KAPITEL 28
DE SKULLE ÅKA ALLA TILLSAMMANS och ur ett taktiskt perspektiv tyckte Plum att det var en bra idé, men Eliot började bli otålig, och sedan hörde de ljuden från ovanvåningen. Quentin och Alice. Plum och Eliot tittade på varandra och nickade, inga ord behövdes. Det var förmodligen en bra utveckling för alla parter, på det hela taget, men allvarligt talat: de tänkte inte stanna kvar och lyssna på det.
Eliot gjorde stor affär av att det där med interdimensionella resor inte var någon större grej för honom längre, men Plum tänkte inte låta honom förstöra upplevelsen för henne. Det var radikal magi, världsvidgande grejer, och till och med under de nuvarande svåra omständigheterna var hon supernyfiken på det. Hon kunde knappt hålla sig. I en högdragen gest sträckte han ut handen, hon tog den och han stoppade ner sin andra hand i sin ficka och … åh.
Klart kallt vatten. De flöt i det, flöt uppåt. Mot sin vilja skrattade hon förtjust och höll sånär på att få magiskt vatten i vrångstrupen. De steg upp mot ljuset, prickar av ljus, glittrande och utspridda ovanför dem och allt tydligare, och sedan klöv deras huvuden vattenytan.
Det var inte som hon hade förväntat sig det, inte utifrån det hon hört. De var inomhus någonstans, i ett enormt rum upplyst av två ljuskronor, och de trampade vatten i något som mer påminde om en inomhusbassäng än en fontän.
”Vad i helvete?” sa Eliot. Han verkade om möjligt ännu mer överraskad än hon.
Det var en nersänkt bassäng med marmorbotten. I ena änden rann vatten långsamt ner ur den öppna munnen i ett argt stenansikte, i den andra ledde en trappa upp ur vattnet som i ett romerskt bad. För varje trappsteg blev det blå vattnet gradvis blekare, och uppe på det översta steget var det alldeles klart. De simmade bredvid varandra bort till trappan.
”Det här stämmer inte”, sa Eliot. ”Det här är inte Varkenellerlandet, det kan det inte vara. Vi har blivit kapade. Knappkapade.”
Magiskt vatten skvalade ner på golvet från deras kläder när de klev upp ur bassängen, men de torkade genast. Häftigt. Väggarna i rummet var täckta av bokhyllor.
”Vem placerar en fontän mitt i ett bibliotek?” sa Plum. ”Det kan inte vara bra för böckerna.”
”Nej, det kan det inte.”
Det var ett bibliotek, kanske det mest storslagna Plum någonsin hade sett. Hon skulle ha förstått att det var ett bibliotek även med slutna ögon: tystnaden som rådde här, känslan av att liksom befinna sig i ett bo av sammet där hon var tryggt nerbäddad, och lukten, den där tunga kryddiga doften av långsamt, omärkligt sönderfallande skinn och papper, av hundratals liter torkat bläck. Varenda kvadratcentimeter av väggarna upptogs av bokhyllor och varenda centimeter av hyllorna var fullproppad med böcker. Gräddfärgade bokryggar, skinnklädda bokryggar, kullriga och räfflade bokryggar, med och utan skyddsomslag, förgyllda och enkla, tomma och fullproppade med text och utsmyckningar. Vissa böcker var tunna som tidskrifter, andra bredare än de var höga.
Hon drog fingrarna längsmed dem, över den ena efter den andra, som om hon smekte en lång rygg på ett jättelikt, vänligt ryggradsdjur. På tre-fyra ställen hade en bok tagits ut och boken intill stod lite snett, lutade huvudet mot sin kamrat som om den tyst sörjde sin frånvarande granne.
Till och med på bjälkar och strävpelare hade bokhyllor installerats – där fanns rader och valv och solfjädrar av böcker. I varje hörn av rummet, högst upp vid taket, fanns små dörrar i bokstorlek, som kattluckor. Medan hon tittade såg hon en av dörrarna knarrande öppnas och en bok komma utglidande, sväva genom hela rummet och ut genom en kattlucka på andra sidan.
”Jag tar tillbaka det”, sa Eliot. ”Det här måste vara ett av biblioteken i Varkenellerlandet. Jag har aldrig varit inne i något av dem.”
”Jag trodde att vanliga människor inte fick det.”
”Det får ni inte heller.”
Rösten kom från dörröppningen bakom dem. Den tillhörde en man med ett säreget utseende: han var i trettioårsåldern, hade rakat huvud, ansiktet var runt och degigt som en ogräddad småkaka. Han hade ett getskägg som kanske höll på att växa ut till något mer än bara ett getskägg, vilket fick honom att se ut som en bister barista på ett litet indie-kafé vars drömmar om att bli en framgångsrik filmmanusförfattare sakta men säkert höll på att grusas. Han var iförd något som såg ut som en munkkåpa, och sandaler, men det märkligaste med honom var ändå händerna. De var något slags magiska anordningar, gyllene och genomskinliga, och de gav från sig ett egenartat varmt och honungsfärgat ljus. Han höll dem knäppta framför sig.
