KAPITEL 24

”HÖR PÅ, ALLIHOP. Jag har fått brev från Eliot.”

Janet satt bekvämt tillbakalutad i Eliots stol på slottet Vitspira. Hon hade kunnat leda mötet från sin egen ämbetsstol, men hon gillade Eliots. Den såg inte annorlunda ut än de andra tronerna, men det var något med den som kändes mer … behagligt. Hon antog att det handlade om makt. Den passar mig.

”En ordningsfråga”, sa Josh. ”Är du typ Högsta drottning nu? När Eliot är borta?”

Var hon det?

”Visst. Varför inte.”

”Det är bara det att …”

”Dina konstitutionella invändningar är aningen överflödiga för tillfället, Josh. Dessutom var det jag som skrev större delen av konstitutionen, så du kommer definitivt att förlora en debatt. Alla debatter.” Josh öppnade munnen. ”App app app! Vill ni höra vad han skriver eller inte?”

”Ja”, sa Josh och Poppy samtidigt. Sedan utväxlade de ett vedervärdigt äktenskapligt litet minileende.

”Visst”, tillade Poppy.

Det hade varit toppen om de gått och dött – balkongen var ju alldeles i närheten – men det skulle vara svårt att rättfärdiga politiskt. Janet lämnade det. Tills vidare.

”Så här står det.” Hon höll upp den lilla pappersremsan, som liknade en telegrafremsa eller lappen i en lyckokaka. ”TÄTNINGEN INTRIGAR STOP UMBER VAR SNEDSTRECK ÄR OND OCH LEVER KANSKE STOP VEM VET STOP HITTA HONOM ILLA KVICKT STOP KANSKE KAN RÄDDA VÄRLDEN STOP LETA UNDER STORA NORRTRÄSKET STOP SNART HEMMA PUSS STOP.”

Det blev tyst i rummet.

”Var det allt?” sa Poppy.

”Och du hade väntat dig …?”

”Vet inte. Någonting lite mer formellt, kanske.”

”Hälsar han inte ens till oss?” sa Josh.

”Nej. Fler frågor?”

”Måste han verkligen göra det på det där sättet? Som ett telegram?”

”Nej, egentligen inte. Han tycker nog bara att det är roligt. Några frågor av mer substantiell karaktär?”

Josh och Poppy växlade ännu en äktenskaplig blick.

”Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka detta, men … vad fan snackar han om?” sa Josh. ”Umber är inte ond. Eller var inte det. Han var ju bror till Ember. Dessutom har Han varit död i typ en miljon år. Martin Chatwin dödade ju Honom.”

”Eller”, sa Janet, ”så kanske han inte gjorde det. Eller också återuppstod Han eller något.”

”Varför har inte Eliot kommit tillbaka?” sa Poppy.

”Det vet jag inte. Jag är själv lite småsur över det. Lite orolig också, för jag har blivit ganska fäst vid vår Högsta kung. Det kanske händer något mer intressant borta på jorden, men jag kan inte föreställa mig vad det skulle vara. Josh?”

”Hur kan Eliot skicka brev till dig?”

”Äsch, vi ordnade det där innan han gav sig iväg. Breven, de här pappersremsorna alltså, flyter liksom upp till ytan i den lilla kristallkuledammen på gårdsplanen utanför mitt sovrum. Det är väldigt romantiskt. Sedan torkar man dem och orden framkallas som på en polaroidbild. Poppy?”

”Bör vi göra det? Bör vi försöka hitta Ember? Umber, menar jag. Ursäkta, jag blandar ihop Dem. Gravidhjärna, det har redan börjat. Men allvarligt, vi måste raska på med det här för jag är nästan i fjärde månaden nu. Vi har fem månader på oss.”

En bra sak med Poppy var att hon alltid hade en positiv inställning. Det var något som Janet gillade hos henne. Kanske det enda. Fast Poppys hår var väl okej också.

”Men vänta nu”, sa Josh. ”Tänk om vi verkligen hittar Umber. Vad ska vi då göra med Honom? Man måste ju komma ihåg att Han är rätt högt upp på maktskalan. Vi lär knappast kunna skrämma Honom.”

”Fast det där har jag tänkt på”, sa Janet. ”Vi kanske kan låsa in Honom i Embers grav. Martin lyckade ju hålla Ember fången därinne en gång, och Han kunde inte komma ut. Verkar som om det är typ en färdig, specialbyggd baggegudsinspärrande anläggning.”

”Men det är riskabelt”, sa Poppy. ”Skulle vi ens kunna få in Honom där? Alltihop kanske är lite överilat?”

Just då överväldigades Janet av den märkligaste av förnimmelser. Hon kände hur hon ytterst lätt drogs åt sidan, som om hon höll på att tappa balansen. Sedan skakade rummet till lite och känslan var borta. De andra reagerade också, det såg hon.

Josh listade ut det först.

”Rummet har slutat röra sig”, sa han.

Slottet Vitspira var byggt på en urverksgrund som mycket långsamt snurrade sina torn i en ståtlig, oupphörlig dans, som tekopparna i en långsam och tråkig attraktion på ett nöjesfält. Tornen drevs runt med hjälp av väderkvarnar. Vanligtvis märktes det knappt, men de märkte det nu eftersom mekanismen just hade stannat. Såvitt hon visste hade Vitspiras torn aldrig stått stilla förut, inte ens under de mörka tiderna, de värsta tiderna.

”Besvarar det din fråga?” sa Janet. ”Den här världen håller på att rasa samman. Vi måste göra något, och detta är den enda ledtråd vi har. Jag tycker det är bäst att vi använder oss av den.”

”Jag menar bara att vi pratar om att jaga en gud”, sa Poppy. ”Det kommer inte att bli lätt.”

