för någon, vem som helst, till och med en obetydlig person som Plover. Det gjorde Fillory mer verkligt för oss och mindre av en lek. Nu hade vi åtminstone en publik.

Emellanåt hittade vi verkligen på, skrattade hysteriskt åt tanken på vad sir Hetfläck eller Stubbkungen skulle ha tänkt om våra historier om fåglar gjorda av löv och jättar som åt moln. Vilken smörja! Helen var särskilt dålig på den leken, hon kunde bara hitta på historier om igelkottar. Havsigelkottar, varulvsigelkottar, en eldigelkott. Igelkottar var den enda överdrift som hennes fantasi förmådde prestera.

Men Plover svalde allt urskillningslöst. De enda historier han var skeptisk till var de om den gigantiska, sammetslena Sköna hästen, och de var faktiskt sanna. Så småningom övertalade vi honom att skriva ner de historierna också, om så bara för att vi inte stod ut med tanken på att den stackars hästen skulle känna sig sårad annars.

När jag nu blickar tillbaka ser jag tydligare vilka påfrestningar vi var utsatta för när vi ideligen försökte anpassa oss till två verkligheter – en där vi behandlades som kungar och drottningar, en annan där vi var osynliga, besvärliga ungar. Chocken i sådana plötsliga upphöjningar och degraderingar skulle ha knäckt vem som helst.

Plover har mycket prydligt delat upp berättelserna i fem volymer, men verkligheten var inte alls så där städad och enkel. Lägligt nog får Plover oss att resa till Fillory bara på sommarloven – utom en gång i Flickan som visste vad klockan var – men egentligen for vi dit när som helst på året. Det var aldrig vårt beslut, inte efter den där första kvällen, utan vi for dit närhelst det passade Fillory att kalla på oss. Vi visste aldrig när dörren skulle öppnas, sommar eller vinter, dag eller natt. Ibland kunde månader passera utan någon portalöppning, och vi kunde börja undra om den var över, denna storslagna hallucination; det kändes som om ett av våra sinnen hade slocknat. Vi blev alltmer snäsiga och gav oss på varandra, alla skyllde på att någon annan hade förstört allt, förolämpat Ember och Umber eller brutit mot en eller annan av Deras lagar och därigenom fördärvat alltihop för oss andra.

Ibland under dessa långa uppehåll började jag misstänka att de andra smög iväg till Fillory bakom min rygg utan att säga något. Jag föreställde mig att de uteslöt mig ur leken.

Men så utan förvarning började det på nytt som om det aldrig hade slutat. Under en i övrigt intetsägande eftermiddag utan hopp eller intresse av något slag kunde Fiona eller Helen komma inspringande i barnkammaren iklädd en formell klänning som vi aldrig hade sett förut, med färg på kinderna, håret i besynnerliga hovflätor och skrikande ”Gissa var jag har varit!”. Då visste vi att det inte var över ändå.

Det var allt eller inget. Ett år, jag tror det måste ha varit 1918, kändes det som om vi tillbringade halva sommaren i Fillory. Det blev till och med lite skrämmande. Man går till garderoben för att ta ut en ren skjorta och finner sig stå och stirra på en av de där vackra kulliga fillorianska ängarna, på någon av dess bågformade snäckstränder eller in i en skogs stilla hjärta på natten. Såvitt jag vet vägrade aldrig någon av oss, jag vet inte ens om vi kunde göra det. Ett par gånger kom det onekligen olägligt – man skulle just fara in till staden med barnsköterskan, man hade fått en shilling till godis och hästskötaren hade lovat en tur med den snälla grå märren efteråt och man böjde sig ner för att titta under sängen efter den andra stöveln, och innan man visste ordet av kravlade man sig upp från golvet i en sal på slottet Vitspira. När man så återvände – tre veckor senare för en själv, fem minuter för alla andra – hade man tappat pengarna och glömt vad man höll på med överhuvudtaget, och alla andra var arga på en för att man låtit dem vänta.

