NOMBEKO BLEV ÖVERKÖRD dagen efter sin femtonårsdag. Men överlevde. Det skulle bli bättre. Och sämre. Framför allt annorlunda.
Bland alla de män hon framöver skulle drabbas av ingick inte Ingmar Qvist från Södertälje, Sverige, niohundrafemtio mil därifrån. Men hans öde kom likväl att träffa henne med full kraft.
Det är svårt att säga exakt när Ingmar förlorade förståndet eftersom det kom smygande. Klart är att det hela tagit god fart redan hösten 1947. Och att varken han själv eller hans hustru ville förstå hur det var fatt.
Ingmar och Henrietta gifte sig medan det fortfarande var krig i nästan hela världen och flyttade till ett torp i skogarna utanför Södertälje, drygt tre mil söder om Stockholm.
Han var lägre tjänsteman, hon strävsam sömmerska med verksamhet i det egna hemmet.
De träffades första gången utanför sal 2 i Södertälje tingsrätt där en dispyt mellan Ingmar och Henriettas pappa avhandlades sedan den förstnämnde en natt råkat måla ”Länge leve konungen!” med en meter stora bokstäver längs ena väggen till Sveriges kommunistiska partis medlemslokal. Kommunism och kungahus går ju i allmänhet inte hand i hand, så det blev förstås ett herrans liv redan i gryningen dagen därpå när kommunisternas starke man i Södertälje – Henriettas pappa – upptäckte det hela.
Ingmar fångades snabbt in, extra snabbt eftersom han efter tilltaget lagt sig att sova på en parkbänk inte långt från polishuset, med färg och pensel i famn.
I domstolen hade det uppstått elektricitet mellan svaranden Ingmar och åskådaren Henrietta. Lite var det väl att hon drogs till förbjuden frukt, men framför allt det att Ingmar var så… full av liv… till skillnad från fadern som bara gick omkring och väntade på att det skulle gå åt skogen med allting så att han själv och kommunismen kunde ta över, åtminstone i Södertälje. Fadern hade alltid varit revolutionär, men blev i tillägg till det bitter och full av mörka tankar sedan han den 7 april 1937 låtit teckna det som visade sig bli landets radiolicens nummer niohundranittioniotusen niohundranittionio. Dagen därpå firades en skräddare i Hudiksvall trettiotre mil därifrån för att ha tecknat den miljonte licensen. För det fick skräddaren inte bara berömmelse (han fick vara med i radion!) utan också en minnespokal i silver till ett värde av sexhundra kronor. Detta medan Henriettas pappa inte fick någonting mer än lång näsa.
Den händelsen kom han aldrig över, han tappade sin (redan begränsade) förmåga att se det humoristiska i någonting, allra minst i tilltaget att hylla kung Gustaf V längs väggen till kommunistiska partiets lokal. Han förde på egen hand partiets talan i domstolen och yrkade på arton års fängelse för Ingmar Qvist som dömdes till femton kronor i böter.
Det var ingen hejd på motgångarna för Henriettas pappa. Först det där med radiolicensen. Och den relativa missräkningen i Södertälje tingsrätt. Och dottern som därpå föll i kungaälskarens armar. Och så förstås den förbannade kapitalismen som hela tiden tycktes landa på fötterna.
När Henrietta dessutom bestämde att hon och Ingmar skulle gifta sig i kyrkan, bröt Södertäljes kommunistledare med sin dotter en gång för alla, varpå Henriettas mamma bröt med Henriettas pappa, träffade en ny karl på Södertälje station, en tysk militärattaché, flyttade med honom till Berlin strax före krigsslutet och hördes aldrig mer av.
Henrietta ville ha barn, helst så många som möjligt. Det tyckte Ingmar i grunden var en bra idé, inte minst uppskattade han själva produktionsprocessen. Tänk bara den där allra första gången i Henriettas pappas bil två dagar efter rättegången. Det hade varit grejor det, fast till priset av att Ingmar fått gömma sig i sin fasters källare medan blivande svärfar letade igenom Södertälje efter honom. Ingmar borde inte ha glömt kvar den använda kondomen i bilen.
