SOVRUMMET

1

Fragment av ett pågående arbete

Jag har utmärkt, för att inte säga närmast mirakulöst, tydliga minnen av alla platser där jag har sovit, med undantag av platserna från min tidiga barndom – fram till slutet av kriget – som alla flyter samman i internatskolans uttryckslösa grådask. Vad gäller de övriga räcker det att jag, när jag har lagt mig, helt enkelt sluter ögonen och, med ett minimum av ansträngning, tänker på en viss plats för att jag nästan ögonblickligen ska dra mig till minnes rummets alla detaljer, fönstrens och dörrarnas lägen, möblernas placering, för att jag, närmare bestämt, ska drabbas av en nästan fysisk känsla av att än en gång ligga i just det rummet.

Sålunda:

ROCK (Cornwall)
Sommaren 1954.

När man öppnar dörren står sängen nästan direkt till vänster. Det är en mycket smal säng, och även rummet är mycket smalt (sängens bredd plus dörrens bredd på några centimeter när, alltså lite mer än en och en halv meter) och det är inte mycket längre än det är brett. Vid sängens fotända finns en liten garderob. På bortre väggen ett giljotinfönster. Till höger, ett toalettbord med marmorskiva, och på detta, ett tvättfat och en vattenkanna som jag inte tror att jag använde mig av särskilt ofta.

Jag är nästan säker på att det fanns en inramad reproduktion på väggen till vänster, mitt emot sängen: inte vilken litografi som helst, utan kanske en Renoir eller en Sisley.

Golvet var täckt av linoleum. Det fanns varken bord eller fåtölj, men kanske en stol, vid den vänstra väggen: jag slängde mina kläder på den när jag gick och lade mig; jag tror inte att jag någonsin satt på den: jag kom bara till rummet för att sova. Det låg på tredje och översta våningen i huset, jag var tvungen att vara försiktig när jag gick upp för trapporna om jag kom hem sent, för att inte väcka värdinnan och hennes familj.

Jag var på semester, jag hade just tagit min bac; jag skulle egentligen bo på ett internat för franska gymnasister vars föräldrar ville ge dem möjlighet att förfina sin behärskning av det engelska språket. Men eftersom internatet var fullt fick jag i stället bo hos en värdfamilj.

Varje morgon öppnade min värdinna dörren och placerade, vid fotändan av sängen, en kopp rykande varmt morning tea som jag undantagslöst drack kallt. Jag gick alltid upp för sent och jag lyckades bara en eller två gånger komma i tid till den rikliga frukost som serverades på internatet.

Läsaren minns säkert att det var den sommaren hela planeten, efter Genèvekonferensen och förhandlingarna med Tunisien och Marocko, för första gången på flera decennier upplevde fred: tillståndet varade inte mer än några dagar och jag tror inte att det har återkommit sedan dess.

Minnena fastnar vid sängens litenhet, vid rummets litenhet, vid det alltför starka och alltför kalla teets beska. Den sommaren drack jag pinks, ett glas gin kryddat med en droppe angostura, jag flirtade, utan direkt resultat, med dottern till en spinneriägare, nyss hemkommen från Alexandria, jag bestämde mig för att bli författare, jag kämpade med att, på orgelharmonium, spela den enda melodi jag någonsin har lyckats lära mig: de 54 första tonerna – för höger hand, då vänsterhanden oftast gav upp varje försök att hänga med – av ett preludium av Johann Sebastian Bach …

Sovrummets återskapade rymd räcker för att återkalla, återuppväcka, återuppliva de mest flyktiga minnen, de mest obetydliga såväl som de mest väsentliga. Bara den rent kroppsliga vissheten om min närvaro i sängen, bara den topografiska vissheten om sängen i rummet, räcker för att återtända mitt minne, ge det en skärpa, en exakthet som det nästan aldrig annars har. Liksom ett ord ur en dröm, så snart man har skrivit ner det, helt kan återskapa minnet av drömmen, kan den enkla vetskapen (nästan utan att man har behövt söka den, bara genom att man lägger sig ned en kort stund och sluter ögonen) att väggen var på min högra sida, dörren bredvid mig till vänster (om jag sträckte ut armen kunde jag stöta i handtaget) och fönstret rakt fram, låta en flod av detaljer välla fram, omedelbart och huller om buller, en flod vars intensitet överväldigar mig: den unga flickan med sitt dockaktiga sätt, den otroligt långa engelsmannen med sin något sneda näsa (jag återsåg honom i London, där jag tillbringade tre dagar i slutet av min pseudolingvistiska vistelse: han tog med mig till en pub inbäddad i grönska som jag olyckligtvis aldrig har lyckats återfinna, och till en promenadkonsert på Albert Hall, där jag till min stolthet fick höra, kanske under ledning av Sir John Barbiroli, en concerto för munspel och orkester, specialskriven för Larry Adler…), marshmallows, Rock rocks (dekorerat bröstsocker, badorternas specialitet; den mest kända är Brighton Rock som, förutom en ordlek – Brighton har sin klippa liksom Étretat har sina kalkklippor – även är en roman av Graham Greene; i just Rock var det svårt att undvika dem), den grå stranden, det kalla havet, bocagelandskapet med sina gamla stenbroar, som gjorda för att se en skymt av tomtar och lyktgubbar…