Den sommaren var det som om Fillory hungrade efter oss, sträckte sig fram och glupskt högg tag i oss så fort det kunde. Fillory var en omättlig älskarinna. Jag minns när vi cyklade in till staden och såg en liten lövhög komma virvlande åt vårt håll. Det enda Martin hann säga var ”Jävlar …!” innan den hade störtat sig över honom. Löven virvlade iväg med både honom och Helen, bort till den andra sidan.

Det där var äventyret med Riddarsvinet, som jag inte vet om Plover skildrar eller ej. Jag har glömt det nu, allt löper samman, och här i Afrika har jag inte böckerna med mig. Dock minns jag att cyklarna aldrig kom tillbaka. Till och med faster Maude var arg över det.

På sätt och vis förenade Fillory oss, men på många sätt splittrade det oss också. Vi råkade i förskräckliga gräl om fåniga saker. Fiona berättade en gång att Umber hade tagit med henne på en specialresa, enkom för henne, till Bortre sidan av världen. Han visade henne en underbar trädgård, där alla tankar och känslor som någonsin hade tänkts och känts existerade i form av växter, blommor och grönska, när de passerade genom folks sinnen och levde i deras hjärtan, och sedan torkade ut och blev bruna och spröda när de flöt ut ur sinnet, stundom för att blomma igen en annan årstid, stundom försvunna för alltid.

Det var en förtjusande historia som måste ha varit sann, Fiona kan inte ha hittat på den. Den sortens fantasi hade hon inte. Men det lämnade en besk eftersmak. Varför hon och inte vi? Och inte jag?

Privat grälade vi om Ember och Umber. Om vi trodde på Dem, och det gjorde vi förvisso, var det då inte hädiskt att gå i kyrkan i den riktiga världen och be böner till Gud som trots allt aldrig hade visat oss någon hemlig magisk trädgård, något eget slott eller ens en endaste pegas? Eller hade varje värld sin egen Gud eller sina gudar, och skulle man helt enkelt dyrka Guden i den värld man råkade befinna sig i? Eller var alla gudar i själva verket en enda Gud? Olika sidor av varandra?

Nonsens, sa Jane, hon hade aldrig hört sådan smörja. Vi råkade i häftiga, fräsande dispyter om detta, och det slutade med att vi splittrades upp i Baggefalangen, som vi kallade dem som enbart dyrkade baggarna Ember och Umber, nämligen Martin, Helen och Jane, och de mer pragmatiska Bådeoch-isterna, nämligen jag själv och Fiona, som tillbad såväl tvillingbaggarna i Fillory som Gud i den riktiga världen.

Därefter hittade alltid Helen på något skäl att inte gå i kyrkan. Jane, som ägde en martyrs glöd, kunde avsiktligt ställa till med de mest förfärliga scener då hon började skratta och måste avlägsnas från kyrkan.

Martin var rätt och slätt ståndaktig och sträng, var vi än befann oss. Av oss alla tror jag att han kan ha älskat Fillory mest, men det var en vildsint, ilsken, vaksam kärlek, ständigt uppmärksam på eventuella svek. Jag vill inte försvara Martin, men jag tror ändå att jag förstår honom. När våra föräldrar försvann var det Martin, mer än någon annan, som fyllde tomrummet i våra liv. Han var den som lyfte upp oss när vi trillade, och sjöng vaggvisor för oss på kvällarna. Men vem fyllde tomrummet åt Martin? Det kan bara ha varit Fillory. Och hon var en nyckfull, lynnig moder.

En sak vi inte grälade om var varför, av alla barn i världen, just vi hade fått Fillory i gåva. Varför vi och inga andra? Varför beviljade Ember och Umber och övriga fillorianer oss en sådan ovanlig ynnest, när vi i vår egen värld bara var vanliga människor? Jag tror att jag var den ende av oss fem som var bekymrad över detta, och det i sådan utsträckning att det började nagga min tioåriga själ i kanten. Jag var säker på att ett misstag hade begåtts, en riktig tabbe, för jag visste att jag inte var vare sig stark, begåvad eller ens särskilt snäll. Jag visste att jag inte hade gjort mig förtjänt av Fillory.

