PÅ SÄTT OCH vis var de lyckligt lottade, latrintömmarna i Sydafrikas största kåkstad. De hade ju både arbete och tak över huvudet.
Däremot hade de statistiskt sett ingen framtid. De flesta av dem skulle gå bort tidigt i tuberkulos, lunginflammation, diarréer, tabletter, alkohol eller en kombination av alltihop. Något enstaka exemplar kunde få uppleva sin femtioårsdag. Som till exempel chefen på ett av latrinkontoren i Soweto. Men han var både sliten och sjuklig. Hade börjat skölja ner alldeles för många värktabletter med alldeles för många öl alldeles för tidigt om dagarna. Som en konsekvens av det hade han råkat fräsa åt en utsänd representant för Johannesburgs kommuns sanitetsavdelning. En kaffer som tog sig ton. Saken rapporterades hela vägen upp till avdelningschefen i Johannesburg som till förmiddagsfikat tillsammans med medarbetarna dagen därpå meddelade att det var dags att byta ut analfabeten i sektor B.
En ovanligt trevlig förmiddagsfika, förresten. Det bjöds på tårta för att välkomna en ny sanitetsassistent. Han hette Piet du Toit, var tjugotre år och det här var hans första jobb efter studierna.
Det var den nye som fick ta sig an Sowetoproblemet, för så var det upplagt på Johannesburgs kommun. Senast anställd tilldelades analfabeterna, för att liksom härdas i jobbet.
Huruvida Sowetos alla latrintömmare verkligen var analfa beter var det ingen som visste, de fick heta så ändå. De hade i alla fall inte gått i skolan någon av dem. Och de bodde i skjul allihop. Och hade förtvivlat svårt att begripa vad man sa till dem.
* * *
Piet du Toit kände sig illa till mods. Det här var hans första besök hos vildarna. Hans pappa konsthandlaren hade för säkerhets skull skickat med livvakt.
Tjugotreåringen trädde in på latrinkontoret och kunde inte låta bli att omedelbart ondgöra sig över lukten. Där, på andra sidan skrivbordet, satt latrinchefen, han som nu skulle få gå. Och intill honom en liten flicka som till assistentens förvåning öppnade munnen och svarade att bajs ju hade den tråkiga egenskapen, att det luktade.
Piet du Toit funderade i en sekund över om flickan varit raljant, men det kunde inte vara möjligt.
Han släppte det. I stället sa han till latrinchefen att denne inte längre kunde ha kvar sitt jobb för så var det bestämt från högre ort, men att han hade tre månadslöner att vänta om han till kommande vecka i gengäld plockade fram lika många kandidater till den tjänst som just blivit vakant.
– Kan jag få återgå till jobbet som ordinarie latrintömmare och tjäna mig lite pengar den vägen? undrade den just avskedade chefen.
– Nej, sa Piet du Toit. Det kan du inte.
En vecka senare var assistent du Toit och hans livvakt tillbaka. Den avskedade chefen satt bakom sitt skrivbord, för sista gången fick man förmoda. Intill honom stod samma flicka som förra gången.
– Var har du dina tre kandidater? sa assistenten.
Den avskedade beklagade att två av dem inte kunde närvara. En hade kvällen innan fått halsen avskuren i ett knivslagsmål. Var nummer två höll hus kunde han inte säga. Eventuellt handlade det om återfall.
Piet du Toit ville inte veta vilken typ av återfall det kunde röra sig om. Däremot ville han komma därifrån.
– Och vem är din tredje kandidat då? sa han argt.
– Ja, det är allt flickan här vid min sida. Hon har hjälpt mig med både det ena och det andra i ett par år redan. Hon är duktig, måste jag säga.
– Jag kan väl för fan inte ha en tolvåring som latrinchef? sa Piet du Toit.
– Fjorton, sa flickan. Och jag har nio år i jobbet.
Stanken trängde sig på. Piet du Toit var rädd att den skulle sätta sig i kostymen.
– Har du börjat knarka än? sa han.
– Nej, sa flickan.
– Är du gravid?
– Nej, sa flickan.
Assistenten var tyst i några sekunder. Ville verkligen inte återvända hit oftare än nödvändigt.
– Vad heter du? sa han.
– Nombeko, sa flickan.
– Nombeko vad då?
– Mayeki, tror jag.
Herregud, de visste inte ens vad de hette.
– Du får väl jobbet då, om du kan hålla dig nykter, sa assistenten.
– Det kan jag, sa flickan.
– Bra.
Och så vände sig assistenten till den avskedade.
– Vi sa tre månadslöner för tre kandidater. Alltså en månadslön för en kandidat. Minus en månadslön för att du inte orkade plocka fram något annat än en tolvåring.
– Fjorton, sa flickan.
Piet du Toit sa inte adjö när han gick. Med livvakten två steg bakom.
Flickan som just blivit chef över sin egen chef tackade honom för hjälpen och sa att han omedelbart var återanställd som hennes högra hand.
– Men Piet du Toit då? sa den före detta chefen.
– Vi byter bara namn på dig, jag är säker på att assistenten inte kan skilja en neger från en annan.
Sa fjortonåringen som såg ut som tolv.
* * *
Den nyutnämnda chefen för latrintömningen för Sowetos sektor B hade aldrig fått gå i skolan. Det berodde på att hennes mamma haft andra prioriteringar, men också på att flickan kommit till världen i just Sydafrika av alla länder, dessutom på tidigt sextiotal då den politiska ledningen ansåg att barn av Nombekos slag inte räknades. Premiärministern på den tiden gjorde sig berömd på den retoriska frågan om varför svartingarna skulle gå i skola när de ändå inte var till för annat än att bära ved och vatten.
