XIV.

Vad ska jag berätta om Paris? Min vistelse där var höjden av fantastisk galenskap. Jag tillbragte sammanlagt endast omkring tre veckor i Paris och blev under denna tid fullkomligt länsad på mina hundratusen francs, de andra hundratusen hade jag i kontanta pengar överlämnat åt fröken Blanche. Ena hälften hade hon fått i Frankfurt, den andra tre dagar senare i Paris i form av en check, som hon åtta dagar där efter bytte mot kontanter.

”De återstående hundratusen, som nu tillhör oss”, sade hon då, ”ska vi båda tillsammans göra slut på, min söte outchitel.”

Hon gav mig denna titel, som tycktes roa henne mycket. Man kan knappast föreställa sig en mera slipad, vinningslysten och girig varelse än denna fröken Blanche – naturligtvis endast när det gällde hennes egna pengar, för mina hundratusen francs strödde hon med fulla händer på gatan. Hon tillstod för mig senare helt öppet, att hon avsatt mina pengar till sin första bosättning i Paris. Hon måste äntligen göra något för sin existens och börja leva på anständig fot. Jag hade under dessa tre veckor aldrig mer än hundra francs i min börs, resten hade hon ”i säkert förvar”, som hon förklarade för att lugna mig.

”Vad ska du med pengar till?” sade hon ibland med den oskyldigaste min i världen, och jag ansåg det inte nödvändigt att säga emot henne.

Hon inredde snart nog en ny elegant våning åt sig. Då hon visade mig den, yttrade hon helt naivt: ”Där ser du, vad man med sparsamhet och beräkning kan åstadkomma även om tillgångarna är aldrig så knappa!”

Hon skaffade sig också ett ekipage med två hästar. Därefter gav vi i vår nya våning ett par baler, vid vilka även Hortense, Lisette och Cleopâtre var närvarande, damer som verkligen var högst intressanta och anmärkningsvärda samt inte alls fula. Vid dessa ”baler” fick jag utföra den ytterst löjliga rollen av värd. Som sådan hade jag åtskilliga societetsplikter, som att ta emot och konversera med obildade tjockmagade uppkomlingar ur köpmansklassen, okunniga och oblyga militärer som skulle ha varit omöjliga i varje annat sällskap, och ömkliga karikatyrer till författare och journalister, som uppträdde i moderna frackar och gula handskar och som i dryghet och fåfänga till och med överträffade våra Petersburg-författare, och det vill minsann inte säga lite. De fann ett nöje i att göra narr av mig, dock undflydde jag vanligen deras råa skämt, då jag drog mig undan till något av de inre rummen och där med en butelj champagne under slö kontemplation reflekterade över mitt öde, som dag för dag blev allt vedervärdigare och odrägligare. Under tiden skämtade Blanche med sina gäster om mig:

”Det är en outchitel, mina herrar, han har vunnit tvåhundratusen francs och skulle utan mitt råd verkligen inte ha vetat, hur han skulle göra slut på dem. När han hunnit göra det, får han bli informator igen, är det ingen av er, som vet någon plats för honom? Man måste göra något för den stackars gossen.”

Jag tog ganska ofta till champagnen för att skingra mitt svårmod och fördriva tiden. Vad Blanches känslor för mig beträffar, så kan jag säga, alt hon under de första veckorna av vår samvaro snarare föraktade än älskade mig, även om hon höll strängt på att jag klädde mig som en sprätt efter nyaste modet och hon knöt till och med egenhändigt min halsduk. Själv brydde jag mig, uppriktigt sagt, föga om detta. I dyster, tröstlös sinnesstämning gick jag nästan varje afton till ”Château des fleurs”, där jag drack mig full och lärde mig dansa cancan, som för övrigt dansades mycket illa där.

Blanche hade nog väntat något helt annat av mig, än hon slutligen fann. Hon hade bespetsat sig på att jag med blyerts och anteckningsbok skulle springa i hälarna på henne och skriva upp allt hon gav ut öppet, eller i hemlighet stal ifrån mig. Hon hade på förhand berett sig på att varje tiofrancs som användes, skulle framkalla en häftig strid mellan oss. Hon hade väntat sig alla möjliga angrepp från min sida och var nu högst förvånad, när inga sådana hördes av. Till en början visste hon inte, hur hon skulle förstå mitt lugn och min likgiltighet, varför hon själv skred till angrepp. Men när jag även då förhöll mig passiv och från min soffa helt stum bara stirrade i taket, förmodade hon att jag helt enkelt var ett dumhuvud och att det inte var mödan lönt att tilltala mig, då jag inte hade förstånd nog att fatta hennes utgjutelser. Men hon kunde inte hålla sig utan kom efter tio minuter tillbaka för att återknyta den avbrutna konversationen och utforska mina tankar. Hon kunde inte begripa, att jag förhöll mig så absolut likgiltig till hennes galna slöseri. Såsom ett bevis på detta kan jag anföra, att hon en dag hade köpt ett par nya hästar för sextontusen francs. Efter denna affär sade hon till mig medan hon inställsamt närmade sig:

”Du är alltså inte arg på mig, min Bibi?”

