KAPITEL 20

PLUM BEHÖVDE HA EN LEDIG KVÄLL. På Manhattan var det i början av april och vinterlovet var nästan slut borta på Brakebills, men några av hennes före detta studiekamrater var fortfarande kvar i staden. I vetskap om att de fanns så nära överfölls hon av en stark längtan efter sitt gamla liv och beslöt sig för att ge efter för den.

Hon var inte ens helt säker på att hon fortfarande var accepterad i finare kretsar efter sin dramatiska sorti från Brakebills, så Plum blev lättad när de trots allt dök upp. Mötesplatsen var en källarbar på Houston Street med lågt i tak, en massa trasiga soffor och ett hyfsat låtutbud på jukeboxen. Baren hade förblivit opåverkad av massornas längtan efter hantverksmässigt perfekta och sofistikerade drinkar. De flesta från den gamla Ligan var där plus några till, däribland Wharton – deras nära förestående inträde i den stora världen verkade ha fört samman honom och Ligamedlemmarna såpass att de alla mer eller mindre stod på samma sida nu. Plum fick intrycket att Ligan i stort sett hade slumrat in i hennes frånvaro.

Men nu var det dags att lägga bort vad barnsligt var, som det står i skriften. De hade i alla fall slutat när de låg på toppen.

De drack India Pale Ale och försökte sig på lite observationshumor om civilpersonerna, mugglarna, de vanliga eller vad man nu ville kalla människorna runtomkring dem. De slog vad om vad folk kände och sedan använde Holly, som hade talang för sådant, lite tankeläsning för att se vem som hade rätt. Hon kunde inte få fram något alltför detaljerat, inga ord eller bilder utan bara deras emotionella stämning, men det räckte oftast. Barer var ett bra ställe för det. Alkohol hade en benägenhet att göra människors sinnen mer genomskinliga, som olja på papper.

Plum visste att de skulle prata om Brakebills, hon visste också att det skulle göra ont. Det var delvis smärtan hon gått dit för. Hon tänkte testa sin nya bild av sig själv som en person som hade lagt allt det där bakom sig nu, som hade fått smak på livet i den verkliga världen, även om det visade sig vara en smak man gradvis fick vänja sig vid.

Som tur var kom smärtan, när den väl infann sig, i uthärdliga mängder. Att få höra nyheter från Brakebills stearinljusupplysta bubbla till värld hjälpte henne att sörja den jämförelsevis enkla, hoppfulla Plum som en gång bodde där. Den här kvällen skulle vara som en likvaka för den andra Plum, den Plum som aldrig hade spelat det där fåniga sprattet. Vila i frid.

Metodiskt frågade hon ut dem om det senaste skvallret. Det fanns i överflöd: inför den stundande examen återgick femteårseleverna till sitt naturtillstånd. Alla som hade hållit andan under de senaste fem åren andades nu ut. Till och med ängsliga, auktoritetsbundna elever hade börjat experimentera med att vara uppkäftiga. Den stearinljusbelysta bubblan hade kommit på kollisionskurs med verklighetens hårda och klippiga planet, och när de krockade skulle bubblan spricka.

Och allt hände utan Plum. Det kändes som om hon hade fötts för tidigt – hon var en sjuklig, utmärglad prematurbebis intill ett gäng friska, rosiga fullgångna nyfödda barn.

De flesta av dem hade redan planer för tiden efter examen. Darcy skulle arbeta hos någon som arbetade för en domare vid trollkarlsdomstolen (det där ordet, trollkarl, var en anakronism som mest dök upp i juridiska sammanhang). Lucy skulle bli assistent till någon eventuellt fejkad men odiskutabelt berömd konstnär som skapade enorma osynliga magiska skulpturer i himlen ovanför staden. Wharton skulle jobba med miljön. Holly ingick i ett slags hårdnackat medborgargarde inriktat på att förutse och förhindra våldsbrott bland civilpersoner.

