KAPITEL 22

QUENTIN SOV INTE DEN NATTEN. Han försökte, eftersom det kändes viktigt, eftersom att sova var något man gjorde på natten, men sömnen ville inte infinna sig. Ett par timmars stirrande i taket senare, medan han legat och darrat och huvudet hade snurrat och dunkat som en torktumlare med en sko i, gav han upp, klädde på sig och gick upp till tredje våningen. Klockan var tre på natten. Han stod framför den röda dörren i gott och väl en halvtimme, gungade nervöst fram och tillbaka på hälarna och bet ihop käkarna tills det värkte.

Sedan svepte han in sig i avvärjningsformler, snabbade upp reflexerna och ordnade en del annat smått och gott som kunde komma väl till pass. Han skulle gå igenom igen.

Skyddsåtgärderna var förmodligen betydelselösa. Alice hade varit starkare än han när hon var människa, och nu befann hon sig på en helt annan kraftskala. Numera var hon inpluggad i huvudledningen. Men han måste komma närmare henne. Han förstod inte varför hon var här. Kanske hade han på något sätt kallat på henne utan att ens veta om det och därmed fångat in och bundit fast henne i det där konstiga spegelhuset. Kanske hade hon kommit på eget initiativ – Alice hade ju hittat honom på Brakebills och nu hade hon kanske hittat honom igen, här, borrat sig in i hans land som en mask i ett äpple. Hon var ormen i hans lustgård.

Det spelade egentligen ingen roll. Han hade inte lyckats skapa något land, inte mycket till land i alla fall, men det här var bättre än inget. Att skapa ett land var ändå en förströelse. Stölden av väskan likaså. Det här var vad han ville.

Men vad ville Alice? Spöka för honom? Skratta åt honom? Jaga och döda honom? Den vetenskapliga litteraturen om intingar var ganska mager. Intingarnas beteende var i bästa fall oförutsägbart. Men vad hon än ville visste han vad hon behövde, och det var att bli människa igen. Han kunde inte ha bett om en bättre chans.

Och han behövde henne också, han behövde få se henne igen, hon var den enda person som han någonsin känt sig helt otvungen med. Han visste att han borde vänta, äta, sova och prata igenom det med Plum, men – intalade han sig – det var svårt att veta hur lång tid han hade på sig. En intings nycker var i stort sett definitionen av egensinnighet. Om hon gav sig iväg nu kanske han aldrig skulle hitta henne igen. Han tänkte fullborda det här.

Dessutom skulle Plum ha försökt avråda honom.

Det var tyst i huset. Han var inte det minsta trött. Medan han stirrade på den röda dörren försökte han i tankarna mana fram den Alice han kände. Mindes han verkligen hurdan hon var? Kanske jagade han ett spöke, spöket av ett spöke, det egna minnets hjärnspöke. Det hade gått sju år, det var längre tid än vad han känt henne som människa. Kanske jagade han en sedan länge försvunnen fantasi-Alice som aldrig hade funnits. Om han kunde få tillbaka henne, vem skulle hon då vara?

Quentin tänkte ta reda på det. Han öppnade den röda dörren men klev inte över tröskeln. Det andra rummet fanns fortfarande där, spegelrummet med sina spegelfönster. Han satte sig ner på golvet med benen i kors och väntade.

Han hade suttit där i tio minuter då Alice långsamt svävade förbi i profil med benen sorglöst släpande efter sig, lika tyst och ondskefull som en haj i ett akvarium. Hon var lite mindre än hon varit i livet, som en dyrbar docka av sig själv. Hon såg honom inte. Om hon visste att han var där brydde hon sig inte om att vända på huvudet.

När hon var utom synhåll reste han sig, väntade i ytterligare fem minuter och gick sedan in genom dörren. Allt var precis som det hade varit. Där var samma djupa, dämpade stillhet. Ingen vind utanför fick spegelfönstren att skallra. Ingenting rörde sig. Nästan ingenting i alla fall: han uppfattade ett kusligt flimmer i ögonvrån, som om en teveapparat stod på utan ljud. Det var spegeln på toaletten, där snöflingor fortfarande singlade ner.

