KAPITEL 18

Det här är en historia som vi aldrig berättade för Christopher Plover.

Vissa dagar kände man på sig att en portal var på väg. För alla andra kanske det var en solig och klar dag, men för oss fem kändes luften klibbig och laddad som före ett oväder. Man kunde verkligen känna hur något höll på att byggas upp, att världen började vridas åt. Då brukade vi konspiratoriskt titta på varandra och dra oss lite i örat – det var tecknet vi kommit överens om – och från den stunden kunde vi inte koncentrera oss på något annat. Vansinnet hade satt in och vi skruvade på oss, oförmögna att sitta still, läsa eller hänga med på lektionerna. Ingenting annat hade betydelse förrän någon av oss försvann och spänningen äntligen släppte.

Andra gånger kunde Fillory överrumpla en totalt. Då hade man ingen aning om att det skulle hända. Man kanske inte ens var på humör för det, men plötsligt var det där och det enda man kunde göra var att ge efter för förtrollningen när den slet loss en från den här världen.

Det var en sådan dag, en av den andra sorten, som det hände: en lättjefull lördag då sommaren verkade laka ur världen all energi och vi var apatiska och orörliga. Vi kunde inte leka, vi kunde inte studera och vi kunde inte sluta gäspa. Till och med att gå ut och hälsa på den gigantiska, glosögda guldfisken i den stenkantade dammen på baksidan av huset föreföll otänkbart.

Fiona och jag var i biblioteket, ett behagligt rum med dubbel takhöjd och två flyttbara stegar som när de rullades in i varandra i högsta fart åstadkom ett mycket tillfredsställande brak. Men som bibliotek betraktat var det på det hela taget värdelöst. Böckerna var inlåsta i skåp – man kunde se bokryggarna genom metallgaller som en förbjuden stad gömd i djungeln, men man kunde inte komma åt dem. Såvitt jag visste kunde ingen det, nycklarna var försvunna.

Det fanns noga räknat en enda bok i biblioteket man kunde läsa – av någon anledning hade den sluppit bli inspärrad tillsammans med de andra. Det var en katalog över snäckor, en enorm volym som jag knappt kunde lyfta, och när man öppnade den knakade det till i bokryggen så att det lät som ett pistolskott. Fotografierna var i svartvitt, men på ungefär var femtionde sida fanns handkolorerade bilder i full färgprakt, och de snäckskalen besatt en särskilt levande känsla. En filloriansk känsla.

Den morgonen satt jag och Fiona och bläddrade i boken. Sidorna var tjocka och klibbade ihop lite i värmen. De var gjorda av ett speciellt glansigt papper som nästan var gummiaktigt, som bladen på någon enorm tropisk växt. Som vanligt debatterade vi de olika snäckskalens estetiska förtjänster och innanmätets eventuella giftiga egenskaper, tills Fiona plötsligt slutade. Hon hade låtit handen glida in under nästa sida, i hopp om att det var en med färgbilder, men fingrarna fann bara luft. Det var som om boken med ens hade blivit ihålig.

Hon tittade på mig och drog sig i örat. Sidan vändes av sig själv, hjälpt av en vindpust underifrån. En vindpust från Fillory.

Portalen var installerad i bokens enorma sida. Passande nog visade den en havsstrand – jag kände omedelbart igen den som kusten norr om Vitspira där det fanns en lång, charmerande klippbro som ledde till en närbelägen ö. Vi tittade rakt ner på den pudrigt vita sanden, och begäret att genast klättra igenom var nästan överväldigande. Och medan jag såg på var det precis det Fiona gjorde – hon glömde Martin, hon glömde vår pakt och klev upp på stolen och sedan bordet och hoppade igenom sidan lika smidigt som om hon hade hoppat från en hög höjd rätt ner i en damm.

Jag gjorde inte det. Med en väldig kraftansträngning slet jag mig istället därifrån, vilket kändes som att bli skinnflådd, och sprang iväg för att leta reda på min bror.

Han satt för sig själv i ett tomt gästrum. Det var meningen att han skulle rita av en vas till en teckningslektion, men när jag kom in satt han bara och stirrade apatiskt på hur vinden knuffade in en persienn och sedan sög ut den igen. Han ställde sig upp så fort jag kom in. Inga ord behövdes. Han visste varför jag hade kommit.

Jag var säker på att portalen skulle vara stängd, men när vi kom inrusande i biblioteket tillsammans var den fortfarande kvar och väntade på oss. Eller i varje fall på mig. På avstånd såg stranden genom den öppna boken ut som en perspektivmässig omöjlighet, en trompe l’œil. Den åstadkom underliga saker med mitt djupseende.

