KAPITEL 31
EN VECKA SENARE STOD QUENTIN och Alice tillsammans i arbetsrummet uppe på tredje våningen i Plums hus på Manhattan. En dörr till någon annan plats fanns framför dem. De kände sig varken bekväma eller obekväma med varandra, eller så kanske de kände både och samtidigt. De både kände och kände inte varandra. De var ett gammalt älskande par och samtidigt praktiskt taget främlingar.
Det var bara de nu. Alla andra hade stannat kvar i Fillory.
”Säkert att du inte ville stanna du också?” sa Alice och rynkade tveksamt pannan. ”Du är ju visserligen inte kung längre, men du kunde säkert ha stannat kvar. Eliot skulle ha älskat det, och det finns inga Ember och Umber som kan sparka ut dig längre, och det skulle de aldrig ha gjort ändå. Inte efter allt som hände.”
”Jag är helt säker. Det här känns rätt.”
Hon skakade på huvudet.
”Jag fattar ändå inte. Förr var du värsta Fillorynörden.”
”Det är sant. Jag var en stor Fillorynörd.”
”Jag har en hemsk känsla”, sa Alice, ”av att du lämnade Fillory för min skull. Och/eller att du lämnade landet eftersom du är förbannad över att du inte är kung längre.”
”Förbannad är jag verkligen inte. Inte ett dugg. Det var inte det.” Han var själv förvånad över hur lite frestad han känt sig av att stanna kvar. ”Fillory är den jag en gång var, men jag är en annan nu.”
”Jag medger att du kanske inte lurar dig själv på den punkten. Fast då är ju den stora frågan: vem fan är du då?”
”Jag skulle kunna ställa samma fråga till dig.”
Hon funderade på det.
”Svaret kanske finns därinne”, sa hon.
Alice pekade på dörren. Det var ingen storslagen eller till utseendet ens särskilt ovanlig dörr, även om den var nog så vacker: hög och smal, av skamfilat trä målat i en blekgrön nyans. Det var den sortens dörr man kunde få se stå lutad mot den bakre väggen i en affär med antika möbler.
”Jaha”, sa hon, ”och om vi sabbar våra liv fullständigt kan vi alltid krypa tillbaka till Eliot.”
”Precis”, sa Quentin. ”Den möjligheten har vi alltid.”
Hon kisade mot honom.
”Du förstår väl att vi inte är ihop längre, va?”
”Det förstår jag.”
”Jag vill inte att du ska få några idéer om oss.”
”Jag har faktiskt inga idéer om oss alls. Jag lovar.”
Det sista stämde inte helt och hållet. Han hade många idéer och de flesta inbegrep Alice. Men dem kunde han hålla för sig själv ett litet tag till.
Så fort han var tillbaka i New York hade Quentin kastat sig in i processen med att skapa ett nytt land. Han hade vetat med en gång att han skulle göra ett nytt försök. Han hade trott att den drömmen hade gått i kras för alltid efter att han förbrukat Majakovskijs sista mynt, men nu när han hade frökapseln från Bortre sidan hade det verkat vara värt ett försök åtminstone. Han hade inte Ruperts bok längre, inte boksidan heller, men han var rätt säker på att han kunde dem utantill; i det här läget betvivlade han att han skulle kunna glömma dem ens om han försökte.
Dessutom hade han hjälp av Alice. Hon verkade gärna vilja stanna i huset tills vidare, och till och med utan att ha övat på sju år var hon en bättre magiker än vad han någonsin hade varit, eller någonsin skulle bli. Hon hade lagt sig i och kommit med goda råd.
Hur det än skulle gå var det bra för honom och Alice att ha ett projekt att arbeta på tillsammans. Det lättade lite på trycket. Det var en chans för dem att lära känna varandra igen, och för Alice att lära känna sig själv igen, för den delen. Hon behövde fortfarande tid att läka, och de behövde något att prata om som inte var livsviktigt, något att gnabbas lite om, något konkret att fokusera på istället för på deras egna misshandlade, förvirrade känslor.