De andra planerade att hänge sig åt nöjen, och om inte nöjen så åtminstone lättja. Livet hade redan börjat sortera in dem i olika kategorier, vare sig de gillade det eller inte. Det enda de kunde göra var att glo dumt på varandra över de vidgande klyftorna.

Själv fann sig Plum insorterad i en extra, tillfällig och egen underkategori. Alla drog sig för att fråga henne om hur hon haft det sedan katastrofen då hennes yrkesbana och, ur deras synvinkel, liv tagit slut. Så hon berättade att hon för tillfället arbetade tillsammans med ex-professor Quentin Coldwater på ett fascinerande forskningsprojekt vars exakta natur hon inte kunde avslöja.

De stirrade på henne. Det här var högoktanigt skvaller – rena dynamiten.

”Åh herregud”, sa Darcy med handen för munnen. ”Åh herregud. Säg inte att du ligger med honom. Ljug för mig om du måste, jag vill bara höra dig säga att det inte är så.”

”Jag ligger inte med honom! Vilken galen tanke.” Som tur var behövde Plum inte låtsas bli förfärad. Quentin var ju som hennes allvetande storebror. ”Vem tar du mig för?”

”Så du bara … lever och arbetar tillsammans med denne mystiske gamle grubblare dygnet runt”, sa Chelsea.

”Uttrycket ’hans högra hand’ kommer av någon anledning för mig”, sa Wharton.

”Hallå. Det är inte alls så intimt som ni fantiserar om. Vi bor i samma hus. Jag är hans assistent i ett projekt.”

”Alltså, en massa intimiteter mellan er skulle ju vara, ja …” Chelsea vred sina händer frenetiskt. ”Äckligt.”

”Jag vet inte det, jag”, sa Lucy lojalt och flaggade för en motreaktion mot motreaktionen. ”Kom igen nu, han är ju bara … fyrtio?”

”Han är trettio”, sa Plum.

”Ursäkta. Det är svårt att uppskatta hans ålder med tanke på … ja, håret. Jag menade bara att det ju i alla fall inte är i klass med snuskhummern Humbert Humbert. Inte riktigt.”

”Det finns inget snuskhummeri att diskutera! Herregud!”

”Okej, okej.” Darcy höll upp händerna: vi ger oss. Tills vidare. ”Jag vill bara att du ger oss en vink om vad ni faktiskt håller på med.”

Det gjorde Plum. Hon hade fått nog. Någonting inom henne ville rycka ut till försvar för henne själv, och för Quentin också. Vid någon punkt, hon kunde inte säga när, hade det hela gått från att vara Quentins knäppa, impulsiva projekt till någonting som hon också brydde sig om. Hon ville att det skulle fungera.

”Lyssna på det här”, sa hon. ”Jag vet att det låter knäppt. Och jag har all respekt för det ni sysslar med. Det har jag verkligen. Även om ni bara kommer att tända på jämt och ständigt och skapa ljusshower i taket.”

Chelsea gjorde dubbla V-tecken.

”Det där är de vägar ni ska ta och de är jättebra. Själv befinner jag mig på en annan, och det är helt klart en väg, men den är annorlunda eftersom jag inte vet vart den leder. Det Quentin gör – alltså, jag vill inte gå in på några detaljer, men det är rätt genialt och han är ute efter att göra något som får verklig betydelse. Han tar en stor risk och det gillar jag. Jag tror att jag en dag eventuellt skulle vilja göra något liknande.”

Hon drack upp sin öl under tystnad. Alla var lite generade över att Plum hade hållit ett tal som inte var självförringande eller skämtsamt. Då var det sagt, tänkte hon.

”Jaha …” Darcy bröt tystnaden.

”Ni vill veta vad vi håller på med? Vi håller på med magi. Och om det lyckas kommer det fan i mig att bli ett mästerverk.”

Det var det magi handlade om, eller hur? Den äkta varan: den magi som inte kom med undanflykter och aldrig skämtade.