Nåja, gjort var gjort och det var ändå en välsignelse att han kommit över den där kartongen med amerikanska soldatkondomer, för saker och ting behövde tas i rätt ordning för att det inte skulle bli fel.
Med det avsåg Ingmar något annat än att göra karriär och skapa trygg familjeförsörjning. Han jobbade på posten i Södertälje, eller Kungliga postverket som han själv alltid sa. Hans lön var ordinär och hade alla förutsättningar att förbli det.
Henrietta tjänade nästan dubbelt så mycket som maken, för hon var skicklig och snabb med både nål och tråd. Hon hade en stor och stadig kundkrets; familjen skulle ha levt gott om det inte vore för Ingmar och hans förmåga att i stigande grad försnilla allt Henrietta lyckats spara ihop.
Gärna barn, som sagt, men först hade Ingmar att hantera sin livsuppgift och den krävde fokus. Innan uppgiften var fullbordad fick det inte förekomma några ovidkommande sidoprojekt.
Henrietta protesterade mot makens språkbruk. Barn var livet och framtiden, inte några sidoprojekt.
– Ska det vara på det viset kan du ta din kartong med amerikanska soldatkondomer och sova på soffan i köket, sa hon.
Ingmar skruvade på sig. Han hade förstås inte menat att barn var ovidkommande, det var bara det att… ja, men Henrietta visste redan. Det var ju det här med Hans majestät konungen. Han bara måste få den saken ur vägen först. Det skulle inte behöva ta en evighet.
– Snälla, rara Henrietta. Kan vi inte sova tillsammans i natt också? Och kanske öva lite inför framtiden?
Henriettas hjärta smälte förstås. Som så många gånger förr och många gånger som ännu skulle komma.
Det Ingmar kallade sin livsuppgift var att få trycka den svenske kungens hand. Det hade börjat som en önskan, men utvecklats till en målsättning. Exakt när det övergick i ren besatthet var som sagt inte enkelt att säga. Lättare att veta när och var det hela startade.
Lördagen den 16 juni 1928 fyllde Hans majestät konungen Gustaf V sjuttio år. Den då fjortonårige Ingmar Qvist följde med mamma och pappa till Stockholm för att först vinka med svensk flagga utanför slottet och därpå gå på Skansen – där de hade björn och varg!
Men planerna fick ändras något. Det visade sig vara alldeles för trångt vid slottet, i stället ställde sig familjen längs kortegevägen några hundra meter därifrån, där det sades att kungen och hans Victoria skulle komma förbi i öppen landå.
Och så blev det. Varpå allt utvecklades bättre än vad Ingmars mamma och pappa ens kunnat föreställa sig. För strax intill familjen Qvist stod ett tjugotal elever från Lundsbergs internatskola, de var där för att överräcka en blomsterkvast till majestätet och tacka för det stöd skolan upplevde inte minst genom kronprins Gustaf Adolfs engagemang. Det var bestämt att landån skulle göra ett kort stopp, att majestätet skulle stiga ner, ta emot kvasten och tacka barnen.
Allt gick som planerat, kungen fick sina blommor, men när han vände för att kliva upp igen fick han syn på Ingmar. Och stannade till.
– Vilken vacker gosse, sa han och tog två steg fram till pojken och rufsade honom i håret. Vänta, här ska du få, fortsatte han och plockade ur innerfickan upp en karta med jubileumsfrimärken, just utgivna med anledning av kungens bemärkelsedag.
Han räckte över frimärkena till unge Ingmar, log och sa att ”dig med lite smör på” och så rufsade han pojken i håret en gång till innan han klev upp till den ilsket blängande drottningen.
– Tackade du ordentligt, Ingmar, sa hans mamma när hon hämtat sig från händelsen att Hans majestät konungen vidrört hennes son – och gett honom en present.