Han stod högst upp i trappan, svängde med armarna och småhoppade. Han hade inte skymten av en plan. Hur förvandlade man ett monster tillbaka till människa? Det tog lång tid för Alice att visa sig igen och just när han började undra om han borde ropa hennes namn hörde han ett dämpat, trevande slammer i rummet nedanför, som om någon sparkade någonting litet och tungt över en matta. En stund senare syntes den där svaga blå strålglansen på väg uppför trappan. Vad han än varit på väg att göra, säga eller tillämpa så försvann det ur huvudet, och han vände om och gick på stela ben tillbaka till dörren. Han kunde inte hejda sig. Det var som om benen satt på en robot och någon annan kontrollerade dem.

Det var så det kändes att frukta för sitt liv. Han stannade framför dörren, andades tungt men ville inte riktigt gå igenom, inte än. Vad skulle han ta sig till? Han ville skrika till henne: Vakna! Kom ihåg vem du är! Jag måste få prata med Alice! Men grejen med monster var ju att man inte kunde prata med dem om det, eftersom de inte ville erkänna att de var monster överhuvudtaget.

Hon steg upp rakt genom golvet. Quentin hoppade undan från dörren, störtade ut ur rummet och nerför trappan som en idrottsman. Han hörde ett skratt, kusligt välbekant. Det var hennes, men kallt, musikaliskt, mekaniskt, någon som knackar på ett vinglas. Hon gled nerför trappan efter honom och han backade in i spegelversionen av Plums rum. Han såg en hastig glimt av henne – hon var inte helt och fullt Alice, inte riktigt. Hon blev suddig för ett ögonblick, ett lågupplöst hologram av sig själv. Håret flöt viktlöst runt huvudet.

Och hon slutade aldrig le. Aldrig. Blå läppar, blå tänder. Det kanske var kul att vara inting. Alla kanske hade missuppfattat det.

Hon följde efter honom ner till bottenvåningen, genom matsalen och uppför trappan igen, ner igen, upp igen och sedan upp till andra våningen. Hon hade inte bråttom, men när han skyndade på gjorde hon likadant, som om det var en av spelets regler. Det skulle ha varit komiskt om han inte varit jagad av en blå demon som skulle kunna bränna upp honom bara genom att röra vid honom, och förmodligen också utan att röra vid honom. Ibland tog hon hänsyn till väggar, golv och tak, ibland passerade hon igenom dem utan något motstånd.

Det knäppaste med denna surrealistiska duell var att han började tycka om den. Hur förvanskad eller förvandlad hon än var, så var hon ändå Alice. Han umgicks med henne. Hon var ren magi nu, ren vrede och kraft, men han hade alltid älskat hennes vrede och kraft, de var två av de mest fantastiska sakerna hos henne. Hon var inte Alice, men hon var inte fullt ut icke-Alice heller.

På det här viset skulle han kunna hålla sig framför henne för alltid bara han undvek återvändsgränder. Det var som om han var ett spöke, tänkte han lättsinnigt, och hon var Pac-Man, eller tvärtom. (Fast nej – Pac-Man kunde ju äta upp spökena när de var blå. Strunt samma. Fokusera.) Han undrade hur länge det skulle dröja innan hon tappade tålamodet och gick lös på honom. Det var som att simma med hajar, förutom att han visste vad hajar ville ha. Vad Alice ville ha kunde han inte på långa vägar gissa sig till.

Det fanns stunder då han ville kasta sig i armarna på henne och låta henne bränna upp honom omedelbart. Vilken otroligt korkad jävla idé.

En halvtimme senare rusade han ut genom den röda dörren, hem igen. Det här skulle inte leda någonvart. Han satte sig på kanten av arbetsbordet, småflämtande efter allt spring i trappan. Han levde fortfarande, men han gjorde inga framsteg. Någonting var fel här.

Han satt fortfarande kvar när Plum kom upp vid sjusnåret med kaffe.

”Jäklar”, sa hon. ”Kör du chickenrace med den där saken?”

”Med Alice.” Han rättade henne automatiskt. ”Det verkar så.”

”Hur går det då?”

”Rätt bra”, sa Quentin. ”Jag är ju inte död.”

”Och Alice …?”

”Hon är fortfarande död.”

Plum nickade.