”Nej då, gå din väg, du tråkar ut mig”, svarade jag, i det jag visade bort henne med en avvärjande åtbörd.

Nu blev hon emellertid verkligt förvånad och slog sig ned bredvid mig.

”Ser du”, sade hon, ”när jag beslöt mig för alt betala så mycket, så var det därför att ett lyckligt tillfälle erbjöd sig. Jag får säkert tjugotusen francs för dem.”

”Det är bra, jag tror dig. Det är ett par präktiga hästar, och du har nu verkligen ett förtjusande ekipage. Men låt mig nu vara i fred.”

”Du är således inte arg?”

”Över vad? Du gör ju rätt i att skaffa dig det nödvändigaste för att kunna hålla dig uppe i din umgängeskrets och bli ansedd som miljonär. Våra hundratusen francs är ju ingenting, bara en droppe i havet.”

Blanche hade väntat sig allt annat utom en sådan anmärkning.

Hon var som fallen från skyarna.

”Du är då … du är då sannerligen! … Jaså, du förstår verkligen vad man säger till dig! Men då är du ju värd a t vara född till prins, min gosse, så outchitel du än är. Du känner alltså ingen ledsnad över att det går så raskt undan med våra pengar?”

”Må den onde ta dem, bara så fort som möjligt!”

”Men säg mig då … är du kanske rik? Jag tycker, du uppskattar pengar för litet. Vad tänker du sedan ta dig till, när det här är slut?”

”Sedan? … Då far jag till Homburg för att vinna hundratusen gulden till.”

”Ja, det är rätt, alldeles rätt! Och jag är fullkomligt övertygad om att du kommer vinna dem och föra dem hit. Jag tror minsann, att du en dag tvingar mig att bli kär i dig. När du är så beskaffad, så kan man verkligen älska dig, och hädanefter skall jag aldrig mer vara otrogen. För övrigt har jag varit dig trogen, eftersom jag endast betraktat dig som en outchitel. Men vad betyder egentligen ‘outchitel’, någon sorts betjänt, eller hur? Ack ja, min vän, jag har sannerligen varit dig trogen.”

”Åh, ljug inte, jag har ju själv bevittnat förhållandet mellan dig och den där svarte officeren.”

”Nej, nu misstar du dig, vad tror du att du har sett?”

”Nå, låt oss inte tala mer om det, jag vet att du ljuger, men tror du, att jag förargar mig över det? Nej det må djävulen göra – ungdomen måste leva ut! Inte går det väl an att ge honom avsked, du kände och älskade honom före mig. Men pengar får du inte ge honom, hör du det!”

”Du är alltså inte arg för det heller? Men du är ju en verklig filosof, vet du, en verklig filosof!” utropade hon helt förtjust. ”O, nu kommer jag att älska dig! Ja, det vill jag göra, och du skall få se, att du blir nöjd med mig.”

Hon visade sig också verkligen från den stunden mera tillgiven mot mig. Det uppstod till och med ett slags vänskap mellan oss, och sålunda förflöt de sista åtta dagarna av vår samvaro drägligt nog. Av ”stjärnorna”, som hon lovat visa mig, fick jag inte se någonting, men på en punkt höll hon vad hon lovat. Jag fick under denna id göra närmare bekantskap med Hortense, som i vår krets benämndes filosofen Therese och verkligen var en ovanligt begåvad flicka ...

Men vad tjänar det till att berätta allt det här? Månaden gick till ända, och av mina hundratusen francs återstod knappt något. Blanche hade av dem använt minst åttiotusen till varjehanda utgifter. På det hela taget hade hon varit ganska hygglig mot mig, åtminstone försökte hon övertyga mig om detta.

”Du har inte alls skäl att beklaga dig”, sade hon ”en annan skulle ha gjort skulder på din bekostnad, låtit dig skriva på växlar och till slut låtit dig hamna i kurran. När du nu reser härifrån, så efterlämnar du åtminstone inga skulder. Jag tycker om dig, och därför har jag skonat dig. Att jag använt litet av dina pengar för min egen räkning kan du väl inte bli förargad över, tänk bara vad det här bröllopet kommer att kosta mig!”