”Om det var lätt skulle alla göra det.”

Så fort tornen slutat röra sig hade Josh gått ut på balkongen, lutat sig mot stenbalustraden och tittat ner. Nu följde Janet och Poppy efter. Långt därnere strömmade pyttesmå människor ut från dörröppningar, ut på gator och gårdsplaner, stirrande osäkert omkring sig, blinkande i den sena eftermiddagssolen. Den ena efter den andra stannade och tittade upp, tittade på dem, skuggande sina ögon, som om deras kungar och drottningar eventuellt skulle ha några svar.

”Idioter”, sa Janet, mjukt, men bara för formens skull. Kanske hade Vitspiras stora, ständigt roterande torn fastnat, måhända dansade inte ens själva himlakropparna längre till tidens musik. Vad fan visste man. Kanske var det så att den enda plats där hon någonsin hade varit lycklig höll på att rasa samman. Men inte ens världens undergång skulle kunna hindra Janet från att vara en bitch. Det var en principsak.

De gav sig iväg, alla tre. Fyra med bebisen. Josh och Poppy hade käbblat – det hade inte riktigt nått upp till grälnivå – om huruvida Poppy borde följa med eller inte. Poppy hade avgått med segern.

”Du oroar dig för mycket”, sa hon. ”Jag ska ta väl hand om bebisen. Ta du bara väl hand om mig.”

Färden till Stora norrträsket gick snabbare den här gången. Nu behövdes ingen ridderlig, planlös vandring i vildmarken. Den här gången kunde de ta direktlinjen, expresståget: hippogrifferna, flygflottans flinkaste flygare.

Det gick inte att använda dem jämt. Fanskapen var självständiga, de värnade om sin frihet, var praktiskt taget libertarianer. De var väldigt kinkiga med sina fjädrar också, fast det slutade ändå alltid med att man råkade rycka ut några stycken, det var omöjligt att låta bli. Men nöden har ingen lag och de var i alla fall bättre än de renrasiga griparna – det gänget var rena anarkisterna. Totalt frikopplade.

Janets hippogriff hade en lustig röd tofs mellan öronen, ett särdrag hon aldrig hade sett förut. Den gjorde stort nummer av att ignorera henne när hon satt upp med hjälp av en knuff från en lojal vasall. Bara denna enda gång, så här strax före världens undergång, hade hon uppskattat en liten respektfull gest från en av de där varelserna. Nåja.

Det var trots allt bra att få se Fillory ur ett hippogriffperspektiv, eftersom det åtminstone bekräftade att Vitspiras stillastående inte var en isolerad företeelse. Överallt fanns nu tecken på att saker och ting inte stod rätt till. Det var inte alls som när hon och Eliot hade varit ute och rest, för bara några dagar sedan. När hon tänkte på det kände hon sig redan nostalgisk. Nu vajade och böjde sig ängarnas gräs i märkliga, regelbundna mönster, cirklar som utvidgade sig och rörliga linjer – högt uppifrån liknade dessa mönster skärmen på en gammal analog teveapparat som gått sönder och där bilden bara rullar.

Och middagssolförmörkelsen som inträffade dagligen i Fillory uteblev helt och hållet. Först kunde inte Janet sätta fingret på vad som fattades, men så tittade hon upp och insåg det: månens och solens banor hade rubbats. De missade helt och hållet varandra. Månskärans spets snuddade bara vid solens korona och drog vidare, som en dödsdömd trapetskonstnär som missat ett grepp.

”Jävlar!” ropade Josh. ”Kritmannen är nere för räkning!”

Det var sant: han hade gått ner på alla fyra därnere på sin kulle och det ansiktslösa huvudet slokade som om det vore överväldigat av tyngdkraften, eller bara av förtvivlan. Staven hade fallit ut ur hans klumpliknande händer och flöt intill honom uppe på kullen. Det var en otroligt ömklig syn.

Dessutom fortsatte denna oändliga satans sommar. Janet hade fått nog av värmen. Josh och Poppy var om möjligt ännu mer chockade av alltihop än vad hon var. De hade haft det mysigt med att föröka sig på slottet Vitspira hela tiden och sett ännu mindre av det än Janet.

Hippogrifferna ville inte släppa av dem i träsket: nog för att världen höll på att gå under, men det var inget skäl till att de skulle behöva bli leriga om sina kära klor och hovar. Men de hittade en sorts någorlunda ren och stabil helikopterplatta i utkanten av träsket och gick ner för landning, en onekligen övernaturligt elegant sådan.

”Vänta här”, sa hon till dem. ”Ge oss tjugofyra timmar. Är vi inte tillbaka då kan ni ge er iväg.”

Hippogrifferna stirrade på henne med sina ilskna gula ögon och visade inte det minsta lilla tecken på om de tänkte eller inte tänkte ge henne tjugofyra timmar. Janet satte iväg ut i leran, med Poppy och Josh i släptåg.

”Det här är ingen kritik”, sa Josh, ”men om jag var Högsta kung eller Högsta drottning eller något sådant skulle jag ha tagit med mig en soldattrupp, ett specialförband kanske? Som understöd, typ. Kanske den där elitstyrkan på Vitspira som är så svår att kvalificera sig till. Har ni sett de soldaterna exercera någon gång? Det är inte klokt vilka grejer de kan göra.”

Janet tog ett djupt andetag. Tålamod.

”Vi jagar en gud, Josh. Och handlingen i den filmen känner du ju till. De skickar in stormtrupperna först, de riktigt grymma jävlarna, de fullständigt oövervinneliga, och vad händer? De blir slaktade typ direkt. Och man bara: ’Åååh nej, vad läskigt, och de där snubbarna skulle ju vara oövervinneliga!’ Sedan kliver hjältarna in och rensar rent. De är bara med för att bygga upp spänningen. Jag tänkte att vi kunde skippa den biten och komma till saken.”