När Martin gick fram flyttade sig boken på bordet och försökte slå igen sig själv – den verkade förnärmad, som om vi överraskat den utan kläder på sig. Men Martin var beredd på det. Han pekade på den med tre fingrar och skrek några ord som jag inte förstod – det kanske var dvärgiska, det lät som de där väsande frikativorna som dvärgarna frambringade. Fram till det ögonblicket hade jag inte förstått att han hade studerat magi. Han kanske trots allt inte bara hade suttit och tjurat i biblioteket på Vitspira.

Boken skälvde och stretade för att slå igen sig själv. Martin och boken, Martin och själva Fillory, utkämpade en strid, och det var en hemsk syn eftersom jag älskade dem båda.

Martin grep tag i boken med båda händerna, tvingade grymtande isär den och försökte slita den itu – jag antar att han trodde att den då inte skulle kunna slås igen överhuvudtaget. Men den var för tjock och bindningen för stark, så istället fick han tvinga upp dess käftar som en man som brottas med en alligator och sedan trycka ner den. Därefter klättrade han upp på bordet och lirkade långsamt och klumpigt in fötter, ben och höfter genom dörren i boksidan.

När han gjorde det började boken stöna fasansfullt, som om det felaktiga i tilltaget, kränkningen, gjorde fysiskt ont. När han kommit igenom med hela kroppen trodde jag att boken skulle smällas igen, men istället föll den ihop uppvikt, kraftlös och olycklig över att ha blivit itvingad en måltid den inte ville ha.

Skamsen klättrade jag snabbt igenom och trillade ner på stranden. När jag såg mig om fick jag syn på Jane i dörröppningen till biblioteket och våra blickar möttes över gapet mellan världarna, men det var försent för henne. Boken hade slukat tillräckligt med Chatwinbarn för den dagen, och den slogs igen ovanför mitt huvud. Portalen försvann.

Det var ebb och en stilla bris. Havet låg sträckt som en nybäddad säng. Klockan såg ut att vara runt elva på förmiddagen.

Martin var redan halvvägs uppför dynerna. Han hade haft gott om tid att tänka igenom vad han ville göra i Fillory om han någonsin fick chansen igen. Han var här på lånad tid och han tänkte inte slösa bort den.

”Hallå!” ropade jag efter honom. ”Vänta på oss!”

Fiona iakttog honom också, men hon följde inte efter. Påhittet hade drivits långt nog för henne.

”Han är inte på väg till Vitspira”, sa hon lågmält.

”Är han inte? Martin!” ropade jag. ”Vad gör du?”

”Jag tycker att du borde följa med honom”, sa Fiona. ”Någon borde det.”

Martin hade stannat på krönet och betraktade oss.

”Ja, men kom då”, sa han, ”om ni ska med.”

Jag följde efter. Fiona stannade där hon var.

Det som därefter hände var inte alls så som Plover senare beskrev det. Allt det där tramset med sir Hetfläck i Den flygande skogen är hans påfund – fria fantasier. I själva verket var det bara jag och Martin. Jag var det enda vittnet.

Martin gick med envetna, målinriktade steg och jag var tvungen att småspringa för att hänga med.

”Vart är vi på väg?”

”Jag tänker inte återvända”, sa han.

”Va?”

”Jag tänker inte återvända till England, Rupes. Jag hatar det, jag hatar England, och alla där hatar mig. Det vet du. Och om jag åker hem kommer jag aldrig att kunna återvända hit, det vet både du och jag. Du såg vad som hände med boken, den knipsade nästan av mig benen. Om baggarna vill bli av med mig får De kasta ut mig, och om De försöker får De banne mej vara beredda på strid.”

Det var ingen mening med att säga emot. Lite av vår far fanns hos Martin, och just då lät han som far när far svor över tyskarna, något han gjorde ofta och både länge och väl.

”Vad tänker du göra?”

”Vad som helst”, sa han. ”Allt. Det jag måste.”

”Men vad?”

”Det är en sak jag vill pröva. Jag fick en idé om att göra ett byte.”

”Ett byte. Med vem? Vad har du att byta bort?”

”Jag har mig själv!” gläfste han. ”Vad det nu är värt.” Och sedan, mindre ilsket, med den lille pojken Martins röst, han som bara skulle existera i ytterligare en timme eller så: ”Vill du följa med mig?”

”Visst. Vart ska vi?”

”Vi ska gå och hälsa på någon. Vem vet, du kanske också kan göra ett byte med honom.”

Han såg sig om för att försäkra sig om att Fiona inte hade följt efter oss, sedan ritade han snabbt en fyrkant i luften. Formen blev till ett fönster som vette ut mot ett träsklandskap och han klev över fönsterbrädan och genom fönstret. Den nonchalanta snabbhet med vilken han utförde allt detta skakade om mig rejält. Vi hade sett magi utövas av fillorianska trollkarlar, men ingen av oss hade studerat magi, inte såvitt jag visste i alla fall. Martin måste ha övat i lönndom i flera månader, levt ett helt annat liv som han dolt för oss. Ett hemligt liv inuti ett annat hemligt liv.