Fast helt sant var det inte. De hade inte utfört någon magi än. Men snart skulle de göra det. De omsorgsfulla förberedelserna i rummet högst upp började ge resultat. En morgon gick Plum in och lade märke till något underligt med ett av fönstren, ett litet fyrkantigt i den bakre väggen. Det såg mörkt ut, som om någonting täckte för det på utsidan, medan de andra fönstren var fyllda av Manhattans solsken. Fönstret var inte skymt, men utsikten hade förändrats. Det vette mot någonting annat nu, eller kanske någon annan tid: en tyst stålgrå träskmark tidigt på kvällen. Miltals med vajande, översvämmat gräs som i det borttonande ljuset sträckte sig mot horisonten.

Plum rörde vid glasrutan. De andra fönstren var svala men detta var onormalt varmt.

”Skumt. Var i helvete är det där någonstans?”

”Jag har inte den blekaste aning”, sa Quentin.

Plum njöt mer av sin uppgift som magikerlärling än vad hon hade trott att hon skulle göra. Moralen var god. När hon väl hade fått veta att Fillory verkligen var verkligt hade hon stålsatt sig inför en attack från sin depressiva sida. Den nyheten kändes som en sådan sak som skulle kunna ge depressionen en kuslig kraft och tyngd. Men istället hade hon upptäckt att den fick henne att känna sig oväntat lätt och fri, som om det kanske inte alls var hennes Chatwinegenskaper utan snarare att hon stålsatt sig så som hade vållat så mycket problem under årens lopp.

En lång, kall dag satt de uppe på husets platta, klibbiga tjärpappstak och lade sista handen vid det magiska skyddet däruppe. Om någon förbipasserande satellit råkade knäppa en bild av dem skulle något riktigt jävla konstigt dyka upp på Google Earth.

”Berätta om Alice”, sa Plum. Hon målade svarta symboler, svart färg på svart tak. ”Mer, menar jag.”

Det utlöste en lång tystnad hos Quentin, och Plum undrade om hon hade gått för långt. Hon kände till basfakta, men han hade inte kommit med särskilt många detaljer, förmodligen för att han inte ville prata om det. Men det ville Plum. Eftersom Alice nästan hade dödat henne tyckte hon sig åtminstone ha rätt att utsätta Quentin för lite djuplodande frågor. Uppenbarligen hade han inte gett upp projektet Alice. För tillfället låg det i träda, men Plum lät sig inte luras.

”Vad är det du vill veta?”

”Hurdan hon var, vad hon var intresserad av, sådana saker. Jag träffade ju henne som spöke eller inting eller något, men jag fick ingen riktig uppfattning om vad hon brukade syssla med på dagarna.”

Quentin slutade arbeta och reste sig upp och masserade korsryggen.

”Alice var fantastisk. Hon var snäll, rolig och knäpp. Hon var smart – smartare än jag, och en bättre magiker också. Hon kunde göra saker som jag fortfarande inte förstår. Det var liksom en del av den hon var – det fanns en styrka hos henne, en kraft som jag aldrig har sett hos någon annan.”

”Var du kär i henne? Jag vet ju att ni var ihop, men ändå.”

”Jätte.” Han log. ”Jättekär. Men jag var inte redo för henne. Hon var mer vuxen, och jag hade en massa grejer jag behövde jobba med. Jag gjorde några misstag, trodde att vissa saker var viktiga som egentligen inte var det.”

Plum reste sig också. Hon var röd om kinderna av blåsten och trött, och tyget i byxbaken lossnade från taket på ett sätt som tydde på att tjärpappen hade förstört byxorna.

”Det känns som att du pratar runt det.”

”Visst. Antagligen för att jag låg med en annan.” Aha. Nu ångrade hon frågan lite, men Quentin fortsatte. ”Sedan låg hon också med en annan. Det gick illa, jag sabbade nästan alltihop. Men sedan när jag på allvar började komma underfund med ett och annat, då dog hon.”

”Vad sorgligt. Jag är hemskt ledsen.”

”Det tog lång tid att komma över det.”

