SIDAN
Jag skriver för att genomfara mig själv.
HENRI MICHAUX
1
Jag skriver…
Jag skriver: jag skriver…
Jag skriver: »jag skriver…«
Jag skriver att jag skriver…
etc.
Jag skriver: jag präntar ord på en sida.
Bokstav för bokstav; en text formas, framhävs, fastställs, fixeras, fryses:
en någorlunda h
o
r
i
s
o
n
t
e
l
l
linje lägger sig på det vita papperet, svärtar det jungfruliga rummet, ger det en mening, vektoriserar det:
från vänster | till höger |
u
p
p
i
f
r
å
n
o
c
h
n
e
d
Tidigare fanns där ingenting, eller nästan ingenting; efteråt finns där inte mycket, några tecken, men de räcker för att det ska finnas ett upp och ett ned, en början och ett slut, ett höger och ett vänster, en framsida och en baksida.
2
Utrymmet på ett pappersark (internationell standard, i bruk inom administrationen, till salu i varje pappershandel) mäter 623,7 cm2. Man behöver skriva lite mer än sexton sidor för att fylla en kvadratmeter. Om man antar att en genomsnittlig bok är av formatet 21 × 29,7 cm, skulle man, om man sprättade isär alla tryckta verk i förvar på nationalbiblioteket och omsorgsfullt bredde ut sidorna bredvid varandra, helt kunna täcka antingen Sankta Helena eller Trasimenosjön.
Man skulle även kunna räkna ut hur många hektar skog som behövde fällas för att producera det papper som gick åt till att trycka Alexandre Dumas (D. Ä.) samlade verk, och låt oss då inte glömma att han lät bygga ett torn där varje sten bar en inskription med titeln på en av hans böcker.
3
Jag skriver: jag bebor mitt pappersark, jag tar det i besittning, jag genomfar det.
Jag frammanar tomrum, rum, (betydelseglidningar: avbrott, passager, övergångar).
Jag skriver i
marginalen …
Jag börjar
på ny rad. Jag hänvisar till en fotnot.1
Jag byter sida.
4
Få är de händelser som inte lämnar minsta spår i skrift. Nästan allt tar, förr eller senare, vägen över ett pappersark, en sida i en anteckningsbok, ett dagboksblad eller något annat mer tillfälligt underlag (en tunnelbanebiljett, en tidningsmarginal, ett cigarettpaket, baksidan av ett kuvert, etc.) där man, med varierande hastighet och med skiftande teknik beroende på plats, tid och humör, antecknar en eller annan av de beståndsdelar som utgör vårt vardagliga liv: vad mig anbelangar (men jag är säkert ett alltför väl valt exempel, eftersom en av mina huvudsakliga sysslor är just att skriva), omfattar det allt från en adress mottagen i flykten, ett hastigt nedtecknat möte, att skriva en check, att adressera ett kuvert eller ett paket, till det mödosamma författandet av ett officiellt brev, det tröttsamma ifyllandet av ett formulär (skattedeklaration, sjukanmälan, ansökan om autogiro för gas- och elräkning, prenumerationsblankett, avtal, kontrakt, kodicill, faktura, etc.), listan över brådskande inköp (kaffe, socker, kattsand, Baudrillardbok, 75-wattslampa, batterier, linne, etc.), från det ibland ganska kniviga lösandet av Robert Scipions korsord till renskrivningen av en äntligen färdig text, från anteckningarna från någon konferens till det blixtsnabba nedtecknandet av en grej (en ordlek, ett ordflöde, en bokstavslek, eller vad man i allmänhet kallar en »idé«), som kan användas till ett litterärt »arbete« (skriva, ja, sätta sig ned och skriva, sätta sig framför skrivmaskinen och skriva, skriva en hel dag, eller en hel natt, skissa på ett utkast, föra in stora I:n och små a:n, göra en kladd, placera ett ord bredvid ett annat, slå i en ordbok, renskriva, läsa igenom, stryka, slänga, redigera, sortera, återfinna, vänta på inspiration, försöka utvinna något som liknar en text ur något som alltid kommer att förbli ett osammanhängande klotter, lyckas, misslyckas, le (ibland), etc.), till ett arbete kort och gott (elementärt, alimentärt): kryssa för de titlar i en tidskrift, som inom fältet livsvetenskaper (life sciences) ger en sammanfattning av i princip alla andra tidskrifter som kan tänkas intressera de forskare jag har i uppgift att förse med bibliografisk dokumentation, fylla i indexkort, sammanställa referenser, rätta prov, etc.