”Men jag älskar den filmen”, sa Josh lite patetiskt.

”Fast det där är ju en viktig fråga, Janet”, sa Poppy. ”Eftersom vi nu ska komma till saken: hur ska vi bära oss åt för att slåss med en gud?”

”Vi ska inte slåss”, sa Janet. ”Utan jaga.”

Inte ens hon var tvärsäker på skillnaden, men hon tänkte att det kanske skulle få tyst på dem ett par minuter så hon kunde tänka. Någon måste göra det.

”Inte vi”, sa Josh. ”Du ska inte slåss. Du ska ta hand om bebisen.”

”Jag ska ta hand om bebisen”, sa Poppy, ”genom att slåss.”

Det var varmt och kvavt, men lervällingen som hela tiden trängde upp genom det plaskvåta gräset var iskall. På den här platsen fanns djup som solen inte kunde nå. Lyckligtvis hade Janet på sig grymt bra stövlar.

”Hur som helst”, sa hon, ”besegrade ju Martin Chatwin Ember. Så det går ju att göra. Vad hade Martin Chatwin som vi tre inte har?”

”Typ sex fingrar till”, sa Josh. ”Bland annat.”

Det kändes bra att vara ute på fältet igen, vilka oddsen än var. Och det kändes bra att ha ansvaret. Före öknen hade hon egentligen aldrig gått in för något hundraprocentigt, åtminstone inte med de andra i närheten. Det blev för sårbart. På ett sätt hade hon inte kunnat gå in för något hundraprocentigt. Undra på att de andra inte hade tagit henne på lika stort allvar som de borde. Dessutom hade hon gjort en del sjuka grejer. Hon undrade om Quentin var arg för det som hände den där natten. Som om det var hon som fått honom och Alice att göra slut! Hon hade bara gjort det av gammal vana. Har man en pundare i huset låter man inte sina mediciner ligga framme på bordet.

Och som om deras förhållande skulle ha hållit mer än ett par veckor till i alla fall, med tanke på vilken nolla Quentin var på den tiden. Det lustiga var att ju mer Quentin skärpte till sig, desto mindre ville hon ligga med honom. Det var konstigt hur sådant funkade.

När de hittat spången småsprang Janet ut på den. Poppy joggade efter henne, men Josh ropade ”Hallå, vänta på mig!” och när de inte gjorde det började han liksom försöka motivera sin blekfeta kropp att röra på sig. Killen levde i en fantasyvärld utan skräpmat, bilar, transfetter och teve och var ändå fet. Man fick beundra hans hängivenhet när det gällde den saken.

På vägen lade Janet märke till ett par övergivna barnskor, urgamla och trasiga, på en sten. Ytterst märkligt. De såg ynkligt små ut. Hon undrade vad som kunde ha fört en så liten pojke – det var pojkskor – ända hit, så här djupt in i Stora norrträsket, och vad som kunde ha hänt honom. Det kunde inte vara något bra.

När piren blev synlig drog hon loss de korsade yxorna från ryggen.

”Skitfräcka yxor”, sa Josh. ”Var har du …?”

”Fick dem av din morsa”, sa Janet. ”Efter att jag knullat henne.”

”Varför …?”

”För att hon njöt av det så mycket.”

Inte hennes bästa replik kanske, men alla kunde inte vinna första pris. Och hon hade verkligen ingen lust att dra den där historien igen.

Janet stannade längst ute på piren och tittade sig omkring med händerna på höfterna. Allt såg normalt ut. Inte mycket till apokalyps på gång här. Fast å andra sidan såg ju träsk redan ut som världens undergång. Maximal entropi, land och vatten i en enda kaotisk blandning. Så mycket värre kunde inte förfallet bli.

En och annan stilla bris krusade träskets yta. Ett par döda träd som träffats av blixten stack upp i dess mitt. Jag var nyss här, tänkte hon. För typ en vecka sedan. Plötsligt kände hon sig intensivt medveten om hur allt gick i cirklar och hur meningslöst livet var.

Eliot hade sagt att Umber fanns under träsket, vilket var både mycket tydligt och mycket vagt. Hon funderade på att bara hoppa i på måfå, lita blint på Eliot och hans förmåga att samla in underrättelseinformation. Men så var det ju det där med jättesköldpaddan. Medan Janet övervägde sina valmöjligheter gick Poppy förbi henne och började klättra nerför stegen. Det var ett smärre disciplinbrott, men för den här enda gången tänkte hon låta det passera. Poppy doppade elegant en tå i vattnet och stack sedan ner hela foten.

”Hm”, sa hon.

”Försiktigt.”

Poppy tog det inte försiktigt. Med sedvanlig australiensisk likgiltighet för att hålla sig torr och för giftiga undervattensrovdjur dök hon rätt ner. Träsket slukade henne i ett svep, hela hennes smala lekamen.

”Poppy!” Josh tittade ner efter sin försvunna fru-med-barn. ”Poppy! Herrejävlar!”

Ingenting hände. Sedan bröt Poppys hand den stilla vattenytan likt Damen i Sjön, förutom att handen, istället för att hålla fram ett magiskt svärd, i det här fallet bara gjorde ett stort, entusiastiskt tummen upp-tecken.

”Åh, tack och lov.”

Josh gjorde ett väl inövat kanonkulehopp från bryggan. Plask, rätt i. Ajöss med allt smygande. Janet gick värdigt nerför den slitna trästegen, som en normal människa, tills vattnet nådde henne upp till knäna. Hon förstod vad Poppy menade – det kändes verkligen konstigt. Inte blött, av någon anledning, och som om det var något som försökte trycka upp henne igen. Hon lutade sig fram och stoppade ner huvudet.