I sak hade han fel eftersom Nombeko bar bajs, inte ved eller vatten. Likväl fanns ingen anledning att tro att den späda flickan skulle växa upp och umgås med kungar och presidenter. Eller skrämma slag på nationer. Eller påverka världsutvecklingen i största allmänhet.
Om hon nu inte varit den hon var.
Men det var hon ju.
Bland mycket annat var hon ett flitigt barn. Redan som femåring bar hon latrintunnor lika stora som hon själv. På latrintunnetömmandet tjänade hon precis så mycket som hennes mamma behövde för att varje dag kunna be dottern inhandla en flaska thinner. Mamman tog emot flaskan med ett ”tack, kära flicka”, skruvade av korken och satte igång att bedöva den eviga smärta det innebär att inte kunna ge sig själv eller sitt barn en framtid. Nombekos pappa hade inte funnits i sin dotters närhet sedan tjugo minuter efter befruktningen.
I takt med att Nombeko blev äldre fick hon fler latrintunnor tömda under en dag, pengarna räckte till mer än bara thinner. Därför kunde hennes mamma komplettera lösningsmedlet med tabletter och sprit. Men flickan, som såg att det inte kunde fortsätta på det viset, sa till sin mamma att hon hade att välja på att sluta eller dö.
Mamman nickade och förstod.
Begravningen var välbesökt. I Soweto fanns vid denna tid gott om folk som ägnade sig åt i huvudsak två saker: att långsamt ta livet av sig själva och att ta ett sista farväl av dem som just lyckats. Mamman gick bort när Nombeko var tio år, och någon pappa fanns som sagt inte tillgänglig. Flickan övervägde att ta över där mamman slutat, att på kemisk väg bygga ett permanent skydd mot verkligheten. Men när första lönen efter mammans död kom bestämde hon sig för att köpa sig något att äta i stället. Och när hungern var stillad tittade hon sig omkring och sa:
– Vad gör jag här?
Samtidigt förstod hon att hon inte hade något omedelbart alternativ. Den sydafrikanska arbetsmarknaden sökte inte tioåriga analfabeter i första hand. Eller i andra. Och i denna del av Soweto fanns just ingen arbetsmarknad alls, eller för den delen överdrivet många arbetsföra.
Men tarmtömningen fungerar i allmänhet även för de eländigaste människoexemplaren på vår jord, så Nombeko hade något att tjäna lite pengar på. Och när mamman var död och begraven fick hon behålla lönen för egen del.
För att slå ihjäl tiden medan hon kånkade och bar hade hon redan som femåring börjat räkna tunnorna:
– En, två, tre, fyra, fem…
I takt med att hon blev äldre krånglade hon till övningarna för att de skulle vara fortsatt utmanande:
– Femton tunnor gånger tre turer gånger sju som bär plus en som sitter och gör ingenting eftersom han är för full… det blir… trehundrafemton.
Nombekos mamma hade inte lagt märke till mycket runt omkring sig mer än den egna thinnerflaskan, men hon upptäckte faktiskt att dottern kunde lägga till och dra ifrån. Därför började hon under sitt sista år i livet att kalla på henne varje gång en sändning med tabletter i olika färger och med olika styrka skulle fördelas mellan skjulen. En flaska thinner är ju en flaska thinner. Men när tabletter på femtio, hundra, tvåhundrafemtio och femhundra milligram ska delas ut efter begär och finansiell förmåga – då gäller det att kunna skilja på räknesätten. Och det kunde tioåringen. Så till den grad.
Det hände till exempel att hon råkade vara i sin närmaste chefs närhet medan han kämpade med att sammanställa månadens vikt- och mängdrapport.
– Nittiofem gånger nittiotvå, alltså, mumlade chefen. Var är räkneapparaten?
– Åttatusen sjuhundrafyrtio, sa Nombeko.
– Hjälp mig att leta i stället, flicka lilla.
– Åttatusen sjuhundrafyrtio, sa Nombeko igen.
– Vad är det du säger?
– Nittiofem gånger nittiotvå är åttatusen sjuhund…
– Och hur vet du det?
– Tja, jag tänker att nittiofem är fem från hundra, nittiotvå är åtta från hundra, om du spegelvänder och drar ifrån blir båda åttiosju. Och fem gånger åtta är fyrtio. Åttiosjufyrtio. Åttatusen sjuhundrafyrtio.
– Varför tänker du så? sa den häpne chefen.
– Det vet jag inte, sa Nombeko. Kan vi återgå till arbetet nu?
Från den dagen var hon upphöjd till chefens assistent.
Men analfabeten som kunde räkna kände med tiden en allt större frustration över att hon inte förstod vad överhögheten i Johannesburg skrev i alla de dekret som hamnade på chefens skrivbord. Chefen hade själv svårt med bokstäverna. Han stakade sig igenom varje text på afrikaans och bläddrade parallellt i ett engelskalexikon för att åtminstone få det obegripliga presenterat för sig på ett språk som gick att begripa.
– Vad vill de den här gången? kunde Nombeko fråga.
– Att vi fyller säckarna bättre, svarade chefen. Tror jag. Eller att de tänker lägga ner en av renlighetsanläggningarna. Det är lite oklart.
Chefen suckade. Assistenten kunde inte hjälpa. Därför suckade hon också.
Men så hände sig det turliga att trettonåriga Nombeko blev antastad av en sliskig gubbe i duschen i latrintömmarnas omklädningsrum. Den sliskige hann inte komma just någonstans innan flickan fick honom på andra tankar genom att sätta en sax i låret på honom.