”Penny”, sa Eliot. Det var mer ett konstaterande än en hälsning.
”Resten av ditt sällskap bör vara här inom kort.”
Och mycket riktigt, upp poppade Quentin och Alice; hon spottande och fräsande, skitförbannad vad det verkade – ingen större överraskning där, alltså. Hon förärade Quentin en föraktfull blick, simmade sedan bröstsim bort till trappan och klev upp, varvid det visade sig att hon var spritt språngande naken. Hade de råkat lägga sig på knappen mitt i akten, eller vadå?
Bäst att inte fundera på det. Alice verkade inte bry sig det minsta. Quentin följde efter henne och räckte över hennes kläder som hon fumligt satte på sig.
”Tjäna, Penny”, sa Quentin. ”Kul att se dig. Kidnappade du oss nyss?”
”Precis vad jag skulle fråga”, sa Eliot.
”Jag dirigerade om er. Jag kontrollerar alla vägar i Varkenellerlandet nu. Ni är här som mina hedersgäster.”
Plum fick intrycket att de andra redan kände varandra.
”Är inte vattnet skadligt för böckerna?” sa hon.
”Vi har vidtagit försiktighetsåtgärder. Hyllutrymme är en dyrbar tillgång här. Ingenting får gå till spillo.”
”Toppen, Penny”, sa Quentin, ”men vi har inte mycket tid. Viktiga angelägenheter. Superbrådis.”
”Er närvaro här är nödvändig. Jag ska förklara.”
”Bra, tack”, sa Quentin. ”Men rappa på, okej? Snygga händer.”
”Tack ska du ha. Jag har gjort dem själv.”
Nu trillade polletten ner: de som överföll dem i Connecticut hade också haft guldhänder, exakt likadana. Det kanske bara var ett sammanträffande, det kanske hade varit rea på dem, men det betvivlade Plum. Hur som helst hade hon en gås oplockad med den här Penny, kanske till och med flera gäss.
”Det här är vår vän Plum”, sa Quentin. ”Plum, det här är Penny. Och Eliot minns du ju. Och Alice.”
”Hej”, sa Plum. Alice sa ingenting.
”Trevligt att träffas.” Plum var lite lättad över att han inte försökte ta i hand. ”Fint att ha dig tillbaka hos oss, Alice.”
Även om han inte sa något om det lyckades Penny ändå på något sätt förmedla att han och Alice en gång hade legat med varandra.
”Penny”, sa Eliot, ”vi har verkligen …”
”Följ med mig.”
Penny vände sig om och skred in i nästa rum utan att vänta och se om de tänkte följa efter honom eller inte.
”Vem är den där killen?” viskade Plum till Quentin.
”Vi gick på college tillsammans.”
De följde efter honom. Nästa rum var om möjligt ännu mer storslaget: en välvd sal, även den full av böcker men med höga fönster som var mörka och prickiga av regnstänk. Genom de nedre rutorna fick Plum sin första glimt av Varkenellerlandet, ett grått gytter av stora torg, smala gränder och italienskinspirerade palats. Det var natt.
Penny gick med sina magiska händer knäppta bakom ryggen.
”Det gångna året har varit gynnsamt för mig”, sa han – som en älskvärd reseguide. ”Mitt arbete med att försvara Varkenellerlandet och skydda magins flöde gjorde att jag uppmärksammades av mina överordnade inom orden – vi tar hand om Varkenellerlandet, Plum, ifall de inte har berättat det för dig. Samtidigt led vi avsevärda förluster på personalfronten, vilket skapade luckor i ledarskapet. Själv avancerade jag snabbt.
Min befordran var förstås glädjande, men utmaningarna har inte varit obetydliga. Varkenellerlandet förändrades oåterkalleligen i och med den senaste katastrofen. Mycket av den gamla magin fungerar inte längre, eller fungerar på ett annat sätt. Saker växer här nu. Vi har tid här.”
Han sa det irriterat, som om de hade drabbats av vägglöss.
”Ni anar inte hur besvärligt det är. Men följden blev att jag fick tillträda befattningen som Bibliotekarie. Det är en av de mest prestigefyllda titlarna en medlem i min orden kan inneha.”
”Grattis”, sa Quentin. ”Fast jag har alltid undrat vad som hände med drakarna. Sist jag såg dem gjorde de sig redo att slåss mot gudarna.”
