De grupper som i Italien för kampen mot maffian (åklagare, poliser och vissa politiker) har på senare år blivit alltmer otåliga på det internationella samfundet. De säger ungefär: Vi lever i en tid av stark globalisering. Förut kunde ni stillatigande betrakta maffian som ett ”italienskt” problem men så är det inte längre. Problemet är redan större i era egna länder än ni vet om. Vi har öppnat gränserna tillsammans och då måste vi faktiskt också tillsammans ta itu med de problem det drar med sig. Era lagar måste skärpas!
I augusti år 2007 mördades sex unga italienare i den tyska staden Duisburg. De var alla medlemmar av ’ndranghetan, som maffian kallas i Kalabrien. Maffian var sedan länge tungt etablerad i Tyskland, och den italienska antimaffiakommissionen skrev året därpå:
Massakern i Duisburg, tagen som metafor, förklarar bättre än någon framställning, bättre än någon analys, bättre än någon reflektion, att den globala kriminella modell som ’ndranghetan representerar inte (bara) är vårt problem.
Ordföranden för antimaffiakommissionen var just den här bokens författare, Francesco Forgione. Här breddar han analysen och visar hur ’ndranghetan, Cosa Nostra och camorran skapat sig en huvudroll i globaliseringen. Han skildrar de syditalienska maffiaorganisationernas förehavanden i olika länder i Europa, Latinamerika, USA, Kanada och Australien. Boken innehåller de första världsomfattande geokriminella kartor som publicerats i Italien.
Maffians utbredning förefaller ohejdbar. Dess miljardinkomster från droghandeln måste tvättas, och pengarna utövar en oemotståndlig lockelse runt om i världen. Pengarnas locktoner når högt upp i det etablerade samhället: till finansinstituten, politikerna, stjärnadvokaterna, ja, till den borgerlighet som själv vill agera inom lagens råmärken och som menar att samhället står och faller med att lagen går att hävda.
Det handlar om mycket pengar. Enligt beräkningar har ’ndranghetan, camorran och Cosa Nostra en årsomsättning på mellan 120 och 180 miljarder euro. Men bara knappt hälften av detta kapital återinvesteras i rent kriminella verksamheter. Resten investeras på tusen sätt i den vanliga ekonomin. Det kriminella kapitalet etableras i ett gränslöst erövrande av marknader där skillnaden mellan legal och illegal ekonomi suddas ut i ett spel med bolag som sprids ut över världen. Marknaderna förstörs. Även där rena maffiametoder inte används slås prismekanismen ut eftersom det maffiaägda bolaget kan konkurrera ihjäl de andra företagen då verksamhetens mest lönsamma sida ändå är att tvätta pengar.
Ett par exempel. Maffiaklanen i Corleone styrde Cosa Nostra under ett par decennier och lät mörda ett stort antal poliser, jurister och politiker som med lagliga medel kämpade mot maffian. Klanens miljardinkomster anförtroddes italienska toppadvokater med kontor i Neapel, London och New York. Advokaterna spred ut klanens förmögenhet i olika skatteparadis jorden över. De gjorde affärer med fastigheter, gas, flygbolag, internationella butikskedjor för designkläder med mera. Verksamheterna sträckte sig från Ryssland, Rumänien och Kazakstan till Spanien, Nederländerna och Kanada.
Berlinmurens fall utlöste en febril ekonomisk aktivitet inom maffian. Telefonavlyssningar visade på en tydlig avsikt hos bossar inom alla de italienska maffiaorganisationerna: det handlade om att ”köpa allt som går att köpa där borta”. Trots att man alltså visste detta gjordes ingenting för att hindra den stormvåg av maffiakapital som flödade in i östländerna. Forgione skriver:
Hela gator och kvarter i det gamla Centraleuropas städer restaurerades och byggdes upp med kriminellt kapital. Och ägarna av kapitalet och de nya förmögenheterna som växt fram i öst har stött på andra brottssyndikat i dessa länder, som under just de här åren skapade sina organisationer efter det historiska mönster som återfinns hos de italienska maffiaorganisationerna.
I Prag köpte man hela kvarter. Italienska åklagare knackade så småningom på dörren och bad om en utredning. Den tjeckiska polisen rapporterade tillbaka att de kontrollerat ”de italienska medborgarnas” bolagsbildningar och fastighetsinköp, och det var inte möjligt att påvisa någon brottslig verksamhet vad gällde inköpen ”av hela gator”, möjligen fanns där en misstanke om penningtvätt.
I början av 2000-talet försöker italiensk polis nysta upp ett internationellt nätverk som bland annat handlar med stora mängder kokain. Aktörerna är syditalienska maffiamedlemmar och colombianska narkotikahandlare. Den telefontrafik som avlyssnas utgår ofta från ett telefonabonnemang i Amsterdam. Utredarna är säkra: Amsterdam är mötesplatsen, det är här förhandlingarna äger rum och affärerna görs upp. År 2004 tycker man sig ha tillräckligt på fötterna för att utfärda en europeisk arresteringsorder för innehavaren av telefonabonnemanget. Efter någon vecka kan spansk polis häkta den holländske medborgaren och advokaten Leon van Kleef, vilket leder till att ett internationellt gräl bryter ut. De italienska och spanska ambassaderna blir inblandade, och de spanska myndigheterna ber Italien om nödvändig dokumentation för att förbereda utlämning. Under tiden sätts van Kleef på fri fot och återvänder till Holland.