Nästa dag sökte hon upp gubben på andra sidan latrinraden i sektor B. Han satt i en campingstol med bandagerat lår utanför sitt grönmålade skjul. I knät hade han… böcker?
– Jag tror att jag glömde min sax i farbrors lår i går och nu skulle jag vilja ha den tillbaka.
– Den har jag slängt, sa gubben.
– Då är du skyldig mig en sax, sa flickan. Hur kommer det sig att du kan läsa?
Den sliskige hette Thabo och var halvt tandlös. Han hade väldigt ont i sitt lår och kände inte för att konversera den argsinta flickan. Å andra sidan var det första gången sedan han kom till Soweto som någon tycktes intressera sig för hans böcker. Han hade skjulet fullt av dem och kallades för den skull Tokige Thabo av sin omgivning. Men flickan framför honom hade slagit an en avundsjuk ton snarare än en hånfull. Det kunde han kanske dra nytta av?
– Om du vore lite medgörlig i stället för våldsam bortom alla gränser kunde det tänkas att farbror Thabo i gengäld berättade. Han kanske till och med lärde dig hur man tyder bokstäver och ord. Om du vore lite medgörlig, alltså.
Nombeko hade inte en tanke på att vara mer medgörlig med den sliskige än hon varit i duschen dagen innan. Så hon svarade att hon till all lycka hade ännu en sax i sin ägo, att hon gärna ville behålla den i stället för att sätta den i farbror Thabos andra lår. Men om farbror bara skötte sig – och lärde henne läsa – skulle lår två kunna få behålla hälsan.
Thabo förstod inte riktigt. Hade flickan just hotat honom?
* * *
Det syntes inte på utsidan, men Thabo var förmögen.
Han föddes under en presenning i hamnen i Port Elizabeth i Östra Kapprovinsen. När han var sex år tog polisen hans mamma och lämnade aldrig tillbaka henne igen. Pappan tyckte pojken var gammal nog att klara sig själv trots att han för egen del hade problem med detsamma.
– Var rädd om dig, var faderns samlade livsråd innan han klappade sonen på axeln och for till Durban för att bli ihjälskjuten i ett illa planerat bankrån.
Sexåringen levde på att tjuva sådant han kom åt i hamnen och var förmodad att i bästa fall växa upp, därpå åka fast och så småningom låsas in eller bli ihjälskjuten som sina föräldrar.
Men i slummen bodde sedan flera år också en spansk sjöman, kock och poet som en gång kastats överbord av tolv hungriga matroser som menade att de behövde mat till lunch, inte sonetter.
Spanjoren simmade iland, hittade ett skjul att krypa in i och levde sedan den dagen för egna och andras dikter. När han med tiden började se allt sämre skyndade han sig att fånga in unge Thabo och tvingade på honom konsten att läsa i utbyte mot bröd. Därpå fick pojken mot ännu lite mer bröd idka högläsning åt gubben som inte bara blivit helt blind utan också halvt senil och själv inte spisade annat än Pablo Neruda till frukost, lunch och middag.
Matroserna hade haft rätt i att det inte går att leva på poesi allena. Gubben svalt nämligen ihjäl och Thabo bestämde sig för att ärva alla hans böcker. Någon annan brydde sig ändå inte.
Läskunnigheten gjorde att pojken kunde hanka sig fram i hamnen på diverse ströjobb. Om kvällarna läste han poesi, skönlitteratur – och framför allt reseskildringar. I sextonårsåldern upptäckte han det motsatta könet som två år senare upptäckte också honom. Det var nämligen först när han var arton som Thabo hittade en fungerande formel. Den bestod av en tredjedel svårslaget leende, en tredjedel påhittade berättelser om allt han varit med om under de resor över kontinenten han dittills inte företagit annat än i fantasin, samt en tredjedel direkt ljug om hur evig hans och hennes kärlek skulle vara.
Riktig framgång nådde han dock inte förrän han lade litteraturen till leendet, berättandet och lögnen. Bland arvegodset hittade han en översättning som den spanske sjömannen gjort av Pablo Nerudas Tjugo kärleksdikter och en förtvivlad sång. Den förtvivlade sången rev Thabo bort, men de tjugo kärleksdikterna praktiserade han på tjugo olika unga kvinnor i hamnkvarteren och fick uppleva tillfällig kärlek nitton gånger om. Det hade nog blivit en tjugonde också om bara inte idioten Neruda fått till en rad om att ”jag älskar henne inte längre, det är sant” mot slutet av en dikt som Thabo inte hann upptäcka förrän det var för sent.
Ett par år senare visste de flesta i kvarteren vad Thabo gick för, möjligheterna till ytterligare litterära upplevelser var små. Det hjälpte inte att han började ljuga värre om allt han varit med om än kung Leopold II gjort på sin tid när han sa att infödingarna i Belgiska Kongo hade det bra, medan han lät hugga av händer och fötter på alla som vägrade arbeta gratis.
Nå, Thabo skulle få sitt straff (precis som den belgiske kungen, för övrigt, som först blev fråntagen sin koloni, sedan slarvade bort pengarna på sin fransk-rumänska favoritglädjeflicka och därefter dog). Men först sökte han sig bort från Port Elizabeth, rakt norrut och hamnade i Basutoland där det sades att kvinnorna med de rundaste formerna fanns.