”Drakarna var framgångsrika. Annars hade du inte överlevt och kunnat spela din roll i krisen. Att slåss mot de gamla gudarna, eller bara att distrahera dem, är naturligtvis ett riskabelt företag. Det kräver skicklighet: de går inte till motanfall utan raderar snarare ut en ur verkligheten. Några av drakarna överlevde. De kommer att fortplanta sig, om de minns hur man gör. Det var säkert flera tusen år sedan någon av dem hade sex. Vi i orden har bistått dem med forskningsmaterial.”
Plum gissade att det bland alla dessa miljarder böcker rimligtvis borde finnas åtminstone en med drakporr.
De lämnade den stora salen och gick in i en låg labyrint. Även här var väggarna fulla av böcker, det fanns till och med böcker i taket. De hängde med ryggarna neråt, ovanför deras huvuden, som fladdermöss i en grotta. Då och då flyttade stora stråk av böcker motvilligt på sig, som sovande i en säng där det var trångt om saligheten, för att bereda plats åt något nyförvärv längre bort i raden. Den här Penny var visserligen inte någon särskilt trevlig kille, men hon fick medge att hon älskade hans bibliotek. Väldigt mycket. Quentin hade inte direkt ansträngt sig för att sälja in det här stället.
Det fick henne att fundera på om de inte hade ansträngt sig för att sälja in Fillory heller. Hon kände att hon var väldigt nära landet nu, det låg bara en fontän bort, och det var närmare än hon någonsin hade varit det. När hon sparkades ut från Brakebills trodde Plum att hennes liv hade spårat ur och hamnat i ett lerigt och hälsovådligt dike, och det kanske det hade – för som Quentin sa: det finns ingen som kan berätta vad som skulle kunna ha hänt, i efterhand. Men det hade även fört henne ända hit, på själva tröskeln till Fillory. Hon ville se det. Det var dags.
Plum fick syn på en tunn, olivgrön volym med silverskrift på ryggen, den dinglade ovanför hennes huvud. Den var så frestande, som mogen frukt …
”App, app, app!”
Penny praktiskt taget daskade undan hennes hand. Hon rodnade, vilket var ett mått på hur långt ute på djupt vatten hon kände att hon var. Men Penny hade redan hunnit gå vidare.
”Jag har infört en del förbättringar som har mottagits med uppskattning. Jag vet inte om ni noterade …?”
Han pekade upp på en av kattluckorna genom vilka böcker kom in och sedan försvann med oregelbundna intervall.
”Ja, mycket fint”, sa Eliot.
”Bland dina bästa arbeten”, instämde Quentin.
Plum insåg att dynamiken mellan Quentin och Penny präglades av ett slags låtsad vänlighet.
”De har anammats av flera andra bibliotek.”
”Bra för katter också”, sa Plum. ”Fast det måste förstås vara flygande katter.”
”Inga djur, husdjur eller andra slag, får vistas i byggnaden”, sa Penny humorlöst.
”Vi måste verkligen dra”, sa Eliot. ”Allvarligt.”
”Här har jag inordnat ett speciellt rum för problematiska bokformat.”
Motvilligt nyfiken stack Plum in huvudet genom den öppna dörren. Det var den konstigaste bibliografiska samling hon någonsin hade sett. Böcker som var så höga men ändå så smala att de såg ut som tumstockar. Hon antog att de var illustrerade handböcker om ormar, pilar eller rentav tumstockar. En bok förvarades i ett terrarium – ett librarium? – eftersom orden hela tiden kröp ut som myror. En annan låg en liten aning öppnad på ett bord, men bara en liten aning, så att man genom glipan kunde se att sidorna utstrålade ett outhärdligt skarpt sken; bredvid boken låg en svetshjälm. På en bok sträckte sig ryggen runt alla kanter. Den var omöjlig att öppna, sidorna inuti var förseglade.
”Ärligt talat, man undrar vem som trycker de här sakerna.” Penny skakade på huvudet och de fortsatte.
Det var ungefär som att gå en guidad tur genom en chokladfabrik, fast med böcker istället, och med Penny i rollen som den knepige Willy Wonka. Andra experter, klädda i kåpor som påminde om Pennys men som inte var lika fina, jäktade förbi och nickade vördnadsfullt åt honom när de passerade. En del hade sådana där guldhänder också. Hm. Hon tänkte invänta rätt ögonblick.
”Det finns katakomber under biblioteket”, sa Penny. ”Där finns en annan specialsamling: alla romaner som folk tänkt skriva men aldrig skrev.”
”Åh!” Eliot sken upp. ”Får jag gå och titta på min? Den måste vara fantastisk.”
”Du får gärna försöka. Jag har tillbringat alldeles för mycket tid där med att leta efter min, man hittar ju inget därnere!” Han lät irriterad. ”Men här har vi något som folk alltid vill se.”