”Jag vill inte kritisera dig”, sa hon, ”men du kanske borde låta bli det där nu? Sluta fresta ödet? Det känns kusligt bara att vistas i samma hus som den. Som henne.”

”Jag vill ta reda på mer om henne.”

”Vad har du fått reda på hittills då?”

”Inte mycket. Hon tycker om att leka. Vid det här laget kunde hon ha dödat mig, men det har hon inte gjort.”

”Herrejävlar, Quentin!”

Båda satt och iakttog den öppna dörren som om den varit en teve, eller ett hål som de pimplade fisk genom.

”Det är konstigt att tänka sig att hon dödade min gammelmorfars bror Martin”, sa Plum. ”Fast å andra sidan verkar hon ha haft sina skäl. Lever hon verkligen därinne?”

”Vet inte. Det känns så.”

”Okej. Jag överlåter det där åt dig.” Plum stannade till i dörröppningen. ”Fast … jag vet ju att du kommer att bli helt besatt av det, så försök att inte tappa bort dig. Om det inte finns något hopp måste du lova att du släpper henne.”

Hon hade givetvis rätt. Men hur understod hon sig att vara klokare än han vid tjugoett års ålder?

”Jag ska. Jag lovar. Men inte än.”

”Jag lämnar dig ensam.”

”Jag är inte ensam”, sa Quentin. ”Alice är här.”

Senare samma dag försökte han slåss mot henne. Han hade varit med när Alice fällde självaste Martin Chatwin med en hel arsenal av magi som han aldrig hade sett förut, men det där var längesedan. Numera behärskade han en och annan avvärja-och-skydda-formel. Han kunde tävla med de bästa när det gällde att avfyra magiska missiler. Han var en magisk jävla raketbas på helspänn.

Och Alice lekte med honom. Det var ett spel för henne. En fördel hade Quentin åtminstone: han lekte inte. Det gjorde honom illamående att tvingas slåss mot någon han ville älska, men just nu var inte Alice i stånd att älska någon eller att bli älskad.

Han kollade upp den tjockaste, grymmaste försvarssköldsformeln han kände till och fäste klumpigt ett par härdande förstärkningar vid den. Ett djupt andetag, sedan klev han in genom dörren och uttalade så fort han kunde sköldformeln sex gånger i rad. Nu hade han sex magiska sköldar som hängde osynliga i luften framför honom, eller nästan osynliga i alla fall. När han tittade genom allihop på en gång blev luften lite rosafärgad.

Om de varit fler än sex skulle de ha börjat störa varandra. Det var lagen om avtagande avkastning. Dessutom trodde han inte att han orkade göra en till just nu.

Sedan var det dags för missilerna. Han hade gjort dem i förväg, med extra allt: tripplerad tyngd, elektrisk laddning, de var pansargenomträngande, ruskigt giftiga. Han skulle inte ens ha vågat förbereda trollformeln på jorden, än mindre tillämpa den, om inte huset varit så kraftigt skyddat. Om han bommade skulle missilerna gå genom väggen som om den varit gjord av papp, och dessutom var de långtifrån lagliga. Men tekniskt sett skulle han tillämpa dem i en annan dimension, så kanske skulle han kunna komma undan i juridisk mening.

Alice svävade fram för att möta honom: matdags. Hon rörde aldrig riktigt vid golvet, märkte han, fast när hon fick syn på honom sparkade hon till lite med benen, balettliknande, som om det var ett skämt – som för att säga: Minns du när jag brukade gå med de här? Klart du gör. Minns du när jag brukade sära på dem för dig, min älskling?

Quentin försökte döda henne. Han visste att han inte kunde göra det, men han tänkte att hon kanske skulle kunna känna av det och så länge hon var inting var detta i stort sett det enda samspel de kunde ha. Så han brände av de magiska missilerna med full styrka och mer därtill, de kapade nästan fingertopparna på honom. De var gröna, sjudande saker som sköt iväg mot Alice likt hungriga fiskar.

Men cirka tre meter ifrån henne saktade de in och började krypköra. Hon såg belåtet på dem, som om Quentin hade bakat kakor åt henne. Åh tack, det var alldeles för mycket! Hennes stirrande fick missilerna att förlora modet. De radade upp sig på ett led och kretsade lydigt runt hennes midja i en gnistrande, fräsande grön ring.