Kanske skulle det inte resultera i något, men Quentin tyckte att det var värt att ta reda på det och trodde att det inte var omöjligt att Alice tänkte likadant. Det stod rätt klart för honom nu att om hon någonsin hade älskat honom, på den tiden, var det inte bara för den person han var utan också för den person han kanske skulle bli en dag. Kanske var han den personen nu.
När de avslutat trollformeln och dammet och röken lagt sig, fanns en splitterny dörr vid rummets bortre vägg. De studerade den en stund till. Det var ingen brådska.
”Portklappen”, sa hon. ”Snygg. Var det du?”
Quentin tittade närmare på den. Han måste skaffa sig nya glasögon, hans syn blev allt sämre. Men mycket riktigt: den hade formen av en blåvals stjärt.
”Påminn mig om att jag ska berätta om det där någon gång.”
Valen kändes som ett gott tecken. Han gick fram till dörren och öppnade den. Svalt vitt solsken sipprade ut. Det var inte ännu ett spökhus, den här världen hade en ordentlig utomhusmiljö. Hans första intryck var av kylig, frisk luft och en mörk växtlighet.
Förbannelsen var bruten. De hade verkligen skapat ett land, levande och alldeles nytt. En fågels lockrop hördes. Han klev igenom dörren.
”Atmosfären är möjlig att andas”, sa han.
”Tönt.”
Hon följde efter.
”Så det här är din hemliga trädgård”, sa Alice.
Vädret var inte mycket att orda om: en lätt bris och moln på väg in. De blickade ner på en välordnad trädallé med fruktträd; den här gången fanns det verkligen en fruktträdgård. Det de såg av himlen togs upp av tre månar i olika storlekar, som enstaka spelkulor: en vit, en blekrosa och en liten och blåaktig.
”Snacka om att du kommer att få oberäkneligt tidvatten”, sa Alice.
”Om det nu ens finns ett hav”, sa han. ”Och jag skulle gärna se att du sa ’vi’ och inte ’du’. Det här har vi ju gjort tillsammans.”
”Det är ditt land, Quentin. Det kom ur ditt huvud. Men jag tycker om det. Det ser lite ut som Skottland.”
”Vill du ha ett äpple? Eller vad det nu är?” De var i alla fall hårda, runda och röda.
”Helst inte. Det skulle kännas som att äta upp en av dina naglar eller något.”
De promenerade genom fruktträdgården och klev ut på öppen mark. Quentins land var ojämnt, fullt med gräspucklar och kullar som liknade havsdyningar. De passerade en dunge med smala träd som såg ut som aspar, men med stammarna mer sammanflätade, som banjanträd. Molnen var besynnerligt formade, inte stackmoln eller fjädermoln, det var nya molnformationer som inte förekom på jorden. Någonting for genom luften ovanför dem med ett snabbt vinande läte och lämnade efter sig ett flyktigt intryck av grå fjädrar, men de vred på huvudena försent för att hinna se vad det var.
”Intressant”, sa Quentin.
Utan någon särskild anledning fanns en regnbåge strax ovanför horisonten. Alice pekade på den.
”Rätt sött. Lite klyschigt, men sött.”
”Som om ditt magiska land skulle vara så superoriginellt då.”
Alice sparkade till en sten.
”Du måste komma på något klurigt hemligt sätt som barn kan hitta hit på”, sa hon.
”Det borde bli kul.”
”Gör det inte för lätt bara.”
”Nej, det ska inte vara för lätt. Och inte än på ett tag.” Han tog hennes hand, hon drog inte undan den. ”Jag vill att vi ska ha det för oss själva ett tag.”