– Nä-ä, stammade Ingmar där han stod med frimärkskartan i hand. Nä, jag sa ingenting. Han var liksom… för fin för det.
Frimärkena blev förstås Ingmars allra käraste ägodel. Och två år därpå började han på posten i Södertälje. Först som lägsta tänkbara tjänsteman på kamerala avdelningen för att sexton år senare ha klättrat absolut ingenstans.
Ingmar var oändligt stolt över den långe och ståtlige monarken. Varje dag tittade Gustaf V majestätiskt snett förbi honom från alla de frimärken undersåten hade anledning att hantera i tjänsten. Ingmar tittade underdånigt och kärleksfullt tillbaka där han satt i det kungliga postverkets kungliga uniform, fast det inte alls behövdes på kamerala avdelningen.
Det var bara det där med att kungen tittade förbi Ingmar. Det var som om han inte såg sin undersåte och därför inte kunde ta emot dennes kärlek. Ingmar skulle så oändligt gärna vilja möta kungens blick. Be om ursäkt för att han inte sagt tack den där gången när han var bara fjorton år. Förkunna sin eviga lojalitet.
Oändligt gärna var ordet. Det blev viktigare och viktigare… önskan om att se i ögonen, tala med, ta i hand.
Viktigare och viktigare.
Och viktigare.
Majestätet blev ju hela tiden äldre. Snart skulle det vara för sent. Ingmar Qvist kunde inte längre bara vänta på att kungen en dag skulle skrida in på postkontoret i Södertälje. Det hade varit hans dröm i alla år, men han var på väg att vakna upp ur den nu.
Kungen skulle inte söka upp Ingmar.
Återstod för Ingmar att söka upp kungen.
Sedan skulle han och Henrietta göra barn, det lovade han.
* * *
Familjen Qvists från början torftiga tillvaro blev hela tiden allt torftigare. Det pengarna försvann på var Ingmars försök att komma kungen inpå livet. Han skrev rena kärleksbrev (med onödigt många frimärken på), han ringde (utan att komma längre än till en stackars hovsekreterare, förstås), han skickade presenter i form av svenskt silversmide som var det bästa kungen visste (och försörjde på så sätt den inte helt hederlige fembarnspappa som hade i uppdrag att registrera alla inkommande kungliga gåvor). Vidare besökte han tennistävlingar och snart sagt alla arrangemang det kunde tänkas att kungen skulle närvara på. Det blev många dyra resor och entrébiljetter, ändå var det aldrig riktigt nära att Ingmar kom åt sitt majestät.
Familjeekonomin stärktes inte heller av att Henrietta i oron kring allting började göra som nästan alla andra på den tiden – nämligen röka ett eller ett par paket John Silver om dagen.
Ingmar hade en chef på postens kamerala avdelning som var så trött på allt prat om den förbannade monarken och dennes företräden att han varje gång den lägre tjänstemannen Qvist äskade ledighet beviljade densamma redan innan Ingmar hunnit formulera färdigt sin ansökan.
– Jo, kamreren, tror kamreren att han skulle kunna tänka sig att ge mig två veckors ledighet nu i det närmaste? Jag ska nämligen…
– Beviljat.
Ingmar hade börjat kallas efter sina initialer i stället för namn. Han blev ”IQ” bland chefer och kollegor.
– Jag önskar IQ lycka till med vad det än är för idioti han tänker företa sig den här gången, sa kamreren.
Ingmar brydde sig inte om att man drev med honom. Till skillnad från de andra på postverkets huvudkontor i Södertälje hade han ju ett mål och en mening med sitt liv.
Det tog ytterligare tre betydande ansträngningar från Ingmars sida innan det blev ungefär tvärtom med just allting.
Först att han begav sig till Drottningholms slott och ställde sig i sin postverketuniform och ringde på.