Sedan exploderade ringen och de flög åt alla håll. Två missiler dånade in i Quentins sexfaldiga sköld. Han ryggade tillbaka. Han skulle inte ha överlevt ens den ena.

Sedan hade Alice plötsligt förflyttat sig genom rummet och hängde i luften mitt framför honom. Han kunde inte avgöra om hon hade teleporterat sig eller bara susat iväg rakt mot honom, så snabb var hon. För första gången såg hon förbannad ut. Hon visade sina safirblå tänder. Var det intingtillståndet som gjorde henne så arg? Eller hade hon jämt varit det? Kanske hade vreden alltid funnits inom henne och kommit fram när hon blev inting, försvarsmuren hade bränts ner.

Hur som helst såg hon ut som en livslevande Alice, han skulle ha känt igen henne var som helst. Mer än levande, hon surrade och sprakade av energi. Ögonen var de klaraste, argaste, mest magnifikt roade ögon han någonsin sett. Hon sträckte sig fram och lade handen på den första av hans sex sköldar, petade på den med två blå fingertoppar och stack sedan in dem i den. Skölden flammade upp och slocknade.

Den andra skölden surrade ilsket när hon rörde vid den. Den borde ha dödat henne, han hade spetsat den med en magisk laddning som han bara läst om, dessutom i en bok han inte borde ha läst. Med sensuellt välbehag viftade hon med fingrarna: ljuvligt! Den tredje skölden fattade hon tag om med båda händerna och lyfte upp den – lade undan den som om den varit ett fysiskt föremål, en gammal tavelram kanske, och lutade den mot en vägg. Det var ju löjligt, magi fungerade inte ens på det sättet, men var man en inting fungerade allting precis som man ville att det skulle göra. Hon gjorde likadant med nästa och nästa, travade dem snyggt och prydligt som fällstolar.

Quentin väntade inte på slutet, han förstod vartåt det barkade. Han retirerade in genom dörröppningen. Lät henne följa efter om hon kunde, men hon kunde inte. Öppningen var hård och glatt som glas för henne. Hon pressade ansiktet och brösten mot barriären, som ett barn som trycker ansiktet mot ett fönster, och såg på honom med ett groteskt öga, blått i blått.

Hon utmanade honom, hetsade honom. Kom igen då! Sluta deppa! Vill du inte ha lite kul? När hon öppnade munnen var den ljus inuti, som på ett fotonegativ.

”Alice”, sa Quentin. ”Alice.”

Han stängde den röda dörren. Han hade sett tillräckligt.

Hon var den galna kvinnan på vinden. Den var märkligt intim, denna ensidiga duell, bara hon och han, en mot en. Inte som sex, men intim. Han var som en fridykare som försökte nå djupare och djupare, som tvingade sig neråt med sprängande lungor och sedan frenetiskt sparkade sig upp till ytan med ynkliga människosimfötter, medan det stora blå nafsade honom i hälarna.

Quentin förde protokoll över sina turer i ett spiralblock: vart han begav sig, vart hon begav sig, vad han hade gjort, vad hon hade gjort. Det var ingen större mening med det eftersom det saknades variation, men sysslan hjälpte honom att hålla sorgsenheten stången. Han lade märke till en sak: Alice tyckte om att fösa honom mot husets ytterdörr, som om hon utmanade honom att öppna den. Det kändes som en utmaning som han gjorde bäst i att inte anta.

Men om det inte fanns något annat alternativ? Deras lilla dans var som slutspelet i ett fruktansvärt grymt schackparti, där damen jagade en plågad kung runt ett tomt bräde och sadistiskt nog vägrade att göra honom schackmatt. Det var svårt att veta vad, om något, som pågick i damens huvud, men en sak var klar: Alice var bättre på det här spelet än vad han var. Bortsett från allt annat kände hon honom bättre än vad han kände sig själv. Det hade hon alltid gjort.

Så strax före midnatt den dagen, då Plum tryggt hade gått och lagt sig, bytte han taktik igen. Alice ville alltså att han skulle öppna ytterdörren? Då så, då tänkte han gå raka vägen fram till den. Ge henne vad hon ville ha, se vad hon tänkte göra. Han visste fortfarande inte vad han själv höll på med, men kanske skulle han få reda på vad hon var ute efter.

