V.

Två dagar har gått sedan detta galna upptåg och vilket skrik, vilket larm och vilket väsen har det inte varit sedan dess. Hur dum, simpel och opassande är inte hela denna historia – och jag är den skyldige. Emellanåt förefaller mig saken bara löjlig, och jag förstår inte hur det egentligen är fatt med mig, om jag förlorat förståndet eller fått ett återfall av slyngelårens pojkaktighet. Och ingen annan än Polina är skulden till allt det här! Hade det inte varit för henne, så hade detta aldrig hänt. Kanske har alltsammans bara skett av dåraktig förtvivlan över min hopplösa kärlek. O, bara att tänka på det är motbjudande för mig! ... Och ändå begriper jag inte vad det egentligen är, som är så förtrollande med henne. Vacker är hon, det kan inte nekas, för hon har förvridit huvudet på andra än mig. Hon är lång och smärt; hon är så smidig att man tror att det går att slå knut på henne. Jag kan inte se de långa smala spåren av hennes fötter utan en känsla av obehag. Hennes hår har ett rödaktigt skimmer, hon har riktiga kattögon, och hur stolt och högmodigt kan hon inte blicka med dem! För fyra månader sedan, då jag nyss tillträtt min plats, samtalade hon länge i en häftigt upprörd ton med Degrier, och hon betraktade honom då så underligt, att jag inte kunde släppa tanken, att hon ett par minuter tidigare gett honom en örfil och nu stod där som en tigrinna framför sitt offer utan att släppa honom ur sikte. Sedan den aftonen är jag kär i henne ...

Men nu till saken! Jag hade stannat mitt på promenaden och inväntade med återhållen andedräkt baronessan och hennes man. Då de kommit ungefär fem steg ifrån mig, lyfte jag på hatten och bockade mig för dem. Baronessan bar, som jag kommer ihåg det, en ljusgrå sidenklänning av ovanlig vidd, rikt smyckad, med krinolin och släp. Hon var liten till figuren och ovanligt tjock, i synnerhet fäste jag mig vid hennes feta hängande haka, som helt skylde halsen. Hennes ansikte var purpurrött, hennes ögon små, elaka och utmanande. Hon skred fram med en min som om hon visat alla en ära genom sin promenad. Baronen var en lång mager man i fyrtiofemårsåldern; hans ansikte var på ett besynnerligt sätt snedvridet och täckt av rynkor. Han bar glasögon. Hans ben tycktes börja strax under bröstet, och han klev fram stolt som en påfågel. Dessutom låg det något fåraktigt över hans ansikte och det avslöjade en frånvaro av varje djupare tanke.

Alla dessa iakttagelser gjorde på jag tre sekunder. Min bugning och min hattlyftning väckte till att börja med ingen uppmärksamhet, baronen rynkade endast lite på ögonbrynen; baronessan styrde rakt på mig, som om hon inte sett mig.

”Madame, la baronne”, började jag, högt och tydligt, och lade vikt på vartenda ord, ”j’ai l’honneur d’etre votre esclave.”

Jag bugade mig åter, satte på mig hatten och gick förbi baronen, i det jag artigt vände mig mot honom och skrattade.

Hon hade endast begärt, att jag skulle lyfta på hatten och säga en fransk fras; allt det andra: bugningen, leendet osv lade jag till på eget bevåg. Gud vet, vad som drev mig. Jag kände mig som om jag flög ned från toppen av ett berg.

”Va’sa?” ropade eller snarare väste baronen, i det han arg och förvånad vände sig om efter mig. Jag vände mig också om emot honom och stannade under artig väntan, då jag såg på honom och skrattade. Han visste inte, vad han skulle göra och drog upp ögonbrynen så långt han kunde, samtidigt som hans ansikte allt mer förmörkades. Även baronessan vände sig emot mig och mönstrade mig med vredgade blickar. De promenerande betraktade vår grupp, en och annan stannade till och med.

”Va’sa?” väste baronen på nytt med ursinniga blickar.

”Jaha!” svarade jag långsamt, i det jag såg honom i ögonen med den oskyldigaste min i världen.

