IX.

Den med små hjul försedda bärstolen sköts till dörren. Hela ansiktet strålade på farmor. Alla de våra omringade henne och önskade henne lycka till hennes vinst. Hur excentriskt än hennes beteende var, så blev det till stor del överskylt med glömskans mantel, och generalen hyste inte mer någon fruktan att inför publikens ögon bli komprometterad genom sitt släktskap med den gamla besynnerliga damen. Med ett förekommande, glatt leende hälsade han farmor. Han kunde inte undgå att märka, vilket slående intryck hon gjort på alla. Detta intryck var ovanligt till och med i dessa salar, där man fick bevittna så många märkvärdiga företeelser. Runt omkring talade man bara om farmor, man pekade på henne och försökte komma så nära hennes stol som möjligt för att få betrakta henne riktigt noga. Mr. Astley blev tagen avsides av några sina landsmän och fick inte ro, förrän han stillat deras nyfikenhet. Ett par damer, som annars satte näsan i vädret, även fast deras utseende var rätt enfaldigt, hade fattat posto tätt bredvid henne och stirrade på henne, som om hon varit ett havsvidunder. Degrier hoppade omkring henne som hade han haft kvicksilver i kroppen, och hävde ur sig komplimanger och lyckönskningar.

”Vilken seger!” utropade han gång på gång.

”Ni har verkligen spelat med eld och mod, madame”, tillade fröken Blanche med ett inställsamt leende.

”Ja, ser ni det, jag hade knappast satt mig ned, så hade jag vunnit tolvtusen gulden. Men vad säger jag, tolvtusen? Nej, med guldet är det nära tretton. Hur mycket blir det i vår valuta? Sextusen rubel, inte sant?”

Jag upplyste henne om att efter den nuvarande rubelkursen måste det bli mycket mer.

”Nå, och där sitter ni, era dumbommar, och lägger händerna i kors! Potapytsch, Marfa! Har ni sett?”

”Men, lilla mor, hur är det möjligt? Så många tusen!” utropade Marfa med förvånad uppsyn.

”Här har ni fem guldmynt var, se så, ta dem!”

Potapytsch och Marfa tog emot pengarna och kysste hennes händer till tack.

”Bärarna ska också ha varsin fredrichsd’or. Ge dem det, Alexei Ivanovitsch! Varför står lakejerna där och bockar sig? De gratulerar mig väl, kan jag tro. Ge även dem varsin fredrichsd’or.”

”Madame la princesse … en stackars landsförvist, som är förföljd av olyckan … de ryska furstarna är så ädelmodiga …” gnällde en gentleman med ett inställsamt leende och misstänkt utseende, svarta mustascher, luggsliten överrock och brokig väst, medan han räckte fram sin mössa till farmor.

”Ge honom också en fredrichsd’or … nej ge honom två. Men nu är det nog, det här tar väl aldrig slut annars. Bär mig härifrån – framåt, hugg i! Praskowja”, sade hon, vändande sig till Polina, sedan man redan lyft upp bärstolen, ”imorgon ska jag köpa tyg till en ny klänning åt dig, och även hon där, mademoiselle, vad heter hon nu igen? Mademoiselle Blanche, ska gärna få en klänning av mig, hon också. Säg henne det, Praskowja.”

”Hjärtligt tack, madame”, sade fröken Blanche, medan hon med ett behagfullt leende gjorde en nigning för farmor och på samma gång kastade en hånfull blick på Degrier och generalen. Generalen blev en smula förlägen och blev mycket belåten, när vi äntligen befann oss ute på promenaden.

”Och Fedossja, vad ska Fedossja nu säga! Tänk, vad hon ska bli förvånad! Hon ska också ha en klänning”, fortsatte farmor.

Hon glömde ingen – även Fedossja, som hade hand om generalens barn, skulle delta i hennes lycka.

”Hör du, Alexei Ivanovitsch, ge något åt den där tiggaren!”

På vägen mötte oss en trasig stackare med krökt rygg, stirrande på oss med slö blick.

”Men det kanske inte är någon tiggare, farmor”, invände jag, ”utan en dagdrivare, som inte förtjänat något bidrag.”