Och föll ihop i en uppochnervänd hög på den våta marken. Janet mådde oerhört illa, innerörat protesterade våldsamt mot det som hennes övriga sinnesorgan rapporterade. Något ohyggligt desorienterande hade inträffat.

”Herrejävlar!” Hon spottade för att hejda en spyattack. Josh var redan uppe på benen och hoppade upp och ner.

”Igen! Igen!”

Kul att någon hade roligt i alla fall.

De befann sig under vattnet, men uppochnervända. Det var vad som hade inträffat. De stod på undersidan av träskets yta som nu var hård och glatt. Det var mörkt härnere, men huvudattraktionen syntes ganska tydligt: ett stort slott som såg exakt ut som Vitspira fast läskigare och med bröstvärnet upplyst av flammande vita facklor. Himlen ovanför – eller sjöbottnen, eller vad det nu var – var svart.

”Ett uppochnervänt slottet Vitspira under vatten”, sa Josh. ”Det skulle inte ha varit det första jag gissade på, måste jag erkänna.”

”Det är en spegelbild.”

”Speglar vänder bilder från vänster till höger, inte uppochner”, sa Poppy omständligt korrekt. ”Plus att det svartvita inte är …”

”Okej, okej, jag fattar.”

De mötte inget motstånd, men vindbryggan var upphissad så de flög över muren och in på borggården. De såg ingen. Josh knackade på den tjocka porten till den yttre entrén. Ingen kom, men porten öppnades lätt. Stället såg tomt men inte övergivet ut – det var rent och snyggt, och fler facklor rök och sprakade utmed väggarna.

”Kusligt”, sa Poppy.

De hade stått där och planlöst sett sig omkring i gott och väl en minut innan de ens lade märke till de två vakterna som stod som fastfrusna längst bort i salen. Deras ögon var döda – vakterna såg ungefär lika levande ut som ett par prydnadsurnor.

”Oj”, sa Josh. Han ropade till dem: ”Hallå, killar! Vad är det här för ett ställe?”

Vakterna svarade inte. De var iförda mörka begravningsversioner av uniformen uppe på Vitspira, och så var det det där med ögonen: pupillerna var väldigt utvidgade, som om vakterna gick på droger. Vilket man inte kunde klandra dem för med tanke på att de tvingades jobba härnere. När Josh gick fram hälsade de inte och ställde sig inte ens i givakt, men de rörde sig, korsade hillebarderna framför dörren för att spärra vägen för honom.

”Äh, lägg av”, sa han.

De sänkte sina vapen och riktade dem åt hans håll istället. Josh retirerade.

”Tar den vänstra!”

Janets ena ishacka träffade vakten till vänster rakt i pannan. Där satt den fast som om pannbenet varit en stubbe och klöv både hjälm och huvud mittemellan vaktens ögon. Det var ett vackert kast. Han tappade vapnet med ett slammer och sjönk ner på knä, men till följd av någon anatomisk besynnerlighet föll han inte omkull. Blödde gjorde han dock, ett mörkt flöde rann nerför ansiktet och spreds ut över stengolvet.

”Eller”, sa Poppy, ”så skulle vi kunna testa diplomati.”

Både Josh och Poppy använde kinetiska trollformler på vakten till höger, lät honom hänga och dingla i ett hörn av taket som en vilsekommen ballong på en födelsedagsfest. Han tappade hillebarden, som skramlade och studsade över golvet. Janet kände sig lite generad å hans vägnar.

”Jag kan inte fatta att du dödade din, Janet”, sa Josh.

”Men snälla, de här figurerna är väl inte ens människor. Det kom ju inte ett ljud från dem, märkte ni det?”

”Men blod däremot.”

”Din mamma blödde när jag …”

”Sch!” Poppy kikade in i mörkret som vakterna hade skyddat. Hon höll upp en hand.

”… när jag tog hennes oskuld”, avslutade Janet med en viskning.

”Men det där hänger ju inte ens ihop!” väste Josh.

”Sch!”

De höll mun. I tystnaden hördes det torra, oregelbundna ljudet av klövars klapper mot sten. Med viss möda och med foten på vaktens kluvna skalle vickade Janet yxan fram och tillbaka tills den lossnade.

En halvtimmes inte särskilt värdig kurragömmalek vidtog. Ibland var det svårt att räkna ut exakt varifrån ljudet kom. De traskade vidare så tyst de kunde, försökte få grepp om det, medan de lade huvudena på sned, klappade varandra på axlarna och pekade och anklagade varandra hetsigt viskande för att föra oväsen.

Vid sidan av klappret hörde de då och då en röst som mumlade för sig själv, nätt och jämnt hörbart:

”Javisst, javisst, fortsätt här bara. Uppåt. Den här vägen. Försiktigt nu.”

Vem pratade Han med? Det var irriterande.

Rösten lät inte alls som Embers majestätiska bas. Vid ett tillfälle insåg de att de kunde ta en kortare väg och gensköt Honom nästan – de skymtade Hans förbiflimrande bakben som försvann uppför en spiraltrappa.

”Nära ögat!” hörde de Honom säga. ”Nästan fångad!”

Detta följdes av ett underligt, högt, skälvande stön.

De stannade i en välvd gång som de kände till från slottet Vitspira. Ovan jord skulle den ha flödat av solsken. Här vette fönstren ut mot ett bottenlöst mörker. De såg den klara vikens vatten långt nedanför dem, ytan på det uppochnervända träsket, en dränkt sol simmade i det likt en äggula i ett silvergrått ägg. Emellanåt strök några uppochnervända fiskar förbi fönstren.

Klappret satte igång igen, närmare nu.