”Är ni galen?” skrek baronen och svängde sin käpp i luften, på samma gång som han tycktes känna sig litet ängslig. Kanske var det mitt yttre, som fick honom ur fattningen; jag var nämligen ganska fint, nästan elegant klädd, så att han inte riktigt visste, vad han skulle ta mig för.

”Jaha!” upprepade jag för full hals, och drog ut det sista ”a”:et så länge som möjligt.

Baronen och baronessan gjorde helt om och sprang därifrån, så fort benen kunde bära dem. Åskådarna betraktade mig med förvånade blickar och började utbyta sina meningar om mig. Jag vände mig om helt lugn, som om ingenting hänt, och styrde kosan tillbaka mot Polina Alexandrovna. Jag hade knappt gått hundra steg, förrän hon plötsligt reste sig upp och jämte barnen hastigt gick bortåt hotellet. Jag skyndade efter henne och hann upp henne vid trappan.

”Nu har jag fullgjort dumheten”, sade jag, när jag kom fram till henne.

”Nå, än sen då? Försök nu bara se till att ni kan ta er ur knipan”, svarade hon likgiltigt utan att bevärdiga mig med en blick och steg upp för trappan till verandan.

Jag tillbringade hela kvällen ensam i trädgården och begav mig hem först vid 11-tiden.

Knappt hade jag kommit upp på mitt rum, förrän generalen lät kalla ned mig. Vårt herrskap bodde i fyra rum på hotellets tredje våning, och av dessa användes ett som salong, ett annat som generalens kabinett. Jag blev visad till detta och där fann jag generalen, stående mitt i rummet med en ovanligt majestätisk hållning. Degrier satt vårdslöst utsträckt på divanen.

”Min herre, vad är det ni har ställt till med, om jag får fråga?” började generalen i sträng ton, vändande sig till mig.

”Jag ber att ni utan omsvep går rakt på saken, herr general”, svarade jag. ”Förmodligen talar ni om det möte, som jag i dag haft med en tysk?”

”Med en tysk – ja, men denne tysk är en förnäm person, det är baron Wurmerhelm! Ni har tillåtit er att vara oförskämd mot honom och mot fru baronessan.”

”Oförskämd? – nej visst inte.”

”Ni har skrämt dem, min herre!” skrek generalen med en ursinnig blick på mig.

”Inte alls”, svarade jag helt lugnt. ”Jag har bara på hövligt sätt påkallat fru baronessans uppmärksamhet på mig, då hon lik en fregatt styrde kurs rakt mot mig, som om hon haft för avsikt att trampa ihjäl mig som en mask.”

”Vad nu! Vill ni till på köpet göra er lustig på min bekostnad?”, for generalen ut, och vänd till Degrier fortsatte han: ”Hör ni, han börjar driva med mig nu också!”

Degrier skrattade hånfullt och höjde på axlarna.

”Nåväl, för att fatta mig kort”, sade generalen och vände sig till mig, ”baronen har ställt mig till svars nere i spelsalen, då han fick veta, att ni tillhör mitt hus. Förstår ni nu, min herre, i vilken obehaglig situation ni satt mig genom ert dumma beteende? Och för er skull måste jag be honom om ursäkt och lova honom att ni redan i dag skulle lämna mitt hus.”

”Har han krävt det av er, herr general?”

”Nej, jag kände mig själv tvungen att ge honom denna upprättelse för att blidka honom. Allt är över mellan oss, min herre – där ligger 4 fredrichsd’orer och 3 gulden, som ni ännu har till godo; uträkningen ligger bredvid. Jag skall genast underrätta uppassaren om att jag från och med i morgon inte längre betalar något för er här på hotellet. Jag har endast haft besvär och problem med er – adjö!”

Jag tog pengarna, såg hastigt igenom beräkningen, bockade mig stelt för generalen och svara de så snävt som möjligt:

”Ni misstar er, herr general, om ni tror att saken är avgjord. Om baronen gett er något obehag, så är det ert eget fel: varför skulle ni inför denne baron åta er ansvaret för mig? Vad ska det betyda, ‘att jag tillhör ert hus’? Jag är helt enkelt lärare till era barn, inget mer och är för övrigt i alla avseenden en självständig person. Jag är 25 år gammal, har lämnat universitetet som kandidat, är adelsman och fullkomligt oberoende av er. Endast den aktning jag hyser för era förtjänster, avhåller mig i detta ögonblick från att kräva en förklaring av er, på varför ni har blandat er i mina angelägenheter.”