”Tyst bara, ge honom en gulden.”

Jag sade inte emot henne mer utan gjorde henne till viljes. Den obekante, som luktade brännvin, betraktade mig med slö förvåning och tog emot gåvan utan ett ord till tack.

”Jaha du, Alexei Ivanovitsch, har du ännu inte prövat din lycka?”

”Nej, farmor!”

”Kors, och dina ögon tindrade så därinne ändå! Jag märkte det nog.”

”Jag har nog tänkt att någon gång våga pröva”, svarade jag i en likgiltig ton.

”Det gör du rätt i, satsa bara på noll som jag gjorde, så ska du få se, att du vinner. Hur mycket pengar har du?”

”Jag har allt som allt 20 fredrichsd’orer, farmor.”

”Det är väl lite. Jag ska låna dig femtio fredrichsd’orer, om du vill. Men behåll dock rullen med de femtio guldmynten för egen räkning. Men du, min bäste general”, fortsatte hon, i det hon vände sig åt honom, ”du får ingenting nu heller, gör dig inga onödiga förhoppningar.”

Generalen ryckte till vid dessa ord men svarade ingenting. Degrier rynkade pannan och såg dyster ut.

”Måtte djävulen ta den elaka käringen!” mumlade han förgrymmad mellan tänderna.

”En tiggare, se där ännu en tiggare!” skrek farmor hastigt. ”Alexei Ivanovitsch, ge också den en gulden.”

Den förmodade tiggaren var en gubbe med träben i en mörkblå, långskörtad överrock och en tjock knölpåk i handen – helt säkert en gammal invalid. Då jag räckte honom guldmyntet, ryggade han hastigt ett steg tillbaka och mätte mig med en blick, som visade, att han kände sig förolämpad.

”Vad tusan är det ni vill?” for han ut mot mig och gav mig väl ett halvt dussin skällsord på köpet.

”Låt honom gå, det dumhuvudet!” sade farmor med en axelryckning. ”Se så, skynda på nu, jag känner mig hungrig. Nu vill jag äta middag och vila mig lite, sedan går vi tillbaka dit igen.”

”Vad? Tänker ni spela mera, farmor?” utropade jag förvånad.

”Ja, vad tänkte du? Tror du, att jag tänker sitta här och se på hur ni går och se sura ut?”

”Men madame”, yttrade sig nu Degrier, ”bladet kan vända sig, ni kan på ett ögonblick förlora allt igen, särskilt med ert sätt att spela. Det vore ju förskräckligt.”

”Ni kommer alldeles bestämt att förlora”, försäkrade även fröken Blanche.

”Men vad angår det er? Det är ju mina egna pengar jag spelar bort då, inte era!” utropade farmor, smått förargad. ”Vart har den där Mr. Astley tagit vägen?” frågade hon mig.

”Han stannade kvar i spelsalen. Farmor.”

”Det var synd! Han är en präktig människa!”

Framme vid hotellet mötte vi först portieren, för vilken farmor naturligtvis genast med glädjestrålande blickar berättade om sin spelvinst. Då hon kommit in i sina rum, lät hon strax kalla till sig Fedossja, gav henne tre fredrichsd’orer och lät sedan i hast servera sig middag. Hon åt alldeles ensam, endast Fedossja och Marfa behöll hon inne hos sig. Men dessa båda lämnade nu sina tungor fritt lopp.

”Jag såg nog, lilla mor, såg nog på er”, berättade den språksamma Marfa, ”och jag sa till Potapytsch: vad tänker lilla mor nu göra för något? Och på bordet låg så mycket pengar, så mycket pengar, kära hjärtanes! Aldrig i mitt liv har jag sett så mycket pengar! Och så satt där herrar runt omkring, idel herrar. ‘Varifrån kan väl alla de här herrarna ha kommit?’ frågade jag Potapytsch. Måtte den heliga Guds moder själv hjälpa vår lilla mor, tänkte jag. Och jag bad för er, lilla mor, och hjärtat stod alldeles stilla i kroppen på mig, och hela jag darrade. Måtte vår Herre välsigna er, tänkte jag, och det gjorde han verkligen också. Men jag darrar än så fasligt, lilla mor, jag darrar i hela kroppen.”