Där fann han skäl att bli kvar i flera år, bytte by när omständigheterna så krävde, hittade tack vare sina läs- och skrivkunskaper alltid jobb, blev så småningom till och med chefsförhandlare för alla de europeiska missionärer som önskade tillgång till landet och dess oupplysta befolkning.
Basothofolkets hövding, Hans excellens Seeiso, såg inte värdet i att låta kristna sitt folk, men förstod att landet behövde freda sig från alla boer i omgivningarna. När missionärerna på Thabos initiativ lockade med vapen i utbyte mot rätten att dela ut biblar nappade hövdingen därför direkt.
Så kom det sig att det vällde in präster och diakoner för att frälsa basothofolket ifrån ondo. Med sig hade de biblar, automatvapen och en och annan trampmina.
Vapnen höll fienden på håll medan biblarna eldades upp av frusna bergsbor. De kunde ju ändå inte läsa. När den saken gick upp för missionärerna bytte de strategi och uppförde på kort tid en lång rad kristna tempel.
Thabo tog olika jobb som prästassistent och utvecklade en egen form av handpåläggning, som han praktiserade selektivt och i det fördolda.
På kärleksfronten gick det illa bara en gång. Det var när det i en bergsby uppdagades att kyrkokörens ende manlige deltagare lovat evig trohet till åtminstone fem av de nio unga flickorna i kören. Den engelske pastorn på plats hade hela tiden misstänkt vad Thabo haft för sig. Sjunga kunde han nämligen inte.
Pastorn kontaktade de fem flickornas fäder som bestämde att traditionsenligt förhör skulle hållas med den misstänkte. Det skulle gå till som så att Thabo under fullmåne stacks med spjut från fem olika håll medan han satt med naken stjärt i en myrstack.
I väntan på att månen skulle komma i rätt position låstes Thabo in i en hydda som pastorn hade ständig uppsikt över, ända tills han fick solsting och i stället gick ner till floden för att frälsa en flodhäst. Pastorn lade försiktigt sin hand på djurets nos och sa att Jesus var beredd att…
Längre kom han inte innan flodhästen öppnade gapet och bet av honom på mitten.
Med pastorn tillika fängelsechefen borta lyckades Thabo med Pablo Nerudas hjälp få den kvinnliga fångvaktaren att låsa upp så att han kunde fly.
– Du och jag då? ropade fångvaktaren efter honom när han sprang så fort han kunde ut på savannen.
– Jag älskar dig inte längre, det är sant, ropade Thabo tillbaka.
Visste man inte bättre kunde man tro att Thabo stod under Herrens beskydd, för han mötte varken lejon, geparder, noshörningar eller annat under sin två mil långa, nattliga promenad till huvudstaden Maseru. Väl framme sökte han jobb som rådgivare hos hövding Seeiso som kom ihåg honom från förr och välkomnade honom tillbaka. Hövdingen förhandlade med de högfärdiga britterna om självständighet, men gjorde inga framsteg förr än Thabo anslöt och sa att om herrarna tänkte fortsätta trilskas på det viset övervägde Basutoland att söka hjälp av Joseph Mobutu i Kongo.
Britterna stelnade till. Joseph Mobutu? Mannen som just meddelat världen att han övervägde att byta namn till Den Allsmäktige Krigaren Som Tack Vare Sin Uthållighet Och Obändiga Vilja Att Vinna Går Från Seger Till Seger Och Lämnar Eld I Sitt Spår?
– Just han, sa Thabo. En av mina närmaste vänner, faktiskt. För att spara tid kallar jag honom Joe.
Den brittiska delegationen begärde enskild överläggning under vilken man kom överens om att vad regionen behövde var lugn och ro, inte någon allsmäktig krigare som ville heta det han hade fått för sig att han var. Britterna återvände till förhandlingsbordet och sa:
– Ta landet då.
Basutoland blev Lesotho, hövding Seeiso blev kung Moshoeshoe II, Thabo blev den nye kungens absolute favorit. Han behandlades som en medlem av familjen och tilldelades en påse oslipade diamanter från landets viktigaste gruva, värda en förmögenhet.
Men en dag var han bara borta. Och han fick ointagliga tjugo fyra timmars försprång innan det gick upp för kungen att hans lillasyster och ögonsten, den sköra prinsessan Maseeiso, var med barn.
Den som var svart, smutsig och vid det laget halvt tandlös i sextiotalets Sydafrika smälte på intet vis in i de vitas värld. Efter den oturliga incidenten i före detta Basutoland skyndade därför Thabo vidare till Soweto så fort han växlat in den obetydligaste av sina diamanter hos närmaste juvelerare.
Där hittade han ett ledigt skjul i sektor B. Han flyttade in, stoppade sina skor fulla med sedlar och grävde ner ungefär hälften av diamanterna i det stampade jordgolvet. Den andra hälften fick plats i olika håligheter i hans mun.
Innan han satte igång att lova för mycket till så många kvinnor som möjligt målade han sitt skjul vackert grönt, sådant imponerade på damerna. Och han köpte linoleummattor att täcka jordgolvet med.
Förförandet företogs i samtliga Sowetos sektorer, men efter en tid utelämnade Thabo sin egen för att mellan varven kunna sitta och läsa utanför sitt skjul utan att bli besvärad mer än nödvändigt.
Vid sidan om läsandet och förförandet ägnade han sig åt att resa. Kors och tvärs genom Afrika, två gånger om året. Det gav både livserfarenhet och nya böcker.
Men han kom alltid tillbaka till sitt skjul, så ekonomiskt oberoende han nu ändå var. Inte minst därför att halva hans förmögenhet fortfarande låg på tre decimeters djup under linoleummattan, Thabo hade ännu sin nedre tandrad i alldeles för gott skick för att allt skulle få plats i munnen.