Plums egna romantiska äventyr hade hittills varit ganska begränsade och innehållit minimal dramatik. Hon kände sig tillfreds med att ha halkat efter sina jämnåriga på det området. Men hon var stolt över sina filosofiska insikter i andra människors relationer.

”Så om du någon gång lyckas … ja, hämta tillbaka henne, tror du att ni blir ihop igen då? Är du fortfarande kär i henne, menar jag?”

”Jag känner ju henne egentligen inte längre, Plum. Det var längesedan. Jag är en annan nu, det hoppas jag i alla fall att jag är. Vi skulle få vänta och se.”

”Så ni skulle börja om från början.”

”Om hon ville. Fast det känns som att vi knappt hade börjat. Vi skulle inte börja om från början utan bara börja.”

Mörkt orange solstrålar slingrade sig förbi dem, inbromsade av den trögflytande stadsluften som de passerade igenom, full av svävande partiklar och giftutsläpp. Det knakade till i knäna på Plum.

”En sak fattar jag inte. Om du inte var redo, om du hade så mycket att bearbeta, varför älskade hon dig ändå tror du?”

Quentin återgick till att blanda den illaluktande reagens som han hållit på med förut.

”Vet inte”, sa han. ”Det har jag faktiskt aldrig vetat.”

”Det vore ju bra om du kom underfund med det. Kanske innan du hämtar tillbaka henne?”

Morgonen därpå var det genrep. De bröt ner trollformeln i dess olika beståndsdelar och gick först igenom dem var för sig och sedan i mindre grupper, medan de hela tiden aktade sig för att inte låta dem förenas till något som var direkt instabilt. I de fall där formeln innefattade någon exceptionellt dyr komponent eller var rent fysiskt farlig mimade de sig bara igenom den.

Fast vid ett tillfälle glömde Plum bort sig och yttrade något som hon skulle ha hoppat över och genast fylldes rummet av ett starkt ljus och hetta. För ett ögonblick var det outhärdligt, som när det blir rundgång i en konsertsal.

”Skit också!” Quentin rusade iväg, och hon hörde vatten rinna i badrummet. När han kom tillbaka osade det fortfarande lite om hans naglar.

”Förlåt!” sa Plum. ”Förlåt mig.”

”Ingen fara.” Fast det syntes att han var irriterad. ”Börja om. Från början.”

Det var lustigt med magi, hur stökig och bristfällig den var. När folk sa att något var rena magin menade de att det inte kostade något och åstadkom exakt det man ville. Men det fanns en massa saker som magin inte kunde göra. Den kunde inte återuppväcka de döda. Den kunde inte göra dig lycklig. Den kunde inte göra dig snygg. Och även när det gällde sådant som den kunde göra blev det inte alltid rätt. Dessutom kostade det alltid, alltid någonting.

Och så var den ineffektiv. Systemet var aldrig lufttätt, det läckte hela tiden. Magin sände alltid iväg extra energi, slösade bort den i form av ljud, värme, ljus och vind. Den höll jämt på att surra och vina och glöda och gnistra utan någon särskild anledning. Magin hade onekligen klara brister. Men det verkligt lustiga, tänkte hon, var att om den vore perfekt, skulle den inte vara lika vacker.

På den stora dagen kom de överens om att starta klockan tolv, men i likhet med allt annat som inkluderade mer än en person och en massa rörliga delar – bandrepetitioner, softbollmatcher, modellraketuppskjutningar – tog det ungefär fem gånger så lång tid som planerat att komma i ordning. De röjde undan böckerna och staplade dem prydligt i hörnen av rummet, placerade alla verktyg och allt material på brickor, prydligt etiketterade och uppradade i den ordning de skulle behövas. På väggen häftade Quentin upp en lista över trollformlerna, som en låtlista inför en spelning. Det var en hel del saker de hade enats om att skippa på genrepet och som visade sig vara väldigt tidsödande, som att läsa upp hela texten till en av alla dessa kultiska sånger tio gånger.