Under de sista dagarna av min vistelse i Paris firades verkligen hos oss ett bröllop, som slukade resten av mitt kapital och också gav mig mitt avsked, då Blanche nu blev bunden på annat håll. Förloppet av saken var följande:

Ungefär åtta dagar efter vår ankomst till Paris uppenbarade sig plötsligen generalen hos oss. Han hade kommit direkt till Blanche och slog sig ner hos oss helt ogenerat, fast han skaffat sig en liten lägenhet på något annat ställe i staden. Blanche hälsade honom glatt välkommen, mottog honom med jubel och skratt och föll till och med i famnen på honom. Hon släppte honom sedan inte mer från sin sida och uppträdde överallt i hans sällskap, på boulevarderna, på utflykter, på teatrarna och på visiter. Hon hade genast vid första åsyn av honom insett, att denne ryske dignitär passade alldeles förträffligt som dekorationspjäs i hennes umgängeskretsar. Generalen gjorde ännu fortfarande ett ståtligt, presentabelt intryck, var tämligen reslig till växten, hade ett präktigt, omsorgsfullt färgat skägg och ett inte fult om än något pussigt ansikte. Man kunde ännu hos honom märka något av den forne kavalleristen. Dessutom förde han sig elegant, förstod att bära sin frack och visade i Paris oupphörligt upp sig med sina ordnar. Med en sådan följeslagare kunde man nog visa sig på boulevarderna, det väckte uppmärksamhet och höjde anseendet.

Den enfaldige, gode generalen kände sig mycket förtjust över den roll, som anvisats honom – då han började sin resa till Paris, hade han aldrig väntat sig något sådant. Han hade fruktat, att Blanche skulle rusa mot honom och visa honom på dörren, så desto större var nu hans glädje och förtjusning. Han befann sig i ett tillstånd av verklig extas, och ännu vid min avresa från Paris fann jag honom i samma tillstånd. Först efteråt fick jag reda på vad som hänt med honom, innan han begav sig av till Paris. När han fick underrättelse om Blanches plötsliga avresa, föll han ihop medvetslös och låg därefter en hel vecka i häftig feber. Han fick då läkarvård men steg sedan plötsligt upp ur sängen, och innan man visste ordet av, var han på väg efter oss. Det mottagande, han fick av Blanche, var naturligtvis det bästa läkemedlet för hans sjukdom. Sjukdomen lämnade dock ganska tydliga spår hos honom, vilka klart bevisade, hur häftigt hans nervsystem blivit angripet av den starka förskräckelsen. Han var t.ex. inte längre i stånd att föra en allvarsam konversation utan nöjde sig för det mesta att svara med en nick eller ett slött ”hm!”

Ofta iakttog jag hos honom ett sjukligt nervöst skratt, som jag inte märkt förut, ibland kunde han sitta länge och väl i en vrå, mörk som natten och med de tjocka ögonbrynen krampaktigt sammandragna. Även hans minne hade försämrats. Han var ovanligt tankspridd och hade fått en vana att tala för sig själv. Endast Blanche var i stånd att väcka hans livsandar, och när han satt så där ensam och dyster, så var det ett säkert tecken på att Blanche inte visat sig för honom på länge, att Blanche inte tagit honom med sig eller att Blanche åkt bort utan att smeka honom om kinden. Vid sådana tillfällen vågade han inte med ett ord beklaga sig eller meddela sitt bekymmer åt någon, ja jag tror, att han inte ens var medveten om sin bedrövade sinnesstämning. När Blanche någon gång var borta hela dagen och troligen festade tillsammans med sin favorit Albert, kunde jag märka, hur han plötsligt vaknade upp ur sin försoffning och bekymrad såg sig omkring, som om han sökte något eller ville erinra sig någonting; men då han inte såg någon eller fann något mål för sin uppmärksamhet, sjönk han åter ned i sin stol och satt där tanklöst stirrande som förut, ända till dess Blanche slutligen kom och liksom elektrifierade honom med sitt glada, friska väsen och sitt muntra skratt. Hon hoppade omkring honom, började nappa honom i skägget och lekte med honom som med ett barn, någon gång, men sällan, kysste hon honom till och med. Generalen var då idel solsken och kunde inte se sig mätt på henne. Vid ett sådant tillfälle såg jag honom till min stora förvåning rent av fälla glädjetårar.