Jag följde efter genom fönstret.

”Var är vi?”

”Stora norrträsket”, sa han. ”Kom.”

Marken var sumpig, men Martin tog sig självsäkert fram som den ständigt lika oförskräckte upptäcktsresande han var. Jag försökte sätta ner fötterna där han klev, men tappade balansen och stöttade mig med ena handen i marken, och när jag tog upp handen igen var den täckt av svart geggamoja. Snart var våra skor genomdränkta av vatten och träsket sög på dem som om de smakade gott. Jag var inte klädd för detta, men som tur var hade jag åtminstone tagit på mig skor.

Efter en kvart klättrade jag upp på en rund sten, en stabil fristad, och stannade där. Vart jag än såg var det bara svarta pölar och vass och fler svarta pölar och sedan öppet vatten.

”Marty! Stanna!”

Han vände sig om och vinkade till mig. Sedan tog han en sista titt runtomkring sig och på horisonten, förde samman händerna framför sig som om han skulle be och dök ner i en pöl.

Vattnet såg knappt ut att nå upp till vristerna på honom ens, men det slukade honom lika fullständigt och lätt som om det varit ett hav. Jag såg ytan stabiliseras och slätas ut efter honom, och sedan ligga spegelblank igen.

Först då blev jag riktigt rädd.

”Marty! Martin!”

Jag tog av mig skorna och lämnade dem på stenen – såvitt jag vet finns de kvar där än idag – skyndade fram till stället där han hade försvunnit och stack ner armen i pölen ända upp till axeln. Pölen var bottenlös. Jag tog ett djupt andetag och stoppade ner huvudet.

Allt började snurra. Jag försökte hålla balansen men föll istället framåt. Ett ögonblick av illamående och tyngdlös förvirring infann sig, och sedan låg jag på rygg på våtmark och kippade efter luft som en fisk. Så småningom började allt rätta till sig igen.

Jag låg under träsket – på motsatt sida av den leriga slätt som jag nyss hade klafsat fram genom. Tyngdkraften hade vänts uppochner. Om jag tittade ner tittade jag upp genom pölarna på Fillorys blå himmel. Tittade jag upp fanns det bara mörker. Det var natt i världen inunder Stora norrträsket. Framför mig, tvärsöver en slätt med svart lera och solskensfyllda pölar, låg ett sagoslott gjort av svart sten. Tornen pekade neråt istället för uppåt, men allting var ju uppochnervänt, även jag.

Det här var något nytt. Martin hade fört oss till en riktigt märklig plats. Fillory var ett land fullt av underverk, men den här platsen hade ett kusligt drag som jag bara kan beskriva som felaktigt. Det var en plats som inte borde ha funnits, den låg utanför brädets kant där det inte var meningen att man skulle ställa ner en spelpjäs. Det här var inget vanligt äventyr, ingen ny legend i vardande. Jag visste redan att Plover aldrig skulle få reda på det här. Detta hände vid sidan av böckerna.

Jag kunde ha vänt om, men jag visste att om jag gjorde det skulle jag aldrig mer ha en bror. Jag visste också att det som hände honom även skulle hända mig. Jag skulle få två år till, högst tre. Jag ville inte att leken skulle ta slut än. Jag följer efter Martin på behörigt avstånd, tänkte jag, och ser vad han har för sig. Han kanske har hittat en väg ut ur virrvarret.

Jag reste mig upp, bekämpade yrseln. Martin väntade på mig framför slottsporten. Han var genomblöt och han log, fastän lite sorgset tyckte jag. Försiktigt tog jag mig fram till honom, undvek pölarna.

”Här är det”, sa han. ”Precis som de sa i böckerna, men det ser annorlunda ut i verkligheten.”

”Vem har sagt det? Martin, vad är det här?”

”Vad ser det ut som?” sa han storslaget. ”Välkommen till slottet Svartspira.”

”Svartspira.”

Såklart det var. Det var precis likadant som Vitspira, sten för sten, men dessa stenar var svarta och fönstren tomma och mörka. Det var Vitspira uppochner och bakvänt och mitt i natten, så som det måste se ut när vi alla låg och sov och drömde. Martin drog av sig sin genomblöta ylletröja och släppte ner den på det släta stenunderlaget med en klatsch.

”Men vem bor här?”

”Jag vet inte riktigt. Först trodde jag att det skulle vara baklängesversioner av oss. Du vet Nitram och Trepur och sådant där. Vad blir Fiona baklänges? Jag kan inte få ihop det i huvudet. I alla fall så trodde jag att vi skulle tvingas slåss på liv och död mot våra motsvarigheter. Men nu har jag börjat tro att det inte alls är på det viset.”