I det här rummet stod bara en enda bokhylla, vid väggen längst bort. Men skenet bedrog, för hyllan gick tydligen att bredda i all oändlighet. Penny tog tag i ett av hyllplanen och knuffade det åt sidan så att det susade iväg som ett transportband, medan hyllplanen ovanför och nedanför var stilla. Plum tyckte att det påminde om en motoriserad klädställning på en kemtvätt. Sedan stoppade Penny hyllplanet och tryckte uppåt på bokhyllan, men bara mycket lätt, och hela anordningen började rulla uppåt, hylla efter hylla efter hylla, som om den bara fortsatte bortom rummet i alla riktningar, i ett okänt antal mil.
”Vad är det där?” frågade Plum.
”Det här är allas böcker. Eller snarare böckerna om alla.”
”Jag förstår inte.”
”Vänta lite, jag ska leta reda på våra.” Böckerna rusade förbi i tusental tills Penny stoppade bokhyllan med handen. ”Här är böckerna om våra liv. Alla har en. Titta, här står våra. Allihop tillsammans, händelsevis, en bok för var och en av oss.”
”Du skämtar”, sa Quentin dämpat.
Fast Penny skämtade aldrig, såvitt Plum kunde avgöra.
”Inte alls. Här är Plums.”
Han satte pekfingret på bokryggen. Plums bok hade, passande nog, ett plommonfärgat skyddsomslag.
”Här är min.”
Pennys bok var hög och tunn och inbunden i lent blekt skinn, med namnet tydligt inetsat i svart längs bokryggen, med ett rättframt typsnitt utan seriffer. Boken såg ut som en gammal teknisk manual.
”Står våra böcker bredvid varandra?” sa Plum. ”Kom inte och säg att det betyder att vi ska gifta oss.”
”Jag vet inte vad det betyder. Det är ingen som vet särskilt mycket om de här sakerna.”
”Är ditt andranamn Leonard, som han i Snobben?” frågade Eliot, som om det var det mest häpnadsväckande av allt.
”Du tänker väl inte påstå att det finns en bok för alla människor som någonsin har levt?” sa Quentin.
”Det är bara levande människor som har en bok. Böckerna kommer och går när folk föds och dör. Den här hyllan vidgas mil efter mil i alla riktningar, den måste fortsätta ut i någon separat subdimension. Jag vet inte vart böckerna tar vägen när man dör. De blir väl restexemplar, antar jag.”
Han fnissade åt sitt eget skämt.
”Vad står det i dem?”
”Ungefär det man kan tänka sig. Historien om ens liv, från början till slut. Vem man är och vad man har gjort och vad man ska göra. Eliots är i två band. Här är din.”
Penny lade handen på en kompakt marinblå bok, tjock som ett utökat synonymlexikon och med Quentins namn tryckt i guldbokstäver.
Quentin tvekade.
”Jag vet”, sa Penny stilla. ”Inte så frestande som man kan tro, eller hur? Jag har inte öppnat min. Det finns medlemmar i orden som har kikat, och jag har sett deras ansiktsuttryck.”
Plum drog ut sin bok och vaggade den som en bebis. Lusten att läsa den var nästan oemotståndlig. Nästan, men inte helt.
”Man tillbringar hela livet med att försöka förstå sig själv och vad ens livshistoria går ut på”, sa Penny, ”och plötsligt står allt där. Alla svaren, svart på vitt. I en del böcker finns till och med register. Titta på Quentins, den är i alfabetisk ordning.” Det var sant: från boksidorna stack det ut små flikar märkta A–B, C–D och så vidare.
Långsamt, motvilligt, gav Quentin tillbaka sin bok till Penny.
”Meningen är väl att jag ska skriva den”, sa han. ”Inte läsa den.”
Penny ställde tillbaka den på hyllan – en aning överlägset, tyckte Plum. Plum ställde tillbaka sin bok med tillbörlig omsorg. Har man väl läst en bok går det inte att få den oläst. Hon ville verkligen bläddra i den, men om hon levde sitt liv ordentligt skulle hon ändå få reda på vad det stod i boken när allt var över. Det var väl liksom själva grejen, eller hur? Att förstå sin egen historia? Att läsa boken nu vore fusk. Och vilken dumskalle fuskar med sitt liv?
”Vänta nu”, sa Eliot, ”det här väcker ju en massa frågor. Innebär detta att vi inte har någon fri vilja? Och dör folk om man bränner upp deras böcker?”
”Rör på benen!” Penny schasade ut dem i salen. ”Det finns mycket att se! Jag trodde att ni hade bråttom.”
Han föste dem vidare ända bort till en enkel, omärkt dörr som han öppnade. Det var det första rummet som var helt tomt på böcker. På väggarna fanns ingenting, inte ens en tavla. Där fanns heller inga fönster, bara ett skrivbord med en skinnstol bakom. Det var ganska dystert.