Blanche hade redan från början gjort sig till generalens beskyddarinna gentemot oss andra. I synnerhet inför mig försvarade hon honom mycket livligt, fast jag inte alls tänkt göra honom det ringaste förnär. Hon blev till och med löjligt känslosam och förebrådde sig själv för att hon varit förrädisk mot honom, att hon offrat honom för min skull; hon hade ju redan varit så gott som hans trolovade, han hade redan fått hennes ja och för hennes skull lämnat sin familj i sticket. För övrigt hade ju jag varit anställd hos honom, fick inte glömma den aktning jag var skyldig honom, och borde skämmas o.s.v. o.s.v. …

Jag teg naturligtvis och skrattade åt den goda flickans hjärteutgjutelser – för Blanche var verkligen på sitt sätt en beskedlig varelse. För övrigt stretade jag inte alls emot, när hon ibland skickade mig ut att spatsera med generalen, precis som när man skickar ut en betjänt att motionera ens vinthund. Jag följde honom till teatern, på restaurangerna, till ”Bal Mabille”. Blanche betalade allt vi behövde för våra utflykter, även generalen själv också hade litet pengar och gärna tog upp sin plånbok för att imponera på folk. En dag måste jag till och med ta i med hårdhandskarna för att hindra honom från att i Palais Royal ge 700 francs för en brosch, som han ville skänka Blanche. Vad var väl för Blanche en brosch, som kostade 700 francs! Han hade på sin höjd 1 000 francs. Varifrån han fått dem, fick jag aldrig veta men jag förmodar, att de härstammade från Mr. Astley som även hade betalt ”vårt herrskaps” hotellräkning.

Vad mig själv beträffar, så hade generalen hela tiden ingen aning om mitt egentliga förhållande till Blanche. Han hade visserligen hört talas om min stora vinst, men han kunde inte föreställa sig att jag var hos Blanche som något annat än privatsekreterare eller kanske betjänt helt enkelt. Han behandlade mig lika nedlåtande som förr, talade till mig alltid i en arbetsgivares ton och drog sig inte för att en och annan gång tillrättavisa mig. En dag, då vi satt tillsammans vid morgonkaffet, bar han sig så löjligt åt att varken Blanche eller jag kunde hålla oss från att gapskratta åt honom. I allmänhet var han inte snarstucken, men den här gången kom det åt honom, att han kände sig djupt förolämpad av mig och började läxa upp mig alldeles förskräckligt, kallade mig en dum pojke och hotade mig med att ”han skulle lära mig”, att jag ”skulle få betala ” o.s.v. Blanche fortsatte att skratta hela tiden, och till slut retade han upp sig så att vi hade all möda att lugna honom och förmå honom till en gemensam promenad. Ofta hände det dock att han betedde sig litet nådigare mot mig och började tala om den gamla goda tiden, om sin avlidna hustru, sitt gods och mycket annat. Ibland hakade han sig då fast vid ett enda ord, som stannade kvar i minnet och som han med synbart välbehag kunde upprepa hundra gånger samma dag utan mening eller sammanhang med vad han annars talade om. Han vill inte gärna höra talas om barnen, och då jag någon gång råkade nämna deras namn, sade han vanligen endast ”Ack, ja, de barnen, de barnen”, och försökte så fort som möjligt leda in samtalet på ett annat ämne. Bara en enda gång blev han vek om hjärtat vid tanken på sina barn. Vi vara just på väg till teatern, då han själv började tala om dem och plötsligt utbrast i smärtsam ton: ”O, dessa olyckliga, o-lyck-liga barn!”

En gång, då jag började tala om Polina, blev han i formligen rasande. ”Denna avskyvärda varelse”, utropade han, ”så elak och otacksam. Hon har vanärat hela vår familj! Om lagarna tillät det, skulle jag anmäla henne jag; jaha, min herre, det skulle jag!” Vad Degrier beträffar, tålde han inte ens höra hans namn. ”Det är en skurk” sade han. ”Den där har i grund ruinerat mig, bestulit mig, satt kniven mot strupen på mig. Två långa år var han min mara, jag drömde om honom var natt, som om han varit ett spöke! Han är … ja han är... tala aldrig om den människan!”

Jag såg nog, att något var i görningen mellan Blanche och generalen, men av finkänslighet teg jag naturligtvis. Slutligen, ungefär en vecka innan jag reste, avslöjade Blanche självmant hemligheten för mig.

”Han har goda utsikter”, sade hon; ”‘baboulinka’ är nu verkligt sjuk och dör visst helt snart. Mr. Astley har underrättat oss om det. Säkert lämnar hon något efter sig åt honom, och även om det inte blir så, så är han ändå till nytta för mig. Han har ju sin pension och kommer känna sig lycklig, om jag också bara hade en skrubb åt honom. Dessutom får jag heta ‘madame la generale’, de bästa samhällskretsarna kommer öppnas för mig … jag blir kanske rysk godsägarinna, får ett slott och muschiks … och så också min egen miljon ...”

