RYMDEN

… så att värld och rymd verkade att spegla varandra. Båda två var tätt utsirade med hieroglyfer och ideogram och varenda figur kunde vara ett tecken och likaväl inte vara det: en kalkrand i en basaltklippa, sandskiktet som vinden sopade upp från en dyn i öknen, ögonens placering på påfågelns fjädrar (att leva omgiven av tecken hade så småningom lett till att man som tecken betraktade de otaliga ting som förut fanns där, utan att beteckna något annat än sin egen närvaro, de hade förvandlats till tecken på sig själva och inrangerats i samma serie av tecken som avsiktligt gjorts av den som ville göra ett tecken), brandspår på en klippmur av skiffer, den fyrahundratjugosjunde kannelyren – en aning skev – i fasadkornischen på ett mausoleum, en sekvens av streck på en radarskärm under en magnetisk storm (teckenserien mångfaldigades i serien av tecken för tecken, av otaliga gånger upprepade, alltid likadana och alltid på något sätt olika tecken, därför att till det avsiktligt gjorda tecknet fogades det tecken som kommit till på en slump), det suddiga benet på bokstaven R som i ett exemplar av en kvällstidning råkat hamna på en fiber i papperet så att trycksvärtan inte tagit, en av de åttahundratusen blåsorna på en asfalterad mur i en luftkudde i Melbournes dockor, en statistisk kurva, en inbromsning mot asfalten, en kromosom …

ITALO CALVINO

Kosmokomik

Vi använder oss av våra ögon för att se. Vårt synfält uppenbarar en avgränsad rymd: någonting nästintill runt, som slutar tvärt till höger och till vänster, och som inte sträcker sig särskilt långt ner eller högt upp. Om vi skelar lyckas vi se vår egen nästipp; om vi lyfter blicken ser vi att det finns ett upp, om vi sänker blicken ser vi att det finns ett ned; om vi vrider huvudet, åt ena hållet, därefter åt det andra, lyckas vi ändå inte helt se allt som finns runtomkring oss; vi måste vrida på hela kroppen för att verkligen se vad som fanns bakom oss.

Vår blick färdas genom rummet och ger oss illusionen av djup och avstånd. Det är så vi skapar rummet: med ett upp och ett ned, ett vänster och ett höger, ett framför och ett bakom, ett nära och ett fjärran.

Om inget hindrar vår blick, når vår blick mycket långt. Men om den inte träffar något ser den inget; den ser bara vad den träffar: rummet är det som hindrar vår blick, det som blicken slår emot, motståndet: tegelstenar, ett hörn, en flyktpunkt; rummet är när det bildas ett hörn, när den stannar, när man måste svänga för att låta den fortsätta. Rummet är inte på något sätt ektoplasmiskt; det har gränser, det flyr inte åt alla håll, det gör allt som krävs för att järnvägsrälsen ska mötas långt innan oändligheten.

OM RÄTA LINJER

Jag hade här författat ett kapitel om krokiga linjer för att bevisa de räta linjernas överlägsenhet …

Den räta linjen! den sanna kristna lärans väg, säger kyrkofäderna.

Den moraliska rättfärdighetens märke, säger Cicero.

Den bästa av alla linjer, säger kålodlarna.

Den kortaste linje, säger Arkimedes, som man kan dra mellan två punkter.

Men en författare som jag, och som talrika andra, är ej geometriker, och jag har övergivit den räta linjen.

LAWRENCE STERNE

Tristram Shandy, kapitel 240.

MÅTT

Liksom alla andra, antar jag, känner jag en dragning till nollpunkter: de axlar och referenspunkter utifrån vilka man kan bestämma positionen och avståndet för vilket objekt som helst i universum:

- ekvatorn

- Greenwichmeridianen

- havsytan

eller cirkeln på torget framför Notre Dame (den försvann tyvärr vid anläggningen av parkeringen och ingen tänkte på att återskapa den) utifrån vilken avstånden beräknas för alla vägar i Frankrike.

När jag färdades från Tunis till Sfax tyckte jag om att passera skylten (även den har sedan dess försvunnit) som visade avstånden till Tripoli, Benghazi, Alexandria och Kairo.