Generalen stod slagen av förvåning.

”Hör ni, han vill utmana mig på duell!” sade han till markisen, som gapskrattade och därigenom nästan gjorde mig rasande.

”Baronen tänker jag i alla fall inte släppa så lätt”, fortsatte jag kallblodigt, ”och eftersom ni, herr general, pratat för mig och därigenom gjort er till min medbrottsling så har jag äran underrätta er om att jag genast i morgon bitti ämnar be herr baronen om en förklaring till varför han, då han endast hade med mig att göra, vänt sig till en annan person, som om jag inte vore kapabel att svara för mig själv.”

Det gick, som jag trodde: generalen blev likblek av förfäran, då han hörde min dumma hotelse.

”Vad nu? Ni tänker alltså fortsätta den här olyckliga historien?” utropade han med komisk ängslan, ”och ni tänker inte på, hur detta kommer att exponera mig? Ska jag då verkligen ... med ett ord, ska jag för att skydda min värdighet, och baronens också behöva kalla på polis? Skall jag låta arrestera er och utvisa er som bråkmakare?”

Han var utom sig av ilska, men hans vrede överträffades av hans ängslan.

”Vänta åtminstone, tills skandalen ägt rum, herr general”, svarade jag helt lugnt, ”innan lär man väl inte kunna arrestera mig. För övrigt behöver ni inte bekymra er: jag hoppas kunna göra upp den här saken med baronen i allsköns lugn, utan någon skandal.”

”Ack, bry er nu inte om det där, Alexei Ivanovitsch!” ropade generalen, som, förskräckt över min bistra min, genast veknade och fattade mina händer. ”Tänk bara, vad det kan bli av det här, vilka obehag, som kan uppstå för mig! Här måste jag vara så rädd om mitt anseende, särskilt nu ... O, ni vet inte ... Ni känner inte till mina förhållanden! Jag skall ta er tillbaka när vi kommit härifrån, men nu måste jag fästa vikt vid … ja, med ett ord, skona mig, Alexei Ivanovitsch!” slutade han förtvivlat.

Jag förstod genast, att när generalen talade om sitt anseende, så menade han inte det vanliga ”anseende”, vilket ryssarna gärna söker i utlandet, då de lägger sig till med ett visst förnämt manér, som de slaviskt underkastar sig överallt, på hotellen, på promenaderna och i järnvägskupén. Tydligen stod alldeles särskilda saker på spel för generalen, när han till och med nedlät sig till en bedjande ton mot mig. Jag lät beveka mig och försäkrade honom, då jag vände mig åt dörren, att han inte hade något att frukta och att allt skulle avlöpa i lugn och ro. För övrigt ansträngde jag mig inte så mycket för att förolämpa generalen; det var långt mera Polina jag ville åt, hon som behandlat mig så skamligt och lurat mig att begå alla dessa dumheter. Jag ville driva saken dit, att hon själv skulle be mig om att inte gå längre än jag redan gjort. Ja, jag ville visa henne att jag alls inte var ett sådant enfaldigt kräk, som hon kanske trodde, och att jag inte i tysthet tänkte låta första bästa baron jag träffar på, puckla på mig med sin promenadkäpp. Jag ville för en gångs skull göra mig lustig över hela sällskapet och bete mig som en karlakarl, kanske blir hon liksom hennes styvfar förskräckt över ”skandalen” och ber mig att inte kompromettera dem. Och gör hon inte det, då kommer hon åtminstone att få lära känna mig från en annan sida …

När jag gick uppför trappan, träffade jag vår barnflicka och fick höra av henne, att Marja Filippovna, generalens syster, alldeles ensam rest med kvällståget till Karlsbad, där de har en kusin. Denna underrättelse överraskade mig lite; jag kom genast på tanken, att fröken Blanche hade sitt finger med i spelet och att vi under de närmaste dagarna skulle kunna vänta oss någon viktig händelse. Vår barnflicka tillade, att Marja Filippovna sedan länge haft för avsikt att lämna oss och att för ett par dagar sedan hade en häftig ordväxling ägt rum mellan henne och generalen ...