– Goddag. Mitt namn är Ingmar Qvist, kommer från det kungliga postverket och råkar ha ärende till Hans majestät själv. Skulle ni vilja vara vänlig och meddela honom? Jag väntar här, sa Ingmar till grindvakten.
– Har ni en skruv lös eller vad är det frågan om? sa vakten i retur.
En fruktlös dialog tog vid, där Ingmar till sist ombads att genast ge sig iväg, annars skulle vakten se till att herr posttjänstemannen buntades ihop, paketerades och skickades tillbaka till det postkontor varifrån han kom.
Ingmar blev stött och råkade i hastigheten beskriva den förmodade storleken på grindvaktens könsorgan varpå han fick springa därifrån med vakten efter sig.
Han kom undan, dels för att han var lite snabbare än vakten, men framför allt för att den sistnämnde hade order om att aldrig lämna sin grind och därför fick vända tillbaka.
Därefter smög Ingmar omkring i två hela dagar utanför det tre meter höga staketet, utom synhåll för drummeln vid grinden som vägrade begripa kungens bästa, innan han gav upp och återvände till det hotell han haft som bas för hela operationen.
– Ska jag förbereda räkningen? frågade receptionisten som sedan länge misstänkte att just den här gästen inte tänkte göra rätt för sig.
– Ja, tack, sa Ingmar och gick till sitt rum, packade sin väska och checkade ut genom fönstret.
Den andra betydande ansträngningen innan det blev tvärtom med allting började med att Ingmar läste en notis i Dagens Nyheter medan han satt på toaletten på jobbet för att hålla sig undan. I den stod att kungen befann sig på Tullgarn för några dagars avkopplande älgjakt. Ingmar frågade sig retoriskt var det fanns älgar om inte i Guds fria natur, och vem hade tillgång till Guds fria natur om inte… alla! Såväl kungar som enkla tjänstemän på det kungliga postverket.
Ingmar spolade för syns skull klosetten och gick för att begära ny tjänstledighet. Kamreren beviljade densamma med den uppriktiga kommentaren att han inte märkt att herr Qvist redan var tillbaka från den förra.
Eftersom Ingmar sedan länge inte var betrodd med att hyra bil i Södertälje fick han först ta bussen ända till Nyköping där hans ärliga uppsyn räckte till en bättre begagnad Fiat 518. Därpå gav han sig av mot Tullgarn i den hastighet de fyrtioåtta hästkrafterna tillät.
Men han kom inte mer än halvvägs innan han fick möte av en svart Cadillac, V8, 1939 års modell. Kungen, förstås. Färdigjagad. På väg att ännu en gång slinka Ingmar ur händerna.
Ingmar vände snabbt som ögat på sin lånade Fiat, hade tur med några nedförsbackar på rad och hann ifatt den hundra hästkrafter starkare kungabilen. Nästa steg fick bli att försöka köra om och kanske fingera motorstopp mitt på vägen.
Men den nervöse kungachauffören ökade farten för att slippa utstå kungens förmodade vrede över att ha blivit omkörd av en Fiat. Tyvärr tittade han mer i backspegeln än framåt, och när vägen svängde råkade chaufför med Cadillac, kung och sällskap fortsätta rakt fram, ner i ett vattenfyllt dike.
Gustaf V och de övriga klarade sig oskadda, men det kunde inte Ingmar veta där han satt bakom sin ratt. Första tanken var att hoppa ut och hjälpa och samtidigt trycka kungens hand. Men andra tanken var: Tänk om han haft ihjäl den gamle mannen? Och tredje tanken: trettio års straffarbete, det var kanske ett väl högt pris för ett handslag. Speciellt om handen ifråga satt på ett lik. Ingmar trodde inte heller att han skulle bli populär i nationen. Kungamördare blev sällan det.
Alltså vände han.
Hyrbilen ställde han utanför kommunisternas lokal i Södertälje i förhoppning om att svärfar skulle få skulden. Därifrån gick han hela vägen hem till Henrietta och berättade att han eventuellt just haft ihjäl den kung han älskade så högt.