Deras kinder blev röda i den kyliga luften och de fick stanna och värma varandra med trollformler för att hålla sig igång. Sedan traskade de vidare över kort, strävt gräs, genom bestånd av små självlysande vildblommor som slöts ursinnigt när de kom för nära, som havsanemoner. Det var ett stort land, större än Quentin hade väntat sig: det fanns berg i fjärran och snart gick de längs en ansenlig skog. När Quentin sparkade upp en grästuva var myllan under slät och fet som svart smör.
Något kittlade mot bröstet och han stoppade in handen i jackfickan. Hans gamla fickur från Fillory: det tickade. Han hade trott att klockan aldrig skulle fungera igen. Den måste gilla den här platsen.
”Vänta lite, jag vill göra en sak.”
Han hade alltid halvt om halvt väntat sig att klockan skulle visa sig ha någon sorts förbluffande magisk kraft – kunna vrida tillbaka tiden kanske, få den att gå långsammare eller frysa den eller något. Den såg helt klart magisk nog ut. Men om den hade några krafter alls hade han aldrig upptäckt dem. Det var lustigt hur vissa saker som man var säker på skulle inträffa aldrig gjorde det.
Han drog av klockan från kedjan och gick fram till ett träd i skogsbrynet, den här världens motsvarighet till ett bokträd, och satte klockan mot stammen och tryckte till. Efter en stunds tvekan tog trädet emot den: klockan sjönk in i den släta grå barken som om den varit varm lera och fastnade där, innesluten, alltjämt tickande. Han lämnade kvar klockan där. Ett hemmagjort klockträd. Det kanske skulle alstra fler.
Quentin kände igen landet och samtidigt gjorde han det inte. Kunde detta vara hans hem? Han såg inget skäl till att det inte skulle kunna vara det. Men det var ett märkligt, vilt land. Ingen utopi. Inget beskedligt land.
Han hade färdats långt för att komma hit. Den bittre, arge tonåring han varit i Brooklyn innan allt det här började var mycket avlägsen, och tack och lov för det. Men det lustiga var att efter all denna tid trodde han ändå inte att den där olycklige tonåringen hade haft fel. Han sa inte emot honom – han kände sig fortfarande solidarisk med honom i de viktiga frågorna. Världen var för jävla hemsk. Den var en bedrövlig, ödslig plats, en meningslöshetens öken, en hjärtlös ödemark där fasansfulla saker hela tiden hände utan anledning och ingenting bra varade särskilt länge.
Han hade haft rätt om världen, men han hade haft fel om sig själv. Världen var en öken, men han var en magiker och att vara magiker innebar att vara en hemlig källa – en rörlig oas. Han var inte övergiven och inte tom. Han var full av sinnesrörelser, full av känslor, sprickfärdig av dem, och att vara magiker handlade, när det kom till kritan, om just det. Det var inga vanliga känslor – inte den fromma, tämjda sorten. Magi handlade om vilda känslor, den sorten som slapp ut från en och in i världen och förändrade saker. Det krävdes mycket skicklighet också, många lärdomar och en massa arbete, men det var där kraften tog sin början: kraften att förtrolla världen.
De gick och gick, och de fortsatte vänta på att landet skulle ta slut (Hur då? Vid ett klippstup? Ett hav? En tegelmur?) men det bara fortsatte och fortsatte och fortsatte. Det var mycket större än Sjumilaskogen. Ett litet oväder var i antågande: de såg hur det avancerade genom dalen, moln med suddigt grått regn i släptåg.
”Jag förstod inte att det skulle finnas så mycket av alltihop”, sa Quentin.
”Hur djupt är det tror du?”
”Ingen aning.”
De passerade en trädstubbe som säkert var tio meter i omkrets. De klättrade över ett staket (byggt av vem?) på en stätta. Vinden rufsade till gräset och knuffade till träden, löven såg ut att blekna i blåsten, ända tills Quentin insåg att de bara snurrade runt och visade sin vita undersida.
Han uppfattade det dova klappret av hovar och det prasslade och knakade i träden. Något stort var på väg. Alice hörde det också.
”Vad i helvete är det där?” sa hon.