Et cætera.
5
Så börjar rummet, uteslutande med ord, tecken präntade på en tom sida. Beskriva rummet: benämna det, staka ut det, liksom portolanritarna som fyllde kusterna med namn på hamnar, namn på kap, namn på vikar, tills land slutligen inte längre skiljdes från hav annat än av en lång sammanhängande textremsa. Aleph, denna borgesianska plats där hela världen är synlig samtidigt, är den inte i själva verket ett alfabet?
Uppvisningsrum, uppdiktat rum: rummet börjar med den exempelkarta som, i äldre utgåvor av Petit Larousse Illustré, på 60 cm2 åskådliggjorde omkring 65 geografiska termer, mirakulöst hopträngda, avsiktligt abstrakta: där fanns öknen, med sin oas, sin wadi och sin chott, där fanns källan och bäcken, strömmen, älven, kanalen, sammanflödet, floden, estuariet, flodmynningen och deltat, där fanns havet och dess öar, dess arkipelag, dess holmar, dess rev, dess grund, dess bränningar, dess kustremsa, och där fanns sundet, och landtungan, och näset, och fjärden och gattet, och golfen och bukten, och kapet och viken, och udden, och bergsudden, och halvön, där fanns lagunen och klinten, där fanns dynen, där fanns stranden, och tjärnarna, och kärren, där fanns sjön, och där fanns bergen, bergstoppen, glaciären, vulkanen, åsen, branten, passet, klyftan, där fanns slätten, och platån, och sluttningen, och kullen; där fanns staden och dess redd, och dess hamn och dess fyr…
Ett falskt rum, inte mer än en förevändning för en nomenklatur: men man behöver inte ens sluta ögonen för att detta rum, skapat av ord, detta enkla ordboksrum, detta enkla pappersrum, ska vakna till liv, befolkas, fyllas: ett långt godståg draget av ett ånglok passerar över en viadukt; pråmar lastade med grus trafikerar kanalerna; små segelbåtar manövrerar på sjön; en väldig atlantångare tar sig in på redden ledsagad av bogserbåtar; barn spelar boll på stranden; i oasens skuggiga lövgångar rider en arab klädd i en stor halmhatt på sin åsna …
Stadens gator är fulla av bilar. En turbanprydd hemmafru piskar en matta i sitt fönster. I förorternas trädgårdar beskärs fruktträden av arborister i tiotal. Ett detachement skyldrar gevär medan en ämbetsman i trefärgad echarpe avtäcker och inviger en staty av en general.
Där finns kor på ängarna, arbetare på vinodlingarna, skogshuggare i skogarna, replag av alpinister i bergen. Där finns en brevbärare på cykel som med svårighet tar sig uppför en smal serpentinväg. Där finns tvätterskor vid flodstranden, och vägarbetare i vägrenen, och bönder som matar sina hönor. Där finns barn på väg ut på skolgården i led två och två. Där finns en ensam sekelskiftesvilla inklämd mellan stora glasbyggnader. Där finns rutiga gardiner i fönstren, kafégäster på terrasserna, en katt som värmer sig i solen, en dam fullastad med paket som stannar en taxi, en soldat som står vakt utanför en offentlig byggnad. Där finns sopgubbar som fyller containerbilar, fasadmålare som monterar en byggnadsställning. Där finns barnflickor i skvärerna, bokhandlare längs kajerna; där finns kön framför bageriet, där finns en man som rastar hunden, en annan som läser tidningen på en bänk, en tredje som ser på när arbetare river ett kvarter. Där finns en konstapel som kontrollerar trafiken. Där finns fåglar i träden, pråmskeppare på floden, fiskare längs flodbankerna. Där finns en sybehörshandlare som öppnar järnjalusin till sin butik. Där finns kastanjeförsäljare, kloakarbetare, tidningspojkar. Där finns människor som går och handlar.
Flitiga läsare hukar över böcker på biblioteken. Professorerna håller sina föreläsningar. Studenterna för anteckningar. Revisorerna ordnar siffror i kolumner. Konditorlärlingarna fyller rader av petit-chouer med smörkräm. Pianisterna övar sina skalor. Vid sina bord, tankfulla och koncentrerade, radar författarna upp ord.
Epinaltryck. Betryggande rum.
1. Jag älskar hänvisningar till fotnoter, även om jag inte har något särskilt att tillägga.