Det tog några år innan det började mumlas bland skjulen i Soweto. Var fick den där token med böckerna alla sina pengar ifrån?
För att skvallret inte skulle få för mycket fäste bestämde sig Thabo för att ta sig ett jobb. Närmast till hands låg att bli latrintömmare några timmar i veckan.
Bland kollegorna fanns nästan bara unga, alkoholiserade män utan framtid. Men också enstaka barn. Bland dem en trettonårig flicka som satte en sax i låret på Thabo, bara för att han råkat välja fel dörr till duschen. Eller rätt dörr egentligen. Det var flickan det var fel på. Alldeles för ung. Inga former. Inget för Thabo annat än till nöds.
Hugget med saxen hade gjort ont. Och nu stod hon där utanför hans skjul och ville att han skulle lära henne läsa.
– Jag hade hemskt gärna hjälpt dig om det inte varit för att jag ska iväg på en resa i morgon, sa Thabo och tänkte att det kanske var lugnast om han gjorde det han just påstått att han skulle göra.
– Resa? sa Nombeko som aldrig varit utanför Soweto i hela sitt trettonåriga liv. Vart ska du då?
– Norrut, sa Thabo. Sedan får jag se.
* * *
Under den tid som Thabo var iväg blev Nombeko ett år äldre och befordrad. Och hon tog snabbt för sig som chef. Genom ett sinnrikt system där hennes sektor delades in i områden baserat på demografi i stället för geografisk storlek eller rykte blev utplaceringen av torrdass mer effektiv.
– En trettioprocentig förbättring, berömde hennes företrädare.
– Trettio komma två, sa Nombeko.
Utbudet mötte efterfrågan och tvärtom, och det blev pengar över i budgeten till fyra nya tvätt- och renlighetsanläggningar.
Fjortonåringen var fantastiskt verbal med tanke på språkbruket bland männen i hennes dagliga umgänge (alla som någon gång fört samtal med en latrintömmare i Soweto vet att hälften av orden inte lämpar sig i tryck och den andra hälften inte ens i tanke). Förmågan att formulera ord och meningar var delvis medfödd. Men det fanns också en radiomottagare stående i ett hörn på latrinkontoret och den hade Nombeko allt sedan hon var liten sett till att slå på så fort hon var i dess närhet. Hon rattade alltid in pratkanalen och lyssnade intresserat, inte bara till det som sades utan också till hur det sades.
Det var radions veckomagasin Utblick Afrika som gav henne en första insikt om att det fanns en värld utanför Soweto. Den var inte nödvändigtvis vackrare eller mer löftesrik. Men den var utanför Soweto.
Som när Angola just fått sin självständighet. Frihetspartiet PLUA hade slagit sig samman med frihetspartiet PCA för att bilda frihetspartiet MPLA, som tillsammans med frihetspartierna FNLA och UNITA gjorde att den portugisiska regeringen ångrade att man någonsin upptäckt den delen av kontinenten. En regering som för övrigt under de fyrahundra år man styrt där inte lyckats bygga ett enda universitet.
Analfabeten Nombeko hängde inte fullt ut med i vilken bokstavskombination som uträttat vad, men resultatet tycktes i alla fall ha blivit förändring och det var tillsammans med mat det finaste ordet Nombeko visste.
En gång råkade hon tycka inför sina medarbetare att det där med förändring kunde vara något för dem alla. Men då klagade de på att chefen stod där och pratade politik. Räckte det inte med att de var tvungna att bära skit hela dagarna, skulle de behöva lyssna på det också?
Som chef för latrintömningen tvingades Nombeko inte bara hantera alla hopplösa latrinkollegor, utan också assistent Piet du Toit från Johannesburgs kommuns sanitetsavdelning. Första gången han var där efter att han utnämnt henne, lät han meddela att det inte alls skulle bli fyra nya renlighetsanläggningar utan bara en, på grund av det svåra budgetläget. Nombeko hämnades på sitt eget lilla vis:
– Från det ena till det andra: Hur ser herr assistenten på utvecklingen i Tanzania? Håller inte Julius Nyereres socialistiska experiment på att kapsejsa, eller vad tror assistenten?
– Tanzania?
– Ja, spannmålsunderskottet närmar sig väl en miljon ton vid det här laget. Frågan är vad Nyerere skulle ha tagit sig till om det inte vore för internationella valutafonden. Eller assistenten ser kanske valutafonden som ett problem i sig?
Sa flickan som aldrig gått i skolan och aldrig varit utanför Soweto. Till assistenten som tillhörde makten. Som gått på universitet. Och som inte hade en aning om den politiska situationen i Tanzania. Assistenten var vit redan från början. Blev kritvit av flickans resonemang.
Piet du Toit kände sig förnedrad av en fjortonårig analfabet. Som nu dessutom underkände hans dokument rörande sanitetsanslagen.
– Hur tänker förresten herr assistenten här? sa Nombeko som lärt sig tyda siffror på egen hand. Varför har han multiplicerat målvärdena med varandra?
En analfabet som kunde räkna.
Han hatade henne.
Han hatade dem allihop.
* * *
Några månader senare var Thabo tillbaka. Det första han upptäckte var att flickan med saxen blivit hans chef. Och att hon inte var lika mycket flicka längre. Hon hade börjat få former.
Det startade en inre strid hos den halvt tandlöse mannen. Å ena sidan instinkten att lita på sitt numera ihåliga leende, sin berättarteknik och Pablo Neruda. Å andra sidan det här med chefskapet. Plus minnet av saxen.