”Jag fattar inte det här”, sa Josh. ”Gubben är ju en gud. Om Han verkligen vill komma undan är det väl bara att ta och teleportera Sig eller något. Antingen vill Han bli tagen eller så lurar Han oss i en fälla.”

”Vi tar reda på det”, sa Janet.

Snacka om ledarskap.

”Jag tror att Han är på väg upp till solrummet”, sa Poppy.

”Vad bra, då är Han fast. Det finns ingen väg ut.”

”Då har vi fångat Honom.”

”Vi skulle till och med kunna stanna härnere”, sa Josh, ”och strunta i att gå dit upp.”

”Och svälta ut Honom, eller vadå?”

Till och med Poppy himlade med ögonen.

”Nu får vi detta undanstökat så vi kommer härifrån. Det här bygget är bara för läskigt.”

”Japp.” Janet började bli vänligare stämd mot Poppy. Ett par decennier till och de kanske rentav skulle börja trivas ihop. Janet spände av sig sina yxor, sina Sorger, och rusade uppför trappan. Man bor inte i ett slott fullt av spiraltrappor utan att få diamanthårda vader. Hon hörde Poppy tjuta till och sätta fart bakom henne.

Och så det där skälvande stönet igen.

”Du milde!” hördes rösten en bit framför dem, en förnäm engelsk tenorstämma, småskrockande, men inte purung. Det var en edvardiansk musikalröst. ”Buller och bång!”

Det gjorde henne förbannad. Kritmannen står ju för fan på alla fyra och Du tycker att det här är kul? Buller och bång? Du ska fan få se på buller. Klampande uppför trappan alldeles bakom Honom förnam hon en dunst av Hans gudomliga flottiga ull, märkligt söt.

Till och med hon kände hur det brände i benen. Hon borde ha stretchat.

”Stanna! Herregud! Vi vill ju bara prata!”

Vi vill bara prata om hur jävla död Du kommer att vara när vi har dödat Dig.

Ovan jord var solrummet en underbar kammare med kupoltak, men härnere var det bedrövligt dystert trots facklorna som flämtade i de fyra hörnen. Umber stannade upp tillräckligt länge för att Janet skulle kunna ta en första ordentlig titt på Honom: Han liknade givetvis Sin bror, enorm med stora räfflade horn bakåtsvängda från pannan som om de hade behandlats med pomada, men med den skillnaden att där Ember var gyllene var Umber grå som mörka ovädersmoln.

”Då går vi!” ropade Han.

Solen lyste in genom ett av fönstren. Efter en timme under träsket var det som att titta rakt in i en båglampa. Umber hade öppnat en portal till världen ovanför.

Han vaggade framåt, tog sats i galopp och hoppade sedan genom fönstret, slog en halvvolt i luften och landade uppochner på … himlen? Taket? Nej, det var bara gräs. Däruppe var tyngdkraften snurrad åt andra hållet. Han satte landningen perfekt.

”Har inte varit häruppe på ett tag”, påpekade Umber när han lufsade iväg. ”Det ligger närmare än man tror!”

Janet slokade med axlarna. Fan också! Vi skulle kunna jaga den här typen i all evighet och aldrig lyckas fånga Honom. Men Poppy, som just nådde toppen, var helt oförskräckt. Utan att sakta in – hon ökade i själva verket farten – sprang hon rakt mot portalen, satte händerna på fönsterbrädan, gjorde en framåtvolt och lät tyngdkraften dra ner benen på andra sidan varpå hon landade på fötter i gräset, uppochner jämfört med Janet men vänd mot henne.

Janet blev spyfärdig bara av att titta på henne. Och då var hon ändå inte gravid.

”Kom igen!” sa Poppy glatt.

Hon snurrade runt så att hon stod vänd mot baggeguden som försvann bort i fjärran. Till och med Umber verkade förfärad av hennes ysterhet. Han spratt till som en bergsget som hör ett gevärsskott på avstånd.

”Adjö!” ropade Han och stack iväg som en vinthund, och portalen slocknade.

Janet tog ett halvt steg mot den, men försent.

”Typiskt jävla gudar”, sa hon.

Hon stod fortfarande där med armarna i kors och blängde när Josh hävde sig uppför översta trappsteget som om han försökte ta sig upp ur en simbassäng.

”Jag ska sparka Gubbfan i pungkulorna”, kraxade han.

Hon uppdaterade honom om den försvunne guden och om hans frånvarande fru. Josh verkade märkligt oberörd.

”Din fru är förresten rätt imponerande. Jag tror att jag har underskattat henne. Så all heder åt henne.”

”Tack, Janet.” Josh var nöjd. Vilket han borde vara. ”Trodde aldrig att jag skulle få höra dig ge henne ett sådant erkännande.”

”Det räknas inte eftersom vi är under vatten.”

”Men han skapade alltså en portal”, sa Josh. ”Såg du den ordentligt?”

”Det fanns kullar där”, sa Janet. ”Gräs. Himmel.”

Josh nickade, sa inget, men ögonen var livliga. Snabbt skissade han i luften med sina tjocka fingrar, osynliga diagram och symboler.

”Östkusten. Nordost.”

”Vad sysslar du med? Jaha.” Hon hade glömt att Josh kunde ungefär tre gånger så mycket om portaler som någon annan.

Han var redan djupt koncentrerad på sin magiska fantasifingermålning, som nu åtföljdes av belåtna grymtningar och hummanden. Janet måste erkänna att när Josh förstod någonting förstod han det jävligt ingående.

”Äh”, sa han. ”Du skämtar med mig.”

Han reste sig och började gå av och an i rummet, såg sig omkring som om han följde en mygga som ingen annan kunde se.

