LANDET

1

Gränser

Länder skiljs åt av gränser. Att korsa en gräns är alltid en ganska gripande upplevelse: en inbillad skiljelinje, markerad med ett trästaket, som för övrigt aldrig egentligen löper längs den linje det är tänkt att representera, utan några tiotal eller hundratal meter hitom eller bortom den, räcker för att förändra allt, till och med själva landskapet: det är samma luft, det är samma jord, men vägen är inte längre helt och hållet densamma, skriften på vägskyltarna förändras, bagerierna liknar inte längre helt vad vi, bara ett ögonblick tidigare, kallade bagerier, bröden har inte samma form, det är inte samma cigarettpaket som skräpar på marken …

(Notera vad som förblir identiskt: husens utseende? fältens utseende? ansiktena? Shell-märkena på bensinstationerna, Coca-Cola-skyltarna, inbördes närmast identiska vilket nyligen påvisades i en fotoutställning som sträckte sig från Eldslandet till Skandinavien och från Japan till Grönland, trafikreglerna för bilar (med några variationer), järnvägarnas spårvidd (med undantag för Spanien), etc.)

1952, i Jerusalem, försökte jag sätta foten i Jordanien genom att ta mig under taggtrådsstängslet; jag hindrades av mina medresenärer: marken var tydligen minerad. Hur som helst var det ändå inte Jordanien jag skulle ha nuddat utan ett tomrum, ett ingenmansland.

I oktober 1970, i Hof, i Bayern, fångade jag med en enda blick, som det heter, en bit av Västtyskland, en bit av Östtyskland och en bit av Tjeckoslovakien: det var för övrigt ett vidsträckt, dystert och grådaskigt landskap med några spridda skogsdungar. Värdshuset – som var västtyskt – från vilket man kunde beskåda detta panorama, var mycket välbesökt.

I maj 1961, inte långt från ruinerna i Sbeitla, i Tunisien, någonstans vid Kasserine, såg jag den algeriska gränsen: en enkel taggtrådslinje; några hundra meter bort syntes en övergiven bondgård som låg i Algeriet. Strax därbakom, fick jag veta, sträckte sig den fortfarande bevakade Moricelinjen.

Gränser är linjer. Miljontals män har dött på grund av dessa linjer. Tusentals män har dött för att de inte lyckades korsa dem: överlevnaden hängde då på att man korsade en vanlig flod, en låg kulle, en fridfull skog; på andra sidan låg Schweiz, ett neutralt land, en frizon …

(Den stora illusionen: man sköt inte på förrymda fångar efter att de hade korsat gränsen …)

Man har slagits över minimala landstycken, delar av en kulle, några meter av en kustremsa, otillgängliga bergstoppar, ett gathörn. För miljontals män har döden berott på en obetydlig nivåskillnad mellan två punkter som ibland inte låg mer än hundra meter från varandra: man slogs i veckor för att inta eller återta Kulle 532.

(En av generalerna i franska armén under första världskriget hette general Nivelle …)

2

Mitt land

Det nationella territoriet (la Mère Patrie – på tyska Vaterland – Nationen, Landet, Frankrike, Hexagonen) utgör en stat i Västeuropa som motsvarar större delen av cisalpinska Gallien. Det ligger mellan 42°20’ och 51°5’ nordlig bredd och mellan 7°11’ västlig längd och 5°10’ östlig längd. Dess yta är 528.576 kvadratkilometer.

Längs ungefär 2.640 kilometer gränsar territoriet till en maritim zon som utgör de franska »territorialvattnen«.

Det nationella territoriet kröns av ett »luftrum« som täcker hela dess yta.

Försvaret, den sammantagna säkerheten i dessa tre rum: på land, till sjöss och i luften, är för myndigheterna föremål för ständiga bekymmer.

Jag tror inte att jag har något speciellt, eller spatialt, att tillägga beträffande mitt land.

Europa

En av världens fem delar.

Gamla världen

Europa, Asien och Afrika.

Nya världen

Hörni, grabbar, vi är upptäckta!

(en indian som får syn på Christofer Columbus)