Det visar sig att Leon van Kleef hör till den yppersta juridiska eliten i sitt hemland. Han är ordförande för advokatsamfundet men också juridiskt ombud för det holländska kungahuset och den holländska drottningen. Hans advokatbyrå har hand om de viktigaste målen i landet, och de största finansiella operationerna går genom byrån.
När advokaten konfronteras förklarar han att hans advokatbyrå varje dag besöks av hundratals personer från alla möjliga länder, bland annat många colombianer. Och de kan mycket väl ha haft möten med andra personer på hans kontor.
Idag sitter nästan alla huvudaktörer i utredningen i fängelse. Och i maj 2010 frikändes van Kleef från alla anklagelser av domstolen i Reggio Calabria.
Av tiotals avlyssnade telefonsamtal framgår det alltså att italienska maffiamedlemmar och colombianska narkotikahandlare stämde träff i mötesrum hos den holländske drottningens juridiska ombud. Man pratade bland annat om hantering av hundratals kilo narkotika.
Om samma sak hade hänt i Italien menar Forgione att det är sannolikt att van Kleef hade brutit mot lagen. I Italien finns en lag som gör det straffbart att vara ”anknuten” till en maffiaorganisation. Lagen heter 416 bis och den gör det brottsligt att ingå i vissa sammanhang. Domstolen behöver alltså inte bevisa att en individ har begått en brottslig gärning, det räcker med att vara associerad med människor som är förenade i syfte att begå sådana gärningar.
Forgione manar länderna utanför Italien att samordnat gå i den italienska riktningen och skriver:
Inför fenomen som vid det här laget har blivit globala kan regeringar och deras institutioner visserligen fortsätta att låtsas att inte se eller bara tillämpa metoder som är nationellt begränsade. Men om man bara tog i beaktande den impuls som resulterar från lagen om en europeisk häktningsorder av efterlysta brottslingar, skulle man snabbt och konsekvent kunna fortsätta med att utforma en gemensam strategi även vad gäller utredningsformer och rättsväsen, samt en minimal brottsbalk som godkänns av alla EU:s stater, och som först och främst erkänner maffiasamröre som ett brott. Samma sak borde gälla för den ekonomiska och finansiella dimensionen av tvätt av svarta pengar.
Den italienska otåligheten med omvärlden gäller också hur fängelsestraffen ser ut. En stor mängd maffiabossar är verksamma i Spanien, och när de sitter i fängelse där kan de utan några större problem fortsätta att sköta sina organisationers affärer. Bossarna kan fortsätta att förhandla om priser i stora narkotikauppgörelser, och man diskuterar vilka vapen som ska användas i olika operationer, som från ett hotell, skriver Forgione.
I Italien finns däremot sedan tidigt 1990-tal Europas strängaste isoleringsstraff, paragraf 41 bis. De internerade utestängs från världen utanför fängelset. Bossarna isoleras från sina organisationer. Paragrafen är till stor skada för maffian och organisationerna har i flera sammanhang verkat för ett avskaffande av lagen. Bossarna föredrar därför att avtjäna straff i andra länder, gärna i Spanien.
Men i många länder skakar juristerna på huvudet åt de italienska lagarna. Man pekar på risken att individens rättssäkerhet sätts ur spel. Man betonar att grundlagsfästa rättigheter som mötesfriheten – rätten att ha möte med vem eller vilka man vill – hotas av sådana lagar. Man understryker att lagar av det här slaget brukar stiftas av auktoritära regimer för att kväsa individers och gruppers rätt att fritt organisera sig i samhället. De hårda isoleringsstraffen har liknats vid psykisk tortyr. Är det italienska isoleringsstraffet ens förenligt med FN:s deklaration om mänskliga rättigheter?
Samtidigt finns det ofta en förståelse för att vissa länder ändå stiftar lagar som dessa. Det handlar om länder där terror- och maffiagrupperingars makt annars blir ett hot mot den civiliserade samlevnaden i en fungerande statsordning. På håll ser man de italienska problemen och nickar godkännande åt de drakoniska åtgärderna.
Men hur gör man då när gränserna öppnas, när det kriminella kapitalet globaliseras med en aggressivitet som ödelägger de marknadsmekanismer i vars namn globaliseringen genomförts?
Ja, hur gör man? Kanske kommer vi att få se allt fler fall där olika rättstraditioner krockar. Som i fallet med Petra Reski, journalist på Die Zeit. Hon publicerade 2008 en bok om ’ndranghetan, särskilt om organisationens verksamhet i Tyskland. Men domstolar i München och Duisburg censurerade boken för att skydda imagen hos ett antal italienare som bor i Tyskland. Enligt både italienska myndigheter och tysk kriminalpolis har dessa personer nyckelpositioner i ’ndranghetan. Men, menar Forgione, eftersom ”maffiasamröre” inte är ett brott i Tyskland är de oantastliga där. Vid ett tillfälle när boken presenterades blev Petra Reski, enligt pressen på plats, offentligt hotad av personer som står en ’ndranghetaklan nära.
Dilemmat tycks svårlöst. I Italiens hundrafemtioåriga historia kan man se en pendelrörelse i statens sätt att förhålla sig till maffian. Vid pendelns ena pol har staten drivit en hård linje, som visserligen trängt tillbaka maffian, men samtidigt underminerat (och under fascismen rentav utplånat) medborgarnas rättssäkerhet. Vid pendelrörelsens andra pol garanteras rättssäkerheten men till priset av att maffians myller av kriminella furstendömen dominerar allt större delar av det sociala, ekonomiska och politiska livet i södra Italien.
Francesco Forgiones bok Maffia på export beskriver hur det gått till när detta problem i globaliseringens kölvatten spritts över världen.
Tomas Lappalainen