”Jag tänkte att Han måste ha använt typ ett speciellt och hemligt gudomligt transportnät som vi vanliga dödliga är utestängda från, på grund av vår syndiga dödliga natur. Men nej då! Exakt var stod Han när Han slängde upp den där?”

Janet gjorde en vag åtbörd.

”Visa mig”, sa Josh. ”Jag behöver se det annars funkar det inte.”

Janet suckade.

”Om du kollar på min häck skvallrar jag för Poppy.”

Hon gick ner på alla fyra, på Umbers vis, och spelade upp hela händelseförloppet. Josh nickade allvarligt och glodde på hennes häck.

Sedan gick han fram till fönstret där portalen hade varit och pressade handflatorna mot det. Han gned rutan i långsamma cirkelrörelser och det var som om han skapade en gnuggbild: vartän hans händer förflyttades dök det upp en spöklik, silvrig efterbild av portalen: en rad låga kullar, men märkligt jämna. Kullarna var alldeles släta och hade mer eller mindre samma höjd, och de låg i perfekta, raka rader. På toppen av varje kulle stod ett ensamt träd, en ek av utseendet att döma.

”Vad i helvete är det där?” sa Josh.

”Nonsenskullarna”, sa Janet. ”Det måste det vara. Det finns ingen liknande plats. Norrut, invid Brutna bukten.”

”Skumt.” Josh lutade sig fram för att studera bilden, satte näsan mot glasrutan. ”Nonsenskullarna. Vad betyder ’nonsens’ här? Är de meningslösa?”

”Vissa mysterier är det inte lönt att snoka i. Josh, kan du ta oss dit?”

”Kan jag det?” Han knäppte med fingrarna, en gång, två gånger. ”Hade det nästan.” Ett fingerknäpp till. På tredje försöket blev den spöklika bilden högupplöst och i fullfärg, en strömmad livesändning. ”Varsågod, min drottning.”

Det slutade med att Janet, kritvit i ansiktet, långsamt hasade sig fram på rumpan över den låga fönsterbrädan. När tyngdkraften fick grepp om fötterna och drog ner henne sträckte sig Josh upp och kunde ta emot henne från andra sidan. Den omvända gravitationen lyckades hon inte få kläm på och inte hennes kropp heller – halvvägs igenom stelnade hon till och såg litegrann ut som Nalle Puh när han fastnat i Kanins håla. Till sist fick Josh dra ner henne med våld.

Sedan stod hon på filloriansk jord igen, mindre än fyra timmar efter att hon djärvt dragit ut på jakt efter den skurkaktige guden Umber, som inte syntes till någonstans. Återigen grubblade hon över den eviga upprepningen, den vidgande virvelströmmen, som verkade styra människans historia. Det ges en ebb och flod i människors öden. En långsam ebb och flod som sköljer upp vrakspillror och gyttja och ruttnande tång som den lämnar på stranden, som en katt som lämnar en död råtta på en farstutrapp. Sedan smyger den iväg i jakt på fler.

De hade varit så nära. De kunde ha löst allting, men nu skulle de inte det. Han hade sluppit undan.

Hur som helst var Nonsenskullarna en ståtlig syn på nära håll. Kullarna fortsatte i fjärran i sina rader, inte perfekt jämna, såg hon nu, men nästan, som gummiplupparna på en anti-halkmatta, men kolossalt uppförstorade. Varje kulle hade ett träd på toppen, som ett ljus på en cupcake, och alla träd var olika. På vissa ställen hade kullarnas sidor blekts till en gulbrun nyans av den eviga, obevekliga, kokheta sommaren.

Några hundra meter bort stod Poppy och väntade på dem. Hon pekade – men vänta nu, allt kanske inte var förlorat ändå. Umber gömde sig inte, Han stod där och tittade på dem, längst upp på en kulle – en rad bort, tre kullar åt höger. Han rörde inte ens på sig! De kunde se Honom klart och tydligt!

Hon började gå mot honom.

”Fly inte!” ropade hon, vädjade hon till och med, som om ljudet av hennes röst skulle kunna hålla honom kvar där. ”Fly inte din väg! Snälla! Stanna där bara!”

Umber flydde inte. Han väntade på dem.

Han såg inte ens särskilt intresserad ut när de tre människorna, två drottningar och en kung, plus den kungliga arvingen i livmodern, kom traskande uppför backen. Som fond för omskakande händelser var Nonsenskullarna en fullträff. Utsikten var storslagen. Janet undrade om någon hade planterat träden på kullarnas topp eller om de bara hade växt upp så där.

Det väsen som sannolikt kände till svaret på denna fråga stod tre meter ifrån henne, och hon närmade sig Honom ännu mer. När hon kom fram till Honom saktade hon in stegen, och vågade knappt tro på att Han inte skulle rusa iväg så fort hon kom för nära. Hans korkade ulliga ansikte var uttryckslöst.

”Jaha”, sa Janet, som efter klättringen andades tungt och satte händerna mot knäna, ”är det någon som har planterat träden eller växte de bara upp så där?”

”Tycker du om dem?” sa Umber. ”De är Mina förstås. Min bror gjorde kullarna, fast Jag tror inte att Han hade tänkt låta dem vara så där. Jag är säker på att Han tänkte sprida ut dem på något listigt sätt senare, här och där. Han tyckte om att skapa intrycket av en lång geologisk historia. Men Jag sa: ’Nej nej, de är ljuvliga precis som de är.’ Och så satte Jag ett enda träd längst upp på var och en, och så har de stått ända sedan dess. Från Första dagen. Ett av dem är ett klockträd nu.” Så hördes det där korta skälvande stönet igen – det var så Han skrattade, visade det sig. Så oerhört irriterande och tillgjort. ”Jag förstår inte hur hon lyckades med det. Vilken förbluffande fingerfärdighet hon besitter, den där häxan.”