Jag gillar att veta att Pierre-François-André Méchain, född 1744 i Laon, och Jean-Baptiste-Joseph Delambre, född 1749 i Amiens, reste från Dunkerque till Barcelona utan annat syfte än att räkna ut hur lång en meter skulle vara (Méchain verkar dessutom ha misstagit sig i sina beräkningar).

Jag gillar att veta att halvvägs mellan byarna Frapon och La Presle, i kommunen Vesdun i departementet Cher, finns en skylt som meddelar att man befinner sig exakt i mitten av Frankrikes territorium i Europa.

Just här, i denna stund, skulle det inte vara helt omöjligt för mig att bestämma min position i grader, minuter, sekunder, tiondelar och hundradelar av sekunder: någonstans runt fyrtionionde graden nordlig bredd, någonstans runt 2°10’ 14”4 öster om Greenwichmeridianen (eller bara några bråkdelar av en sekund väster om Parismeridianen), och några tiotal meter ovanför havsytan.

Jag läste nyligen att ett brev hade postats i England, med en breddgrad och en längdgrad som enda adress. Avsändaren var, uppenbarligen, om inte geograf så åtminstone lantmätare eller kartritare, och adressaten bodde, förvisso, ensam i ett tillräckligt isolerat hus för att det skulle vara möjligt att lokalisera. Hur som helst kom brevet fram. The Postmaster General, den brittiska motsvarigheten till ministern för post- och telegrafverket, publicerade en kommuniké i vilken han uttryckte sin oerhörda respekt för landets brevbärare, men samtidigt upplyste om att man i framtiden inte skulle ta hänsyn till liknande försändelser; detsamma gäller adresser skrivna på vers: brevbärarna har annat för sig än att lösa gåtor; vägen ett brev följer från sin utgångspunkt till sitt mål är en fråga om koder: Mallarmé, Latis eller kartografin kan inte leverera annat än bakgrundsbrus …

Rummet tycks vara antingen tamare eller oförargligare än tiden: man ser överallt människor med armbandsur, och väldigt sällan någon med kompass. Man behöver hela tiden veta vad klockan är (och vem kan i dag utläsa det ur solens position?) men man frågar sig aldrig var man är. Man tror sig veta det: man är hemma, man är på kontoret, man är i tunnelbanan, man är på gatan.

Visst, det är uppenbart – men vad är inte uppenbart? Då och då borde man, trots allt, fråga sig var man är, vart man har kommit, utvärdera situationen: inte bara ens sinnesstämning, ens svaga hälsa, ens ambitioner, ens åsikter och ens raison d’être, utan vad gäller ens rent topografiska position, och inte så mycket i förhållande till ovan nämnda axlar, utan snarare i förhållande till en plats eller en individ som man tänker på, eller som man därigenom kommer att tänka på. Till exempel när man vid Invalides stiger på bussen som ska ta en till Orly, föreställa sig personen man ska möta, på väg att passera högt över Grenoble, försöka, medan bussen kämpar sig fram genom trafikkaoset på Avenue du Maine, se framför sig planets långsamma färd på en karta över Frankrike, förbi Ain, Saône-et-Loire, Nièvre, Loiret…Eller, mer systematiskt, fråga sig vid en viss tidpunkt på dagen var i förhållande till varandra och i förhållande till en själv några av ens vänner befinner sig: notera höjdskillnader (vilka bor, liksom man själv, på första våningen, vilka bor på femte, på elfte, etc.), riktningar; föreställa sig deras förflyttningar i rummet.

En gång i tiden, liksom alla andra antar jag, och antagligen på en av de små kvartalsalmanackor som bokhandeln Gibert delade ut när man vid terminens början gick för att byta förra årets Carpentier-Fialip och Roux-Combaluzier mot nästa års Carpentier-Fialip och Roux-Combaluzier, skrev jag min adress så här:

Georges Perec                
18, Rue de l’Assomption
Trappa A                       
Tredje våningen             
Högra dörren                
Paris 16                        
Seine                            
Frankrike                      
Europa                         
Världen                        
Universum                    

LEKA MED RUMMET

Lek med stora tal (fakulteter, Fibonaccital, geometriska progressioner):

Avståndet från jorden till månen: ett cigarettpapper så tunt att det går 1.000 på en millimeter, dubbelvikt 49 gånger i rad;

Avståndet från jorden till solen: samma papper, dubbelvikt 58 gånger i rad;

Avståndet från Pluto till solen: fortfarande samma papper: om man viker det 4 gånger till når man inte riktigt fram, men om man viker det 5 gånger till skjuter man förbi med lite mer än 3.000.000.000 kilometer;

Avståndet från jorden till Alfa Centauri: 15 vikningar till.