”Tack och lov för det. Hurdant är det då?”

”Vet inte”, sa han. ”Låt oss ta reda på det!”

Han lutade sig tungt mot portens ena dörr och den öppnades tyst på väloljade gångjärn. Den stora salen därinne var belyst med fackelsken. Bleka tysta lakejer i svarta livréer stod längs väggarna.

”Jaha.” Martin verkade inte det minsta förbryllad. Jag tror att han hade kommit över all rädsla vid det laget. Han höjde rösten – uppfylld av ett slags förtvivlat övermod. ”Är herrn i huset hemma?”

Lakejerna böjde på huvudena, tysta som schackpjäser.

”Bra. Tala om för honom att Högsta kungen har anlänt, och hans bror. Vi väntar på honom i tronsalen. Och tänd några jäkla brasor, det är kallt här.”

Två av dem avlägsnade sig, baklänges, visande tillbörlig vördnad. Eller så kanske alla gick baklänges på slottet Svartspira.

Vi var ute på okänt vatten, improviserade utan manuskript. Allting som vi dittills gjort i Fillory var som en lek, en maskerad, väldigt skojigt och sedan skrattade man hela vägen tillbaka till barnkammaren. Men Martin var på väg in i en mörkare sorts lek. Det här var ett dubbelspel: han försökte rädda sin barndom, bevara den och innesluta den i bärnsten, men för att kunna göra det vände han sig till sådant som fanns i världen bortom barndomen, vars beröring skulle göra honom ännu mindre oskuldsfull än han redan var. Vad skulle han bli då? Varken barn eller vuxen, varken oskuldsfull eller vis. Det kanske är vad ett monster är.

Jag ville inte följa honom. Jag ville stanna kvar och vara barn ett litet tag till. Men jag stod heller inte ut med att förlora honom.

Han förde mig längre in i slottet – vi visste vägen bägge två. Jag släpade benen efter mig, men han älgade fram som om han skulle till sitt eget födelsedagskalas. På ett eller annat sätt tänkte han avsluta det hela, och han längtade så. Han var så lättad att det nästan lyste om honom.

”Jag tycker inte om det här, Marty. Jag vill gå tillbaka.”

”Gör det då”, sa han. ”Men för mig finns ingen återvändo. Det här är mitt sista hopp. Jag bryter mot reglerna, Rupes. Antingen bryter jag mot dem eller så bryter de ner mig. Det spelar ingen roll längre, inte sedan Ember och Umber beslöt att straffa mig utan orsak.”

”Vilka regler?” Jag var gråtfärdig. ”Jag förstår inte!”

Han lotsade in oss i ett avsides beläget omklädningsgemak en bit ifrån tronsalen. Befann man sig uppe i slottet Vitspira, uppe i en värld av ljus och luft, var det en kammare där utländska dignitärer på besök i Fillory brukade invänta vår närvaro. Här fanns en brasa och jag var tacksam för värmen. Det fanns också torra kläder, i Svartspirefärger, och Martin började klä av sig. Jag behöll mina våta kläder på.

”Jag ska berätta hur jag kom fram till det”, sa han. ”Jag tänkte: Är det inte underligt att vi blir kungar och drottningar här? Vi som är barn. Vi kommer ju inte ens härifrån. Det är ingenting särskilt med oss, inte vad jag kan se. Men något särskilt måste vi ha, eller hur? Något som man inte kan få i Fillory?”

”Kanske det.”

Spritt naken och ogenerad värmde han sin blottade, bleka lekamen framför brasan. Han var gladare än vad jag hade sett honom på månader.

”Vad är det för något jag har? Jag vet banne mej inte. Min människonatur, förmodar jag. Men vad det än är betyder det ingenting för mig, så jag tänker ta reda på hur mycket det är värt för dem. Jag har bjudit ut det till försäljning på den öppna marknaden, och nu har jag funnit en köpare. Vi är här för att se hur mycket jag kan få för det.”

”Jag förstår inte. Tänker du köpa dig tillbaka till Fillory?”

”Nej, så tänker jag inte göra. Jag ber inte om några tjänster. Det jag vill ha är makt, tillräckligt med makt för att Ember och Umber inte ska kunna skicka hem mig.”

”Men Ember och Umber är ju gudar.”

”Då kanske jag också kan bli lite av en gud.”

”Men tänk om du …?” Jag svalde, jag var ju bara ett naivt barn. ”Om du säljer en del av dig själv, tänk om du då inte är Martin längre?”

”Än sen då?” sa han. ”Vad gör Martin för nytta? Alla hatar honom, jag också. Jag blir hellre någon annan. Vem som helst. Även om det är en nolla.”

Han tog upp en torr skjorta ur en prydlig trave kläder på en stol.