Thabo bestämde sig för att avvakta, men inta position.
– Nu är det väl ändå hög tid att jag lär dig läsa, sa han.
– Jättebra! sa Nombeko. Låt oss börja direkt efter arbetet i dag. Vi kommer till ditt skjul, jag och saxen.
Thabo var riktigt duglig som magister. Och Nombeko en läraktig elev. Redan dag tre kunde hon rita alfabetet med pinne i leran utanför Thabos skjul. Utifrån det stavade hon sig fram till hela ord och meningar från dag fem och framåt. Först blev det mer fel än rätt. Efter två månader mer rätt än fel.
I pauserna mellan studierna berättade Thabo om sådant han upplevt under sina resor. Nombeko förstod strax att han i det blandade två delar dikt med högst en del verklighet, men det tyckte hon var lika bra. Hennes egen verklighet var eländig nog som den var. Mycket mer av samma sort klarade hon sig utan.
Nu senast hade han varit i Etiopien för att avsätta Hans kejserliga majestät, Lejonet av Juda, Guds utvalde, konungarnas konung.
– Haile Selassie, sa Nombeko.
Thabo svarade inte, han talade hellre än lyssnade.
Historien om kejsaren som från början hette Ras Teferi som blev rastafari som blev en hel religion, inte minst i Västindien, var så mustig att den hade Thabo sparat till dagen då det var dags att sätta in en stöt.
Nu hade grundaren alltså jagats bort från sin kejserliga tron och runt om i världen satt förvirrade lärjungar och rökte på medan de undrade hur det kunde komma sig att den utlovade Messias, inkarnationen av Gud, plötsligt blivit avsatt. Att avsätta Gud?
Nombeko aktade sig för att fråga om den politiska bakgrunden till denna dramatik. Hon var nämligen ganska säker på att Thabo inte hade en aning, och för många frågor kunde få underhållningen att komma av sig.
– Berätta mer! uppmuntrade hon i stället.
Thabo tänkte att det här artade sig väl (tänk så fel man kan ha). Han flyttade ett steg närmare flickan och fortsatte med att han på hemvägen svängt förbi Kinshasa och där hjälpt Muhammad Ali inför ”The Rumble in the Jungle” – tungviktsmötet med den oövervinnerlige George Foreman.
– Gud vad spännande, sa Nombeko och tänkte att det som berättelse betraktat ju ändå var det.
Thabo log så stort att hon kunde se att det glittrade inne bland de tänder han fortfarande hade kvar:
– Jo, egentligen var det Den oövervinnerlige som ville ha min hjälp, men jag kände att…, började Thabo och slutade inte förrän Foreman var knockad i åttonde ronden och Ali tackat sin innerlige vän Thabo för ovärderligt stöd.
Alis fru hade förresten varit förtjusande.
– Alis fru? sa Nombeko. Du menar väl inte att…
Thabo skrattade så att det skramlade i truten på honom innan han blev allvarlig igen och flyttade sig ännu närmare.
– Du är väldigt vacker, Nombeko, sa han. Mycket vackrare än Alis fru. Tänk om du och jag skulle slå oss ihop? Flytta någonstans tillsammans.
Och så lade han sin arm om hennes axel.
Nombeko tänkte att ”flytta någonstans” lät ljuvligt. Vart som helst, faktiskt. Men inte tillsammans med den sliskige. Dagens lektion tycktes vara över. Nombeko satte en sax också i Thabos andra lår och gick därifrån.
Nästa dag återvände hon till Thabos skjul och sa att han underlåtit att komma till arbetet utan att meddela sig.
Thabo svarade att han hade för ont i båda sina lår, speciellt det ena, och att fröken Nombeko nog visste vad det berodde på.
Jo, och ondare skulle det komma att göra, för nästa gång tänkte hon inte sätta saxen i vare sig det ena eller det andra låret utan någonstans där emellan, om farbror Thabo inte började uppföra sig.
– Dessutom både såg och hörde jag i går vad du har i din fula trut. Om du inte sköter dig från och med nu lovar jag att berätta det för så många som möjligt.
Thabo blev alldeles till sig. Han visste alltför väl att han inte skulle leva i många minuter efter det att hans diamantförmögenhet kommit till allmän kännedom.
– Vad vill du mig egentligen? sa han med ynklig röst.
– Jag vill kunna komma hit och stava mig igenom dina böcker utan att behöva ha med mig en ny sax varje dag. Saxar är dyra för oss som har munnen full av tänder i stället för annat.
– Kan du inte bara gå härifrån? sa Thabo. Du får en av diamanterna om du lämnar mig i fred.
Han hade mutat sig fram förr, men inte den här gången. Nombeko sa att hon inte gjorde anspråk på några diamanter. Det som inte tillhörde henne tillhörde inte henne.
Långt senare, i en annan del av världen, skulle det visa sig att tillvaron var mer komplicerad än så.
* * *
Ironiskt nog var det två kvinnor som ändade Thabos liv. De hade växt upp i Portugisiska Östafrika och försörjt sig på att ha ihjäl vita farmare för att därpå stjäla deras pengar. Verksamheten gick bra så länge inbördeskriget pågick.
Men i och med självständigheten och namnbytet till Moçambique fick de farmare som fortfarande fanns kvar fyrtioåtta timmar på sig att lämna landet. Kvinnorna hade då inget annat val än att slå ihjäl välbärgade svarta i stället. Det var som affärsidé betraktat mycket sämre, för nästan alla svarta med något värt att stjäla tillhörde det numera styrande marxist-leninistiska partiet. Det dröjde alltså inte länge förrän kvinnorna var efterlysta av staten och jagade av det nya landets fruktade polis.