Henrietta tröstade med att det säkert gått bra där i kungens kurva och att det hur som helst skulle vara gott för familjefinanserna om hon hade fel.
Nästa dag meddelade pressen att kung Gustaf V hamnat i diket under en hastig bilfärd, men klarat sig oskadd. Henrietta tog emot nyheten med blandade känslor, tänkte att maken ändå kanske fått sig en avgörande läxa. Och så frågade hon hoppfullt om Ingmar nu jagat färdigt.
Det hade han inte.
Den tredje betydande ansträngningen innan det blev tvärtom med allting gick ut på att Ingmar skulle ta sig till franska Rivieran, till Nice, där Gustaf V, åttioåtta år gammal, alltid tillbringade senhöstarna som lindring mot sin kroniska luftrörskatarr. Kungen hade i en sällsynt intervju berättat att han om dagarna satt på terrassen till sin paradvåning på Hotel d’Angleterre när han inte företog sin dagliga promenad i långsamt mak längs Promenade des Anglais.
Den informationen räckte för Ingmar. Han skulle bege sig dit, möta upp under kungens promenad, stega fram och presentera sig.
Vad som därpå kunde ske gick inte att veta. De båda männen kanske stod och språkade en stund och om stämningen blev god kunde Ingmar till kvälls bjuda kungen på en drink på hotellet. Och varför inte ett parti tennis dagen därpå?
– Den här gången kan inget gå fel, sa Ingmar till Henrietta.
– Så bra då, sa hans fru. Har du sett mina cigarretter?
Ingmar liftade sig ner genom Europa. Det tog en hel vecka, men väl i Nice räckte det med två timmar på en bänk längs Promenade des Anglais innan han fick syn på den långe, ståtlige gentlemannen med silverkäpp och monokel. Gud, vad han var fin! Han närmade sig långsamt. Och han var ensam.
Det som följde var något Henrietta långt senare kunde redogöra för i detalj, eftersom Ingmar ältade det under återstoden av hennes liv.
Ingmar hade rest sig från sin bänk, gått fram till majestätet, presenterat sig som den lojale undersåte på kungliga postverket han var, öppnat för möjligheten till en gemensam drink och kanske ett parti tennis – och avslutat med att föreslå ett handslag männen emellan.
Kungens reaktion hade dock blivit en annan än den Ingmar förväntat. Han vägrade för det första att ta den okände mannens hand. För det andra bevärdigade han honom inte med en blick. I stället tittade han snett förbi Ingmar bort i fjärran som han redan gjort på de tiotusentals frimärken Ingmar haft anledning att hantera i tjänsten. Och så sa han att han på inga villkors vis tänkte beblanda sig med en budpojke från posten.
Egentligen var kungen för majestätisk för att säga vad han tyckte om sina undersåtar. Ända sedan gängliga barnsben hade han drillats i konsten att visa sitt folk den respekt folket i gemen naturligtvis inte förtjänade. Men dels hade han nu ont överallt, dels hade det kostat på att hålla igen i ett helt liv.
– Men Ers majestät, ni förstår inte, försökte Ingmar.
– Om jag inte varit ensam skulle jag ha bett mitt sällskap förklara för gynnaren framför mig att jag visst förstått, sa kungen och undvek på så sätt att ens tilltala den olycklige undersåten.
– Men, sa Ingmar och kom inte längre innan kungen slog sin silverkäpp i pannan på honom med ett ”Seså!”.
Ingmar drattade på ändan och gav på köpet sitt majestät fri lejd. Undersåten satt kvar på marken medan kungen promenerade iväg.
Ingmar var förkrossad.
I tjugofem sekunder.
Sedan reste han sig sakta och tittade långt efter sin kung. Och tittade lite till.
– Budpojke? Gynnare? Du ska få för budpojke och gynnare.
Och så hade det blivit tvärtom med allting.