De började med de allra enklaste grejerna och såg till att förhållandena i rummet var optimala och skulle så förbli. Jämn temperatur, lite extra syre, dämpat ljus från takkronan, inga plötsliga magiska intrång. De förtrollade varandra för att de skulle kunna avvärja konstiga laddningar eller energier och för att snabba på sina reaktioner en gnutta, eftersom en del av allt detta helt enkelt inte gick att utföra på rätt sätt i normal mänsklig hastighet. Koffein hjälpte också till med detta, så det hade de mängder av i närheten.

Luften i arbetsrummet blev stilla och sval och det började lukta en liten aning sött – jasmin, tänkte hon, fast helt säker var hon inte. Hon mindes inte när de hade ordnat med det.

Vid femtiden på eftermiddagen insåg de att de hela tiden sköt upp de formler som skulle ta dem förbi den kritiska punkten – som skulle förpliktiga dem att göra detta här och nu, ikväll och inte imorgon eller någon annan dag. Tåget stod fortfarande inne på stationen, det kunde fortfarande försenas. Men nu hade de fått slut på onödiga förberedelser. Det var nu eller aldrig.

Och först nu insåg Plum hur nervös hon var.

”Nu räcker det”, sa Quentin. ”Om vi ska genomföra det här, får vi köra nu.”

”Visst.”

”Dra igång Klargörande strålglansen.”

”Okej.”

”Jag börjar förbereda Skytiska drömmen.”

”Uppfattat.”

”Då så, sätt fart.”

”Jag sätter fart.”

Hon satte fart. Plum vände sig till den första uppsättningen material på hyllan: fyra sorters svart pulver på små fat samt en silverklocka. Klargörande strålglans. Under tiden sa Quentin ett kraftord och ljuset i rummet blev en nyans mer sepiabrunt, som solskenet strax före ett åskväder. Allt började eka, som om de befann sig i ett mycket större rum. Med ens hade de gått över Rubicon. Tåget lämnade stationen.

Hädanefter var det kontrollerat kaos. I vissa lägen arbetade de tillsammans – ett par formler krävde fyra händer. I andra lägen skildes flödet åt och de fick göra helt olika formler parallellt medan de kastade förstulna blickar på varandras arbeten för att förvissa sig om att de avslutade dem samtidigt.

Det blev en strid ström av replikväxlingar.

”Långsammare, långsammare. Färdiga på tre, två …”

”Se upp, flödena förgrenar sig. De förgrenar sig!”

En ensam båge av Irländsk eld klövs i två, sedan i fyra tunna flammor som ringlade iväg åt varsitt håll. Sedan började de ringlande flammorna oroväckande nog gå bakåt mot Plum, som skapade dem.

”Nu så”, sa hon. ”Jävlar!”

Elden slocknade.

”Gör det igen. Gör det igen. Det finns fortfarande tid.”

Så där fortsatte det i tre-fyra timmar – det var svårt att hålla koll på tiden. Vid det laget var de djupt inne i formeln och atmosfären i rummet hade blivit fullständigt drömlik. Stora skuggor smög fram över väggarna. Rummet verkade ha fått slagsida och började luta som om det hade lyft med dem inuti. Plum dängde ner en bricka på arbetsbordet framför Quentin, han började plocka åt sig det han behövde från den utan att ens snegla på den, och hon insåg till sin förfäran att detta var den näst sista formeln på listan. Det drog ihop sig.

Plum hade inget kvar att göra så hon iakttog honom bara, drack ett glas vatten som hon hade ställt under bordet när de började och som hon på något sätt lyckats undvika att sparka omkull. Resten fick han ta hand om. Hon var yr och kände sig svag i armarna. Hon korsade dem över bröstet så att de inte skulle skaka.