Det var därför de gett sig av söderut. Och hittat hela vägen till det utmärkta gömstället Soweto, utanför Johannesburg.
Om fördelen med Sydafrikas största kåkstad var att man försvann i mängden (för såvitt man var svart), var nackdelen den att varje enskild vit farmare i Portugisiska Östafrika nog hade större tillgångar än samtliga åttahundratusen invånare i Soweto tillsammans (Thabo undantagen). Kvinnorna stoppade ändå i sig några tabletter i olika färger och gav sig av på mördarstråk. Efter ett tag hittade de till sektor B och där, bakom raden med latriner, fick de syn på ett grönmålat skjul bland de övriga rostbrungrå. Den som målar sitt skjul grönt (eller i vilken färg som helst) har säkert för mycket pengar för sitt eget bästa, tänkte kvinnorna, bröt sig in mitt i natten, satte en kniv i bröstet på Thabo och vred om. Mannen som krossat så många hjärtan fick sitt eget skuret i bitar.
När han var död letade kvinnorna efter hans pengar bland alla förbannade böcker han staplat överallt. Vad var det för dåre de haft ihjäl den här gången?
Till sist hittade de i alla fall en bunt med sedlar i offrets ena sko, och en till i den andra. Och satte sig oförståndigt nog utanför skjulet för att dela upp dem. Just den blandning tabletter de svalt tillsammans med ett halvt glas rom gjorde att kvinnorna tappade uppfattningen om tid och rum. Sålunda satt de fortfarande där de satt, med varsitt flin över läpparna, när polisen för ovanlighetens skull dök upp.
Kvinnorna greps och förvandlades till en trettio år lång kostnadspost i sydafrikansk kriminalvård. Sedlarna de försökt räkna försvann tidigt i den polisiära hanteringen. Liket efter Thabo fick ligga kvar till kommande dag. Inom den sydafrikanska poliskåren var det sport att om möjligt låta nästa pass ta hand om varje död neger.
Nombeko hade redan på natten vaknat av oväsendet på andra sidan latrinraden. Hon klädde på sig, gick dit och förstod på ett ungefär vad som hänt.
När poliserna gett sig av med mördarna och Thabos alla pengar, gick Nombeko in i skjulet.
– Du var en hemsk människa, men du ljög på ett underhållande sätt. Jag kommer att sakna dig. Eller åtminstone dina böcker.
Därpå öppnade hon Thabos mun och plockade ut fjorton oslipade diamanter, precis det antal som fick plats i håligheterna efter alla hans tappade tänder.
– Fjorton hål, fjorton diamanter, sa Nombeko. I jämnaste laget, eller hur?
Thabo svarade inte. Men Nombeko lyfte bort linoleummattorna och började gräva.
– Tänkte väl det, sa hon när hon hittade det hon sökte.
Så hämtade hon vatten och en trasa och tvättade av Thabo, drog ut honom ur skjulet, offrade sitt enda vita lakan att täcka kroppen med. Lite värdighet förtjänade han trots allt. Inte mycket. Men lite.
Nombeko sydde genast in Thabos alla diamanter i sömmen till sin enda jacka och så gick hon och lade sig igen.
Latrinchefen gav sig själv sovmorgon dagen därpå. Hon hade mycket att bearbeta. När hon sent omsider trädde in på kontoret var alla latrintömmarna där. I chefens frånvaro var de inne på sin tredje förmiddagsöl och hade sedan den andra prioriterat bort arbetet till förmån för att tillsammans sitta och döma ut indierna såsom varande en underlägsen ras. Den kaxigaste av männen var i färd med att berätta historien om han som försökt laga en läcka i taket till sitt skjul med wellpapp.
Nombeko avbröt verksamheten, plockade undan de ölflaskor som ännu inte hunnit tömmas och sa att hon misstänkte att kollegorna inte hade annat i huvudet än innehållet i de latrintunnor de var satta att tömma. Var de verkligen så dumma att de inte begrep att dumheten var rasneutral?
Den kaxige sa att chefen tydligen inte kunde förstå om man ville ta sig en öl i lugn och ro efter morgonens första sjuttiofem tunnor, utan att samtidigt behöva lyssna till prat om att vi var så jävla lika och jämlika allihop.
Nombeko övervägde att som svar kasta en toalettrulle i pannan på honom, men bestämde sig för att det skulle vara synd på rullen. I stället beordrade hon återgång till arbetet.
Så gick hon hem till sitt skjul. Och sa det där till sig själv igen:
– Vad gör jag här?
Nästa dag skulle hon fylla femton.
* * *
Nombeko hade på sin femtonde födelsedag ett sedan länge inplanerat budgetsamtal med Piet du Toit på Johannesburgs kommuns sanitetsavdelning. Den här gången var han bättre förberedd. Han hade gått igenom räkenskaperna i detalj. Nu skulle tolvåringen få.
– Sektor B har dragit över budgeten med elva procent, sa Piet du Toit och tittade på Nombeko över de läsglasögon han egentligen inte behövde, men som gjorde honom äldre än han var.
– Det har sektor B inte alls gjort, sa Nombeko.
– Om jag säger att sektor B dragit över budgeten med elva procent så har den det, sa Piet du Toit.
