SÄNGEN

Länge hade jag för vana att gå till sängs i skrift.

PARCEL MROUST

1

Man använder i allmänhet sidan åt det håll som den är störst. Detsamma gäller sängen. Sängen (eller, om man så vill, sidan) är ett rektangulärt rum, längre än det är brett, i vilket, eller på vilket, man vanligen lägger sig på längden. Man stöter inte på sängar à l’italienne annat än i sagor (Tummeliten och hans bröder, och Jättens sju döttrar, till exempel) eller under mycket ovanliga och oftast svåra omständigheter (vid utvandringar, efter en bombräd, etc.). Även när man använder sängen i dess vanligaste riktning är det nästan alltid ett tecken på katastrof att behöva sova flera tillsammans: sängen som hjälpmedel är tänkt att ge nattvila för en eller två personer, inte fler.

Sängen är alltså urtypen för det individuella rummet, kroppens grundläggande rum (sängmonaden), som även den som är skuldsatt upp över öronen har rätt att behålla: kronofogden har inte rätt att beslagta er säng; vilket också betyder – och det är lätt att verifiera i praktiken – att vi endast har en säng, som är vår säng; när det finns fler sängar i huset eller i lägenheten, kallar man dem gästsängar eller extrasängar. Man sover inte bra, sägs det, annat än i sin egen säng.

2

Lit = île
MICHEL LEIRIS

Det var liggande på mage i min säng som jag läste Myladys son eller Tjugo år efteråt, Den hemlighetsfulla ön och Jerry. Sängen blev en trapperkoja, eller en livbåt på det rasande Havet, eller ett baobabträd hotat av eldsvåda, ett tält uppslaget i öknen, en gudabenådad klyfta bara några centimeter från fienden som drar förbi och får vända hemåt i ogjort ärende.

Jag har rest långt i min säng. För min överlevnad packade jag sockerbitar som jag stal i köket och som jag sedan gömde under långkudden (det kliade …). Rädslan – fasan, till och med – var ständigt närvarande, trots skyddet från täcket och kudden.

Sängen: de outtalade hotens plats, motsatsernas plats, den ensliga kroppens rum, ansatt av förgängliga harem, begärets förbjudna rum, rotslagningens osannolika plats, drömmarnas och den oidipala nostalgins rum:

Lycklig den som sover, fri från rädsla och skuld,
I sin fädernes säng, aktningsvärd och väldig,
Där mången i hans släkt har fötts och mött sitt slut.

JOSÉ-MARIA DE HEREDIA, Trophées.

3

Jag älskar min säng. Den är min sedan lite mer än två år tillbaka. Tidigare tillhörde den en av mina vänner som, då hon flyttade till en lägenhet som var så liten att hennes säng, trots att den var av helt ortodoxa proportioner, knappt fick plats i det rum som var avsett för den, bytte den mot min dåvarande säng, som var aningen smalare.

(En dag ska jag, bland annat, skriva historien om mina sängar – se nästa kapitel.)

Jag älskar min säng. Jag älskar att ligga utsträckt på min säng och betrakta taket med stilla blick. Jag skulle gärna ägna huvuddelen av min tid (och i synnerhet mina morgnar) åt detta, om inte sysselsättningar som anses mer brådskande (det vore tjatigt att lista dem) så ofta hindrade mig. Jag älskar tak, jag älskar stuckaturer och takrosetter: de tjänar mig ofta som musa och stuckaturernas virrvarr för med lätthet mina tankar till de labyrinter som vävs av fantasin, av idéer och av ord. Men man bryr sig inte längre om tak. Man gör linjerna hopplöst raka eller, ännu värre, utrustar dem med så kallade friliggande bjälkar.

Jag hade länge en bred planka som sängbord. Med undantag av fast föda (jag blir i allmänhet inte hungrig när jag ligger i sängen), fanns allt som var mig oumbärligt samlat där, inom gränsen för det nödvändiga såväl som det triviala: en flaska mineralvatten, ett glas, en nagelsax (tyvärr trasig), en samling korsord av ovan nämnde Robert Scipion (jag vill ta tillfället i akt att komma med en ytterst marginell anmärkning: i det 43: e korsordet i denna, för övrigt utomordentliga, samling har han – underförstått – stavat »néanmoins« med två »M«, vilket förstås allvarligt påverkade den korsande horisontalen (som man inte gärna kunde stava »assomnoir«) och avsevärt äventyrade lösningen av problemet), ett paket pappersnäsdukar, en hård borste med vilken jag kunde ge min katts päls (det var för övrigt en katta) en lyster som väckte allas beundran, en telefon med vars hjälp jag kunde, inte bara hålla mina vänner underrättade om min hälsa, utan även svara oräkneliga personer att de inte hade ringt företaget Michelin, en helt transistoriserad radioapparat som hela dagarna, om jag kände för det, spelade musik ur olika genrer, då och då avbruten av lågmälda meddelanden om trafikstockningar, några tiotal böcker (några som jag hade för avsikt att läsa och som jag inte läste, andra som jag läste om gång på gång), seriealbum, högar av dagstidningar, en rökares alla utensilier, olika almanackor, anteckningsböcker, skrivhäften och lösa papper, en väckarklocka, förstås, en Alka-Seltzertub (tom), en Aspirintub (halvfull, eller, om man så vill, halvtom), samt en Cequinyltub (influensamedicin: så gott som orörd), en lampa, givetvis, ett stort antal broschyrer som jag aldrig slängde, brev, filtpennor, kulspetspennor (båda sorterna ofta uttorkade …), blyertspennor, en pennvässare, ett suddgummi (de tre sista föremålen särskilt ämnade för lösningen av ovan nämnda korsord), en liten sten från stranden i Dieppe, några andra små souvenirer och en postkalender.

4

Ännu några banaliteter:

Man tillbringar mer än en tredjedel av sitt liv i sängen.

Sängen är en av få platser där man befinner sig i så gott som horisontellt läge. De övriga har mycket mer specifika användningsområden: operationsbord, bastubänk, solstol, strand, analyssoffa …

Sömntekniker: tanken att sovplatser är något naturligt är helt och hållet felaktig (Marcel Mauss, »Les techniques du corps«, i Sociologie et Anthropologie, s. 378; paragrafen, tyvärr alltför kortfattad, borde citeras i sin helhet).

Läs: FLUSSER, V. »Du lit«. Cause commune 2, nr 5, 21–27 (1973). Och hängmattan? Och halmmadrassen? Och sängramarna? Och sängskåpen? Och soffor djupa som gravar? Och slafarna? Och tågbritsarna? Och tältsängarna? Och sovsäckarna utrullade på luftmadrasser som i sin tur ligger på ett tältgolv?