Han gjorde i ordning ett par trollformler i förväg och använde den första så fort han hade klivit in genom dörren. Formeln skapade en hyggligt naturtrogen bild av honom i husets alla rum.

Det fick henne inte att förlora fattningen, men det kanske gjorde henne förbannad, för Quentin hann knappt fram till trappan förrän hon skingrade illusionen så brutalt att det kändes som om någon hade skurat hans hjärna med stålull. Fortsätta eller återvända? Under en ovärdig panikattack låtsades han att han var på väg till trappan men hoppade åt sidan, förbi Alice på nära håll medan han böjde kroppen som en tjurfäktare, och låste sedan in sig på den lilla toaletten vid trappavsatsen.

Nu hade han fångat sig själv i en fälla, och det ordentligt. Han kände efter i fickan och slet fram en tuschpenna som han hade burit med sig för eventuella krislägen. I rasande fart krafsade han ner en inskription på swahili tvärsöver dörren och ritade sedan en stor rektangel runt hela dörrkarmen med pillriga små utsmyckningar i hörnen, allt utfört i en enda obruten linje. Det var bara en avvärjningsformel för att stänga ute magi eftersom, resonerade han hoppfullt, Alice var gjord av magi nu. Det var det enda han kunde komma på.

En kollision fick dörren att skaka, den buktade märkbart inåt medan luft blåstes in längs kanterna som om en handgranat hade sprängts framför den. Den höll, men genast började karmen bli skev och målarfärgen började få blåsor. Dörren skulle inte hålla stånd särskilt länge. Den var inte avsedd som ett magiskt hinder, den ville bara vara en vanlig toalettdörr.

Han vände sig om och blicken föll på medicinskåpets spegel, där det fortsatte att snöa. Trevande stack han in handen genom spegeln – inget motstånd. Ännu en portal. Han placerade ena foten på toalettstolen, satte knät på handfatet och trängde sig in genom den trånga öppningen.

Det var kallt inne i den andra toaletten – eller den tredje, snarare. Förtvivlat kravlade han sig ner från handfatet och halvt om halvt föll ner på badrumsgolvet, som var halt av snöslask. Var någonstans var han nu? Två världar bort från verkligheten, ett land inuti ett annat land. Ytterligare en nivå ner.

Vad skulle han göra när dörren gav vika? Han kanske kunde slinka förbi henne igen, ta sig tillbaka, men vad skulle han tjäna på det? Han ville inte ge sig iväg tomhänt, inte en gång till. Den här fridykaren tänkte gå till botten, även om det innebar att han inte skulle komma upp till ytan igen. Det måste finnas något intressant härnere. På det här djupet kanske några av reglerna skulle börja upplösas.

Halkande och slirande tog han sig upp och till hälften gick, till hälften gled ut i hallen och in i spegelbilden av arbetsrummets spegelbild. Ljuset var släckt här, och han ordnade raskt lite belysning – handflatorna sken som ficklampor. Någonting var annorlunda här. Han kunde nästan känna det ökade trycket från de olika verkligheternas många lager ovanför honom. Det här landet var på något sätt tyngre, som om det hade gått genom ett fotofilter som mättat färgerna och gjort de svarta linjerna tjockare och mörkare. Det försökte klämma sig in i hans ögon och öron. Här kunde han inte stanna länge.

Men vart skulle han bege sig? Han gick fram till fönstren och öppnade ett.

Gatan kände han igen som deras gata, nästan i alla fall: det fanns en körbana och gatlyktor, men inga andra hus. Det var som ett öde bostadsområde som hade drabbats av någon ekonomisk katastrof just när byggandet inletts. I fjärran fanns bara kall, sidenglänsande och frasande sand invid ännu mer kall sand. Det var natt och istället för ljus öste gatlyktorna ner regn som om de grät. Himlen var svart och utan stjärnor, och månen platt och silvrig: en spegel som reflekterade en spökjord. Det var inte meningen att han skulle se det här. Det var en oavslutad skiss av en värld, en dekor som inte hade utformats ordentligt än.

Han stängde fönstret. Det här arbetsrummet hade också en röd dörr. Han öppnade den och klev ut.