”Låt mig gissa”, sa Plum. ”Osynliga böcker. Eller nej: mikroskopiska. De finns typ i luften och vi andas in dem.”
”Det här är mitt kontor.”
Penny satte sig vid skrivbordet, vänd mot dem allihop. Han förde samman sina kusligt självlysande fingrar.
”Systemet meddelade mig så fort ni kom in i Varkenellerlandet. Det finns ett skäl till att jag har tagit med er hit.”
”Du har exakt tre minuter på dig”, sa Eliot. Han var så otålig att han knappt kunde stå stilla.
”Ni har något som tillhör mig”, sa Penny. ”Quentin.”
”Har jag?”
”En sida. Ur en av mina böcker.”
”Jaså den.”
Alla tittade på Quentin. Plum hade inte tänkt på det, men hon antog att Penny hade rätt. Tekniskt sett hade nog Quentin stulit boksidan från Varkenellerlandet. Men ändå kändes Pennys reaktion lite väl sträng.
”För all del.” Quentin tog upp sidan ur jackfickan. ”Jag har tagit väl hand om den åt dig, jag lovar.”
Med vad Plum tyckte var en viss brist på sentimentalitet gled boksidan frivilligt iväg från Quentins hand, genom luften och ner på Pennys skrivbord som en liten krabat som springer fram för att krama sin förälder.
”Tack ska du ha.”
Genast öppnades en dörr och en kvinna i munkkåpa steg in med blicken riktad mot golvet, som för att undvika att titta direkt på Penny i all hans storslagna prakt. Hon tog boksidan, bar den i båda händerna lika varsamt som om den varit en kroppsdel som illa kvickt måste fästas på kroppen igen. Vilket Plum antog att den i viss mening också var.
Penny lutade sig fram och drog upp en golvplatta, som visade sig inte alls vara en golvplatta utan ett stort bokomslag. Det var inmurat i golvet. Plum såg sig omkring: de stod på böcker, stora, dammiga, tjocka inbundna verk hopsatta som trottoarstenar. Penny ögnade igenom de florstunna boksidorna fulla av spalter med pyttesmå siffror, nickade och lät sedan boken slå igen med en duns.
”Då”, sa han, ”har vi frågan om böterna.”
”Böterna?” sa Quentin. ”Du menar typ en förseningsavgift?”
”Det gör jag. Du kommer att hållas kvar här i ett år för att arbeta i magasinet tills din skuld är betald.”
Men herregud, vilken jävla idiot!
”Var inte en sådan jävla idiot”, sa Plum.
”Du kommer inte att hålla kvar mig”, sa Quentin. ”Penny, Fillory håller på att gå under. Vi kanske kan rädda landet, men det kan inte vänta. Vi måste ge oss iväg.”
”Det finns tusentals världar. De finns till och går under. Men kunskap är makt, Quentin, och visdom är evig.” Han pratade verkligen på det sättet. ”Och du tog lite av vår.”
”Jag gav ju tillbaka den.”
”Men du hade tillgång till den i ett år. En sida ur Arcana arcanorum skriven för hand av självaste Zwei Vögel. Tänk vad vi kunde ha gjort med den under den tiden.”
”Säkert inte ett dugg. Ni har ju typ en triljon böcker här, så antagligen hade ingen ens kollat i den.”
Penny reste sig och gick runt skrivbordet. Samtidigt höjde han händerna. Hans fingrar … hallå, det där var trollformelsrörelser!
”Man måste göra bokslut, Quentin. Det har du ju alltid haft svårt att acceptera. Vi kommer också att vara tvungna att avlägsna minnet av det du läste …”
Skulle han in i Quentins huvud nu också? Nej. Plum tog ett steg bakåt och höjde händerna hon med. Alla fyra gjorde det. På en sekund gick de från att vara en löst sammansatt grupp personer med komplicerade känslor för varandra till en enda försvarsfalang. Quentin reagerade snabbast: han höll upp ena handen och en kompakt, bländande ljusstråle lyste från hans handflata rakt mot Pennys ansikte.
Men ljuset nådde inte fram. Med sin underligt magiska hand stoppade Penny strålen – handen såg ut att äta ljuset. Med den andra fattade han tag om strålen som om den varit ett solitt föremål och böjde den nittio grader neråt så att den ofarligt lyste på golvet. Där blev den kvar. Sent omsider blandade sig Eliot i det hela med någon sorts elektriska blixtar, men de där gyllene händerna plockade åt sig dem ur luften, en-två-tre-fyra-fem, i tur och ordning och med omänsklig snabbhet och precision. Det var som när en scentrollkarl fångar en kula som avfyras mot honom.