”Klockan 4 alltså, Alexei Ivanovitsch, håll dig färdig då”, sade farmor till mig vid avskedet. ”Glöm inte heller att skicka en doktor till mig; jag måste dricka brunn också.”

Jag var som bedövad, när jag lämnade farmor, och försökte göra mig en föreställning om hur det skulle gå nu med oss alla och vilken vändning, sakerna nu skulle ta. Jag märkte, att de alla, i synnerhet generalen, alldeles tappat huvudet. Ankomsten av farmor, som istället för det ivrigt efterlängtade dödstelegrammet, plötsligt i egen person dök upp mitt ibland oss, hade kastat hela deras system av planer och beslut över ända, och med verklig förskräckelse hade de sett vilken livskraft gumman ännu ägde. Markisen och fröken Blanche tycktes i början inte ha gett allt hopp, trots att farmor helt öppet förklarade, att generalen inte hade något att vänta sig av henne. De hade säkert räknat med att denna naiva själ skulle låta snärja sig av deras inställsamhet, och det gynnsamma intryck, som fransyskans tillgjordhet gjorde på farmor, verkade rättfärdiga detta antagande. Nu, sedan de hade sett farmor vid spelbordet, framstod hon i en helt annan dager för dem. De insåg, att denna egensinniga gamla naturmänniska inte så lätt skulle låta sig bli dragen vid näsan och att generalen i synnerhet var allt annat än hennes gunstling. De hade blivit övertygade om, att hon hellre skulle spela bort hela sin förmögenhet än ge honom en enda kopek. Helt plötsligt verkade spelarnaturen ha vaknat hos denna 75-åriga gumma. Hon gladde sig som ett barn över sin vinst, hon ville vinna mer, ännu mer, ja allt, och sedan skulle hon naturligtvis – förlora allt ...

Det var inte utan skadeglädje, som jag på väg upp till mitt rum försökte föreställa mig den ilska och förbittring, som dessa intriganter skulle känna, då de tänkta bytet går dem ur händerna. Vilka kval måste de inte ha lidit, när ”baboulinka” med fylld börs satt vid spelbordet och andlös, med glödande blickar följde den rullande kulan! Och med vilket trots hade hon inte på hemvägen upprepat, att han, generalen, ”inte skulle få något nu heller”, medan hon på samma gång delade ut sina guldmynt till höger och vänster! Den tanken, att generalen skulle göras alldeles arvlös, tycktes ha fått orubbligt fäste i hennes hjärna, och sådant är ganska oroväckande hos folk av hennes ålder.

Under mina hätska betraktelser hade jag alldeles glömt, att även Polinas öde berodde på farmor. Hon hade dock inte direkt gjort sig förtjänt av mitt deltagande, jag borde snarare hata, än känna några sympatier för henne. Det var ju så lite jag krävde av henne, endast lite förtroende och lite vänskap, inget mer. Varför öppnar hon inte sitt hjärta för mig, när hon ser, att jag känner och lever endast för henne, att jag skulle vilja offra allt för att kunna lätta, om så endast en del, av hennes bekymmer? Varför alltid denna ironi, detta hån och förakt, om hon någon gång är tvungen att säga mig mer än hon egentligen velat? Till slut kommer dock allt att avslöjas av sig självt – jag anar att Polina också råkar ut för någon katastrof. Hur skall allt detta sluta? På min egen person får jag inte tänka alls, även om jag står här utan medel, utan anställning i ett främmande land, med tjugo futtiga fredrichsd’orer på fickan, och inte har något annat som jag kan kalla mitt, utom en dröm – drömmen om hundratusental i vinst. Men nej, även en annan dröm är det som fyller mig, som föresvävar mig sovande och vaken och ibland smälter samman med den där andra drömmen till en enda fantastisk bild: drömmen att Polina en dag ska komma fram till mig och viska: ”Jag älskar dig, jag vill vara din, vi ska aldrig skiljas från varandra ...”