Han visste inte. Något monster som hade rymt från hans undermedvetna och in i detta ofördärvade nya land? Han hoppades att de skulle slippa slåss, det hade han för tillfället fått nog av. Det kom emot dem genom skogen och han såg hur lövverket rörde på sig när vad det nu var dundrade närmare. Han tittade bakåt, de skulle aldrig hinna tillbaka till dörren i tid. Han kunde inte ens se den längre.
Ut ur skogen, medan löven yrde och grenar studsade tillbaka bakom det, störtade ett enormt hästdjur. Det var stort som ett hus. Det travade fram till dem och stannade bara någon meter framför dem, det rök om andedräkten och det såg ut att invänta deras önskan. Quentins huvud var ungefär i nivå med dess bastanta, kala knän.
Det var otvivelaktigt en häst, en chokladfärgad häst komplett med svart man och blanka bruna ögon stora som bowlingklot. Men den verkade vara täckt med något mjukare än vanligt hästhår – den såg ut som en blandning av häst och soffa. Faktum var …
”Är det där bomullssammet?” Alice rörde lätt vid varelsens skenben.
”Vet du vad?” sa Quentin. ”Det här måste vara Sköna hästen.”
”Ja, det måste det!” Alice lyste upp och skrattade.
Under hela sin tid i Fillory hade han inte sett hästen en enda gång. Det hade ingen, och Quentin hade börjat tro att den inte existerade, vad Rupert än sagt. Den var utan tvekan Fillorys fånigaste invånare, en fullständig sagofantasi, men nu visade den sig vara extremt verklig. Obekvämt verklig till och med, till den grad att den för närvarande skymde himlen ovanför dem på ett skrämmande sätt.
”Men vad gör den här? Varför är den inte i Fillory?”
Sköna hästen betraktade dem stumt. Den tänkte inte avslöja något. Den vidgade näsborrarna och bara glodde ovanför deras huvuden på det suveränt obekymrade sätt som hästar gör. Quentin var glad att den var här: han hade skapat ett land och Sköna hästens närvaro kändes som en godkänt-stämpel.
”Jag har en teori om den här platsen”, sa Alice. ”Beredd? Jag börjar tro att det här landet inte är en isolerad ö trots allt, Quentin. Jag tror att det går hela vägen ner. Du ville skapa en ö, men du skapade också en bro. En bro som förenar Fillory och jorden. Den här stora kamraten måste ha kommit över bron för att hälsa oss välkomna.”
Hon nådde inte upp till mulen så hon klappade det breda skenbenet istället. Pälsen såg sliten ut på sina ställen, som på en mycket älskad leksak, och underifrån syntes det att den hade en stor handsydd söm längs buken.
Alice log mot honom och han lade märke till den igen – den där lilla skillnaden.
”Har dina ögon alltid varit så blå?”
”Jag vet”, sa hon. ”Jag har sett det också. Kan det vara så att du inte förändrade mig tillbaka helt? Jag undrar om jag fortfarande inte har lite inting kvar i mig ändå. Bara en gnutta. Tillräckligt för att göra det intressant.”
Sköna hästen frustade till, otåligt nu, och kastade med sitt kolossala huvud som för att säga: Nu räcker det med småsnack, jag har saker att uträtta. Ska ni med eller inte?
”Jag har alltid velat rida på den”, sa Alice. ”Vart ska vi? Till Fillory?”
”Jag tror inte det. En dag, men inte än. Vi tar oss ännu längre bort.”
”Det gör vi.”
”Jag har aldrig föreställt mig den så här stor”, sa Quentin.
”Inte jag heller. Hur i helvete ska vi ens komma upp på den?”
Han tittade upp på Sköna hästen. Det var egendomligt, men han såg fram emot allt så mycket att han knappt kunde bärga sig. Han hade aldrig trott det. Han hade aldrig trott att han skulle göra det.
”Vet du vad?” Han tog Alices hand. ”Vi flyger.”