Plum vävde frenetiskt en sköld framför Quentin. Den här sortens magi var hon fortfarande dålig på eftersom ingen på Brakebills lärt ut den, men Quentin hade visat henne ett och annat, och om det var något hon var, så var det lättlärd. Men hon visste redan att skölden inte skulle hinna bli färdig i tid.
”Det här har jag väntat länge på”, sa Penny.
”Då kommer det att bli något av en antiklimax”, sa Alice och klippte till honom i ansiktet.
Pang! Åh herregud. Det var vackert, precis som på film: rakt från axeln, med fötterna fast förankrade, höfterna rullande och sedan slaget som fullföljdes. Penny såg det aldrig komma. Gör folk verkligen sådana saker?
Sådana som Alice gjorde det uppenbarligen. Penny föll inte, men han vek sig dubbel och höll sig för ansiktet med bägge händer.
”Aaaaaaj!”
Han sa det tyst men med äkta känsla.
”Vi är färdiga här”, sa Alice. ”Nu drar vi.”
Quentin såg på Alice med ett ansiktsuttryck som Plum aldrig förut hade sett hos honom. Det var kärlek, antog hon. Lika ljus som strålen som han skjutit ut ur handen.
”Penny”, sa Quentin. ”Jag vet inte vad du skulle ha gjort med den där boksidan, men jag ska tala om för dig vad jag gjorde: jag gjorde Alice till människa igen. Ifall du undrar hur det gick till. Du är en fantastisk magiker, det har du alltid varit, och jag tror säkert att du är en rätt fantastisk bibliotekarie också. Magi och böcker: det finns inte så mycket som är viktigare än det. Men ett och annat finns det. Vi räddade Alice och nu tänker vi rädda Fillory. Gå inte i vägen för oss, är du snäll. Det är allt jag begär.”
Penny stod dubbelvikt, rörde käken i sidled och höll sig för kinden med bägge händerna. Omtöcknat vände han upp ansiktet när de tågade ut, med Alice i spetsen. Hon studerade knogarna på sin högra hand.
”För en sekund där”, sa hon, ”förstod jag vitsen med att vara vid liv.”
”Jag är glad att du är det”, sa Quentin. ”Du är rätt bra på det.”
”Kan vi komma härifrån nu?” sa Eliot.
Men Plum hade fått en idé.
”Vänta lite”, sa hon. ”Någonstans i den här byggnaden förvaras säkert allt som finns att veta om Fillory, tror ni inte det? Innan vi sticker kanske vi borde forska lite.”
Penny kom springande efter dem med ett rött märke på kindbenet men för övrigt stadig på fötterna. Till hans fördel måste Plum säga att han inte generade sig i första taget.
”Säg inget”, sa Eliot innan Penny hann yttra sig. ”Lyssna bara. Vi behöver information. Du har det. Var finns böckerna om Fillory?”
”Det finns ett helt rum med dem!” Plum tog i princip avstånd från fysiskt våld, men det verkade onekligen ha en anmärkningsvärt positiv inverkan på Penny. ”Ett stort. Kom, det ligger i den andra flygeln!”
De hade aldrig hittat det på egen hand, till och med när Penny visade vägen tog det tio minuter att gå dit, upp och ner för trappor och genom en labyrint av korridorer. På vägen berättade Penny om sina händer: de var en form av spektralproteser, på sitt sätt ganska banbrytande, teorin bakom dem var mycket elegant men begreppen översteg troligen de flestas, förutom Alices, fattningsförmåga. Hans fingertoppar kunde röra sig åtskilliga gånger snabbare än en vanlig människas och de hade också ett antal extra sinnen, däribland förmågan att känna magnetiska fält, bryta ljus och mäta temperatur på en hundradels grad när.
Biblioteksassistenterna hade skapat något av en personkult runt honom, fortsatte Penny, och flera av dem hade planer på att få sina egna händer – smärtfritt och hygieniskt – borttagna och ersatta med magiska proteser för att matcha hans. Till slut var Plum på vippen att fråga honom om Connecticut, men då var de framme vid ett rum som kunde ha varit en balsal i Versailles, en ofantlig vidsträckt yta med fönster längs ena väggen och den mittemot klädd med böcker i två våningar som man nådde med en ranglig stege på hjul.
Penny hade återgått till att agera värd, en roll som han uppenbarligen var förtjust i.
”Ställ er borta vid fönstren. Där blir intrycket starkast.”
Det gjorde de, och det stämde. Betraktade som en helhet bildade Filloryböckernas ryggar en svag, spöklik kontur som till och med Plum kände igen som en karta av Fillory, lika stor som hela väggen. Varje bok skötte sin del, de blå var hav, de blekgröna och bruna var land. På nära håll skulle Plum aldrig ha sett det, men nu när hon tittade på dem alla tillsammans kunde hon inte se någonting annat.