Försjunken i sådana tankar hade jag hunnit upp till tredje våningen, när jag plötsligt såg upp och studsade till. I dörren som ledde till generalens bostad, såg jag Polina. Hon tycktes ha väntat på mig och vinkade åt mig att komma närmare.

”Polina Alexandrovna!”

”Tyst!” sade hon viskande.

”Så ni skrämde mig! Nyss gick jag och tänkte på er, och nu står ni plötsligt framför mig! Jag kände hur jag ryckte till – som om en elektrisk gnista sprungit över från er till mig!”

”Spara era kvickheter”, sade hon med rynkad panna. ”Jag vill be er om en tjänst: lämna genast detta brev till Mr. Astley, men ni skall själv göra det. Och så snart som möjligt, jag ber er! Svar behövs inte, han ska själv …”, hon talade inte till slut.

”Till vem? Mr. Astley?” frågade jag förvånad. Men Polina hade redan försvunnit in i rummet. – ”Jaså, de korresponderar alltså med varandra!” tänkte jag. Jag sökte genast upp Mr. Astley för att uträtta uppdraget. Han var inte på sitt hotell, och inte heller i matsalarna kunde jag finna honom. Till slut fick jag av en händelse se honom, då jag befann mig på hemväg. Han red i allén tillsammans med några av sina landsmän. Jag vinkade åt honom, han stannade, och jag överlämnade brevet åt honom. Hastigt sporrade han sin häst, vi hade inte ens fått tillfälle att utbyta en blick.

Jag vet verkligen inte, om jag i detta ögonblick kände någon svartsjuka. Min stämning var så tryckt, att jag kände mig likgiltig för allt och inte ens var nyfiken på innehållet i det brev, som Polina skrivit till engelsmannen. ”Hm! Han är alltså hennes förtrogne!” Det var allt, som föll mig i tankarna, Att hon älskade Mr. Astley, det kunde jag inte tro; nu hade hon i vilket fall annat än kärlek att tänka på.

Knappt hade jag kommit in på hotellet, förrän både portieren och överkyparen skyndade emot mig för att meddela, att man redan tre gånger frågat efter mig och sökt mig överallt; jag skulle så fort som möjligt gå till generalens rum. För en konversation med generalen var jag visserligen inte särskilt hågad, men jag beslöt mig för att uppfylla hans, som det verkade, enträgna önskan. Jag hittade honom i hans kabinett tillsammans med markisen och fröken Blanche, som denna gång inte hade sin mor med sig. Fru Cominges paraderade för övrigt endast vid särskilda tillfällen; affärsangelägenheter däremot skötte fröken Blanche alltid ensam. Jag tror till och med, att hon inte alls invigt sin ”mamma” i sådana saker.

De tycktes ha haft en längre överläggning på tre man hand, vid vilken det säkert gått hett till; emot all vana var till och med kabinettsdörren stängd. Redan i salongen urskilde jag Degriers skarpa hånfulla stämma, fröken Blanches högljudda förebråelser och den stackars generalens klagande röst, när han, som man kunde förstå, försökte försvara sig emot förebråelser. Då jag kom in, försökte de alla, så mycket de kunde, att dölja sitt upprörda tillstånd. Degrier for med handen genom håret, och tog på sig det där avskyvärda leendet, som jag hatar så mycket. Generalen ställde sig genast i givakt, även om han tydligt var förkrossad och bragt ur fattningen. Endast fröken Blanche hade spåren av sina känslor kvar i ansiktet och betraktade mig otåligt med sina vredesgnistrande ögon.

”Alexei Ivanovitsch”, började generalen i en ton av vänlig förebråelse, ”tillåt mig anmärka, att det är besynnerligt, i högsta grad besynnerligt, kort sagt att ert beteende emot mig och min familj. Med ett ord, att det är högst besynnerligt av er …”

”Äsch, det där är ju rena galenskapen!” avbröt honom Degrier förargad. ”Min bäste herr Alexei, vår käre general har inte hittat det rätta ordet, han har anslagit en falsk ton … han ville endast göra er uppmärksam på, eller snarare å det ödmjukaste be er att inte helt ruinera honom. Jag väljer med avsikt detta uttryck …”

”Ruinera honom? Hur då?” avbröt jag.