När sanningen till sist skulle komma i dagen och bluffen spricka skulle straffet minsann bli fruktansvärt och vårt lidande intensivt och svårt, i proportion till de gudagåvor som vi hade överösts med.

Jag hade inte lagt märke till något hos Martin förrän han berättade. Vi var i skolan, St. Austols i Fowey, och han tog mig med på en lång, bitande kall promenad runt Övre ängen, en frostnupen, nedgången rugbyplan dit man gick för att utbyta förtroligheter och diskutera frågor av stor vikt.

Jag var tacksam över att bli tillfrågad. Martin var två år äldre, och äldre pojkar ville vanligtvis inte kännas vid yngre syskon på St. Austols. Vi hade hunnit halvvägs runt planen då han tog till orda.

”Visste du, Rupes”, sa han, ”att det har gått tre månader sedan jag sist gick över?”

Det var vad vi kallade det: att gå över. Han behövde inte säga vart han gått. Nu talade han med en genomtänkt nonchalans som jag hade lärt mig att känna igen som ett varningstecken från hans sida.

”Så länge?”

”Ja, så länge! Det var du och Fiona i augusti, därpå Helen och Fiona, sedan Jane och Fiona, därefter Helen och du din jävel igen för två veckor sedan. Och var har jag varit?”

”På jorden, antar jag.” Det var inte meningen att låta uppnosig.

”Just det, på den jävla jorden! Jag har ju för fan fastnat här! Vet du att jag har börjat klämma in mig i skrubbar och garderober och jag vet inte allt, bara för att eventuellt träffa på en väg in? Så fort jag ser en ekorre springer jag efter den, utifall den är magisk och på väg till Fillory. De andra pojkarna tror att jag är galen, men det bryr jag mig inte om. Jag skulle göra vad som helst för att ta mig härifrån.”

”Kom igen, Marty”, sa jag. ”Du vet ju hur det fungerar. Snart får du komma dit igen.”

”Sa baggarna någonting om mig? Jag har hamnat i onåd, eller hur?”

”Jag lovar, De har inte sagt någonting! Ibland förstår jag ändå inte vad De menar, men jag är säker på att De inte har sagt något om dig. Det skulle jag ha berättat för dig i så fall.”

”Men du kommer väl att fråga Dem? När du träffar Dem?”

”Självklart, Marty. Självklart.”

”Jag måste göra någonting.”

Han sparkade på en tung svart klump som liknade ett skrumpnat huvud, men som en gång kunde ha varit en cricketboll.

”Men du”, sa jag. ”Jag vet hur det känns, jag avskyr själv att inte bli tillfrågad. Men så illa är det väl ändå inte här? Fillory är ju inte allt.”

”Jo, det är det.” Han stannade och såg mig i ögonen. ”Det är allt. Vad annat finns det? Det här? Jorden?” Han tog upp den uttjänta cricketbollen och kastade iväg den så långt han kunde. ”Hör på: kan du komma och hämta mig?”

Han fattade tag om min arm – han vädjade till mig.

”Ibland framträder det ju långsamt, vet du. Som den där gången för dig och Jane då det bara var mönster i tapeten först, sa du. Det tog er tio minuter att komma igenom hela vägen. Du skulle kunna gå och hämta mig när det börjar. Vi kan gå över tillsammans, som på den gamla goda tiden.”

”Jag ska försöka, Marty. Det ska jag verkligen.” Men vi visste bägge två att det inte var så det fungerade. Ember och Umber bestämde vem som fick komma, och därmed jämnt. ”Du var den förste som kom in. Du startade allting. Du fann vägen. Vi vet bägge två att du kommer dit igen, det är bara en tidsfråga. Du är ju Högsta kungen!”

”Jag är Högsta kungen”, upprepade han bedrövat.