Lek med avstånd: planera en resa att besöka eller resa igenom alla platser som ligger 314,60 kilometer från ditt hem;

Studera vägen du har tagit i en atlas, på generalstabskartor.

Lek med mått: återbekanta dig med mått som fot och lieue (om inte annat så för att mer obehindrat kunna läsa Stendhal, Dumas eller Jules Verne); försök en gång för alla skaffa dig en precis uppfattning om vad en sjömil är (och därmed även en knop); minns att ett dagsverke är ett ytmått: det är så mycket en jordbruksarbetare kan plöja på en dag.

Lek med rum:

Framkalla en solförmörkelse genom att lyfta lillfingret (som Leopold Bloom gör i Odysseus).

Ta kort på när du stöttar upp det lutande tornet i Pisa …

Börja vänja dig vid att leva i tyngdlöst tillstånd:

glöm vertikaler och horisontaler: gravyrer av Escher, interiörer i de interplanerära farkosterna i 2001 – Ett rymdäventyr.

Begrunda dessa båda geniala (och för övrigt komplementära) tankar:

Jag tänker ofta på den mängd nötkött som skulle krävas för att koka buljong på Genèvesjön.

PIERRE DAC

L’Os à moelle

Elefanter ritas i allmänhet mindre än de är i verkligheten, medan loppor alltid ritas större.

JONATHAN SWIFT

Thoughts on Various Subjects

ERÖVRINGEN AV RUMMET

1

Monsieur Raymond Roussels rullande hus

Utdrag ur Revue du Touring-Club de France

Författaren till Intryck från Afrika, vars briljans har prisats av talrika framstående intellekt, har efter egna ritningar låtit konstruera en automobil som mäter 9 meter på längden och 2,30 m på bredden.

Detta fordon är i själva verket ett litet hus. Tack vare en rad sinnrika anordningar rymmer det: ett vardagsrum, ett sovrum, en ateljé, ett badrum, och även en liten sovkammare för personalen som består av tre män (två chaufförer och en betjänt).

Karosseriet, förfärdigat av Lacoste, är ypperligt elegant och dess inre disposition är lika särpräglad som underfundig. (…) Sovrummet omvandlas om dagarna till en ateljé eller ett vardagsrum; den främre delen (bakom förarsätet), blir på kvällen ett litet rum där de tre ovan nämnda männen kan vila och göra sin toalett (det finns ett handfat i panelen (…) till vänster om förarsätet och ratten).

Inredningen i M. Raymond Roussels rullande hus är signerad Maple.

Uppvärmningen är elektrisk och det finns även en petroleumkamin. Även varmvattenberedaren är petroleumdriven.

Möblemanget är avsett att tillgodose alla behov och inrymmer till och med ett kassaskåp av märket Fichet.

En utomordentlig radioanläggning gör det möjligt att mottaga signaler från alla europeiska sändare.

Denna beskrivning, om än kortfattad, låter förstå att denna veritabla villa på hjul – som kan kompletteras med ett kök på släp – låter sin ägare återfinna alla familjehemmets bekvämligheter under knappt märkbart begränsade förhållanden.

Det chassi på vilket denna luxuösa installation är monterad är tillverkat av Saurer. På plan mark är normalhastigheten 40 kilometer i timmen. De brantaste nedförsbackar bemästras utan problem med hjälp av en motorbroms.

Styrningen ger en ypperlig svängradie, en ovärderlig egenskap när man tar sig an bergstrakternas serpentinvägar.

(…) Så snart den var färdigbyggd gav sig husbilen i väg (…) på en 3.000 kilometer lång färd genom Schweiz och Alsace. Varje kväll bytte M. Roussel horisont.

Han har från sin resa återberättat enastående intryck.