”Men … om han skulle bli svartsjuk? Om han vore enfaldig nog att göra anspråk på sina rättigheter som äkta man och herre i huset?”

”O visst inte, visst inte! Hur skulle han våga det? För övrigt har jag redan vidtagit försiktighetsåtgärder. Jag har förmått honom att förfalska ett par växlar i Alberts namn. Om han understår sig att knysta, låter jag honom helt enkelt krypa i kurran.”

Bröllopet ägde rum i all enkelhet utan några högtidligheter; förutom mig och Albert var endast några få bekanta närvarande. Hortense, Cleopâtre och de övriga väninnorna var med flit inte inbjudna. Brudgummen själv var helt och hållet upptagen med tankarna på sina nya plikter och verkade vara mycket lycklig. Blanche hade med egen hand knutit hans vita halsduk och strukit pomada i håret på honom. I sin frack och vita väst såg han ganska förnäm ut.

”Han är sannerligen riktigt comme il faut”, sade Blanche till mig, när hon kom ut ifrån hans rum, som om hon först nu hade gjort denna upptäckt.

Dagens särskilda händelser kommer jag inte ihåg, jag minns bara, att jag då för första gången hörde Blanches verkliga namn – hon hette du Placet och inte de Cominges, som hon hittills kallat sig. Hennes ”mor” hette inte heller de Cominges, och jag vet ännu idag inte varför de egentligen valt detta namn. Detta namnbyte misshagade inte alls generalen, tvärtom tyckte han mer om namnet ”du Placet ” än ”de Cominges ”. Kort innan vi for till vigseln gick han, redan högtidsklädd, fram och tillbaka i salongen och upprepade för sig själv med ovanligt allvarsam min orden: ”mademoiselle Blanche du Placet! Blanche du Placet! du Placet! Fröken Bianca du Placet!” och en viss egenkär belåtenhet avspeglade sig i hans ansikte. l kyrkan, och hemma vid frukosten var han i en glad och lycklig sinnesstämning och såg stolt ut. Även Blanche förde sig med ovanlig värdighet, båda var, kort sagt, som förvandlade.

”Jag måste naturligtvis uppträda på helt annat sätt nu än förut”, sade hon till mig med ett hos henne sällsynt allvar, ”men kan du tänka dig, jag har ännu inte lärt mig att uttala mitt nya namn. Sagorjanski … Sagosjanski … fru generalskan Sago … Sago ... den onde må ta de där ryska namnen! Nå, vi får helt enkelt säga fru generalskan med de fjorton konsonanterna! Det är ju högst angenämt, eller hur?”

Slutligen skildes vi åt, och Blanche, den goda, hjärtliga Blanche fällde till och med tårar vid avskedet.

”Du är en bra gosse”, sade hon snyftande, ”jag trodde du var dum, och du ser verkligen ut så, men det är inte alls fallet.”

Hon hade redan för sista och allra sista gången tryckt min hand, då hon ännu en gång höll mig tillbaka.

”Vänta ” utropade hon plötsligt, skyndade in i sin kammare och återkom i nästa minut med två tusenfrancs-sedlar. Jag hade aldrig tänkt mig möjligheten av något sådant.

”Se där, ta dem, de kan måhända vara dig till nytta. Du kan väl vara en mycket lärd ‘outchitel’, men som människa är du litet oerfaren. Mera ger jag dig inte, för du skulle i alla fall spela bort alltsammans. Farväl nu! Vi ska alltid vara goda vänner, och om du skulle vinna än en gång, så kom tillbaka till mig, och din lycka är gjord ...”

Jag ägde nu förutom de två tusenfrancs-sedlarna, femhundra francs; dessutom hade jag en fin guldklocka, värd tusen francs, skjortknappar av guld med briljanter o.s.v., så att jag för någon tid kunde leva bekymmersfritt. Jag reste från Paris till Homburg, men avbröt resan på en mellanstation vid Rhein, eftersom jag fått säker information om att Mr. Astley skulle komma dit och uppehålla sig en dag på platsen.

Det är så mycket jag vill få veta av honom. Sedan far jag direkt till Homburg. I Roulettenburg vill jag för närvarande inte försöka mer – nästa år kanske. Man säger att det inte är bra, om man prövar lyckan två gånger efter varandra vid samma spelbord, dessutom är Homburg ändå rätta platsen för det verkliga, äkta spelet.