”Vad vackert”, sa Quentin.
”Får vi titta i böckerna?” frågade Plum.
Att Penny med avsmak snörpte på munnen men sedan motvilligt nickade var ett mått på hur mycket maktbalansen hade förskjutits sedan Alice klippte till honom.
”Fast … ställ bara inte in dem i hyllan sedan igen. Är ni snälla. Låt proffsen sköta det.”
Det var svårt att veta var man skulle börja. Eliot rörde sig inte ens.
”Penny”, sa han, ”du är ju expert på Varkenellerlandet. Vad händer när en värld går under?”
”Det man kan vänta sig, i stort sett. Landet dör. Med tiden upplöses världen och upphör att existera.”
”Vad händer här? Vad händer med fontänen, menar jag?”
”Jaha. Den sinar. Förfaller. Det är en mystisk process men den stör inte Varkenellerlandet i stort, så vi låter det ske.”
”Jag har funderat på en grej: skulle svansen kunna styra hunden istället för tvärtom, så att säga? Tänk om man lagade fontänen? Byggde upp den igen eller satte in nya rör och det ena med det andra? Skulle det kunna återuppliva en död värld?”
Penny tänkte efter en stund medan hans läppar stumt rörde sig. Han gick över hela balsalen och sedan tillbaka dit där de andra stod.
”Det är inte så dumt som det låter”, sa han, ”men nej. Man kan inte återuppliva den på det sättet. Du skulle kunna styra svansen, men hunden skulle fortfarande vara död.”
Eliot nickade sorgset.
”Det var min sista idé. Jag väntade mig egentligen inte att den skulle funka.” Hans glöd hade falnat. ”Men hör ni, det här kommer att ta en evighet. Vi drar direkt till fontänen istället.”
”Jag behöver göra en sak först”, sa Plum. ”Kolla här: ett magiskt trick.”
Hon hade sett det nästan med en gång när de kom in, hon hade bara väntat på rätt ögonblick. Plum gick fram till den enorma bokväggen, hon kände sig väldigt liten framför raderna av böcker som tornade upp sig ovanför henne. Det fanns dock en smal glipa, ett smalt utrymme där ett enda band saknades. Hon tog upp sin gammelmorfars biografi ur väskan.
Penny tappade hakan när han såg boken.
”Dörren i boksidan”, sa han med barnslig röst. ”Det är Filloryböckernas heliga graal. Den sista och mest sällsynta. Jag har varit på jakt efter den hur länge som helst.”
Hon gick fram för att sticka in den, hejdade sig, tänkte efter, vände uppochner på den och ställde sedan in den. Den passade perfekt, inte bara storleken utan också mönstret: ryggen hade den perfekta nyansen av blekgrönt med en ljusblå remsa nära toppen för att kunna fylla i den sista biten av Nedre vadet och dessutom en strimma av Brända floden. Det var så tillfredsställande, som att avsluta ett enormt pussel, det pirrade i hennes fingrar och ofrivilligt andades hon ut.
Nu spelade hon sin roll i Chatwinberättelsen. Inget mer väntande i kulisserna, hon stod på scen nu, i händelsernas centrum. Hon hade gjort vad hon kunde: fört hem Rupert, eller så nära som han någonsin skulle komma.
”Du … Penny, var det va?” sa Plum. ”Den här borde väl betala Quentins biblioteksböter, eller hur? Eller också skulle Alice kunna klippa till dig igen, det går lika bra.”
Men Pennys uppmärksamhet var helt och hållet riktad mot hans nyförvärv. Han travade fram till boken – småsprang över det skinande blanka balsalsgolvet – och drog försiktigt ut den igen genom att bara vidröra sidornas övre kanter för att skona bokens rygg. Han lät den öppnas och luktade på papperet.
”Hur har du fått tag på den här?”
”Jag stal den.”
”Vi har också försökt stjäla den.”
”Jag vet”, sa Plum. ”Från oss. Ansträng er lite mer nästa gång.”
Misslyckandet verkade inte bekomma Penny. Han såg ut som en liten pojke som fått en ny hundvalp. Det var skumt: han var helt klart en skitstövel, men han var ingen psykopat. Han hade känslor – att döma av sättet han höll boken på hade han en enorm förmåga att känna kärlek. Han var bara inte särskilt bra på att älska människor, förutom sig själv.
Eliot såg allvarlig ut.
”Jag kom just att tänka på något”, sa han. ”Det där var den sista boken. Väggen är fullbordad. Kartan är färdig. Det måste betyda att berättelsen är slut, Fillorys historia har nu skrivits. Apokalypsen måste redan ha satt igång.”
”Det vet du inte”, sa Quentin.