2

Den helige Hieronymus

Av Antonello da Messina (London, National Gallery)

Studerkammaren är en trämöbel placerad på stengolvet i en katedral. Den står på en estrad som man når via tre trappsteg och består huvudsakligen av sex hyllor fulla med böcker och diverse föremål (främst askar och en vas), och ett skrivbord på vars plana yta finns två böcker, ett bläckhorn och en fjäderpenna, och på vars lutande yta den bok ligger som helgonet är i färd med att läsa. Alla dess delar är fasta, det vill säga utgör själva möbeln, men på estraden finns även en stol, på vilken helgonet sitter, och en kista.

Helgonet har tagit av sig skorna för att stiga upp på estraden. Han har lagt sin kardinalshatt på kistan. Han är iklädd en röd kappa (för kardinaler) och bär på huvudet ett slags kalott, även denna röd. Han sitter mycket rak i ryggen på sin stol, och mycket långt från boken han läser. Han håller fingrarna mellan bokens blad som om han bara bläddrade i den eller kanske snarare som om han ofta behövde gå tillbaka till tidigare lästa stycken. Ovanpå en av hyllorna, rakt framför helgonet och högt över honom, reser sig en miniatyr av Kristus på korset.

På ena sidan av hyllorna hänger två anspråkslösa krokar varav den ena bär upp ett tygstycke som kan vara en amictus eller en stola, men som troligtvis är en handduk.

På en avsats på estraden finns två krukväxter, varav den ena kanske är ett dvärgapelsinträd, och en tigerrandig katt vars ställning tyder på att den har fallit i lätt slummer. Ovanför apelsinträdet, på sidan av skrivbordet, sitter en lapp som, liksom nästan alltid hos Antonello da Messina, ger oss konstnärens namn och datumet för tavlans utförande.

På båda sidor om studerkammaren och ovanför kan man göra sig en bild av resten av katedralen. Den är tom, med undantag av ett lejon som, till höger, med ena tassen lyft, tycks tveka om han ska komma och störa helgonet i hans arbete. Sju fåglar syns i de höga och smala fönstren högst upp. Genom fönstren längre ned kan man se ett lätt kuperat landskap, en cypress, några olivträd, ett slott, en flod med två personer i en roddbåt och tre fiskare.

Det hela ses genom en valvöppning framför vilken en påfågel och en ung rovfågel självbelåtet poserar bredvid en magnifik kopparskål.

Rummet i sin helhet är organiserat kring denna möbel (och möbeln i sin helhet är organiserad kring boken): kyrkans kala arkitektur (stengolvets nakenhet, pelarnas fientlighet) utplånas: dess perspektiv och dess vertikaler upphör att avgränsa platsen för en outsäglig tro; de är endast där för att förse möbeln med en skala, låta den skriva in sig: mitt i det obeboeliga skapar möbeln ett intimt rum som katterna, böckerna och människorna bebor med upphöjt lugn.

3

Rymlingen

När bron såg ut att vilja falla i galopp

JACQUES ROUBAUD

Jag minns inte ursprunget till denna anekdot, jag kan inte garantera dess tillförlitlighet och jag är långt ifrån säker på dess exakta ordalydelse: likväl anser jag att den på ett föredömligt sätt illustrerar min propå.

En fransk fånge lyckades mitt i natten rymma från det tåg som skulle föra honom till Tyskland. Natten var beckmörk. Fången hade ingen aning om var han befann sig. Han gick länge på måfå, med andra ord rakt fram. Efter ett tag kom han till ett vattendrag. En siren tjöt. Några sekunder senare slog svallvågorna som hade bildats vid båtens förbifart emot stranden. Ur tidsskillnaden mellan sirenens tjut och vågskvalpet härledde rymlingen flodens bredd; med hjälp av kunskapen om dess bredd identifierade han den (det var Rhen) och när han hade identifierat den visste han var han var.

4

Möten

Det skulle naturligtvis ha varit absurt om det hade gått annorlunda. Allt hade studerats, allt hade beräknats, ett misstag vore otänkbart; det finns inga kända fall där det har gått fel, inte ens på några centimeter, eller ens några millimeter.

Ändå känner jag alltid något som liknar förundran när jag tänker på mötet mellan franska och italienska arbetare mitt i Mont-Cenistunneln.