”Jag är väl som någon av de där gästerna på Maudes fester, de som inte vill gå hem när festen är slut, inte ens efter att hon har släckt ljusen. Men jag har inget annat hem att gå till, inte längre. Tittar jag på England nu så ser jag en död plats, Rupert. En ödemark. Jag tänker inte leva i en ödemark. Hellre dör jag i paradiset.”

Kläderna såg överdådiga ut och de passade honom perfekt, precis som jag visste att de skulle göra: svala, skuggiga färger, svart sammet och små silverpärlor som liknade de sockerkulor som tårtor dekoreras med. Han såg i högsta grad ut som en kung.

”Marty, kom igen”, sa jag, trots att jag av erfarenhet visste att böner bara gjorde honom argare. ”Gör det inte. Allt kan väl få vara som det är.”

”Låt bli!”

Han hötte med fingret. Det fick mig att känna mig betydligt yngre än de två år som skilde oss åt – någonstans hade han lärt sig hemligheten med det mäktigare, mer kraftfulla vuxenraseriet.

”Det är inte som det var. Det kommer det aldrig att bli igen! De har ändrat reglerna för oss, vad som helst kan hända.” Han snörde åt bältet. ”Om De bad om ursäkt, om De visade någon ånger, då kanske. Kanske. Om De åtminstone berättade varför.

Men det vill De inte. Inte De. Så jag drar ut i krig, som pappa. De kan inte ge oss Fillory och sedan bara rycka undan det igen. Baggarna har sjunkit lågt, men jag ska sjunka lägre. De är onda, men jag ska bli ondare.”

Han ryckte upp båda dörrarna till tronsalen.

”Marty, vem bor här?” frågade jag. ”Vems slott är det?”

Han steg in, jag höll mig kvar i dörröppningen. Väggarna i tronsalen kantades av ännu fler lakejer, stillastående och med halvslutna ögonlock som grodor. Facklorna brann på ett märkligt sätt, inte varmt och gult utan gnistrande och fräsande som helgdagsfyrverkerier.

”Här är jag!” ropade Martin.

Jag såg inte hans ansikte, men jag hörde glädjen i hans röst – han njöt av ursinnet och skammen. Jag tror att han hade tryckt ner det länge och försökt att inte känna någonting alls, och efter så mycket känslolöshet kändes vad som helst ljuvligt, även smärta.

”Men kom igen då!” Han sträckte ut armarna. ”Jag har vad du vill ha. Kom och ta det!”

Jag tror att det var då jag förstod varför De gjorde det – varför Ember och Umber inte ville låta oss stanna i Fillory. Det var inte för att vi var för gamla, eller för syndiga. Det var inte för att vi skulle sprida Deras visdom i en annan värld, vår värld. Det var inte för att tillvaron i Fillory gjorde en lycklig och att för mycket lycka på sitt sätt var lika farligt som för mycket sorgsenhet. Det är en lögn som inte ens Ember och Umber drog till med.

Nej, det var för att Fillory var grymt, på sitt sätt lika grymt som den riktiga världen. Det fanns ingen skillnad, fastän vi alla låtsades att det gjorde det. Det fanns inget rättvist med Fillory, lika lite som det fanns något rättvist i att folks fäder drog ut i krig, och att deras mödrar blev galna och att vi av alla djur hade drabbats av en längtan efter en bättre plats, en plats som aldrig hade existerat och aldrig skulle göra det. Fillory var inte bättre än vår värld. Bara vackrare.

Så tänkte jag inte då, men jag kände det när jag blickade förbi Martin och in i de gyllene utstående ögonen på den store baggen Umber, Skuggbaggen. Slottet Svartspira var Hans boning. Umber var Martins köpare.

Till Martins heder måste sägas att han tog det med fattning.

”Jaså, är det du?” sa han. ”Men kom an då, din gamle bluffmakare. Allt finns här, och det är bara en aning besudlat. Är du redo?”

”Ja”, ljöd det klangfulla svaret. Rösten var inte som Embers, utan högre, lugn och civiliserad, belevad rentav. ”Jag är redo.”

”Sätt igång då. Ta det. Ta alltihop, din jävla ynkrygg, och ge mig det jag vill ha!”

Där gav jag upp. Jag kunde ha försökt en sista gång att få Martin att ändra sig. Jag kunde ha försökt släpa ut honom ur den där salen. Jag kunde ha försökt ta hans plats eller slåss mot en gud, men det gjorde jag inte. Jag var rädd och jag flydde. Jag sprang genom nattpalatsets tomma salar och stannade inte förrän jag låg på mage i den kalla leran i utkanten av Stora norrträsket. Min bror såg jag aldrig mer.