Han hade ett annat sätt än Embers. Han var förnäm, lite disträ, en smula road, en aning feminin. Om Han burit kläder skulle Han ha haft fluga och lila väst. Hon kunde inte avgöra om Han var högdragen och liksom förmer eller bara lite fnoskig.

Men det spelade ingen roll, för nu var stunden kommen. Nu gällde det, det var förklaringsdags, Han skulle berätta allt, fylla i luckorna, och sedan skulle de få veta vad de skulle göra för att få Fillory levande igen – åh herregud, insåg hon, som hon ville att det skulle leva igen! Hon ville inte åka hem. Hon ville fortsätta vara drottning!

Ännu ett uppklarat fall. Efter den hetsiga jakten kändes det plötsligt som om hon hade all tid i världen. En djupröd solnedgång tog fart vid horisonten, som ett färskt blåmärke som precis börjar synas.

”Du verkar annorlunda än Din tvillingbror”, sa hon.

”Än vem?”

”Din bror? Ember? Din tvilling?”

”Jaså! Jaha.” Han verkade vara lite selektivt döv också. ”Vi är bara tvåäggstvillingar.”

”Vi trodde att Du var död.”

”Ja, Jag vet!” Ett gnäggande skratt. Umber började faktiskt trampa runt i en cirkel som en katt som jagar sin svans, så stor var hans glädje. ”Men Jag låtsades bara. Martin ville ha det så. Vilken egendomlig pojke. Kom aldrig ur den oidipala fasen, tror Jag. Han pratade alltid om sin mamma i sömnen, undrade om hans pappa levde, sådana saker.

Men man kan ju förstås få så mycket mer gjort när alla tror att man är död. Inga störande avbrott. Ingen ber till en död gud, varför skulle de det? Fast Jag tillbringade en tid i Underjorden. Inte för att Jag var tvungen, men Jag försökte sätta Mig in i rollen. De ville att Jag skulle bli herre över Underjorden, över de döda alltså, men det ville inte Jag. Tänk er – Jag, Underjordens gud! Jag föredrog något mindre pampigt. Mer som … ja, en gästforskare.

Men Jag hade verkligen trevligt därnere. Det är så tyst. Och alla spelen är så förtjusande! Jag hade kunnat stanna kvar där hur länge som helst, det hade Jag verkligen.

Men sedan tillbringade Jag några år som Embers skugga, följde efter Honom överallt, travade omkring under Hans klövar. Han hade inte en aning! Jag trodde att det var uppenbart, Mitt namn betyder ju skugga. Men vet ni, Ember tänker inte på det sättet. Det har Han aldrig gjort. Han är rätt så fantasilös.”

”Men varför gjorde Du det överhuvudtaget?” Poppy rynkade pannan och skakade på huvudet. ”Inte det där med skuggorna, menar jag, utan varför förvandlade du Martin till Odjuret?”

Umber suckade djupt. Han slog ner blicken och såg på det gröna gräset.

”Det slutade illa. Riktigt illa. Han ville det så gärna och Jag trodde att det skulle vara bra för honom. Men till sist var Jag så besviken på Martin – på hans beteende. Det var skamligt. Vet ni vad det var för fel med Martin? Han hade ingen självbehärskning. Ingen alls!”

”Det skulle jag också säga, att det där slutade extremt illa”, sa Josh. ”Inte många segrare där.”

”Inte ens Martin, till sist”, sa Umber sorgset. ”Stackars pojke. Han ville så förtvivlat gärna stanna här. Han pratade oupphörligen om det. Och han var mycket begåvad. Hur skulle Jag kunna säga nej till honom? Jag ville ge honom det han ville ha, Jag vill bara ge alla det de vill ha! Men vilka illdåd han begick. Han gav upp sin mänsklighet, vet ni, för att få stanna här i Fillory. Han offrade den till Mig och det ligger en hel del makt i det. Till och med Jag blev överraskad över hur mycket han fick ut av det.

Men kan ni tro, mänskligheten var hans bästa egenskap! I övrigt visade han sig vara en riktig skitstövel. Jag gömde mig helt enkelt – han kanske verkligen skulle ha dödat Mig om han kunnat hitta Mig. Sedan sa han ju att han hade gjort just det, och Jag lät det vara. Vilken besvikelse det var.” Umber suckade och lade sig tillrätta i gräset, gjorde det bekvämt för sig. ”Så nedslående. Vi tvingades ändra reglerna på grund av det. Det var därför Vi lät alla er stanna, vet ni. Vi skickar inte hem kungarna och drottningarna längre.”

”Men varför tog Du den?” sa Josh. ”Hans mänsklighet, menar jag?”

”Jaa …” Baggen slog ner blicken igen, den här gången kokett generat. Han drog ena framklöven genom gräset. ”Jag antar att Jag hade en förhoppning om att om Jag besatt Martins mänsklighet så skulle Jag kunna vara kung av Fillory. Förutom gud. En gudakonung, kan man säga. Det var bara en tanke. Men sedan har Jag njutit så mycket av att vara död att Jag inte ens har försökt!”

Det här samtalet tog inte riktigt den vändning som Janet trott att det skulle göra. Hon hade visserligen inte väntat sig att hon skulle gilla Umber, men hon hade inte väntat sig att hon skulle hata Honom så intensivt heller. Hon hade hoppats på att Han skulle vara mer som en charmig superskurk. Det hade hon kunnat förhålla sig till. Men Umber var inte charmig. Han hade en benägenhet att inte ta ansvar för saker och ting. Hon må ha varit en bitch, men hon erkände det åtminstone.

”Det här är mycket fascinerande”, sa hon. ”Verkligen. Men det var faktiskt inte därför vi ville prata med Dig.”

”Var det inte?”