Plum trodde inte att hennes vänner skulle ha gjort sig lustiga över Quentin just då. Ett tag hade hon fallit in i vanan att betrakta honom i stort sett som en jämnårig, men under veckan som gått hade hon påmints om att han var tio år äldre och utförde magi på en annan nivå än hon. Just nu såg han ut som en ung Prospero i sin krafts dagar. Han hade tagit av sig kavajen och rullat upp ärmarna på sin vita finskjorta, som var genomsvettig. Han måste ha varit trött, men rösten var fortfarande stadig och klangfull, och fingrarna arbetade sig med en inövad fasthet igenom rörelser som hon aldrig hade sett förut, medan senorna framträdde på hans handryggar. Det här var den sortens magi, tänkte Plum, som hon själv ville hålla på med när hon blev stor.

Stora svallvågor av kraft böljade genom rummet. Det slog henne att trollformler som den här var exakt sådana som, när de blev ohanterliga, förvandlade människor till intingar. Gigantiska konstruktioner och sammansättningar av magi, som hon dittills bara hade sett isolerade, kolliderade nu och interagerade likt olika vädersystem. Intensiteten fördubblades och fördubblades på nytt. Utan förvarning började rummet skaka och sjunka så att de befann sig i fritt fall för ett ögonblick – om det hade varit ett flygplan skulle syrgasmaskerna ha trillat ner. Quentins röst lät onaturligt mörk och han började darra av ansträngningen i att hålla ihop allt. Hastigt drog han ena armen över pannan.

”Staven”, sa han. ”Staven!”

Andra gången röt han det högt, och Plum vaknade med ett ryck, vände sig om och tog den svarta trästaven som stått lutad i ett hörn.

Dags att ta till den sista utvägen. Quentin tog snabbt staven ifrån henne, blint, och så fort den var i hans händer började den rycka och vibrera, som om den var fäst vid en lina med en enorm fisk i andra änden, eller en jättepappersdrake fångad i kraftig blåst.

Hon böjde sig fram för att hjälpa honom, men han skakade på huvudet.

”Det är säkrast att inte röra vid mig”, sa han mellan hopbitna tänder. ”Det kan gå illa.”

Lukten av bränd metall och svett från trötta magiker låg tung i luften. Hon kände att det fanns i rummet tillsammans med dem nu, själva landet: en arg, hungrig, törstig spädbarnssak som krävde liv, och var beredd att ta det från dem om den måste. Detta land skrek med en nästan mänsklig röst. Ett stänk av gyllene ljus vällde fram ur ett av Quentins fingrar, det måste ha varit ett av Majakovskijs mynt som strök med. Landskap for förbi utanför fönstren, alla fönster nu, men för otydliga för att kunna urskiljas.

Rummet förvrängdes groteskt och för ett ögonblick såg det oproportionerligt uttänjt ut, som om det syntes genom ett vidvinkelobjektiv och en uppsvälld blåsa hade bildats på ytan till själva verkligheten. Plum var rädd för vad som skulle hända om blåsan sprack.

Quentin skrek i smärta, triumf eller förtvivlan, Plum kunde inte avgöra vilket:

”Nothung!”

Han snurrade staven och dunkade den silverskodda änden i golvet så att det lät som ett gevärsskott. Hon kände stöten genom fotsulorna. Platinatrådarna i taket och väggarna blev glödheta och bokstäverna på golvet brann vita som magnesium.

Sedan falnade de igen och undan för undan avstannade alltihop. Golvet stabiliserades. Luften blev åter stilla, alla ljus hade inte blåsts ut, och lågorna vajade till på dem som fortfarande brann och rätade sedan upp sig. Quentin föll ihop över bordet. Det var tyst i rummet sånär som på en svag, hög och silvrig ton, fast det kanske bara ringde i öronen på henne.

Världen utanför fönstren hade blivit till nedre Manhattan igen, också utanför det där underliga lilla fönstret i ena hörnet. Quentin lyfte på huvudet och rätade på sig. Han tittade sig nyfiket omkring, upp i taket, in i de mörka hörnen. Han kastade en blick på Plum.

Hon pekade på något bakom honom.

En röd dörr hade dykt upp i väggen. Den var av målat trä kantat med svart järn som hade bearbetats med konstfärdigt svängda linjer och gracila spiralformer. Quentin tappade staven. Det slamrade när den föll ner på golvet.