Martins försvinnande skapade rubriker i hela England och förpassade till och med tidningarnas krigsnyheter till en mer undanskymd plats. Engelsmännen älskar en god tragedi, särskilt om ett barn är inblandat, och den här godbiten höll i sig i nio dagar. Kriminalpoliser sändes till Fowey från Penzance och London och ännu längre bort. Man vände uppochner på Dockery House, rotade från vind till källare, likaså i Plovers hus. Anslag sattes upp. Hundar släpptes lösa. Trädgårdar grävdes upp. Dammar och fontäner muddrades. Kortvuxna män sänktes ner i övergivna brunnar.

En häpnadsväckande mängd försvunna ting återfanns: cyklar, husdjur, nycklar, underliga silverföremål, lite tjuvgods, i ett fall en förrymd fagott som hade stulits och sedan uppenbarligen övergivits i ett dike när den visade sig osäljbar. Fagottblåsaren hade vid det laget både hunnit sakna den och avlida, och polisen lät härbärgera instrumentet tillfälligt och så småningom varaktigt i Dockery House, såsom en ursäkt – ett slags ersättning för barnet som man aldrig lyckades hitta. Den outgrundliga Jane lärde sig att spela ganska bra på fagotten.

Misstankar riktades mot Christopher Plover, men med tiden skingrades dessa som moln, samtidigt som skuggor i tur och ordning hade kastats över några mindre välsedda ortsbor, men lika resultatlöst varje gång. Faktum var att Plover blev en smula bedrövad när Martin försvann. Det fanns inga bevis och inga gripanden gjordes. Vi barn visste ju i stort sett vart Martin hade tagit vägen, även om jag aldrig berättade allt för de andra. Jag berättade aldrig att det var Umber som hade antagit Martins erbjudande. Jag nändes inte göra det.

Jag tror att de vuxna visste att vi undanhöll någonting, men de kunde aldrig sätta sina stora, klumpiga, tafsande fingrar på vad det var. Det var vår hemlighet.

Men vi kände inte på samma sätt inför det han gjort. I synnerhet Helen – ständigt samma ärkeanhängare till baggarna – fördömde i skarpa ordalag Martin för att, som hon såg det, ha trotsat Ember och Umbers vilja. Men jag tror ändå att vi alla förstod, och på något plan till och med beundrade det han gjort. Jag gjorde det i alla fall, det vet jag. Det måste ha krävts en stor viljeansträngning och påhittighet för att leta reda på Umber, träffa en överenskommelse med honom och sedan löpa linan ut. Man kan tycka mycket om vad Martin var, och blott Gud vet vad han är nu, men han var inte dum och ingen ynkrygg.

Det var emellertid svårt att förlika sig med den skada Martins flykt till Fillory gjorde i den riktiga världen. En av hemligheterna som Martin måste ha lärt sig där under Stora norrträsket var att inte bry sig om vissa saker och att det fanns en kraft i det, kraften att leva som om hans handlingar inte fick några konsekvenser. Det föll på oss att bevittna konsekvenserna, och de var otäcka. Vår mors nerver hade alltid varit klena och Martins försvinnande blev dråpslaget för henne. Vi träffade henne alltmer sällan och när vi gjorde det, i en eller annan nedslående anstaltsmiljö, försummade hon aldrig att anklaga oss för att hålla Martin borta från henne. Hennes egna barn tycktes henne ondskefulla och främmande. På något sätt visste hon att vi visste. Och hon hade rätt.

Men jag träffade aldrig Martin mer. Jag sökte ständigt efter honom, fastän jag så småningom blev alltmer orolig för vad som skulle hända om jag fann honom. Han kunde eller ville inte visa sig för mig. Jag har aldrig förstått varför.

Han hade förvisso möjligheten att göra det. Det fanns fler äventyr kvar åt oss andra i Fillory, av vilka de flesta kom med i Ett hemligt hav och Den vandrande sanddynen. Jag tackade inte nej till äventyren. Inte ens efter vad jag såg den där dagen, och med halvbrustet hjärta, kunde jag motstå Fillory.

Men sedan sa Fillory nej till oss. I slutet av Ett hemligt hav var jag tolv och därefter blev jag inte tillfrågad att komma tillbaka mer. Vi blev för gamla, den ena efter den andra. Helen var med om ett sista äventyr tillsammans med Jane, och de två flickorna kom sedan hem medförande en låda med magiska knappar som Jane påstod skulle ge dem fritt inträde i Fillory för alltid. Men Helen ansåg att knapparna var en förvanskning av magin och menade att det vore hädelse mot baggarna att använda dem, så hon gömde genast undan dem och kunde inte övertalas att avslöja gömstället. Hennes argument var synnerligen baggevänliga och alla, även Jane, tog ställning mot henne. En schism uppstod och därefter stod vi Chatwinbarn aldrig varandra lika nära igen. Vår sammanhållning inom familjen försvagades än mer.