Han kände att han började närma sig kärnan i något. Tre nivåer ner, den innersta kammaren, den minsta ryska dockan – en mycket liten träbit med utsmetade anletsdrag, knappt en docka alls. Det här rummet såg inte ut som någonting annat i huset, men han kände ändå igen det. Den dämpande mattan, den där varma fruktiga lukten – en främlings hus som han bara besökt en enda gång och det i femton minuter, men det var som om han aldrig hade lämnat det. Han var tillbaka i Brooklyn för tretton år sedan, tillbaka i huset han kommit till för sin Princetonintervju.

Det var som om han grävde sig allt djupare in i sitt eget huvud, tillbaka i tiden, längre in i minnet. Det här var den plats där allting börjat. Om han stannade kvar kanske han till sist skulle få göra sin intervju ändå. Han skulle kunna återvända och ta sin magisterexamen. Var det verkligen nu det gällde eller var det bara en illusion? Fanns det en annan, yngre Quentin som väntade precis utanför dörren och blev mer deprimerad än vanligt där han stod och oroade sig i det kalla regnet? Och hans vän James, ung och stark och grann? Öglorna blev allt underligare, tidslinjerna befann sig i en gordisk knut, tätningen intrigade till oigenkännlighet.

Eller var detta en andra chans? Var det så här han skulle kunna återställa henne? Ändra allt så att det aldrig hade hänt – riva sönder kuvertet och bara gå sin väg? Han hörde ljudet av trä som knäcktes, långt bort, i en annan verklighet. Två verklighetsnivåer upp. Sist han var här hade han gått fram till spritskåpet, men nu hade han lärt sig läxan. Han såg sig omkring: ja, där stod ett golvur, precis som i Christopher Plover-böckerna. Det var så uppenbart nu. Han öppnade fodralet.

Det var fullt av glänsande guldmynt. De vällde ut på golvet som om han fått en jackpot i Las Vegas. De såg ut som Majakovskijs mynt, men de måste ha varit hundratals. Herregud, deras kraft var omöjlig att föreställa sig. Vad skulle man väl inte kunna göra med den? Han hade fått sitt mästarbrev nu, han var en mästarmagiker. Han skulle kunna återställa Alice. Han skulle kunna återställa vad som helst. Han proppade fickorna fulla med mynten.

När man talade om trollen: Alice kom insvävande genom dörröppningen bakom honom, slött framglidande på ryggen som en utter. Det var dags att gå. Han duckade förbi henne och hastade tillbaka in genom dörren åt andra hållet.

I arbetsrummet höll snön på att övergå i regn, och över parkettgolvet låg ett par centimeter tjockt täcke av grått snöslask. Han var nära att halka omkull när han spurtade över golvet med fickorna tunga av skatten. Han drämde igen badrumsdörren men råkade sedan fumla med tuschpennan och tappade den. Men tiden var knapp. Han rabblade en trollformel som fördubblade hans fart, kravlade sig upp på och över handfatet och kände hur det stack till av alldeles för mycket magi alldeles för nära hans ena vrist. Alice var en blå suddig fläck bakom honom och han var inte snabbare än henne, men med knapp nöd snabb nog att hinna tillbaka över trappavsatsen, genom arbetsrummet och den röda dörren och ut i den verkliga världen.

Hon hade inte fått tag i honom. Inte idag. Inte idag. Han stod där en minut, pustande och flämtande med händerna på knäna medan han samlade sig. Sedan stoppade han händerna i fickorna och släppte ner alla guldmynten på bordet. Vilken skatt!

Han borde ha fattat det. Det var ju älvguld, som i sagorna – sådant som förvandlas till döda löv och torra blommor när solen går upp. Det var vad han hade hittat. Mynten hade förvandlats till vanliga femcentare.

Så lätt skulle det aldrig gå. Det här fungerade inte. Det måste finnas något annat sätt. Han behövde sova. Det började svida i vristen där Alice hade bränt honom när hon nästan hunnit ifatt honom.

”Quentin.”

Eliot stod i dörröppningen, och i sina fillorianska hovkläder såg han ut som om han just hade klivit ut ur en Hans Holbein-målning. I ena handen hade han ett glas fullt med whisky som han höjde till hälsning.

”Du ser ut som om du just har sett ett spöke”, sa han.