– Och om jag säger att assistenten räknar som han har förstånd till så gör han det. Ge mig några sekunder, sa Nombeko, ryckte Piet du Toits kalkyl ur handen på honom, tittade snabbt igenom hans siffror, pekade på rad tjugo och sa:
– Rabatten jag förhandlade mig till här fick vi ju i form av överleverans. Om han värderar den till det rabatterade de factopriset i stället för ett inbillat listpris ska han se att hans elva spökprocent inte längre finns. Dessutom har han blandat ihop plus och minus. Om vi räknade som assistenten vill skulle vi ha underskridit budgeten med elva procent. Lika fel det, för övrigt.
Piet du Toit blev röd om kinderna. Förstod inte flickan sin position? Hur skulle det se ut om vem som helst fick definiera rätt och fel? Han hatade henne mer än någonsin, men kunde inte hitta något att säga. Så han sa:
– Vi har talat en del om dig på kontoret.
– Jaså, sa Nombeko.
– Vi känner att du har svårt att samarbeta.
Nombeko förstod att hon var på väg att få sparken precis som sin företrädare.
– Jaså, sa hon.
– Jag är rädd att vi måste förflytta dig. Tillbaka till ordinarie arbetsstyrka.
Det var faktiskt mer än företrädaren erbjudits. Nombeko tänkte att assistenten måtte vara på gott humör just denna dag.
– Är ”jaså” det enda du har att säga? sa Piet du Toit argt.
– Nja, jag kunde förstås tala om för herr du Toit vilken idiot herr du Toit är, men att få honom att förstå det vore nog snudd på hopplöst, det har åren bland latrintömmarna lärt mig. Här finns också idioter ska herr du Toit veta. Bättre att bara gå härifrån så att man slipper se herr du Toit mer, sa Nombeko och gjorde just det.
Det hon sagt sa hon i sådan fart att Piet du Toit inte hann reagera förrän flickan slunkit honom ur händerna. Och att nu ge sig in att leta bland skjulen var inte att tänka på. Hon kunde för hans vidkommande fortsätta gömma sig bland bråten tills tuberkulosen, knarket eller någon av de andra analfabeterna tog livet av henne.
– Tvi, sa Piet du Toit och nickade åt den livvakt pappa betalade.
Dags att återvända till civilisationen.
Det var förstås inte bara tjänsten som chef som gick upp i rök i det där samtalet med assistenten, utan också jobbet som sådant. Och för den delen Nombekos slutlön.
Ryggsäcken med hennes obetydliga tillhörigheter var packad. Det var ett ombyte med kläder, tre av Thabos böcker och de tjugo stänger med torkat antilopkött hon just inhandlat för sina sista slantar.
Böckerna var redan lästa, och hon kunde dem utantill. Men det var något sympatiskt med böcker, deras blotta existens. Som med latrintömmarkollegorna, ungefär. Fast tvärtom.
Det var kväll och kyligt i luften. Nombeko tog på sig sin enda jacka. Lade sig på sin enda madrass och drog sitt enda täcke över sig (det enda lakanet hade just gått åt till liksvepning). Nästa morgon skulle hon ge sig av.
Och plötsligt visste hon vart.
Hon hade läst om det i tidningen dagen innan. Hon skulle till 75 Andries Street i Pretoria.
Nationalbiblioteket.
Det var såvitt hon visste inte förbjudet område för svarta, med lite tur skulle hon komma in. Vad hon därpå kunde göra mer än att andas och njuta av utsikten visste hon inte. Men det räckte till en början. Och hon kände att litteraturen skulle leda henne vidare.
Med den vissheten somnade hon för sista gången i det skjul hon fem år tidigare fått ärva av sin mamma. Och hon gjorde det med ett leende.
Det hade hon aldrig gjort innan.
När morgonen kom gav hon sig av. Det var ingen liten sträcka hon hade framför sig. Hennes livs första promenad utanför Soweto skulle bli nio mil lång.
Efter drygt sex timmar, efter tjugosex av de nittio kilometerna, hade Nombeko kommit till centrala Johannesburg. Det var en annan värld! Bara en sådan sak som att de flesta runt omkring henne var vita och slående lika Piet du Toit allihop. Nombeko tittade sig intresserat omkring. Det var neonskyltar, trafikljus och ett allmänt larm. Och blänkande nya bilar av modeller hon aldrig sett förut. När hon vred sig ett halvt varv för att upptäcka mer, såg hon att en av dem var på väg mot henne i full fart på trottoaren.
Nombeko hann tänka att bilen var fin.
Men hon hann inte röra sig ur fläcken.
* * *
Ingenjör Engelbrecht van der Westhuizen hade tillbringat eftermiddagen i baren på Hilton Plaza Hotel på Quartz Street. Nu satte han sig i sin nya Opel Admiral och styrde färden norrut.
Men det är inte och har aldrig varit lätt att köra bil med en liter konjak i kroppen. Ingenjören kom inte längre än till nästa korsning innan han och Opeln vinglade upp på trottoaren och – jävlar! – körde han inte över en kaffer?
Flickan under ingenjörens bil hette Nombeko och var före detta latrintömmerska. Femton år och en dag tidigare hade hon kommit till världen i ett plåtskjul i Sydafrikas största kåkstad. Omgiven av sprit, thinner och tabletter var hon förmodad att leva en stund och därpå dö i leran bland latrinerna i Sowetos sektor B.
Just Nombeko av alla var den som bröt sig loss. Hon lämnade sitt skjul för första och sista gången.
Och så kom hon inte längre än till centrala Johannesburg innan hon låg förstörd under en Opel Admiral.
”Var det här allt?” tänkte hon innan hon försvann in i medvetslösheten.
Men det var det inte.