Den märkligaste följden av Martins försvinnande var måhända att Plover började skriva. Vad som än hade pågått mellan honom och Martin inleddes skrivandet när det tog slut, och en dag överraskade Plover oss med en bok. Han hade själv låtit trycka den och titeln var Världen i väggarna. Omslaget utgjordes av hans egen charmigt amatörmässiga teckning av Martin och golvuret.

Det må låta underligt, men efter den första förvåningen intresserade boken oss inte särskilt mycket. Vi kastade en hastig blick på den, gjorde oss lustiga över illustrationerna – Plover hade den mest okunniga och sentimentala uppfattning om hur en dvärg såg ut – men vi kände ju redan till allting i den. Folk vill gärna kalla Filloryböckerna magiska, men för oss var de aldrig det. Har man upplevt magi är Filloryböckerna sannerligen mycket bleka imitationer. Plovers ord var som torkade blommor, styva och sönderfallande och tillplattade mellan sidorna, medan vi hade haft den levande, blommande fägringen överallt omkring oss.

Det enda jag ser nu är hur enkelt han fick allt att låta. Den som läser Filloryböckerna kan få för sig att det enda man behöver göra är att uppföra sig hedervärt och vara tapper, så kommer allt att gå väl. Vilken lärdom att bibringa barn. Vilket sätt att förbereda dem för livet som de har framför sig.

Var och en fann vi olika sätt att gå vidare utan Fillory. Den riktiga världen var visserligen inte lika fantastisk och färgglad som Fillory, men den hade icke desto mindre sina förströelser, och även om det inte fanns pegaser eller jättar så vimlade det av flickor som föreföll nästan lika magiska och farliga. Fillory lämnade förvisso en smak av sötma efter sig, men även den här världen var mycket välsmakande. Det var lätt att släppa taget om landet när varje fotbollsmatch, skolprov och förstulen kyss manade en att sluta slåss, bara glömma det, låta det vara, lämna det bakom sig. Vi talade allt mindre om Fillory sinsemellan och vi besökte Plover alltmer sällan och hela historien kändes allt mindre verklig.

Vid det här laget hade böckerna börjat sälja också, och pengarna började mirakulöst nog regna över oss. Vi ville inte säga det högt eller ens till oss själva, men det var som om vi hade sålt själva Fillory – eller snarare att vi hade sålt dess äkthet, förminskat den till ett barns fantasi, och det i utbyte mot regelbundna och förbluffande stora inbetalningar på konton som vi skulle få tillgång till när vi fyllt tjugoett. Vid den tidpunkten var jag sjutton och genomgick ett inträdesprov till Merton College i Oxford och var inte alldeles säker på att jag alls trodde på Fillory längre.

Men Jane gjorde det. Hon slutade aldrig leta efter knapparna som Helen hade gömt, och när hon försvann som trettonåring tror jag att hon hade hittat dem. Men hon visste att det inte var någon idé att försöka ta mig med sig och ingen av oss försökte följa efter henne. När hon inte kom tillbaka kunde jag bara utgå ifrån att hon hade gjort samma sak som Martin.

Det är nu åratal sedan Helen, Fiona eller jag har pratat om Fillory med varandra, utom när det har gällt vår ekonomi. Vi pratar inte om Martin eller Jane – på ett sätt har de kommit att framstå som lika sällsamma som Sköna hästen. Utan det samtalsämnet har vi inte mycket att prata om överhuvudtaget, och jag gör vad som helst för att slippa utstå Helens glättiga pladder om Jesus på hennes amerikanska accent. Det är som om vi tre är de enda överlevande efter en stor katastrof – som bombningen av en stad, så som London nu bombas sönder och samman – och att ens nämna det som hände vore att riskera att återkalla flygplanen så att de återigen skulle kunna spränga oss i bitar.

Jag skulle inte ens ha skrivit så här mycket om det inte vore för de händelser som har drabbat Storbritannien och världen de senaste tre åren. Min förtvivlan över dem känner inga gränser. Just nu kan ingen säga vilken sida som kommer att segra i det pågående kriget, men risken är stor att tyskarna har invaderat England innan allt är över.

Hjälp kanske kommer. Martin kanske förmår uppfatta händelser i den här världen, var han nu befinner sig, och återvänder. Vill han inte det skulle jag tro att i varje fall Jane skulle kunna göra det. Om de inte kan ingripa i den här världens angelägenheter kanske Ember och Umber skulle kunna göra det. Det vore en välkommen syn: min sedan länge förlorade bror och syster och Fillorys två stora baggar, lågande av makt marscherande sida vid sida mot Berlin för att driva ut Hitler ur hans bunker som en råtta.

Men de har inte kommit. Och jag börjar tro att de inte kommer alls.