”Ni frågar hur? Jo på det sätt att ni upphöjer er till mentor för denna olycksaliga gamla dam, som bestämt kommer att ruinera sig, om hon ännu en gång återkommer till spelbordet. Ni har själv sett, hur hon spelar. Börjar hon bara en gång att förlora, så kommer hon av trots och elakhet inte lämna spelbordet förrän hon förlorat allt vad hon äger. Och sedan … sedan ...”

”Sedan är ni skyldig till en hel familjs ruin!” inföll generalen häftigt. ”Jag och min familj, vi är hennes arvingar, hon har inga närmare anhöriga. Jag vill öppet erkänna för er, att mina affärer är i mycket dåligt skick, i viss mån vet ni det redan. Om hon skulle spela bort en större summa eller kanske hela sin förmögenhet, vad ska det då bli av mina stackars barn? Och av mig själv sedan!” Vid dessa ord kastade han en blick på fröken Blanche, som föraktfullt vände sig bort från honom. ”Alexei Ivanovitsch, rädda oss, rädda oss!”

”Men förlåt, herr general! Hur skall jag kunna göra det? Vad kan jag göra åt den saken?”

”Gå inte till henne, låt henne vara ensam.”

”Då söker hon nog upp någon annan.”

”Nej, för tusan, det duger inte!” avbröt honom Degrier otåligt. ”Hon får inte lämnas ensam, nej ni skall tvärtom försöka övertala henne att avstå från sina galenskaper … helt enkelt försöka förhindra, att hon spelar bort allt för mycket.”

”Men säg mig då, hur skall detta gå till? Skulle ni inte hellre vilja göra det själv, herr Degrier?” tillade jag i en ton så naiv som möjligt.

I samma ögonblick kastade Blanche en snabb, frågande blick på markisen, som Degrier besvarade med en knappt märkbar nick.

”Hon skulle inte vilja lyssna på mig”, sade Degrier; ”kanske lite längre fram.”

Han gav Blanche en ny vink, vars betydelse genast stod klar för mig, då fröken plötsligen i egen hög person steg fram till mig och under ett förtrollande leende fattade båda mina händer och kraftigt tryckte dem. Och hennes infernaliskt tjusande ansikte fick på en gång ett så barnsligt oskyldigt och hjärtligt bedjande uttryck, att till och med en sten kunde ha mjuknat av det. Endast en fin okynnig blinkning, beräknad för mig ensam, förrådde avgrundsanden inom henne.

Generalen, som med ett enda steg var tätt bakom henne, började hastigt i bönfallande ton:

”Förlåt mig, Alexei Ivanovitsch, att jag var så snäv emot er nyss … jag menade inte så illa – jag ber er … jag bugar mig för er ända till bältet, efter gammal rysk sed! Endast ni kan rädda oss; tillsammans med fröken Cominges ber jag er om detta. Ni förstår mig, inte sant?” slutade han i jämrande ton, och gav fröken Blanche en betydelsefull sidoblick.

I samma ögonblick hördes en sakta knackning på dörren, och strax därefter visade sig på tröskeln en av hotellets betjänter och bakom honom, Potapytsch. De kom på uppdrag av farmor, som befallt dem att söka upp mig och genast föra mig till henne.

”Hon är arg”, sade Potapytsch.

”Men klockan är ju inte mer än halv fyra …”

”Hon kunde inte somna utan vred sig oupphörligt hit och dit, så steg hon upp och befallde oss föra fram bärstolen. Sedan skickade hon oss efter er; hon är redan ute på trappan.”

”Den ragatan!” utropade Degrier i vredesmod.

Jag fann verkligen farmor redan på terrassen. Hon var mycket förargad över att jag inte genast var där. Hon kunde inte härda ut till klockan 4.

”Framåt nu, hugg tag!” ropade hon till bärarna, och så begav vi oss för andra gången till rouletten.