Det är säkert för att sovrummets rymd för mig fungerar som en proustiansk madeleinekaka (på vilken hela detta projekt förstås hänsyftar: det gör inte anspråk på att vara något annat än en trogen utveckling av paragrafer 6 och 7 i första kapitlet (Combray) i första volymen (Swanns värld) av På spaning efter den tid som flytt), som jag har företagit mig att upprätta en förteckning, så uttömmande och exakt som möjligt, över alla Platser där jag har sovit. Än så länge har jag praktiskt taget knappt börjat beskriva dem; däremot tror jag mig i stort sett ha listat samtliga: de är ungefär tvåhundra (det tillkommer inte mycket mer än ett halvdussin per år: jag har blivit något av en stugsittare). Jag har ännu inte slutgiltigt bestämt mig för hur jag ska sortera dem. Säkerligen inte kronologiskt. Troligtvis inte alfabetiskt (trots att det är den enda ordningen vars giltighet inte behöver motiveras). Kanske enligt deras geografiska positioner, vilket skulle framhäva verket som »guide«. Eller kanske hellre enligt ett tematiskt perspektiv som skulle kunna mynna ut i ett slags sovrummens typologi:

1. Mina sovrum

2. Sovsalar och baracker

3. Vänners sovrum

4. Gästrum

5. Improviserade bäddar (soffa, heltäckningsmatta + kuddar, matta, vilstol, etc.)

6. Lantställen

7. Hyrvillor

8. Hotellrum

a) sjaskiga hotell, lägenhetshotell, möblerade rum

b) lyxhotell

9. Särskilda omständigheter: nätter på tåg, på flyg, i bil; nätter ombord på en båt; journätter; nätter på polisstationer; nätter i tält; nätter på sjukhus; sömnlösa nätter, etc.

I ett fåtal av dessa rum tillbringade jag flera månader, flera år; i de flesta tillbringade jag bara några dagar eller några timmar; det är kanske förmätet av mig att hävda att jag skulle minnas dem alla: vilket motiv hade tapeterna i det där rummet på Le Lion d’Or i Saint-Chély-d’Apcher (namnet – mycket mer uppseendeväckande i talad form än i skriven – på detta kantoncentrum i Lozère hade, av för mig okända orsaker, etsat sig fast i mitt minne sedan skoltiden och jag hade kraftfullt insisterat på att vi skulle stanna till där)? Men jag förväntar mig förstås att de förnyade minnena av dessa tillfälliga sovrum ska skänka mig de största uppenbarelserna.

2

Litet problem

När man i ett visst rum flyttar sängen, kan man då säga att man har bytt rum, eller inte?

(jfr platsanalys.)

3

Vad innebär det att bebo ett rum? Att bebo en plats, är det att ta den i besittning? Vad innebär det att ta en plats i besittning? När blir en plats verkligen ens egen? Är det när man har lagt sina tre par strumpor i blöt i en balja av rosa plast? Är det när man har värmt upp spaghetti på ett campingkök? Är det när man har använt alla udda galgar i garderoben? Är det när man har fäst ett gammalt vykort, föreställande Carpaccios Sankta Ursulas dröm, på väggen? Är det när man har upplevt väntans kval, eller passionens hänförelse, eller tandvärkens plågor? Är det när man har valt ut och hängt upp gardiner i fönstren, och tapetserat väggarna, och slipat parketten?

4

Stillsam liten tanke nr 1

Vilken kattägare som helst kan helt riktigt tala om att katter bebor ett hus mycket bättre än människor. Även i de mest ohyggligt fyrkantiga rum lyckas de hitta trivsamma skrymslen.

Stillsam liten tanke nr 2

Tiden som går (min Historia) efterlämnar rester som hopas: foton, teckningar, skal av sedan länge uttorkade filtpennor, skjortor, tomglas och pantflaskor, cigarrlådor, askar, suddgummin, vykort, böcker, damm och småsaker: det är detta jag kallar min förmögenhet.