Det är sålunda därför jag skriver dessa ord. Den här boken är en biografi, en förborgad historia, men det är också en akt av avsiktlig provokation. För närvarande befinner jag mig tillsammans med 7:e pansardivisionen i Tobruk i Libyen där jag förbereder mig inför morgondagens drabbning med Rommels pansarstyrkor. Jag, Rupert Chatwin, kung av Fillory som red på en grip under anfallet mot Viskande kungens arméer, som i en tvekamp besegrade Varelsen i Väst och knäckte hans rygg, ska slåss mot tysken i en gammalmodig stridsvagn som redan har läckt olja över halva Nordafrika, full av löss och stanken av mig och mina vapenbröder.

Om jag överlever ska jag sända hem detta med instruktioner om att det ska publiceras om sex månader, såvida jag inte meddelar annat. Nyheten att Fillory är verkligt kommer att slås upp stort i varenda tidning hemma i Storbritannien – såvida ni inte går med på att ta mig och min familj tillbaka. Ja, jag vänder mig direkt till er: Ember och Umber, Martin och Jane. Och om inte mig så rädda åtminstone min hustru och mitt barn, er ende brorson, det är allt jag begär. Nog besitter ni makten att göra det. Nog kan ni finna förbarmande i era hjärtan.

Men om det ändå inte räcker, erbjuder jag er varor i utbyte. Jag var inte alldeles uppriktig förut: när jag lämnade slottet Svartspira den där dagen gjorde jag det inte tomhänt. Svartspira är ju Vitspiras tvilling och jag visste var skattkammaren låg, jag visste också hur man öppnade den. Trots min rädsla och sorg var jag självisk och elak nog att plundra den på så mycket jag förmådde bära. Jag var ingen expert som Martin, men till och med jag förstod vad som var betydelsefullt. Jag tog en kniv och en trollformel, och jag tror att de är synnerligen kraftfulla. De är av det gamla snittet. Det allra starkaste stoffet.

Ni kan försöka ta dem ifrån mig, men jag tror inte att ni kommer att göra det. Men varsågoda: ni får dem gratis om ni vill göra detta.

För Guds, Embers och Umbers, Martins och Janes skull, eller vad helst ni håller heligt, om ni läser dessa ord: ta oss tillbaka till Fillory. För alla gånger jag har svikit er ber jag om förlåtelse. Jag ska sona mina synder på vilket sätt ni än vill om ni öppnar dörren igen, en sista gång för mig och min familj. En gång var jag kung i Fillory, men jag ska återvända som er ödmjukaste tjänare om ni bara öppnar dörren. Jag ber er här och nu. När jag vänder detta blad vill jag att ni öppnar dörren.

Där slutade boken.

Plum lät den ligga uppslagen i knät. Det kändes som om den vägde hundra kilo. Hon kunde inte se på Quentin. Hon ville inte dela det här med honom. Kanske skulle hon göra det om ett ögonblick, men inte än.

De hade inte kommit. De hade inte räddat honom, och det Rupert stulit hade fortsatt att vara stulet och han dog där i öknen. Men hans fru och barn – Plums morfar – hade trots allt överlevt. Kniven: det var den Betsy tog. Först undrade Plum över trollformeln, men den fanns också där, inbunden längst bak i anteckningsboken, ett knöligt pergament som var en aning mindre än sidorna runtom det: ett dussin blad med tättskrivna, främmande skrivtecken.

Sedan blev allt suddigt, för Plums ögon fylldes av tårar. Hon hade förnekat att det kunde finnas ett korn av sanning i berättelserna i hela sitt liv, men nu förnekade hon det inte längre. Inte efter det här, och inte efter det som flickan i spegeln hade visat henne. Det hade verkligen hänt. Det var inte bara en berättelse, det var en sann berättelse. Den hade hittat henne, dragit in henne i boksidorna, och nu var det dags för henne att spela sin roll i den. Fillory hade tuggat i sig hennes förfäder och spottat ut dem. Nu var det hungrigt igen och på jakt efter henne, och hon skulle bli tvungen att hitta ett sätta att hantera det.

Hon lutade huvudet i händerna och fällde ytterligare några tårar, där i vänthallen på Amenias tågstation. Efter fem minuter reste hon sig upp och gick tillbaka till kiosken för att ta några servetter och snyta sig.

”Quentin”, sa hon när hon kom tillbaka. ”Jag tror att Fillory fanns på riktigt.” Det var svårt att klämma ur sig orden. De ville inte bli sagda. ”Jag vet att det låter galet, men jag tror att han talade sanning. Jag tror att alltihop hände på riktigt.”

Quentin bara nickade. Han såg inte förvånad ut. Hon misstänkte att också han hade torkat en eller annan tår när hon inte såg.

”Det finns på riktigt, Plum”, sa han. ”Jag har varit där.”