DET OBEBOELIGA

Det obeboeliga: havsdumpning, kuster kantade med taggtråd, ofruktbar jord, massgravar, lik staplade på högar, lerfloder, kväljande städer

Det obeboeliga: föraktfull och ytlig arkitektur, höghusens och skyskrapornas fåfänga medelmåttighet, tusentals kyffen staplade på varandra, huvudkontorens billiga prål

Det obeboeliga: det knappa, det kvävande, det lilla, det futtiga, det förkrympta, det på millimetern uträknade

Det obeboeliga: det instängda, det förbjudna, det inspärrade, det låsta, murar späckade med glasskärvor, kikhål, pansardörrar

Det obeboeliga: kåkstäder, betongförorter

Det fientliga, det gråa, det opersonliga, det fula, tunnelbanegångar, badhus, lagerlokaler, parkeringar, postterminaler, biljettluckor, hotellrum

fabriker, kaserner, fängelser, ålderdomshem, härbärgen, gymnasieskolor, domstolar, skolgårdar

den privata egendomens trånga rum, möblerade loft, fantastiska ungkarlslyor, prydliga enrummare inbäddade i grönska, eleganta övernattningsbostäder, trippla gemak, vidsträckta boningar högt uppe i skyn, oslagbar vy, utsikt åt två håll, träd, bjälkar, karaktär, lyxrenoverad av inredare, balkong, telefon, sol, vestibul, äkta öppen spis, loggia, dubbelvask (rostfritt stål), lugn, privat trädgård, ett riktigt kap

Var god uppge ert namn efter klockan tio på kvällen

Försköning:

39533/43/Kam/J

6 november 1943

SYFTE: Insamling av växter för utsmyckning av koncentrationslägrets krematorieugnar I och II med en grönskande rabatt.

ANG: Samtal mellan lägerkommendant SS-Obersturmbannführer Höss och Sturmbannführer Bishoff.

Till SS-Sturmbannführer Ceasar, ansvarig för jordbruksfrågor vid koncentrationslägret Auschwitz (Övre Schlesien).

I enlighet med lägerkommendant SS-Obersturmbannführer Höss order ska koncentrationslägrets krematorieugnar I och II förses med en rabatt av växter för att skapa en naturlig avgränsning av lägret.

Följande är en lista över växter att hämta i våra skogsreservat: 200 lövträd, tre till fem meter höga; 100 telningar av lövträd, en och en halv till fyra meter höga; slutligen, 1.000 marktäckande buskar, en till två och en halv meter höga, samtliga att hämta ur reservatens plantskolor.

Vänligen upplåt dessa växter till vårt förfogande.

Chef för centrala byggnadsdivisionen vid Waffen SS och

Auschwitz polisstyrka: signerat: SS-Obersturmführer

Citerat av DAVID ROUSSET,

Le pitre ne rit pas, 1948.

RUMMET

(FORTSÄTTNING OCH AVSLUTNING)

Jag skulle vilja att det fanns platser som var stabila, orubbliga, oantastliga, orörda och nästan onåbara, oföränderliga, rotade; platser som skulle fungera som referenser, utgångspunkter, källor:

Mitt hemland, min familjs vagga, huset där jag skulle ha fötts, trädet som jag skulle ha sett växa upp (som min far skulle ha planterat den dag jag föddes), min barndoms vind full av orörda minnen …

Sådana platser finns inte, och det är just för att de inte finns som rummet behöver ifrågasättas, upphör att vara självklart, upphör att vara införlivat, upphör att vara tillgängligt. Rummet är tvivel: jag måste oupphörligen markera det, beteckna det; det tillhör mig aldrig, det är mig aldrig givet, jag måste erövra det.

Mina rum är ömtåliga: tiden kommer att förbruka dem, kommer att förgöra dem, inget kommer längre att se ut som det gjorde tidigare, mina minnen kommer att förråda mig, glömskan kommer att smyga sig in i mitt minne; utan att känna igen dem kommer jag att betrakta några gulnade foton med slitna kanter. Det kommer inte längre att stå, med vita porslinsbokstäver ordnade i en båge, i fönstret till det lilla kaféet på Rue Coquillière: »Här finns telefonkatalogen« och »Lättare måltider serveras hela dagen«.

Rummet förflyktigas liksom sand som rinner mellan fingrarna. Tiden segrar och lämnar mig bara formlösa brottstycken:

Skriva: omsorgsfullt försöka bevara något, låta något överleva: rädda några särskilda spillror från tomrummet som breder ut sig, någonstans lämna ett spår, ett avtryck, ett märke eller några tecken.

Paris,

1973–1974