Just då trodde jag på det, i stort sett. Jag var tio år och han tolv, men gapet mellan oss hade alltid känts större. Jag såg upp till Martin. Att jag kunde ha något som han inte hade, att jag kunde göra något som han inte kunde göra, det förmådde jag verkligen inte föreställa mig.

Men sommaren därpå stod det klart att någonting hade förändrats mellan Martin och Fillory. Romansen var över. Under hela skolåret hade han bara gått över en gång, och baggarna hade bara låtit honom stanna i två magra, njugga, händelselösa dagar. Han hade tillbringat de dagarna med att tjura, fördärvat dem av elakhet trots att han visste att de sannolikt skulle bli hans sista. Han hade knappt lämnat palatsbiblioteket. Baggarna hade undvikit hans sällskap. Han var på väg ut, och det visste vi allihop.

Det skulle inte ha varit så illa om det inte vore för det faktum att det var Martin som behövde Fillory mest av oss alla. För Fiona tror jag uppriktigt sagt att Fillory var tämligen umbärligt vid den tiden. Hon hade redan börjat växa ifrån det hela. Medan det för Jane, som var fem när allt började, var något normalt. Hon kunde inte tänka sig ett liv utan Fillory – det var knappt ens något speciellt med landet. Om baggarna hade kört ut Helen skulle hon ha accepterat det utan invändningar – ske Er vilja. Hon skulle perverst nog ha funnit nöje i martyrskapet.

Vad mig beträffar trodde jag ändå aldrig på att det skulle vara bestående. Varje dag, varje sekund väntade jag mig att det skulle ta slut. På ett plan skulle jag i så fall ha blivit lättad.

Kanske var det bara det att Martin var äldre, att han hade levt längre utan Fillory. Han kom ihåg hur livet var utan det, och han förstod bättre än vi andra hur märkligt och dyrbart Fillory var. Vi andra skaffade oss vänner utanför familjen, i den riktiga världen, men Martin gjorde det motsatta. Han skolkade från skolan och fyllde sina övningsböcker med bevingade björnar – de hade setts kretsa ovanför Hönständerna – och fillorianska vapensköldar. Den borne idrottaren som knappt behövde anstränga sig på matcherna, han slutade anstränga sig alls. Han föraktade allt i den här världen, öste hån över den. Han till och med åt mindre och mindre, som om en tugga shepherds pie skulle fjättra honom härnere i mörkret, likt Persefone. Han levde för Fillory.

Men Fillory levde inte för honom. Senare i livet har jag lärt känna alkoholister i vars ansikten jag har känt igen en del av det jag såg i Martins. En likgiltig guds lojala profeter.

Martin må ha fallit i onåd hos Fillory, men aldrig hos Plover – vad som än hände på Vitspira, var han ändå alltid gunstlingen i Darrashuset. Plovers ömhet för honom tycktes snarast växa i omvänd proportion till baggarnas, eller kanske var det tvärtom. Oavsett anledningen var Martin den ende av oss som herr Plover bjöd hem till sig ensam. Vad de pratade om vid sina enskilda luncher och testunder berättade Martin aldrig för mig, men såvitt jag kan bedöma skänkte de där tillfällena honom inte något nöje precis. Han återvände ofta från dem försjunken i grubblerier, och emellanåt hittade han på ursäkter för att slippa dem helt och hållet.

Som vuxen man med vissa kunskaper om världen kan jag nu givetvis inte låta bli att undra om Plovers intresse för min bror var helt anständigt. Sådana spekulationer är oundvikliga, men eftersom båda parter är döda, eller så gott som döda, antar jag att vi bör visa välvilja och utgå ifrån att Plover enbart hyste ett faderligt intresse för denne begåvade, känslige, faderlöse pojke. En mentors intresse.

Men ändå. Martin och jag samtalade bara om det en gång, och minnet därav är inget angenämt sådant. Jag frågade honom vad de pratade om vid hans besök, och då fräste han åt mig. ”Om Plover någonsin ber dig komma ensam, gå då inte dit. Gå aldrig till det huset ensam.” Han fick mig att lova det, och det gjorde jag. Plover bad mig dock aldrig.