”Jo, det gör jag”, fräste Eliot. ”Och försök inte muntra upp mig.”
Kunde det vara sant? Tanken ilade genom Plum som en kall kåre. Hela den här tiden, hela sitt liv egentligen, hade hon tänkt på Fillory, varit rädd för landet, gömt sig för det. Fillory och Chatwinfamiljen och den olycksbringande längtan de stod för hade utgjort hennes mörka sida, och hon hade försökt låtsas som om de inte existerade. Hon hade velat ha bara en sida, som ett Möbiusband. Vara en Möbiusperson.
Men det var ett misstag. Hon började misstänka att det var först när man modigt mötte mardrömmen ur ens förflutna som man fick förmågan att skapa sin framtid. Hon var beredd att möta den och tänkte att hon kanske rentav skulle tycka rätt bra om att möta den, att det kanske inte bara skulle innebära fara utan också glädje och kärlek att möta den – men nu hade hon förlorat den för alltid. Hon borde ha gjort det hon sagt åt Quentin att göra med Alice (vilket visat sig vara helt riktigt för övrigt): hon borde ha mött mardrömmen öga mot öga och slutit fred med den medan tid var. Nu skulle hon aldrig få chansen. Böckerna framför henne hade genomgått en knappt märkbar förändring nu. De hade gått från att handla om nuet till att handla om det förflutna.
Eller hade de det? Kanske. Men kanske gav hon upp för lätt. Kruxet var att Fillory inte kändes dött för henne. Hon kunde förnimma det därute, på andra sidan av den tunna skiljeväggen som stod mellan den här verkligheten och nästa. Om hon lade örat intill den kunde hon fortfarande höra Fillory sjunga för henne, om än aldrig så svagt.
”Väggen är egentligen inte fullbordad, vet ni.” Hon harklade sig – vad dammigt det var i det här förbannade biblioteket. ”Inte nödvändigtvis. Man skulle kunna ställa upp ännu en bokrad därunder, utefter golvet.”
Hon pekade. Det fanns fortfarande plats under den lägsta hyllan.
”Det skulle man absolut inte kunna”, sa Penny.
”Det skulle man visst, om man ville.”
Fillory! tänkte hon. Vi kommer! Håll ut ett litet tag till bara! Det var som om hon bara genom att övertyga Penny skulle kunna hålla Fillory vid liv.
”Jag tror att du tar det här alltför bokstavligt”, sa Eliot.
”Eller så kanske du inte tar det bokstavligt nog”, sa Alice och skrämde därmed upp alla, möjligen sig själv också. ”De där två väggarna är tomma. Det finns plats mellan fönstren också.”
”Det skulle vara helt reglementsvidrigt.” Penny lade armarna i kors och hans förgyllda händer glödde upprört. ”Men mer relevant är att det inte stämmer. Kartan är fullbordad. Det finns inget mer Fillory.”
”Det där är inte alldeles sant”, sa Quentin. ”Det finns en hel drös med avsides belägna öar. Som Yttre ön som skulle ligga därborta” – han pekade – ”om du svepte in det hörnet av rummet med den.”
”Och Benedictön, antar jag”, sa Eliot och plockade motvilligt upp tråden. ”Den ligger helvetes långt bort åt det hållet. Och vem vet vad som finns på andra sidan, den västra.”
”Där ligger en helt annan kontinent”, sa Quentin.
Plum kunde inte avgöra om de diskuterade för diskussionens egen skull eller om hon verkligen hade en poäng, men Penny såg sig osäkert omkring i rummet, som om väggarna kryllade av insekter. Hon tyckte till och med lite synd om honom.
Men inte så mycket att hon teg. Ingen skulle kunna säga att Plum saknade en plan. Hon tänkte inte låta Fillory dö. Så lätt skulle det inte slippa undan. Inte gömma sig mer nu. De två halvorna i hennes liv skulle förenas.
”Du skulle kunna skapa natthimlen!” sa hon. ”Stjärnorna! Du skulle kunna ha en bunt marinblå böcker med silverprickar på. Du skulle kunna skapa en sådan där mojäng i taket som du kan hänga böckerna i!” Hon gav Penny sitt mest vinnande, glädjestrålande leende. ”Du skulle älska en sådan mojäng!”
Penny var inte en man som var särskilt van vid att föräras glädjestrålande leenden. Det gjorde susen.
”Det är ju inte fullbordat”, sa han halvt om halvt för sig själv. ”Inte ens i närheten. Vi kommer att behöva fler böcker, många fler. Quentin, du måste rädda Fillory.”
”Det är ju det jag sagt hela tiden”, sa Quentin. ”Och jag tror att jag har räknat ut hur. Jag tror att jag äntligen vet hur man kan ordna upp alltihop.”