”Och förresten”, sa Josh, ”nu när vi ändå står och snackar, varför smet Du liksom undan förut, och slutade sedan att göra det?”

”Åh!” Umber såg förvånad ut. ”Jag trodde att ni skulle tycka om det. Att få jaga lite. Var det inte det ni ville?”

”Nej, inte direkt”, sa Janet.

”Fast jag gillade den delen när jag fick rädda alltihop”, sa Josh. ”Det kändes bra. Det där med portalen, Du vet.”

”Aha!” sa Umber. ”Där ser man. Och du behövde ju lite motion också.”

Det konstaterandet grumlade Joshs segerglädje. Poppy klappade honom på armen.

”Ja, ja, spela roll”, sa han. ”Men den här apokalypsgrejen, vad är det för något? Världens undergång. Hur ska vi förhindra den? Det är väl Din grej, eller hur?”

Umber såg faktiskt sårad ut.

”Apokalypsen? Åh nej. Den har Jag inget med att göra.”

”Har du inte?” sa Janet. ”Vänta nu.”

”Du milde tid, nej. Varför skulle Jag göra något sådant?”

De två drottningarna och kungen såg på varandra. Någonting började så smått att dö inom Janet. Just det – hoppet. Det var så det kal-lades.

”Men om det inte är Du …?” sa Poppy. ”Hur ska vi då kunna …?”

Förvåningen syntes tydligt till och med i Umbers omänskliga ansikte.

”Stoppa den? Ni trodde väl inte att Jag visste det! Jag tror inte att den går att stoppa. Hur kan man stoppa en apokalyps? Det är bara naturens gång. Det sker av sig själv.”

”Så Du kan inte …”, började Josh, men tystnade sedan.

”Men då …”, sa Janet. Hon kunde heller inte avsluta sin mening. Hon hade varit säker på att detta var svaret, att deras uppdrag äntligen var över. Hon hade varit så säker.

Idén bara kom över Janet från ingenstans. Just från ingenstans fick hon många av sina bästa idéer nuförtiden. Plötsligt sammanlänkades allt i hennes huvud: Umber hade tagit Martins mänsklighet och så hade Han fått det att låta som ett skämt: vad annat kunde Han göra, typ? Men Martin hade blivit Odjuret, Odjuret hade bitit av Pennys händer, krossat Quentins nyckelben och fått Alice att förvandla sig själv till en inting. Dessutom hade han ätit upp den där flickan på Brakebills, vad hon nu hette. Allting började med Umber.

Hon slet upp den ena yxan ur remmen på ryggen och i samma rörelse drämde hon till Umber med den. Hon hade inte ens haft tid att montera något yxhuvud av is, det var bara en kall metallstav rätt i baggens käke.

”Yihaa!”

Umber spärrade upp ögonen. Hon drämde till honom igen, mycket hårdare den här gången, och knäna på Hans framben vek sig.

Vilka grymma yxor. Det fick hon i alla fall ge Den främste, han hade inte överdrivit vapnets förtjänster. Det var precis allt han sagt att det skulle vara, och mer därtill. Man kunde slå till en gud med det, och Han kände av smällen.

Umber försökte resa sig, skakade på Sin långa nos, förbryllad mer än något annat, och Janet drämde till Honom igen och igen och igen, tills benen vek sig under Honom och Han sjönk ner på marken och förlorade medvetandet. Då slog hon till Honom ytterligare en gång, rätt över örat och slog en flisa ur det ena av de stora hornen. Blå gnistor flög.

”Där fick Du för allt Du gjorde! Och allt Du inte gjorde. Jävla idiot!”

”Janet!” sa Poppy och tappade för en gångs skull fattningen. ”Herrejävlar!”

”Vem bryr sig? Det är inte Han. Han kan inte hjälpa oss. Han vet ingenting.” Dessutom: vem visste när hon skulle få chansen att slå ner en gud igen? Särskilt en som så tydligt förtjänade det? Umber låg på sidan, medvetslös, spetsen på hans tjocka tunga stack ut ur den slappa munnen.

”Sopa.” Hon spottade på Honom. ”Du skulle ändå aldrig ha kunnat bli kung. Du är för mesig.”

De andra bara tittade på henne och på den slumrande guden som låg i det golfgreensgröna gräset under ett träd högst upp på en av Nonsenskullarna.

”Det där var för Alice”, sa hon. ”Och … ja, Pennys händer. Allt det där, ni vet.”

”Jo, vi fattar”, sa Josh. ”Budskapet har gått fram.”

”Vi borde gå”, sa Poppy.

Men det gjorde de inte, eller i alla fall inte än. I fjärran, genom en klyfta i Namnlösa bergen, kunde de se att solen nästan hade nått Världens ände. De såg den gå ner.

Fast den gick inte ner riktigt ändå. Den försvann liksom inte. Istället för att sjunka vid horisonten verkade solen lägga sig där och vila. Undan för undan, sakta men säkert, plattades den undre sidan av den till, och avlägsna eldslågor och uppblossande flammor började stiga upp runt den, vilket försvårade solnedgången. Det blixtrade till en gång, sedan ännu en, ett avlägset bombardemang. Ljudet nådde dem några sekunder senare, ett sprakande dån, och skakningen några sekunder efter det, en kraftig, mekanisk vibration passerade genom marken, som om någon kört igång en bandslip mot Världens ände. Några enstaka löv singlade ner från trädet bakom dem.

”Vad”, sa Josh, ”i helvete är det som händer?”

Janet önskade att hon inte hade fattat vad det var som hände, men det gjorde hon.

”Det är slutet.” Hon satte sig på krönet av Nonsenskullen och drog upp knäna. ”Det har börjat. Vi kom försent. Apokalypsen har inletts.”