Just då trodde jag att det handlade om hans stolthet – jag trodde att han svartsjukt skyddade sin position som gunstling. Men nu tror jag att det är möjligt att han försökte varna mig, till och med skydda mig. Om jag ändå visste. Jag har inte träffat min bror på tjugofem år, men ibland tänker jag, när jag begrundar det förflutna, att det där måste ha varit en del i Martins behov av Fillory, hans beroende av det. Han begav sig dit för att slippa undan vår helgonlike välgörare Christopher Plover och för att finna bättre, visare eller åtminstone tryggare mentorer i form av baggarna.

Och om så är fallet kan jag inte låta bli att också undra om det var just därför, av en ödets ironi, som baggarna slutade föra Martin till Fillory. Martin flydde från Plover, men Fillory ville inte ha honom längre. Eftersom Plover hade besudlat honom.

Just då oroade inte de här bekymren och tvivlen mig, inte mycket i varje fall. Inte tillräckligt mycket. Under åren som gått sedan dess har skuggorna vuxit sig djupa och långa, men just då stod Fillorys sol i zenit och jag var ett barn och några skuggor syntes knappt till.

Den sommaren i våra stora, vanskötta sovrums relativa avskildhet i Dockery viskades det mycket om Martins mystiska förvisning, särskilt när han inte var där. Vilket var motivet? Och vad kunde man göra åt saken?

Vi hade alla försökt ta upp frågan med baggarna, men utan framgång. ”Det här är inte hans tid”, kunde De säga. ”Han kommer när han kommer.” Och så vidare. De pratade på det viset, och ofta var det rent dravel.

Den fromma Helen tyckte att det var synd, men det var ju baggarnas vilja och vi hade ingen rätt att ifrågasätta Deras vishet. Jane tog parti för Helen, något som jag tror att hon kom att ångra när hon blev äldre. Fiona tyckte inte om att ta ställning mot Ember och Umber, men hon ansåg att om vi som grupp framställde en formell begäran till Dem, kanske De skulle gå med på att ta tillbaka Martin, eller åtminstone tala om för oss vilket brott han hade begått och ge honom en chans att sona brottet. Vi hade alla gjort baggarna en hel del tjänster, stridit å deras vägnar, vågat livet för Dem. Såpass mycket var De skyldiga oss.

Inför Martin gav vi sken av att hysa medlidsam oro och visst kände vi medlidande och visst var vi oroliga, men en del av oron rörde oss själva också. Martin började bli äldre. Han var på väg in i puberteten, vilket var något som vi visste mycket lite om, men vi visste att vuxenheten låg och lurade på honom, och vi hade aldrig hört talas om att någon vuxen företog resan från vår värld till Fillory. Instinktivt förstod vi att Fillory var en värld som drevs med hjälp av oskuldsfullhet, den krävde det som en motor kräver bränsle, och Martins depåer började sina.

Förr eller senare skulle allas våra depåer sina. Strax skulle vuxenheten störta sig över Helen, och sedan mig. I likhet med alla barn var vi själviska små varelser. Jag hoppas att detta på sätt och vis kan förklara, om än inte ursäkta, det vi gjorde därnäst.

Martin gjorde ju det han gjorde, men vi hjälpte honom. Vi ville att han skulle göra det, eftersom vi var rädda. Vi slöt en pakt: nästa gång någon av oss kallades dit skulle vi göra vad vi kunde för att hålla dörren öppen, och vi skulle försöka få igenom Martin. Vi skulle blockera dörren, ta kontroll över bron som förband jorden med Fillory och knuffa över Martin. Förmodligen skulle det inte fungera, men vem visste det förrän vi försökt? Det stred mot förtrollningens anda, men med förtrollningar visste man aldrig så noga. Ibland var det andan som var det väsentliga. Men ibland var de bara bokstäver på ett papper, ord utslungade i luften, och frågan var blott, som Humpty Dumpty sa, vilket som skulle komma att härska.